Likvärdigheten i skolan

Svenskt Näringsliv mästrar Skolverket om likvärdigheten

”Likvärdigheten i skolan har inte försämrats till följd av skolvalet”, skriver Svenskt Näringsliv (SN) på sin webbplats 2016-01-21. ”Däremot påverkar boendesegregationen väldigt starkt”. Skolverket beskylls för att avvika från andra bedömare i tolkning och slutsatser och att brista i tydlighet.

Svenskt Näringsliv (SN) lägger på så sätt fram rapporten ”Likvärdighet i den svenska skolan” av David Sundén och Malin Werin. Den beställda forskningssammanställningen är en del i intresseorganisationens ständigt pågående lobbyverksamhet med syfte att försvara medlemsföretags möjligheter att verka i välfärdssektorn.

SN säger i anslutning till rapporten:

”Slutsatserna i bifogad rapport tyder på att det generellt sett inte finns någon motsättning mellan en konkurrensutsatt, kunskapsorienterad och behovsstyrd skola.”

En skola med dessa kännetecken är i linje med SN´s önskemål. Man säger alltså att det inte finns någon motsättning mellan en skola efter våra önskemål. Goddag yxskaft!

SN säger sig tala för allas rätt till en skola med god kvalitet på kunskapen. Säkerligen vill organisationen också bidra till att svensk skola uthålligt förmår leverera ungdom, såväl anställningsbar som förberedd för att verka som entreprenör. Ett tredje mål är att värna medlemsföretagens intressen. Därav följer ett ständigt framhållande av privat företagsamhet, konkurrens och de fria marknadskrafterna. I de fall då viss motsatsställning uppkommer mellan kunskapsskola, försörjningen med utbildad arbetskraft och uppgiften som intresseorganisation – då får de två förstnämnda målen stryka på foten. Fullt förståeligt så. Medlemmarnas intressen måste skyddas, annars mister SN sitt existensberättigande.

Det är i detta sken vi ska se den styrda forskningen och pressmeddelandena. Media som Sveriges Radio förmedlar okritiskt vidare. Innehållet av fakta, tveksamheter och undangömmande påverkar allmänna opinionen. Journalisterna har, och kan inte ha, omedelbar tillgång till den kunskap och kännedom som krävs för att ställa de rätta frågorna. Däremot kan man begära att experter på området som komplement kunde få bidra med alternativ bild.

Tankarna går hos mottagaren tråkigt att säga, till den desorientering som vi mött från rysk sida gällande händelserna i Ukraina. Fakta, halvsanningar och lögner serveras från Ryssland i avsikt att förvirra och förhindra nödvändigt agerande. Nu finns förstås ingen anledning att i grovhet jämföra dessa skilda informationskampanjer. SN verkar enligt normer i ett anständigt demokratiskt samhälle. Men ändå, SN har också som mål att förhindra att Riksdagen styr om svensk skola i en riktning till en mera demokratisk skola med möjlighet att ge kvalitativ utbildning till alla grupper av elever – även till de utan föräldrar med ekonomiskt, kunskapsmässigt och socialt kapital.

Elevsegregationen producerar ”dåliga” skolor

SN verkar inse att uppgiften är besvärlig. Allt för många, både i skolans värld och utanför, är medvetna om att undervisningsmiljöerna i de klassrum som dränerats på de mera ambitiösa och presterande eleverna, har kommit in i en ond cirkel. Allt färre har hopp om en ljus framtid, beroende bl. a. på svårigheterna som boende i förortsområdena har att ”komma in i” det vanliga Sverige. Lärare påverkas också. Duktiga lärare tappar orken. Betygsresultaten blir låga och skolan pekas ut som en dålig skola.

Den var inte dålig. Konkurrensen genom det fria skolvalet har inte bara marknadseffekten att slå ut dåliga skolor – den har dessförinnan också skapat dessa. Den sammanhållna skolan (en av efterkrigstidens stora demokratiska landvinningar) har genom politiska beslut ersatts av ett skollandskap där elev- och skolsegregation råder.

Ordbyte döljer verkligheten

”Skolsegregation” är inom forskningen ett neutralt begrepp. I den politiska debatten är segregation negativt värdeladdat. SN har av rapportförfattarna begärt att de i sin rapport använder ett mer neutralt värdeladdat ord som ”elevsammansättning” istället för orden skolsegregation och elevsortering. Den uppmärksamme läsaren inser att på så sätt döljs något av verkligheten i nyordets förklädnad.

