Ån skrevs dumn i gränslistan. Ånamnet lär vara grunden även i gränsmärkena dumnæquild och dumnærmosæ. Det sistnämnda, numera Dumme mosse, skrev Axel Eile om 19291). Han betraktade namnet snarast som ett utslag av de nästboendes galghumor. "Adjektivet 'dum' brukas ju stundom i betydelsen 'krånglig, illavuren, besvärlig, otrevlig o.d..." Otrevlig och besvärlig, då den orsakade frost, försenad vår och svår att hålla väg på, har den också betraktats som, enligt Eile.
Nils Ödeen2) tog sig strax an namnet Dumme mosse. Han menade att Eile tydligen hade låtit sig påverkas i sin tolkning av hur mossen beskrevs i äldre topografiska verk. Ödeen lämnade Eiles tolkning därhän och påpekade att mossnamnet i gränslistan är genitiv av ånamnet Domn. Ån rinner förbi hemmanet Domnaryd, Bankeryds socken, vilket likaså har uppkallats efter ån. "Ånamnet är utan tvivel bildat med n-suffix till roten dum-..." "Stammen dum- återfinna vi i det fsv. adjektivet dumber, som betyder dels 'stum' och dels 'svag, skum'." Ödeen angav att i den förra betydelsen synes ordet ingå i en del norska vattendragsnamn. Älvnamnet Dumma har förklarats som 'den tysta' ån av norrmännen S. Bugge och A. Kjær. En liknande betydelse finner Ödeen skäl för att lägga in i det småländska ånamnet.
Ursprungliga stammen för dum har en betydelse av 'omtöcknad' och står i avljudsförhållande till damm och dimma. Ödeen hamnar så till sist i att ånamnet har betytt 'den dimmiga ån'. Klimatförhållandena omtalade i de topografiska beskrivningarna (GM: närmast utifrån Allvin) kan tala för dess riktighet, menade han.
Ivar Lundahl3) fann 1950 inte de två av Ödeen diskuterade betydelserna tillfredsställande ur saklig synpunkt. Ån gör i sin helhet inte skäl för betydelsen 'den tysta' och han pekade på forsen Klerefors , 'den sjungande forsen' vid Klerebo i Bankeryds socken. Den av Ödeen föredragna betydelsen 'den dimmiga' såg Lundahl som lika litet motiverad. Han visade så på hur Allvins beskrivning var en kortfattad sådan om mossmarker i allmänhet i Mo härad och inte gällde Dumme mosse specifikt. Den sakliga grunden för Ödeens resonemang rycks så undan. Ån kan inte heller ha fått sitt namn efter en egenskap som tillkommer mossen och inte ån själv, menade Lundahl.
Lundahl antog istället att Dumn återgår på ett äldre fsv. *Dufn och sammanställer det med det forniriska adjektivet domain, kymriska dufn, 'djup', vilka allmänt förts till en ieur. rot *dhub- 'djup' men lika gärna kan återföras på en rot *dhubh-. Betydelsen 'den djupa', synnerlig vanlig i nordiska vattendragsnamn, passar alldeles utmärkt in på Dummeån i dess nedre lopp, där den flerstädes är djupt nedskuren i terrängen. Jag tog hjälp av Terrängkartan för att undersöka förhållandena.
Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2017-01-12
Av kartklippet framgår att Domneån är djupt nedskuren ifrån Klerebo och österut (men inte särpräglat då där finns en mängd liknande raviner). Men från Aledal och till i höjd med Österlid kan man däremot tala om djupa nedskärningar i den plana mon mot Vättern till. Lundahls sista påpekande är därför riktigt. Fallhöjden från dammen vid Klerebo och ner till Aledal är 60-70 meter.
Men hans tolkning 'djup' skulle komma att ifrågasättas. Danske forskaren John Kousgård Sørensen behandlade i Danske sø- og ånavne 1 1968 namnen Dum(b), varav ett återfinns i Asmundtorps och Tofta socken, Rønnebergs härad4). Här förutsätts snarast ett osammansatt ånamn Dum(b) till till adjektivet dum(bær), rimligtvis i den i dialekten vitt utbredda betydelsen 'stum'. Adjektivet betyder ursprungligen 'oklar, disig' och den betydelsen är också tänkbar.
