Allmänningen som samhällsinstitution

Alltsedan amerikanska statsvetaren och nationalekonomen Elinor Ostrom fick Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne 2009, har det lockat mig att läsa hennes moderna klassiker med ovanstående rubrik. Originalets titel är Governing the Commons. The Evolution of Institutions for Collective Action. Den utkom redan 1990, medan den svenska översättningen av Sven-Erik Torhell utgavs av Arkiv förlag nobelprisåret 2009.

Under en stor del av sitt forskarliv studerade Ostrom gemensamma resurspoler (common-pool resources = CPR) eller allmänningar. Uppfattningen har länge varit att det decentraliserade beslutsfattandet för utnyttjandet av dessa leder till överutnyttjande med resultatet att naturresursen utarmas. Många har införlivat begreppet "Allmänningens tragedi", vilket lanserades av Hardin 1968. 

Forskare har använt sig av spelteori och funnit att den enskilde tjänar på att egoistiskt använda det gemensamma området, t. ex. en betesmark, mera än vad som motsvarar den egna andelen. Frestelsen finns där, fler kan ta efter och när kontroll saknas slutar det i allmänningens tragedi. De externa lösningar som presenterats är att allmänningen privatiseras eller att myndigheterna träder in med stränga, enhetliga regler och stark kontroll. Men här finns en annan väg, då vissa allmänningar mot alla förutsägelser i likhet med den ändå flygande humlan, klarar sig och blir till glädje för brukarna år efter år. 

Ostrom intresserar sig för de allmänningar, som bevisligen har existerat under lång tid och inte har blivit förstörda. Sådana finns. Hon har samlat på sig en stor bank av studier över lokalsamhällen med allmänningar. I boken presenterar hon hur bergsbyar i Schweiz och Japan har skött sina utmarker i många hundra år och hur spanska jordbrukare gemensamt har utnyttjat och underhållit bevattningsanläggningar (huertas) lika länge. För bevattning finns liknande exempel från Filippinerna och i Los Angelesområdet krävs samordning av grundvattenuttaget. I sistnämnda område leder överuttag till saltvatteninträngning från havet. Lokala fiskares överenskommelser för att bevara fiskbestånden i vattnen utanför turkiska Antalya utgör ännu ett exempel. 

Dessa "lyckade exempel" utmärks bl. a. av variation över tid i regler för brukandet och successiv modifiering av dessa. Brukarna själva har att besluta. Ostrom ställer upp ett antal designprinciper för uthålliga allmänningar.   Dessa är:

1. Tydliga gränser och medlemskap
2. Klara regler för när, hur och var nyttjande sker, liksom regler för insats av arbetskraft, material och pengar
3. System för kollektiva val/beslut
4. Övervakning med ansvar inför kollektivet
5. Graderade sanktioner utdömda av andra nyttjare eller av tjänstemän ansvariga inför nyttjarna
6. Mekanismer för konfliktlösning snabbt och billigt lokalt tillgängliga
7. Externa myndigheter erkänner nyttjarnas rätt att organisera sig under självstyre

För allmänningar, som är del av ett större system, tillkommer en 8:e princip: Allmänningarna är nästlade i flera lager för organisering och efterlevnad av de flesta av de sju nämnda principerna.

Ostroms genomgång visar att allmänningar, som blivit förstörda utmärks av att dessa i resp. styrning inte legat i linje med några eller flera av principerna ovan. 

De lyckade allmänningarna utmärks av en samverkan mellan institutionella arrangemang och individuella strategier. Några fördelar är låga kostnader för övervakning och att institutionella förändringar (ofta i små steg) kan genomföras. 

Avslutningsvis intresserar sig Ostrom särskilt för institutionella förändringar och hur dessa inte kan fångas i enkla modeller där endast vissa faktorer tilldelats värden och därtill det dynamiska i skeendena inte är införlivat. "De typiska antagandena om fullständig information, självständigt handlande, perfekt intressesymmetri, inga mänskliga misstag, inga normer av ömsesidighet, inga kostnader för övervakning och genomdrivande och ingen förmåga att förändra själva situationen kommer att leda till högst partikulariserade modeller, inte till generella teorier. Det är lika viktigt att kartlägga terrängen för en familj av modeller som det är att utveckla specifika modeller."