För att om möjligt rädda systemet med homogen elevsammansättning (läs: segregerad skola), presenterar SN vissa förslag, t ex bör alla få välja skola efter ha tagit del av detaljerad fakta om kvaliteten och ekonomiska bidrag bör ges att resa till skola utanför egna bostadsområdet. Rättning av viktiga prov skulle kunna ske centralt för att motverka betygsinflation. Dessa och de övriga förslagen är till en del värda att överväga, men främst skulle de genomförda visa sig ganska verkningslösa.

Likvärdigheten enligt rapporten

Vad säger då rapporten om ”elevsammansättningen”, d. v. s. skolsegregationen?

Vad gäller likvärdighet i tillgången till utbildning, redovisar rapporten flera undersökningar som ger indikationer på att tillgången inte är likvärdig. Friskolor etableras där det är lönsamt och alla elevgrupper utnyttjar inte skolvalet eller är inte så benägna att resa långt till skolan.

Om kvalitet och resultat skrivs:

”Det råder enighet om att skillnaderna i elevernas resultat har ökat mellan skolor och

kommuner, vilket har dokumenterats i ett flertal rapporter. Detta betyder att den

skola eleven går i och vilken kommun som skolan tillhör idag har ett större samband

med det resultat som eleven uppnår.” och ”…skillnaden i elevsammansättning mellan skolor [har] ökat under en längre period både vad gäller utifrån föräldrarnas utbildningsnivå och elevens härkomst.

Rapporten erkänner att familjebakgrunden har stor förklaringseffekt vad gäller elevresultaten:

”Det finns ett flertal studier som analyserar effekten av föräldrarnas

utbildningsnivå och inkomstnivå och samtliga påpekar att familjebakgrunden mätt

i dessa termer har en stor absolut effekt på de svenska elevernas skolresultat.”

Elevsammansättningen (skolsegregationen) är i sin tur främst beroende av boendesegregationen, så rapporten och SN förefaller vara ganska nöjda med att skillnaderna mellan skolor och över landet som helhet ökar:

”Ett flertal studier visar dock på att den förändrade elevsammansättningen i skolan enbart ska ses som en omflyttning av elever mellan skolor utan negativa konsekvenser.” ( från Böhlmark & Holmlund, SNS 2011) och ”...skillnaderna i resultat mellan skolor [har] ökat. Detta är dock en naturlig följd av att eleverna med liknande förutsättningar att uppnå samma resultat i större utsträckning går i samma skola.” (Holmlund m. fl. IFAU 2014)

Om inte möjligheten att välja bort skolan i bostadsområdet funnits hade kanske familjer istället flyttat, tänker rapportförfattarna.

”Det är dock möjligt att boendesegregationen skulle ökat än mer utan ett fritt skolval.” Min kommentar: Var finns bostäder lediga för sådana flyttningar?

Dessutom framhåller rapporten hög begåvning som en fullt legitim förklaring för uppnåendet av de bästa skolresultaten och betygen. Här har en glidning skett från rapportens erkännande av att skillnaderna i elevresultaten har ökat mellan klasser och skolor. Accepterandet av att de viktigaste förklaringsfaktorerna för elevresultaten är föräldrarnas socioekonomiska och utbildningsmässiga bakgrund kompletterat med uppgifter om familjens tid i Sverige, glider in i dimman och ersätts av begåvning, utan att denna kopplas till uppväxtförhållandena.

Alla som jobbat med barn och unga känner till att prestationerna för den enskilde i en grupp kan lyftas betydligt av gott ledarskap och den kamratpåverkan som sker. Begåvning och talang är aldrig hugget i sten.

Definition av likvärdighet

I rapporten belyses de stora svårigheterna att meningsfullt forska om likvärdigheten i skolväsendet. Själva likvärdighetsbegreppet är mångfacetterat. Det består av olika moment som förändras över tid. Sedan tillkommer de många olika definitioner och mått som används. Datatillgången styr tillvägagångssätten. Av rapportens tabell 1 framgår en del av de många mått, som kan användas.

