Gränsmärket Danaholmen under luppen

I samband med inlägget ”Ny tolkning av Danaholmen” 13 augusti 2019 startade jag samtidigt tråden ”Ny tolkning av Danaholmsfördraget” under "Medeltid" på Skandinaviskt Arkeologiforum. Ämnet lockade till livlig debatt och har hittills resulterat i 132 inlägg.


Debatten kom snart in på ön Danska liljan, som har utpekats såsom varande Danaholmen. Det blev nödvändigt för mig att undersöka säkerheten i utpekandet och även undersöka om Danska liljan kan ha varit ett gränsmärke, och då särskilt varit platsen för ett treriksröse. I den vevan blev det nödvändigt för mig att återigen läsa Gunnar Olssons bidrag (1953) om tillkomsttiden för den västsvenska landkorridoren till havet.


Jag fann då att han GO först övertygande visar att efterföljande gränsmärke, Stämmesund, fanns i anslutning till Kungsö, som ligger söder om Vrångö. Det kan inte vara sundet mellan Rivö och Brännö, alternativt Asperö. J Alin (1919) beskriver hur han frågade Brännöborna efter namnet Stämmesund. De hänvisade då till den för större båtar hindrande undervattensklippa, som finns i det smala sundet mellan Brännö och Rivö. Denna klippa skulle alltså stämma i betydelsen ´dämma, hindra´. Men i gränsmärkesnamnet bör vi ha stämma betydande ´avtalat möte, förhandling´. Men Alins utpekande av sundet norr om Brännö Rödsten  vanna anklang och därefter har sundet haft detta namn. Det är alltså här ett sent namn.

Till höger möjligen den klippa som bidrog till att J Alin här placerade Stämmesund. Längre norrut i sundet finns också flera trånga passager. Eget foto

Det är dock inte det nyss nämnda som GO utgår från. På s 11 – 19 återfinns hans noggranna genomgång av de olika listorna för Hallands gräns och andra dokument som har något att säga i ämnet. Två år senare kunde han i artikeln ”En gränsundersökning i södra skärgården 1642” i Götiska minnen, lämna ytterligare bevis för att Stämmesund fanns söder om Vrångö, innebärande en rak gränssträckning från fastlandet över märket Klevaskären västerut till Kungssund.


Brännö och de andra öarna nämns dock i Kung Valdemars jordebok såsom tillhörande Danmark. GO kommer fram till att detta är ett anspråk, som sträcker sig utöver det område som jordebokens gränslista ger (1953:18). Denna har Stämmesund som första märke. Jag kan konstatera att en gränsdragning från Kungssund till Danska Liljan skulle stryka strax väster om öarna i Södra Skärgården och avdela endast några karga ytterskär till Danmark. Även detta förhållande gör Danska Liljan, dvs utpekade Danaholmen, mycket tveksamt som gränsmärke.


GO lägger märke till att Danaholmen är medtagen som första punkt i den svenska listan Landamaeri 2, men saknas i jordebokslisten över Hallands gränsmärken. Detta ger en antydan om att den saknar relevans för gränsen  som skiljer Sverige från Danmark, skriver han. Öns belägenhet i farleden mellan Brännö och de norska öarna på Öckerösidan visar att dess plats i den svenska gränslistan istället förestavats av behovet att utpeka Sveriges gräns mot Norge i havsbandet (1953:12).


Här kan jag absolut inte följa GO. Han antog att identifikationen av Danska liljan med Danaholmen, som förekommit sedan 1500-talet, var den rätta. När han i undersökningen kommit fram till att Danska liljan/Danaholmen verkar ha saknat betydelse som gränsmärke mellan Sverige och Danmark, glider han okritiskt över till tanken att då måste det ändå haft en roll mellan de två andra länderna, Sverige och Norge.


Förhållandet är dock att Danska liljan/Danaholmen klart tillhör öarna kring Brännö. De närliggande skären Vasskären och Klåveskär knyter ihop ön med Brännöarkipelagen. Avståndet till Risö och Fotö tillhörande Öckerö är längre och här emellan finns det breda gattet, som skiljer södra och norra skärgården åt.


