Äldre tolkningar behöver uppdateras
Jag har tidigare sysslat en del med namnet Kolmården då detta har en slutled som även återfinns i stadsnamnet Åmål. Där bodde jag på 80-talet, blev intresserad av att tolka ortnamnet och kom även att skriva några artiklar i ämnet (bl a i Örnäsposten, tillfällighetstidning för Dalsland utgiven i Örnäsparken i Åmål sommaren 1997 till förmån för Åmålsortens Hembygdsförening, tryckeri AB Tryck Dalsland, Åmål 1997, VF-tryck. Karlstad).
Tolkningarna av namn utvecklas med tiden. Tyvärr återges fortsatt ofta utmönstrade tolkningar i olika sammanhang. Nu vill jag bidra med att uppdatera till vetenskapens nuvarande ståndpunkt med hjälp av Svenskt Ortnamnslexikon och därtill föreslå något steg vidare.
Wikipedia uppger att namnet är från fornsvenskans ColmarÞ och KulmarÞ, antagligen av ett svenskt marÞer, skog: således ´kolskogen´.
Betydelsen ´den brända skogen´, troligen namngiven efter en svår skogsbrand en gång i tiden, har lanserats i annat sammanhang.
Exemplen visar den äldre uppfattningen om grundbetydelsen för marÞer = skog efter C. J. Schlyter, som misstog sig i sina verk om Upplands- resp Hälsingelagen (Samling af Sweriges gamla lagar, band II 1834 resp band VII 1844). Då namnen Ödmården och Kolmården i senare århundraden har betecknat stora landskapsavgränsande skogar antog han att fornsvenska marÞer betydde skog. Jöran Sahlgren kom i sin uppsats ”Kolmården, Ödmården och Åmål” i Namn och Bygd 1928 att härleda ordet från ett verb merja = krossa och marÞer innebär då krossning.
Krossat material lämpligt för väg - exemplet Ödmården
Betydelserna ´sönderkrossat berg, (sönderkrossad sten)´, ´blockmark (grusmark)´, ´stenig (grusig) skogsmark´, ´skog´ har utvecklat sig från krossning, skrev han. Tyvärr försummade han att ta med de mindre dimensionerna i krossat material. Sand, mjäla och finmo (silt) borde vara nämnt då dessa tillsammans med grus är gott underlag för stig och väg och andra platser där mycket folk står och går, t ex marknadsplatser.
För Ödmården kan ett samband anas mellan vägsträckningen och den underliggande jordarten då SGU.se´s Kartvisare för jordarter visar att vägen över skogen nästan fullständigt följer det smala stråket med isälvssediment (ljust grönt). Kartklippet här visar norra delen av skogen och vägen mellan Hamrånge i Gästrikland och Skog i Hälsingland. Den mörkgröna linjen med punkter visar på ås bestående av isälvssediment. Forntida resenärer undvek sankmarker och färdades gärna på högre belägen, torr mark såsom exemplet Ödmården visar.
Kartvisaren Jordarter, SGU, över norra delen av isälvssedimentet
mellan Hamrånge, Gästrikland och Skog, Hälsingland
Isälvssedimentet tvärs ödemarken bör ha varit en viktig förutsättning för att stigen mellan landskapen kom att dra fram just här. Man kan vidare undra om någon liknande förutsättning finns vid Kolmården. Kartvisaren för jordarter ger en mycket splittrad bild. Vägstråk följer på vissa ställen moränmark, isälvssediment och postglacial sand om den är tillgänglig. Men en snabb överblick ger ingen lika tydlig bild som Ödmården erbjuder.
Sökning efter utgångspunkten
Skäl finns att nämna Hugo Karlsson, f d arkivchef för dåvarande Dialekt,- ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Han behandlade namnen Åmål, Kolmården och Ödmården i ”Ortnamn i Åmål” (1997), Forskningsrapport 97:5, Samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad. Han förde fram tanken om inte en betydelseförändring av grundordet skett. När namnen Ödmården och Kolmården tillkom kan namnen inte ha avsett hela skogen utan en viss del av varje skog, en del karaktäriserad av påfallande förekomst av grovt grus, sand eller annars mer märklig, sönderkrossad sten. Från en sådan punktuell syftning borde namnet med tiden kunna kommit att avse hela skogen.
Bengt Hesselman visade just på sådana syftesförändringar i uppsatsen ”Långheden och Hälsingskogen” i Namn och Bygd, häfte 1 1930. Han fann att tidiga resenärer på den långa sandiga stigen mellan Västmanland och Dalarne utifrån underlaget och utsträckningen gett namnet Långheden. Där de färdades fram var den närmaste omgivningen i fokus, inte de perifera områdena långt från stråket. Så småningom flyttades färdvägsnamnet till att avse också det vidsträckta skogsområdet. Hesselman utredde inte namnet Ödmården i denna uppsats men det synes inte långsökt att tänka sig en liknande syftesförändring för denna stig.