Vad gäller kvaliteten saknar jag en koncentration på studier av förhållandena i klassrummen. Tyvärr har forskningen på detta område inriktats på lätt tillgängliga mått som klasstorlek, lärares utbildning och ekonomiska resurser. Nationalekonomerna dominerar, men var finns skolans personal? Pedagogerna borde mera aktivt svara för undersökningar på det område där de ha den främsta sakkunskapen.

Överhuvud kan ifrågasättas om forskningen om likvärdighet är mera berättigad än de bilder av verkligheten som skolverksam personal och elever kan ge. Forskningsresultaten pekar åt skilda håll genom att så vitt spridda mått används. Vid framläggande av slutsatser har dessa mer eller mindre subjektivt malts samman till en mix av vilket inte mycket går att utläsa. Debatten tar sedan vid utan att klara definitioner och begränsningar av aspekter görs. Allt är bäddat för oklarheter, missuppfattningar och inlägg som går förbi varandra.

Några nedslag i rapporten ska här ändå göras. För likvärdighetsbegreppet utgår rapporten från fyra punkter utifrån Skollagen.

1. Skolan ska garantera alla barn och elever likvärdig tillgång till utbildning.
2. Skolan ska garantera alla barn och elever en likvärdig kvalitet för att nå målen med utbildningen.
3. Skolan ska stimulera alla barn och elever att utvecklas så långt som möjligt.
4. Skolan ska sträva efter att kompensera för skillnader i förutsättningar mellan barn och elever.

Utifrån skrivningar i propositionen till lagen tolkar rapporten att de två första punkterna, tillgången och kvaliteten är viktigast. Stimulansen att utvecklas så långt som möjligt och kompensation för skillnader i förutsättningar ska endast (min understrykning) ske om skolan kan garantera alla barn lika tillgång och lika kvalitet. Detta är förstås en rejäl missuppfattning.

Hänsyn till elevernas behov ska göras inom det utrymme som finns för anpassningar

av undervisningen och organisationen av utbildningen. Detta menar dock författningskommentaren endast ska ske ”så länge de [barnen och eleverna] tillförsäkras lika tillgång till likvärdig utbildning”. Att de två första punkterna har en grundläggande vikt erkänner jag. Men citatet visar förstås att de kompenserande åtgärderna inte får upphäva likvärdig tillgång.

Misstaget är allvarligt därför att det leder rapportförfattarna till slutsatsen att kompenserande åtgärder och extraresurser inte behöver leda till att eleverna med sämre förutsättningar når lika långt som andra. Det går rent av att implicit utläsa en viss glädje över detta faktum! Man menar att lagstiftningen och accepterad praxis visar på detta. Målet flyttas ner till en anspråkslös nivå.

Kompenserande insatser har visat sig haft relativt liten påverkan på elevresultaten. Det är också min egen erfarenhet efter ett helt yrkesliv i skolans värld. Men här har något förändrats. För flera decennier sedan avsågs med kompenserande insatser främst åtgärder för att stödja den enskilda eleven utifrån vissa behov (punkt 4 ovan). Det var självklart att skolan som sådan höll jämförbar nivå med övriga landets skolor. Dagens kompenserande insatser måste däremot främst ges till hela skolor, som har sänkts av den genomförda sorteringen av elever efter skolprestation och familjebakgrund (punkt 2).

Min uppfattning:

Det är inte möjligt att genom kompenserande insatser, oberoende av mängden medföljande miljoner, till en meningsfull nivå lyfta skolor, som saknar en normal fördelning av elever med olika förutsättningar och bakgrund.

Sammanfattning

SN´s rapport visar att svensk skola inte är likvärdig vad gäller tillgång och kvalitet. Kompenserande insatser har liten betydelse. Rapporten erkänner att högpresterande elever i ökande utsträckning återfinns i vissa skolor medan de lågpresterande finns i andra. Elevsammansättningarna är homogena på ömse håll. Skillnaderna i prestation mellan de skilda grupperna (skolorna) ökar. Resultaten sjunker.
De flesta skolkunniga kallar sådant för tecken på bristande likvärdighet. Så inte SN, som är mycket nöjt med att forskningen ännu inte har gett sig i kast med att klargöra fria skolvalets och friskoletableringens exakta bidrag till den negativa utvecklingen. Ännu kan kanske marknaden och vinsterna räddas!