Viktigt att ha i minnet vid studier av gamla riksgränser är att dessa i grunden bygger på rågångarna mellan byar eller hemman. Rågången går där en balanspunkt genom tiderna har vuxit fram för byarnas nyttjande av utmarkerna för jakt, fiske, djurens beten, ved till bränsle mm. Ofta har rågångarna kommit att följa formationer i naturen såsom vattendrag, berg, mossar osv. Vissa rågångar mellan byar kom samtidigt att utgöra gränser mellan härader resp socknar.


Det finns ingen rimlig anledning som jag ser det att norska bönder och fiskare skulle sträcka sig över det öppna vattnet och inneha en ytterst obetydlig del i första ön i den danska arkipelagen. Inte heller de svenska bönderna i sin tur, vare sig det är frågan om de på fastlandet vid Långedrag eller i den förr Tuve socken tillhörande enklaven vid Arendal – Syrhåla, har någon naturlig anknytning till den avlägsna Danska Liljan/Danaholmen. Ön är omöjlig som gränsmärke i ett svenskt-norskt sammanhang med tanke på dess belägenhet utan kontakt med det som vid tiden bör ha varit svenskt resp norskt land.


De äldsta listorna över norsk-svenska gränsen känner inte heller något gränsmärke Danaholmen. Första gränsmärket i listorna traditionellt angivna till 1273 (den ena ev 1135) har Nödingeåns os mittemot fornborgsberget Mareberget som startmärke. Här, några kilometer norr om Kungälv, vidgade sig älven och täckte förr maderna vid Stora Viken. Vid den tid då högre havsvattennivån rådde är det rimligt att här uppfatta älvens mynning i havsfjorden, vid nuvarande Bohus nedströms delande sig i två armar runt Hisingen.


GO lade tyvärr dessa gränslistor åt sidan då han med hänvisning till Rydbergs Sverges Traktater och J Kaléns Bohuslänska gränsmärken skriver att dessa anger inte gränsen längre söderut än till Nödingeån, tre kilometer söder om Trollhättefallen (1953:8). Den där belägna ån fick dock inte detta namn förrän vid gränsuppteckningar på 1500- och 1600-talen. Man kunde då inte förstå hur de äldsta listornas Nödingeåns os nere vid Nödinge kunde vara ett riksgränsmärke. Alltså flyttades namnet till ån vid Åkerström där Hjärtums norra sockengräns får kontakt med Göta älv. De flesta äldre historiker uppfattade dock rätt Nödingeåns sydliga belägenhet. 


Till detta kommer den landhöjning som skett sedan 1000-talet. En landhöjning på 2 meter innebär att ön, idag c:a 170 x 180 meter, i bästa fall då enbart haft någon enda liten punkt över havsytans nivå. Det blir inte mycket till delar att stolt proklamera i en notitieliknande text om de förnäma skandinaviska kungarna.

Den låga, gräsklädda Danska Liljan/Danaholmen. Källa: Google Earth

Den lärde norske prästen P Claussön Friis säger i sin Norrigis Bescrifuelse avslutad 1613 att landmärket mellan länderna börjar på Danaholmen, vilken han identifierar med Danmark litla som han uppger vara nämnd i en gammal norsk krönika. Han uppger vidare att de tre kungarna Inge av Sverige, Erik av Danmark och Magnus Barfot av Norge här möttes och att de satt så placerade att var och en satt i sitt rike. 

J Messenius återgav i Scondia illustrata 12 (1703) en tradition om de tre nordiska kungarnas sedvänja att mötas på Danaholmen och deras sittplatser beskrevs. C Lundius, med tvivelaktigt rykte, återgav 1703 ett citat från den danske historieskrivaren C C Lyschander (1558-1623 el 1624) där Hisingen felaktigt utpekas som Danaholmen. Citattexten finns dock inte att finna där den borde i den utgivning av Lyschanders verk som skedde efter hans död. E Hierne (1949:12-19) nämnder dessa tre då han skriver om den tradition som säger att kungar möttes på Danska liljan och att den då var delad mellan rikena.


Vid läsningen får man intrycket att traditionen, sägnerna, har vuxit fram ur en kombination av kännedom om den äldsta gränslistan och lärda skrivares antaganden pga namnlikheten mellan Danmark litla och Danaholmen. Sedan har det hela broderats ut med fler och fler detaljer. Det kan inte bevisas att sägnen existerat de första århundradena efter att Danska liljan skulle ha varit delad mellan länderna. Samma gäller för identifikationen med Danaholmen, vilken därmed är ytterst osäker.