Ett nu försvunnet torp på Falster bar namnet Domnæthorp i Kung Valdemars jordebok (1300-talet). Det bör ha fått sitt namn efter en å *Dumna. Kousgård Sørensen följde här Ödeens klargörande att Domnaryd i Bankeryds socken är satt samman med ånamnet Dumn. Han redogjorde så för Ödeens härledning (se ovan) och dennes förordande av betydelsen 'den dimmiga ån'. Lundahls tolkning av namnet som ett ursprungligt *Dufn till den indoeuropeiska roten *dhub betydande 'djup' förkastar Kousgård Sørensen. Formen för namnet från jordeboken och de ljudmässiga förhållandena (om förbindelsen till marknamnet Domne(t) [funnet på karta] kan sägas vara säkrat) utesluter en sådan tolkning av detta falsternamn.
I en teoretisk diskussion om gamla ortnamn och dess bildning med hjälp av suffix eller ursprung i ordelement, som redan innehåller detta, fann Thorsten Andersson 19795) skäl att behandla Lundahls härledning av Dumn. Lundahl hade också för betydelsen 'djup' fört samman Dumn med det preussiska och västryska ånamnet Dubna vilket han menade kunde återföras på ett indoeuropeiskt no-adjektiv med betydelsen 'djup' vilket också kan ingå i förleden i det från Caesar kända galliska personnamnet Dubnorix, Dumnorix.
Th. Andersson menar att enstaka överensstämmelser som dessa måste vi handskas mycket varsamt med. Överensstämmelsen får givetvis inte vara tillfällig.
Efter denna genomgång förefaller det mig att Ödeens inledande skrivning om betydelserna 'stum' och 'svag, skum' eller 'omtöcknad' har mest fog för sig. Vid Aledal bromsas kraften i det fallande vattnet upp, och ån flyter därifrån på den plana dalbottnen närmare tre kilometer innan den når Vättern vid Domsand. Kring ån finns också en sankmark i vilken flera serpentiner har utbildats. Jag vill mena att ån har 'domnat' eller 'bedövats, mattats, avtagit'. Elof Hellquist anger i Svensk etymologisk ordbok 19226) att 'domna', äldre dofna är en avledning av fsv. dovin 'duven'. För det senare ordet anger Hellquist betydelserna 'maktlös, slapp, ljum m. m.'
Exakta betydelsen för dumn eller Domneån är inte lätt att fastställa. Men inte verkar det ha varit något kraftfullt. Eller rättare sagt - ån som var bullrande och rask utför branterna förändras sedan i sitt lopp så att den blir som 'omtöcknad' eller 'domnad'.
Namngivningen av ån kan ha skett här vid mynningsområdet, vilket säkerligen tidigt besöktes av forntidens människor.
Noter:
1) Eile, Axel 1929, Ortnamnen i Tabergs bergslag, Tabergs Bergslag 1, s. 24f., Tabergs Bergslags Hembygdsförening, Jönköping
2) Ödeen, Nils 1929, Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift 1928-29, s. 12ff., Lund
3) Lundahl, Ivar 1950, Några gamla nordiska sjö- och vattendragsnamn, s. 39-41, Namn och Bygd 1950, Uppsala
4) Kousgård Sørensen, John 1968, Danske sø- og ånavne 1 A-D, Navnestudier udgivet af Institut for Navneforskning Nr 6, København
5) Andersson, Thorsten 1979, Ord eller suffixbildning? Till frågan om rekonstruktion av ord ur ortnamn, Sprogvidenskabelig udnyttelse af stednavnematerialet, NORNA-rapporter 18,1980, NORNAs syvende symposium i København 18-20/5 1979, Nordiska samarbetskommittén för namnforskning, Uppsala 1980
6) Hellquist, Elof 1922, Svensk etymologisk ordbok, s. 98 och 108, från Projekt Runeberg 2017-01-13, http://runeberg.org/svetym/0186.html resp. http://runeberg.org/svetym/0196.html
Ett nu försvunnet torp på Falster bar namnet Domnæthorp i Kung Valdemars jordebok (1300-talet). Det bör ha fått sitt namn efter en å *Dumna. Kousgård Sørensen följde här Ödeens klargörande att Domnaryd i Bankeryds socken är satt samman med ånamnet Dumn. Han redogjorde så för Ödeens härledning (se ovan) och dennes förordande av betydelsen 'den dimmiga ån'. Lundahls tolkning av namnet som ett ursprungligt *Dufn till den indoeuropeiska roten *dhub betydande 'djup' förkastar Kousgård Sørensen. Formen för namnet från jordeboken och de ljudmässiga förhållandena (om förbindelsen till marknamnet Domne(t) [funnet på karta] kan sägas vara säkrat) utesluter en sådan tolkning av detta falsternamn.