Ingen anledning finns för Regeringen att utifrån vad SN för fram ändra i direktiven till Skolkommissionen och utredningen om vinster i välfärden.  

Skolverket regerar

Efter läsningen av rapporten med alla försök att dölja det allvarliga läget för likvärdighet och kvalitet i svenska skolan, är det en lisa för själen att gå till Skolverkets webbplats och ta del av dess sammanställning av forskningsläget. Klart och tydligt presenteras vad man vet och vad man kan anta om likvärdigheten och konsekvenserna av skolreformerna under de senaste decennierna. Snabbt kan läsaren sätta sig in i området.

Skolverket värdesätter en skola där olika elevgrupper möts. Det är positivt för sammanhållningen i samhället, vilket i sig är ett av de kvalitativa målen. SN och andra friskoleförespråkare tonar förstås däremot ner detta.

I Dagens Samhälle har Daniel Suhonen och Sten Svensson gett SN ett svar, som vida överglänser detta blogginlägg i pregnans och avslöjande.

Innan mörkret faller

Björn Elmbrants bok från 2015 "Innan mörkret faller" har även underrubriken "Ska 30-talet hinna ikapp oss?".

Höstens kraftigt ökade flyktingström från länder drabbade av krig och auktoritära regimer (Syrien, Irak, Iran och Afghanistan) ledde till att uppblossande rädsla och en känsla av osäkerhet förändrade många européers inställning till flyktingmottagandet. Opinionerna svängde till restriktivitet för att inte tala om uppsättandet av direkta hinder för att söka asyl. Många tidigare omdömesfulla politiker och vanliga människor började helt ogenerat dela upp människor i ett "vi" och ett "dom". De senare behöver inte ha samma rättigheter och de kan lämpligen få leva i ständig otrygghet under knapphetens kalla stjärna.

För korrekthetens skull bör kanske sägas att det är räddhågade politiska församlingar, som närmast i panik har följt viss medias framlyftande av "kris" och ländernas "raka väg mot undergången". Många vanliga människor förstår dessbättre fortfarande den absoluta nödvändigheten och vikten av att värna de mänskliga rättigheterna och likabehandlingen av människor.

För för min del innebar händelserna under hösten en aha-upplevelse. Det har alltid varit svårt att på djupet förstå hur ett utvecklat land som Tyskland kunde förfalla till barbari, så som skedde på 30-talet. Att så många tyskar ändå i tanke och gärning, även med entusiasm, samlades under nazisternas fanor. Trots dess våld, kriminalitet, fängslande av politiker, förbud för judar att försörja sig och startande av krig mot grannstaterna. Senare följt av utrotning och krigsbrott en masse. En regim fattande helt helt absurda beslut, vilka inte kunde och aldrig kan leda till något gott.

Alltsedan Andra världskriget har känslan varit att nazismen och fascismen aldrig kan komma tillbaka. Här finns små nazipartier, men av deras agitation framgår klart hur världsfrånvända och helt frikopplade från rationellt tänkande de är. Men vi andra, har grundligt lärt av historien. Demokratin är självklar och den ska bestå.

Men insättande rädsla för hur en själv och de egna ska klara sig, kan förändra tänkandet. Människor, som tidigare varit omtänksamma och hjälpsamma kan efter att ha avskiljt de hjälpbehövande från den egna gruppen, förvånansvärt raskt övergå till likgiltighet, diskriminering och direkt fientlighet. Så måste det ha gått till också i Tyskland under 30-talets depression. I tyska riksdagen rådde handlingsförlamning. De arbetslösas nöd ökade, samtidigt som den tidens marknadskramande ekonomer fortsatte att kräva statliga besparingar.

Björn Elmbrants genomgång av Tysklands och Sveriges politiska liv ger viktiga bidrag till förståelsen av hur vårt land räddades till demokratin medan Tyskland närmast "lämnades" till diktaturens masspsykos. Så gick det som det gick med mänskliga rättigheter och livet för miljontals män, kvinnor och barn. Elmbrant ser klara likheter mellan 30-talet och vår tid. Boken skrevs innan det ökade asylbehovet under hösten. Idag är likheterna ännu tydligare och mera påträngande.

Läs gärna boken eller några av dessa recensioner: Eva-Lotta Hultén i GP, Daniel Suhonen i Expressen. Lars Linder svarade för en något återhållsam recension i DN.