Inte heller någon annan ö i trakten vid Göta älvs mynning ger sig till känna som lämplig kandidat för Danaholmen. Om den inte finns här får man anta att den över huvud inte återfinns i sinnevärlden. Inplaceringen av Danaholmen som första gränsmärke i Landamaeri 2 bör därför bero på en missuppfattning hos skrivaren. Denne har uppfattat Danaholmen, nämnt i Landamaeri 1, som platsen för ett treriksröse, därmed utgörande utgångspunkten för den detaljerade gränslistan mellan Västergötland och danska Halland. Så har den fått inleda listan, före den egentliga startpunkten, Stämmesund.


Slutsatsen blir  att Danska liljan förmodligen aldrig utgjort gränsmärket Danaholmen. Detta har inte existerat annat än som en förvillelse i Landamäri 2-listorna.



Att Danska liljan/Danaholmen med stor sannolikhet aldrig har varit platsen för ett riksgränsmärke bereder väg för och understödjer min hypotes, framlagd i blogginlägget i augusti, att Danaholmen är en omskrivning för Danska kyrkoprovinsen eller som vi idag säger Skandinavien eller Norden.



Källor

Erland Hjärne: Danaholmen och tre konungars möten, s 1-32, I Saga och Sed, Kungl Gustaf Adolfs Akademiens Årsbok 1948, utgiven av Jöran Sahlgren. Uppsala 1949

Gunnar Olsson: Sverige och landet vid Göta älvs mynning, Göteborgs Högskolas Årsskrift, Band LIX 1953, Acta Universitatis Gotoburgensis. Göteborg 1954

Gunnar Olsson: En gränsundersökning i södra skärgården 1642, Götiska minnen, medlemsblad för Götiska förbundet och dess dotterloger, Nr 43 april 1955

Johan Alin: En forntida marknadsplats vid Göta älvs mynning, Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift 1919. Göteborg

Ny tolkning av Danaholmen

Värdet av en lott i ett skär kan ifrågasättas

I ett tillägg till den Äldre Västgötalagen (ÄVGL) finns, åtminstone enligt kunganamnen att döma,  den äldsta gränslistan mellan Sverige och Danmark.

Så här kan texten återges:

...

Emund Slemme var kung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte råmärken mellan Sverige och Danmark.

(Därefter nämns de tolv deltagande männen och vilket land(-skap) de kom från.)

De tolv satte sex stenar mellan rikena. Första stenen på Suntru ås, andra i Danabäck, tredje är Kinds sten, fjärde i Vraksnäs, femte Vite sten, sjätte Bröms sten, mellan Blekinge och Möre.

Danaholmen är delad i tre lotter. En lott har Uppsalakungen, en annan har danskarnas kung, tredje lotten har Norges kung.

Då när deras stämma var, då höll danskarnas kung i Uppsalakungens betsel och den norske kungen i hans stigbygel.

…

Danaholmen nämns senare i ÄVGL i en annan text med betydligt fler gränsmärken för lagsagan Västergötland. Det är då frågan om landskapets gräns mot Småland och en gräns i väster i anslutning till Götaälvdalen och Dal, dvs Dalsland. Också för Västergötlands gräns mot danska Halland innehåller denna andra gränslista nytillkomna märken som är tätare utsatta. Denna senare lista kallade Ivar Lindquist (1941) ”Landamaeri 2”. Ovannämnda lista med sex stenar fick heta ”Landamaeri 1”.

Danaholmen är en lite ö längst norrut i Göteborgs södra skärgård. För tusen år sedan var den bara ett skär. Många har undrat över hur kungarna kan ha mötts på denna begränsade yta. Man har då tolkat texten som att de där mötts för överläggningar. Det står dock inte alls i texten att de varit där. De bör rimligen ha mötts på olika platser vid skilda tillfällen.

Lauritz Weibull (1941) såg likheten i uppställning för fredsfördragen mellan franker och daner år 811 och 813 och gränsläggningstexten mellan Sverige och Danmark. Han betraktade gränsstycket i ÄVGL som en notitia. Detta senare kan här lämnas därhän. Intressantare är att då en motsvarighet finns i (de äldre) frankiska riksannalerna kan man förmoda att Landamaeri 1 vid redaktionen är påverkad av denna kontinentala förebild.