Hugo Karlsson tog hjälp av jordartskartan över Kolmården för att om möjligt hitta något mindre område av grus sand o dyl som dessutom kunde förknippas med något mörkt, svart (men inte avbränt då slutleden visat sig inte vara en skog) . Han kunde inte nå ända fram i uppgiften. Men jag tror mig däremot kunna peka på en särpräglad plats vid den förmodade äldsta stigen över Kolmården - en plats som kan ha utgjort källan för namnet på färdvägen och senare hela skogsområdet.
Uppgiften är alltså att först bedöma var den äldsta eller åtminstone en av de äldsta stigstråken dragit fram över Kolmården. En del finns skrivet om att resenärer i äldre tid med förkärlek inte korsade hela Kolmården utan färdades med båt mellan Krokek eller Kvarsebo på Kolmården och färjelägen på Bråvikens södra strand. Lilla Kolmården färdades denna östliga trafik över. Landtransporterna över hela skogen kom att innefatta Stora Kolmården med Åby som gräns i väster.
I denna västra del kan fyra generationer av vägstråk urskiljas. Yngst är förstås motorvägen för E 4. Vid mitten av 1800-talet föregicks den av ny väg mellan Åby och Strömsfors dragen längs Bråvikens strand. Den invigdes 1853. Väg R 1 eller Riksettan blev beteckningen på denna fr o m 1940-talet. Det nordligaste stråket, Gamla Stockholmsvägen, anlagd förmodligen under 1640-talet behövdes inte längre som allmän landsväg. Före 1600-talet fanns knappast väg för hjulfordon över Stora Kolmården. Gång- och ridstigar utgjorde det äldsta och fjärde vägstråket.
Kartstudier på kammaren
Var fanns då lämpligaste stråket med tanke på sådant som längd, kupering och underlag? Vid en skanning av kartans sluttning mellan Åby och Bråviken fastnar blicken först vid Norrviken där väg från Björnsnäs fortsätter upp i en trång dal. Sedan finns sammanhängande vägar och stigar österut mot Algutsbo ovanför Getådalens ravin. Fornsöks karta redovisar c:a 15 hålvägar i den korta och branta dalen vid Norrviken och platsen blir högintressant i en undersökning av äldsta gång- och ridstigen över Kolmården.
För resenärer från Östergötland var första etappen över slätten innanför Bråviken problemfri, jämnt underlag i mer eller mindre öppet landskap. Vägen har dock inte alltid gått förbi gårdsplatsen vid Björnsnäs säteri. På t ex Geometrisk avmätning 1716 (Kvillinge socken Björnsnäs nr 1, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor) hade vägen en västligare sträckning ungefär där motorvägen över slätten idag går.
Vid nuvarande Norrviken på Björnsnäs, Kvillinge socken, sker en total förändring. Skogen och den branta sluttningen möter. Den trånga dalen är tillsluten i väster, norr och öster. Mörk och skuggig bör den ha upplevts en stor del av dagen. Totalt är höjdskillnaden till backens slut c:a 70 m på en c:a 600 m lång sträcka. Den brantaste inledande stigningen är dock 40 m fördelat på 250 m i längd. Som jämförelse anlades intilliggande motorvägen på 1960-talet så att för de 40 höjdmetrarna behövdes 900 m i längd trots bilarnas överlägsenhet över hästar och människor i hästkraft.
Utöver den branta backen var underlaget den stora utmaningen. Klippet från jordartskarten ovan har i brantaste nedre delen av backen yta med lila färg och vita stavar. Det förklaras vara svämsediment, ler-silt, ett svårbemästrat underlag särskilt vid regn. Rinnande vatten och tramp ger erosion i backen och de resande tvingas överge en hålväg när den blir oframkomlig. Man börjar på en ny vid sidan om. Av Fornsökskartan framgår mängden hålvägar, nu registrerade som fornminnen (L2008:1796 resp L2008:7188). I övre delen av brantbacken är det sand och grus. Som helhet krossat material vilket är det förväntade utifrån marÞer.
Det får ses som tveksamt om dessa hålvägar användes för färder med häst och vagn. Att ta sig upp med vagn kan ha varit möjligt trots besvär. Gemensamma insatser för att skjuta på och stötta där det behövdes bör ha varit nödvändigt. Men vagnfärd här vore meningslöst om inte väg är ordnad hela vägen över skogen till de sörmländska bygderna. Terrängpartier längre österut med stenblock och fält med kullriga stora stenar satte äldst stopp för hjulfordon. Hur som helst bjöd backen på utmaningar: det var tungt, man ramlade ikull, det svors och hojtades. Det var en pärs för de resande och genast går tanken till torpet Persdal ovanför backen. Kan det vara så att ingen man med namnet Per bröt upp torpet utan att den branta dalen burit namnet efter de upplevda svårigheterna i backen?
