söndag 17 mars 2019

Gluggevalen skyddas som naturreservat

För några veckor sedan beslöt Länsstyrelsen i Västra Götaland att inrätta naturreservatet Stora Höghult i gränsområdet mellan Färgelanda och Uddevalla kommuner. Området inrymmer även gränslinjen mellan landskapen Bohuslän och Dalsland och var fram t o m 1658 en ganska öde skogstrakt mellan Norge och Sverige.

Då naturreservatet berör gränsmärkena Stången och Gluggevalen, vilka jag här skrev om i tre inlägg 2017, finner jag skäl att ta upp tråden igen. Tidningen Bohusläningen skrev om naturreservatet på webbplatsen 2019-03-04. Där publicerades nedanstående karta hämtad från Länsstyrelsen och Lantmäteriet.


Reservatet är ovanligt smalt. Det beror på att ett långsträckt skogsskifte där skogsbruk inte har bedrivits på många år nu skyddas. Genom att skogen fått stå orörd har mängden död ved ökat till glädje för många arter av insekter, fåglar m fl. Två djupa dalar med högstammig granskog korsar reservatet. Nedanstående foto visar hur det kan se ut där skadeinsekters härjningar lämnats utan åtgärd.

Eget foto

Men i Länsstyrelsens pressmeddelande finner man ett foto som visar vacker levande gammelskog i dalgången Björndalen. Det totalskadade området ovan upptar endast ett mindre område.

Gluggevalen finns i reservatets västra del. I kartans spets har vi gränsröset Stången,som vid flera fastighetsförrättningar har benämnts Gluggevalen. Den plats med ett kors i en berghäll som utpekats möjligen varande gränsröset Gluggevalen (se sist i inlägget 27 maj 2017) finns 400 meter åt öster strax utanför norra reservatsgränsen. Fotot nedan visar att korset möjligen kan vara naturliga isräfflor.

Eget foto

Platsen är på en bergsrygg med hällmarker, tunt moräntäcke och lågväxande tallskog. Här är boniteten klart sämre än i Björndalen ännu längre åt öster. Gränsen är skarp på sluttningen mellan den frodiga dalen och den karga bergsryggen där Gluggevalentrakten tar vid. Förutsättningen för skogsbruk skiftar starkt i området. Konflikter kunde uppstå om de bättre partierna. Vi har en rättstvist från år 1740 som kom att få stor betydelse för nutida gränssträckning.

Valbo härads dombok 12/6 1740, § 23, visar att en tvist om avverkning hade dragits inför domstol. Johan Kalén redogör för saken i "Bohuslänska gränsmärken", 1933, s 90 ff. "Samtlige Jordägarne i Stora Höghuldt här i häradet och Torps Sochn tilltalte efter laga stämning Anders Håkansson och des  söner Per och Erik Anderssöner i Kollebråten samt Håkan Andersson i Strykesten ifrån Norra-Ryrs sn i Bohuslän, för thet the förl:ne winter in uppå Kärandernes tillhöriga Skogstrakt Biörndahlsåsen och Älgefället kallat, olofl:n skogshygge föröfvat ...".

Den dalsländska häradsrätten gick efter en gränslista från 1650, vilken väster om dagens länsväg 172 innehöll gränsmärken innebärande en betydligt sydligare gräns än dagens. Dessa var från öster räknat: Röde Klef, Strykesten och tronnevad. Utslaget gick alltså först Höghultsbornas väg men målet kom att föras vidare till högre instans. Lagmans synedom hölls år 1744. Lagmansrätten ställde upp äldre kända gränsmärken som Rödekjällan i Höghults äng, Gluggewalln och Wiggare eller Wickelkjärn. Se kartutdraget från 1743 i mitt inlägg från maj 2017.

Gränsen kom så att fastställas till den nuvarande mera nordliga sträckningen. Ja, öster om länsvägen fastställdes faktiskt gränsen att gå 6-700 meter nordligare än nutidens, rakt genom Stora Höghults uråldriga inägor och äng! Det insåg t o m de bohuslänska grannarna vara orimligt så höghultsborna fick fortsätta bruka dessa intill den höjdsträckning i söder där en snirklande stenmur anpassad till terrängen visar sträckningen som så småningom också blev den juridiskt gällande och som sådan återfinns på dagens kartor.

Kalén uppfattar att dalslänningarna under århundradena har vunnit mark från bohussidan. Efter att noga ha studerat förrättningarna och kartorna finner jag det mera sannolikt att det är tvärtom. Hela indiciekedjan får anstå till annat tillfälle. Men ett tecken är att allra äldsta gränslistan, vanligen betecknad med år 1273, har gränsmärken som Krokån och Krokvattnet. Dessa återfinns flera kilometer söder om nuvarande gräns och bär nu namnen Bäveån och Östra Krokevattnet.

Det förefaller vara två borgmästare i Uddevalla som år 1557, kanske i genmäle mot Gustav Vasas gränskommission av år 1540, lät upprätta en handling där dessa två vattendrag saknades. Istället infördes Gluggewällen och Bedwadzåås. Sistnämnda finns i dagens gräns öster om sjön Betvattnet. En mosse på Betvattensåsen bär på dagens kartor namnet Borgmästaremossen. Kanske fanns ett personligt intresse vid sidan av stadens väl och ve för att hävda området kring Sjöändan vid spetsen av Östra Krokevattnet. Där fanns mark lämplig att odla upp.

Det är möjligt att bohuslänningar år 1557 eller tidigare hade börjat bruka utmarkerna ända till Betvattensåsen och Gluggevalen men det var i så fall inget som Gustav Vasas svenska gränskommission godtagit. Man hävdade de äldre gränsmärkena varom tvist inte kan spåras.

Min avsikt med att forska i dessa gamla fastighetshandlingar är absolut inte att försöka åstadkomma en revidering av gränsen. Ingen må heller kommande vinter på grannens mark välja ut några högresta masteträd! Det räcker gott med de konflikter som varit.

Besök istället vid tillfälle det kommande reservatet under hänsyn till de restriktioner som kommer att utfärdas. Njut av stillheten i gammelskogen.