Varför då framhålla att obetydliga skäret Danaholmen är delad i tre lotter mellan kungarna? Det förefaller lika meningslöst som ett kungamöte på skäret. Min tanke är att meningen om Danaholmen har varit i latinsk tanke och språkform innan den översattes till svenska för att få en äktsvensk anknytning till Emund Slemme och Sven Tveskägg. Frankerriket delades så småningom efter Karl den stores död 814 i tre delar mellan hans barnbarn. Det ska ha skett 843. Men tre riksdelar nämns redan i frankiska riksannalerna för 811 i samband med en rikssamling i Aachen (texten återgiven hos Weibull 1941:142).

Enligt denna höga förebild kan redaktören för Landamaeri 1 velat framhålla nordmännens uppdelning på tre folk och länder. Danske ärkebiskopen i Lund var primus för kyrkoprovinsen Dacia, vilken omfattade Danmark, Sverige, Norge, Estland, Grönland, Island, Färöarna och de norska öarna i norra Skottland. Med latinska ord som Dacia, insula, tres, partes, dividere och est kan en mening bildas med betydelsen Danska kyrkoprovinsen (Skandinavien) är delad i tre lotter eller på svenska: Danaholmen är delad i tre lotter.

En sådan tolkning blir meningsfull och i full överensstämmelse med verkligheten, inte då de två namngivna kungarna levde, men under 11- och 1200-talen efter kyrkoprovinsens självständighet från Hamburg-Bremen. Bl a härav följer att Landamaeri 1 inte kan vara en notitia utan en berättelse som fått sin utformning i ÄVGL lång tid senare.

Ivar Lindquist (1941) ansåg att texten om Danaholmens delning av misstag i Codex Holm B 59 stod tillsammans med de två kungarnas gränssättning med sex stenar (Landamäri 1). Andra handskrifter hade Danaholmstexten tillsammans med den utförligare gränslistan över Västergötlands gränser (Landamäri 2). Han förde därför över texten som en inledning till Landamäri 2, som dessförinnan inleddes med (efter mitt eget skrivsätt): Här börjas Danaholmen. Ur Danaholmen och i Stämmesund. Ur Stämmesund och i … osv.

Avgörande för honom var också att Yngre VGL (codex B 58), som inte har med den omfattande Landamaeri 2-listan, återger Danaholmsmeningen och hästceremonielet från B 59 men därefter har et cetera efter en föregående punkt. Med dessa ord menar Lindqvist att nedtecknaren förutsätter att fortsättningen är alltför välkänd för att behöva avskrivas. Det som har föresvävat nedtecknaren kan rimligtvis inte vara något annat än gränsberättelsen med alla gränsmärken runt Västgöta lagsaga (Landamaeri 2) enligt Lindquist. Detta antagande kan ifrågasättas enligt min mening. Man kan även tänka sig andra förklaringar.

Hur som helst kom vetenskapssamhället att acceptera att Danaholmsmeningen och hästceremonielet fördes till listan över Västergötlands gränser. Beteckningen Landamaeri 2 har sedan mestadels setts som olämplig för denna lista.

Mitt mening är alltså att Danaholmen i texterna kan stå för två olika saker. Första gången, i Landamaeri 1 betyder det Danska kyrkoprovinsen eller ungefär som vi idag säger, Skandinavien. Andra gången i Västgötalistan betyder det den lilla ön där danskt land börjar i södra skärgården (eller började innan Sverige erhöll landkorridoren till havet). Allt sett från den norska skärgården på Öckeröarna. Första Danaholmen är det kristna Norden medan andra är ett gränsmärke av tvivelaktig äkthet. Att Norge och Sverige på 1000-talet var för sig hade en tredjedel i den lilla ön kan inte bekräftas. Det är inte heller troligt att så var fallet. Påståendet är troligen en följd av att nedtecknaren av Västgötalistan dragit den felaktiga slutsatsen att Danaholmen i Landamaeri 1 måste vara samma som det lilla skäret med liknande namn. Skäret Danaholmen har så upptagits som startgränsmärke i Landamäri 2. Förmodligen har det aldrig haft den rollen.