Tvärvetenskaplig forskning är framgångsvägen. Ostroms rön är tillämpliga inte bara vad gäller allmänningar, utan till delar också för alla möjliga sammanhang där människor sluter sig samman i gemensamma angelägenheter. Tänk familj, förening, byalag, företag, kommun och stat. För att inte tala om jordklotets allmänning - med begränsade resurser under akut över- och felutnyttjande. Världssamfundet nyss samlat till klimatmöte i Paris har all anledning att känna till och låta sig ledas av principerna för varaktiga resurspoler. 

Göran Greider skrev när det begav sig en mästerlig recension här.

Främlingsfientlighet nu som förr

De senaste månaderna har vi fått uppleva hur snabbt opinionen kan skifta när samhället utsätts för påfrestningar. Flyktingvågen till Europa når oss i bildflöden och texter. Några blir oroliga och börjar tala om kris. Tidigare självklara humanistiska ställningstaganden börjar svaja. Värre och värre förslag för att möta krisen kastas fram. Förmågan att tänka klart verkar avta under denna stress. Även om idén att hejda flyende människor på Öresundsbron med kulsprutor, förståeligt möts med avsky, så kan vår regering lite senare glömma solidariteten inom EU och förbereda lag om stängning av bron.

Några uppskrämda ser muslimer som farliga och föreslår att de inte får tillträde. De som redan finns i landet bör åsiktsregistreras och vissa bör mista medborgarskapet och utvisas.

Så ser tidsandan ut i Sverige och inte bara här. Från många länder i Europa liksom från frihetens högborg, USA, når oss tankar, förslag, som tyder på en hjärnverksamhet där kontakten med hjärtat har upphört eller åtminstone lever på sparlåga.  De flesta tänker säkert på 1930-talet vid sökandet efter parallella kollapser för mänsklighetens rationalitet. Men själv har jag vid studier av kristendomens införande i Norden funnit berättelser, som erbjuder slående jämförelser. Samtidigt bidrar händelserna denna höst till en djupare förståelse för de svårigheter, som den nya religionens företrädare mötte i 1000-talets nordiska klansamhällen.

Den berättelse jag vill lyfta fram är legenden om den helige Eskil. Han ska ha varit missionsbiskop i Södermanland och blivit ihjälslagen i samband med hedniskt blotfirande i Strängnäs. Den tidigare kungen, Inge den äldre (kristen), hade blivit fördriven till Västergötland och hans svåger Blot-Sven hade fått makten över svearna. Kristendomen var ganska etablerad i området på 1000-talet men mötte vad som uppgetts vara hedniska reaktioner. Men mycket tyder på att motsättningarna mer baserade sig på vissa släktgruppers konservatism i kulturella, sociala och ekonomiska frågor. 

Som författare till legenden gäller, ehuru ifrågasatt, biskop Brynolf av Skara. Han levde kring 1300, alltså flera hundra år senare än de dramatiska händelser då Eskil skulle ha slagits ihjäl, blivit martyr och senare dyrkad som helgon. Enda historiska källan är det som Ethelnot, en munk verksam i Danmark, skrev i början av 1100-talet. Han framhåller kristendomens goda ställning bland danskarna, men klagar på norrmännen och svenskarna. De är goda kristna men bara så länge allt går väl i deras länder, men då missväxt, torka, stormar och krig drabbar, då skyller man på de kristna, förföljer dem och försöker driva ut dem ur landet. I ett sådant sammanhang var det som biskop Eskil på grund av barbarernas grymhet och vansinne måste lämna denna världen. 

Då som nu hittade otrygga grupper av människor sina syndabockar. De som på något sätt var nykomna, lite annorlunda och inte sedan länge införlivade med det traditionella tänkandet och handlandet i ursprungsgrupperna, råkade illa ut. Då var det de kristna, på 30-talet judarna och idag flyktingar, tiggare och muslimer. Vi ser också vilka grupper som idag motsvarar Blot-Svens hedniska anhängare. 

Men tanken gör en betryckt - är människan efter tusen år kvar på samma primitiva nivå? Har vi inte under denna långa tid lärt ett och annat? Har vi inte skaffat oss redskap att lösa konflikter mera konstruktivt? 

Riktningen på den politik, som ger bäst förutsättningar, ser jag. Ett samhälle som strävar efter jämlikhet i olika avseenden, skapar trygghet och solidaritet, vilket ger svag jordmån för främlingsfientlighetens frön. Ett sådant samhälle har vi inte haft sedan 70-talet, så återgången till det primitiva tänkandet är förståeligt. 50- till 70-talens samhälle kan och ska inte återskapas, men dess värden måste räddas över till ett samhälle funktionellt i vår tid.