I en teoretisk diskussion om gamla ortnamn och dess bildning med hjälp av suffix eller ursprung i ordelement, som redan innehåller detta, fann Thorsten Andersson 19795) skäl att behandla Lundahls härledning av Dumn. Lundahl hade också för betydelsen 'djup' fört samman Dumn med det preussiska och västryska ånamnet Dubna vilket han menade kunde återföras på ett indoeuropeiskt no-adjektiv med betydelsen 'djup' vilket också kan ingå i förleden i det från Caesar kända galliska personnamnet Dubnorix, Dumnorix.
Th. Andersson menar att enstaka överensstämmelser som dessa måste vi handskas mycket varsamt med. Överensstämmelsen får givetvis inte vara tillfällig.
Efter denna genomgång förefaller det mig att Ödeens inledande skrivning om betydelserna 'stum' och 'svag, skum' eller 'omtöcknad' har mest fog för sig. Vid Aledal bromsas kraften i det fallande vattnet upp, och ån flyter därifrån på den plana dalbottnen närmare tre kilometer innan den når Vättern vid Domsand. Kring ån finns också en sankmark i vilken flera serpentiner har utbildats. Jag vill mena att ån har 'domnat' eller 'bedövats, mattats, avtagit'. Elof Hellquist anger i Svensk etymologisk ordbok 19226) att 'domna', äldre dofna är en avledning av fsv. dovin 'duven'. För det senare ordet anger Hellquist betydelserna 'maktlös, slapp, ljum m. m.'
Exakta betydelsen för dumn eller Domneån är inte lätt att fastställa. Men inte verkar det ha varit något kraftfullt. Eller rättare sagt - ån som var bullrande och rask utför branterna förändras sedan i sitt lopp så att den blir som 'omtöcknad' eller 'domnad'.
Namngivningen av ån kan ha skett här vid mynningsområdet, vilket säkerligen tidigt besöktes av forntidens människor.
Noter:
1) Eile, Axel 1929, Ortnamnen i Tabergs bergslag, Tabergs Bergslag 1, s. 24f., Tabergs Bergslags Hembygdsförening, Jönköping
2) Ödeen, Nils 1929, Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift 1928-29, s. 12ff., Lund
3) Lundahl, Ivar 1950, Några gamla nordiska sjö- och vattendragsnamn, s. 39-41, Namn och Bygd 1950, Uppsala
4) Kousgård Sørensen, John 1968, Danske sø- og ånavne 1 A-D, Navnestudier udgivet af Institut for Navneforskning Nr 6, København
5) Andersson, Thorsten 1979, Ord eller suffixbildning? Till frågan om rekonstruktion av ord ur ortnamn, Sprogvidenskabelig udnyttelse af stednavnematerialet, NORNA-rapporter 18,1980, NORNAs syvende symposium i København 18-20/5 1979, Nordiska samarbetskommittén för namnforskning, Uppsala 1980
6) Hellquist, Elof 1922, Svensk etymologisk ordbok, s. 98 och 108, från Projekt Runeberg 2017-01-13, http://runeberg.org/svetym/0186.html resp. http://runeberg.org/svetym/0196.html