Hästceremonielet är inget för Norden unikt. Liknande berättelser om hur mäktiga män på kontinenten visar varandra vördnad och underdånighet är kända från tidigare i historien. Den förnämste sittande till häst betjänades på detta sätt. Pippin den lille ska ha hållit i påvens tyglar redan 754 och hans sonson Ludvig den fromme ska ha hjälpt sin påve att sitta av 816, (utifrån Gerhard Hafström). Ceremonielet och Danaholmsmeningen bör ha sin plats i anslutning till berättelsen om de två kungarna med Landamaeri 1-gränsläggningen för att ge ökad tyngd och värdighet åt denna. Alternativt kan man se de två meningarna som ett självständigt stycke. Men till Västgötalistan hör det knappast. I så fall hade man också velat se en namngivning av de deltagande tre kungarna, vilka bör ha fastställt de dellistor av Landamäri 2 som utgjorde riksgränser.

Slutsatser:

1. Danaholmsmeningen översätts med: Danska kyrkoprovinsen (eller Skandinavien) är delad i tre delar.

2. Danaholmsmeningen och hästceremonielet förs tillbaka till den plats det har i Codex Holmiensis B 59 (förs till Landamaeri 1).

Främsta källor:

Lindquist, Ivar (1941): Västgötalagens litterära bilagor. medeltida svensk småberättelsekonst på poesi och prosa Skrifter/ utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, s 65-74

Weibull, Lauritz (1940): Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813. Scandia, Bd XIII, s 141-147. Lund

Wikipedia: Danaholmsfördraget, Landamäre, Västgötalagens gränslista, samtliga 2019-08-12

Gränsmärket Grågåsberget och gamla riksgränsen öster om länsväg 172

Den gränskommission, som på uppdrag av Gustav Vasa utredde riksgränsens sträckning mot danskt och norskt område 1554, presenterade några gränsmärken i höjd med Stora Höghult, Torps socken, Färgelanda kommun. Namnen var Grågåsberget följt av Valboåsen, Röda klev och Stickesten. För Grågåsberget är det första gången det omtalas. De andra fanns med redan 1540 i den gränslista, som skall ha tagits fram med en nationsövergripande kommission. Alla fyra är medtagna på kartan till lantmäteriakten Lane-Ryrs sn, Kållebråten 1 Gränsbestämning av år 1743 i Lantmäteristyrelsens arkiv. Se kartutdraget publicerat här på denna blogg den 3 juli 2019. Stickesten är utanför utdraget men är utskrivet där ett stort stenblock finns vid Bäveån, söder om gården Strykesten. Denna karta ritades med anledning av en gränstvist mellan Höghult och Kållebråten/Strykesten i början av 1740-talet. Dalslänningarna i Stora Höghult hävdade då att gränsen inte skulle gå rakt igenom deras åker och äng utan söder om inägomarken.

År 1782 i samband med storskifte för Stora Höghult accepterade de bohuslänska grannarna att höghultsborna fick fortsätta använda sin inägomark söder om den fastställda gränsen, i vilken Röe källa, som nämndes i senaste blogginlägget, utgjorde ett av gränsmärkena. En stenmur följer sedan länge södra kanten av Stora Höghults inägomark. Dit flyttades gränsen och samma snirklande sträckning har än idag kommun- och sockengränsen.

De två inledande svenska gränsmärkesnamnen ovan innebär båda höjdlägen, berg resp ås. Det senare förtydligas som en våle, ´vårdkas´ 1540 och på 1743 års gränsbestämningskarta. På Grågåsberget i öster passerade den gamla gärdesgården berget norr om högsta punkten. Stenmur finns inte på detta avsnitt. Enligt nämnda karta hette närmaste torp i Stora Höghult Svarvaretorpet, som också uppges vara oskattlagt. I södra kanten av torpets äng, där skog nu växer, har jag funnit en gränssten, som leder tanken till fågeln grågås. Så här ser den ut där den ligger i kommun- och sockengränsen.