Själv föreslår jag djärvt med ett smil att ´kull eller ikull´ kunde ligga bakom förleden. På det besvärliga underlaget av grus och mjäla ramlade man lätt ikull. ´Mjälan där det gås ikull` skulle vara en fri tolkning. Min förledstolkning mest på skämt, rätt eller fel, skall inte ses som väsentligast i denna min beskrivning. Istället är det utpekandet av den svåra och branta backen som helt avvikande från den övriga sträckningen av stigen över Kolmården som tillför något nytt. Stråtrövare var en risk på berget så att man oftast valde att ta sig över i grupp. Men transportbevärligheterna var överkomliga när inledande backen var avklarad. När kravet restes på vagnväg över Kolmården valdes detta stråk bort. Första vagnvägen, (Gamla) Stockholmsvägen, kom att dras från Åby i ett nordligare läge.
Kol- i Kolmården har också tolkats som ´död´, för vilket flera innebörder är tänkbara. Men en auktoritativ nutida källa som Svenskt Ortnamnslexikon, andra upplagan 2016, skriver att förleden snarast står för ´mörk, skuggig´ e dyl eller för ´svart, förkolnad´ (p g a) skogsbrand); även om ett samband med kolning inte kan uteslutas.
Undersökning i terrängen
Måndagen 2026-03-16 hade jag tillfälle att besöka backen med hålvägssystemet. Dokumentationen i Fornsök beskriver hålvägarna liksom närliggande och inflikade fornlämningsliknande lämning (L2011:2277). Den senare är gropar i rader, belägna uppe på smala jordryggar mellan hålvägar. Arkeologiska bedömningen är att de med säkerhet inte är fångstgropar men uppkomsten är oviss. Det nämns att flera djurgryt finns i ravinerna.
På groparna och spritt både över jordryggar och hålvägar finner jag gles förekomst av skavfräken eller skäfte (Equisetum hyemale). En hård, mörkgrön växt rik på kisel som gärna växer på sandig, något fuktig mark. Från Säveån nära Floda i Skallsjö socken känner jag den med riklig förekomst där snäckskal förekommer. Först gick min tanke till groparna här vid Kolmården - kan här ha grävts för att tillvarata snäckskal för jordförbättring (kalkinnehållet)? Men det är inte högar som efter siktning, vilket är fallet vid Säveån. Här är det en fördjupning i mitten och en låg vall runt om. Groparna är inte undersökta.
Groparna kan vara kolningsgropar
Bergsbruket har gamla anor i Kålmården. Efter att ha läst om äldre kolningsmetoder inser jag att de kolningsgropar som användes innan kolmilor för storproduktion kom i bruk hade liknande storlek, 2 - 3 m bredd, 0,5 - 1 m djup och en låg vall runt om blev resultatet när täckande jord togs bort när färdiga träkolen frilades. Dalen vid Norrviken är ovanligt lämpad för kolning. Vindskydd från tre håll minskar risken att hård blåst bryter genom det skyddande jordlagret över kolgropen och mjälan på denna plats försluter och tätar väl glödhärden.
Groparna är som sagt inte undersökta. Om de har kolrester bör de ha varit kolningsgropar och är kanske tusenåriga eller mer. Många äldre gropar där nu hålvägar är kan ha funnits på tidigare åsryggar.
Antagna tolkningen av Kolmården så här långt
Om undersökningar bekräftar denna kolningsteori vill jag föreslå att äldsta Kolmården tolkas som ´kol(-nings)mjälan/jorden´. Ett landalternativ till båtfärd över Bråviken var att ta vägen över denna ColmarÞ.
Det är inte förvånande om beteckningen på markförhållandena i backen kom att brukas för hela vägen över berget och så småningom överföras till berget och skogsområdet som sådant i enlighet med Hugo Karlssons tanke. Om namnutvecklingen var som jag skisserat innebär detta att namngivningen skett från östgötasidan. Det var de närboende östgötarna som hade bästa kännedomen om den fruktade backen.
Litteratur
Engström, T: Samfärdsleder och samfärdsel, s 76 - 80, I: Kolmården. kommunen - hembygden, Del 1, utg Kolmårdens kommun. Motala 1965
Hesselman, Bengt: Långheden och Hälsingskogen, Namn och Bygd, årgång 18, 1930, häfte 1.
Sahlgren, Jöran: Ty. mart, sv. mord (mård) ´skog´ och ortnamnen Kolmården, Ödmården och Åmål, Namn och Bygd, Sextonde årgången, 1928, s 117 - 177.
Svenskt Ortnamnslexikon, andra upplagan, red Mats Wahlberg, utg Institutet för språk och folkminnen och Institutionen för Nordiska språk vid Uppsala Universitet. 2016
Wikipedia: Kolmården 2026-03-26
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolm%C3%A5rden#:~:text=Namnet%20Kolm%C3%A5rden%20kommer%20fr%C3%A5n%20fornsvenskans,den%20st%C3%B6rsta%20djurparken%20i%20Sverige.
Kartor
Fornsök, RAÄ https://app.raa.se/open/fornsok/
Min karta, Lantmäteriet https://minkarta.lantmateriet.se/
Historiska kartor, Lantmäteriet https://historiskakartor.lantmateriet.se/
Kartvisaren för jordarter, SGU https://apps.sgu.se/kartvisare/kartvisare-jordarter-25-100.html
