fredag 30 december 2016

Studenter, kalkonhalsar och Hälsingland

Som student vid Universitetsfilialen i Karlstad tidigt 70-tal hände det att jag besökte Kåren, d.v.s. Karlstads Studentkårs Klaraborg och dess pub vid Klarälvens strand. Tilltugget till ölen var grillade kalkonhalsar. De smakade som de skulle men köttet kring halsarna var inte mycket att hurra för. Efter endast lite gnagande kom man till vägs ände, d.v.s. in till benet med dess kotor. Detta tilltugg lär förresten ha levererats av en släkting till mig, Lanthandlar´n i Ulfsby, Olle Mossberg. Han satsade då på catering av mat med exotisk karaktär från sydligare nejder. Här kom kalkonerna in. Denna fågel var då en nyhet på svenska matbordet. Då kalkonköttet var tillrett återstod bl. a. halsarna. Den gode affärsmannen fann marknaden även för dessa - studenterna!

Nutida studenter har gått över till tapas och andra smårätter. Fågelhalsar uppskattas istället desto mera som hundtugg av våra fyrbenta vänner. Polska företaget Petmex Company har hönshals i sortimentet. Hönshalsen får här illustrera kalkonhalsen då den påminner om denna. Så här ser den ut.

 Källa: Petmex hemsida

Begrundande dessa ben flyter mina tankar över till de 'halsar', som via omljud lär ha gett namnet på invånarna i landskapet Hälsingland. Invånarnamnet kom först och därav bildades sedan namnet på bygden 'hälsingarnas land'. Att en eller flera 'halsar' i naturen ligger bakom benämningarna verkar det råda enighet om bland språkforskarna. Kusten i Hälsingland har ett flertal möjliga sund eller höjdsträckningar i de gamla bygderna Alir, Sunded och Nordanstig. Även söder och norr om landskapet finns sund, som har utpekats som tydliga 'halsar'. Hälsingarnas områden sträckte sig under medeltiden längre norrut efter Bottenhavets och Bottenvikens kuster. Så eventuellt vill kanske någon överväga terrängformationer även utanför dagens Hälsingland

De flesta svenska ortnamnsforskarna har någon gång intresserat sig för namnet Hälsingland. De som senast på djupet sammanfattat diskussionen och försökt peka på några tänkbara smala vattenleder in till huvudbygderna är Stefan Brink och Lennart Hagåsen. I uppsatser i tidskriften Namn och Bygd 1981 resp. 2001 försöker de även lokalisera kritiska sund under järnåldern, den tid då benämningarna bör ha tillkommit. Då stod havet c:a 10 - 15 meter högre än idag. Genom att rekonstruera den dåtida vattenlinjen har dessa forskare kunnat peka på flera smala passager till vilka dåtidens sjöfarare bör ha varit hänvisade för att nå bryggor och byar. 

Vid läsningen av uppsatserna konsulterade jag dagens Terrängkarta, som Lantmäteriet ger tillgång till på hemsidan www.lantmateriet.se. Jag finner då att Söderhamnsfjärden är en tydlig passage in till det vidgade landet kring Söderhamn med Norrala och Söderala, d.v.s. huvudbygden Alir

 Det inre och smalaste partiet av Söderhamnsfjärden   Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2016-12-29

Höjdskillnaderna är här så stora (vilket visas av kartans höjdkurvor med 5 meters ekvidistans) att de båda sidornas fyrfaldigt upprepade 'taggiga' karaktär framgår för landlinjerna såväl idag så som de måste ha varit på järnåldern. På den sydvästra sidan måste förr inbuktande vikar ha funnits mellan de utskjutande höjdpartierna. De bergiga uddarna och vikarna ligger parvis mitt emot varandra. 

Formationen påminner onekligen om de återkommande upphöjningarna i halsar som t. ex hönshalsarna ovan visar. Emellan dessa är benet smalare. Järnålderns människor i dessa trakter gnagde säkert på olika sorters ben och var väl bekanta med hur halsar såg ut då de befriats från köttet. Sjöfarande i dåtidens Söderhamnsfjärden kan ha sett varje par av uddar som en 'hals', d.v.s. smalt ställe, men kanske även betraktat hela denna sträcka med återkommande 'kotor' som påminnande om en avgnagd hals. Platsen kan därför vara giltig såväl för namngivning efter singulär som plural innebörd.

Denna lokalitet tillför något nytt jämfört med tidigare förslag. Landformerna på sundets sidor kan ses som en 'gjutform' för ('höns-)halsen'. Sluttningarna (och fjärdens botten) ger det yttre skalet för formen medan luften däremellan fyller ut det som för (höns-)halsens del utgör ben med kotor. Elementen vatten och jord har funnits med även i tidigare tolkningsförsök. Här tillkommer även luft.    

Intressant är att Brink i sin uppsats på s. 129 återger Danmarks Stednavn 3 med utdrag om ortnamnselementet Hals. Där anges att det är samma ord som kroppsdelen 'hals' och att det används bildligt för benämning av lokaliteter som liknas med en hals. Genomskinliga likhetsnamn som tas upp är Gaasehals och Hestehals. Med gåsen närmar vi oss kalkonen och hönan!

Det är inte min mening att här ta ställning för vilket smalt ställe eller ställen som kan ha gett upphov till landskapsnamnet. Men då den karaktär som jag här pekar på för det största inloppet vid kusten (både förr och nu) inte verkar ha tidigare uppmärksammats, fann jag det värt att uppmärksamma denna fjärd. Alir var landskapets sydligaste huvudbygd. Denna mötte först sjöfarande som kom söderifrån. Hovs hallar vid Skånegränsen anses ha lett till benämningen 'hallänningar' och Halland för det norr därom liggande landet. Tanken överförd till Hälsingland ger förstås ett visst försteg för att även namngivningen här uppe kan ha skett utifrån sydligt perspektiv.  

Hoppas att någon läser detta. Inte vill jag ha skrivit förgäves och sen bli sittande med min 'tvättade hals'!