 Gränssten på norra delen av Grågåsberget. Eget foto 2017-04-07

I april och maj 2016 skrev jag fyra blogginlägg om ortnamn där grågås ingår i namnet. I ett flertal fall kunde jag koppla grågås till gränsmärken. Namnet Grågåsberget i 1554 års gränslista visar inte bara att det är ett berg utan också att där finns ett gränsmärke, vanligen en sten som kanske eller kanske inte liknar fågeln. Den mindre stenen som på fotot syns där bakom har möjligen förr varit uppställd på stenen i förgrunden. 

På Grågåsbergets topp finns inget som tyder på att där varit ett gränsröse. Den avbildade stenen finns norr om högsta toppen. Kanske fanns den där redan 1554 liksom 1782, i gärdesgårdens sträckning? I så fall tog dalslänningar i lite när man i hävdade berget (toppen) vid 1740-talets tvist. Det kan man också ha gjort för nästa märke, vålen på Valboåsen. Vid denna höjdsträckning visar stenmuren dagens gräns i nedre delen av sluttningen. Åker och äng togs upp av höghultsborna så långt upp i berget som det var praktiskt möjligt. Där restes gärdesgården. 

På kartan här nedan återfinns Grågåsberget i nedre kanten, nästan helt borta i sydöstra hörnet (berget är även utsatt på 1743 års karta). Gränsstenen på mitt foto finns vid sista svaga gränsvinkeln innan högra kanten tar vid. Valboåsen är den bergiga höjdsträckningen norr om Valemossen. Trots den kuperade terrängen löper stenmuren/gränsen nästan helt rakt i nära 400 meter. Beteckningen Valboåsen på berget med triangelpunkten förefaller vara ett verk, framgångsrikt sådant, av de bohuslänska grannarna. Gränspunkten bestämdes av lagmansrätten 1744 till södra foten av detta berg.

Skärmklipp 2019-07-14 från Topografiska karta, lantmateriet.se

Vid en undersökning av akten 14-LAR-74 Laga skifte, ägoutbyte för Finnsbo, Norra Ryrs socken (som Lane-Ryrs socken då hette) fann jag att ägan nr 201 (där Grågåseberget är) kallades Smegårdsbergen. Smedgården är förmodligen ett annat namn för Svarvaretorpet. Ägan nr 204 är en äga i nedre, sydvästra delen av sluttningen av äga 201, Grågåseberget. Den kallas Bjornene. Nr 207 och 208 benämns Bjorndalen. Dessa namn för tanken till gränslistan från år 1273 (b), som har det hittills inte lokaliserade Biarnaas nordvästligare än Galgasaur som av Kalén placerats på Bohusgränsen med Västergötland på andra sidan. Efter Biarnaas ska Stikksas följas av Rodena (vidr Raudamyri) och därefter av Ofnenn och Krokana. 

Kalén misslyckades att med någon sannolikhet förlägga dessa till terrängpunkter, bl a för att han kastade om angiven ordning utifrån ett vittnesmål från Fr. Hj. Palmqvist, som skulle vara väl bekant med gränsen här. Enligt denne finns det en klyfta i Grågåseberg som enligt befolkningen heter Ugnen eller efter uttalet Ommen. Kalén menar att denna klyfta kan avse Ofnenn, detta så mycket mera som samme meddelare förklarade sig inte känna till någon liknande klyfta utmed gränsen ända bort till Vickaretjärnen. Kalén förlade därför Ofnenn och Grågåseberg till samma plats, det märkliga röset i klyftan mycket nära Finnsbos norra spets. Men som kartan från 1743 och senare skifteskartor visar så ligger alltså Grågåseberg inte här utan öster om Tranemossens södra del. De äldre uppgifterna bör vara pålitligare vilket leder till slutsatsen att dessa två gränsmärken inte kan förläggas till samma plats. 

Röset kallat Ugnen eller Ommen är anmärkningsvärt. Om uppgiften stämmer bör det ha varit ett tidigt gränsmärke på riksgränsen men i så fall har troligen ordningen mellan gränsmärkena blivit omkastad i listan 1273 b. 

Så här ser det ut. Första fotot är taget från en plats nära gamla riksgränsen in i klyftan i berget. Anledningen till att gränsen inte når röset i bildens mitt är förmodligen att gärdesgården av praktiska skäl inte sattes upp in i klyftan utan följde bergskanten där utanför. Sedan fastställdes gränsen att följa inhägnaden.

Eget foto. 2017-04-07

Eget foto 2017-04-07

Själva röset är uppsatt på en jämn, avrundad jordfast sten eller berghäll. Likheten med en ugn kan avse klyftan eller stenen som kan ha setts som en upphöjd eldplats.

Misstanken att den ursprungligaste gränsen från äldsta tid närmare anknyter till gränsen för höghultsböndernas uppodling än till det verklighetsfrämmande bohuslänska hävdandet av linje rakt genom Stora Höghults åker och äng, får dessutom näring av namnet på äga 209, vid B på kartan nedan. Det berget kallas Trättare-Berg. På kartan här nedan finns de nämnda ägonumren. Norr är till höger på kartan. Gränsröset vid XIII är alltså nära Finnsbos nordligaste hörn. Denna karta är den första där kartritaren helt riktigt placerar södra delen av Tranemossen i Bohuslän. Alla tidigare, från 1743 års gränsbestämningskarta till de för storskifte och laga skifte för Stora Höghult har hela mossen i Dalsland! 

Tredje och sista konceptkartan från akt 14_LAR-74 Laga skifte, ägoutbyte för Finnsbo, Lane-Ryrs sn, 1832. lantmateriet.se

Det okända Biarnaas kan nog ändå inte vara i denna trakt. Avståndet är mycket långt till det föregående, Galgasaur. Anders Lignell förlade gränsmärket mellan Siverbo, Lane-Ryr och Torsbo, Frändefors. Kalén skriver att bygdens folk inte känner till någon Björnåsen i den trakten numera. Men kartan visar mig att där finns det största höjdpartiet längs gränsen sydost om Tronemossen. Placeringen får ses som rimlig.

Sedan skall Stikksas komma. Utan belägg vill jag föreslå det berg, som finns 300 meter öster om Grågåseberg. Sett från gränsstenen på det första fotot viker gränsen mot sydost för att ´sticka´ av, eller rakt mot, detta berg. Framme vid bergsfoten viker gränsen 90 grader till vänster. Denna ovanliga vinkel visar att bergsfoten, mittpunkten på densamma och utgångsläget för att nå mittpunkten, dvs stenen, hade betydelsefulla roller vid gränsbestämningen. 

Efter Stikksas skulle Rodena komma. De äldsta listorna från 1273 bör rimligen ha ett gränsmärke där länsväg 172 och för länge sedan en ridväg passerade mellan Bohuslän och Dalsland. Om nu betydelsen är ´raden, høidedraget´som Kalén anger, vill jag föreslå höjdsträckningen i öst-väst där gränsen  är ganska rak öster om länsvägen. Se skärmklippet från topografiska kartan ovan. Denna höjd och stigningen upp i kleven är ganska framträdande för den som färdas norrifrån. Ett alternativ kan vara bergåsen som löper väster om gränsen där denna går i syd-nord. Men ett utsträckt gränsföremål i öst-väst verkar mera troligt här.

Mossen norr om det första alternativet heter Röd Kiälle Måsse på 1743 års karta. Frågan är om namngivningen på denna karta, präglad av bohuslänska intressen, kan ha ändrats från ett ursprungligt Raudamyri?  I listan 1273b finns nämligen tillägget efter Rodena: ´vidr Raudamyri´. 

Kalén hittade en Rörmyran i akten 14-LAR-152, en rågångstvist av år 1881. Denna ligger dock i dalgången Björndalen mellan Stora Höghult och Strykesten. Kalén placerade på kartan Rörmyran, som han menade kunde vara Raudamyri, alldeles för nära landsvägen på sin illustrerande generalstabskarta. Vid Rörmyran hamnade istället Krokana där ingen å, och allraminst, Krokån rinner! Tanken går också till frågan om där finns ett samband mellan ´röd´och Rodena-namnet.

Vad är här visat? Främst framgår hur man genom att söka i litteratur och lantmäteriakter med kartor sedan kan ge sig ut i terrängen för att förhoppningsvis finna pusselbitar som leder till att man kan bekräfta eller korrigera den kunskap som hittills vunnits. En gränssten, som kan vara den ´grågås´ som gett namnet Grågåsberget har hittats.Mina placeringar av Stikksas och Rodena är förslag, som jag finner mera troliga än de Kalén redovisar. En kombination av de äldsta märkena med 1500-talslistorna visar, vill jag hävda, att dalslänningarnas uppfattning om rätta gränsläget vid 1740-talets tvist låg närmare sanningen än den bohuslänska. Det skulle varit roligt att ha varit med vid synen och lagmansrättens förhandling och kunnat lägga fram vad jag nu uppmärksammat så att rättens utslag kunde ha blivit något annat än vad det tyvärr blev!

Källor

Folk, gårdar och torp i vår hembygd. Föreningen Sockenböcker i Nättjebacka. Uddevalla 2009

Kalén, Johan: Bohuslänska gränsmärken. Göteborg 1933

Torp. En socken på Dal, red. Ingemar Lindhe. 2013

Lantmäteriakter med kartor för Stora Höghult, Torps socken, Kållebråten, Finnsbo och Strykesten, Lane-Ryrs socken hos lantmateriet.se

Röe källa - en gång riksgränsmärke

Rödekiälle är belagt som riksgränsmärke från 1557, då hävdat från norsk sida. Från svensk sida hävdades Rödeklef vid vägen c:a 500 mot söder. Efter en tvist om skogsintrång på 1740-talet blev källan fastställd som gränsmärke 1744. Platsen är Rökällehagen c:a 200 m Ö om länsväg 172 nära gränsen mellan Färgelanda och Uddevalla kommuner.

Positionen enligt kartor.eniro.se

Det är fråga om en kallkälla i tidigare äng. Nu växer blandskog på platsen. Endast några meter väster om källan är ängen fortfarande öppen. Källan är c:a 9 x 4 meter orienterad i SV-NO. Kanterna är oregelbundna. Frånrinnande vatten silar över kanten mot SO. Det har antagits att förleden i namnet skulle bero på rödfärgning från rost. Enligt Kalén, s 93 och Torp En socken på Dal, s, 492, har den varit timrad (enligt en uppgift från 1925). Vid mitt besök på platsen 2019-04-19 kunde inte någon rostfärgning iakttas. Källan är välkänd, den används för bevattning och tidigare togs även dricksvatten härifrån (Torp..., s 492).

Vy mot NO. Eget foto 2017-05-15

Den är utsatt på karta Kållebråten 1 år 1743 i Lantmäteristyrelsens arkiv. Källan blev utgångspunkt för den räta riksgränsen väster om nuvarande länsväg 172. Gränsen finns kvar som landskaps-, kommun-, hemmans-, socken- och häradsgräns. Men vid storskifte för Stora Höghult, Torps s:n, 1782 framgår att de bohuslänska grannarna i Kållebråten är överens med dem i Stora Höghult att de senare får fortsätta att bruka den åker och äng som de sedan lång tid brukat söder om gränsen vid Rökälla. På Lantmäteriets kartor är nu gränsen ritad längre söderut i den sträckning, som gällt för Stora Höghults gärdesgård i flera hundra år.

Utdrag från östra delen av 1743 års karta. Röde Kiälla och Röde Kleff utsatta i västra delen. Streckade linjerna avgränsar tvisteparken. Källa: Lantmäteriets Historiska kartor på nätet 

Källan miste funktionen som riksgränsmärke när Bohuslän blev svenskt 1658. Efter 1782 ligger den inte i någon gräns men har fortfarande funktionen som syftpunkt för den räta gränslinjen väster om länsväg 172. Med den stolta traditionen borde Röde källan kunna upphöjas till fornminne.

Källor:

Kalén, Johan: Bohuslänska gränsmärken, särskilt s 93. 1933

OGB, Ortnamnen i Lane härad, 1, red. Carl Sigfrid Lindstam, s 374. 1966

Torp. En socken på Dal, red Ingemar Lindhe, s 193 f och s 492.

Lantmäteriakter för Stora Höghult, Torps s:n, Färgelanda k:n och Kållebråten, Lane-Ryrs s:n, Uddevalla k:n

De äldsta uppgifterna om gamla riksgränsen mellan Sverige och Norge i höjd med Torps socken i Dalsland

Grunden för så viktiga gränser som riksgränser är ändå ursprungligen rågången mellan byar eller hemman på ömse sidor. Uppodlingen och tidvisa ödeläggelsen p g a krig och pest har då och då förändrat nyttjandet av såväl inägor, utmark som t ex fall för kvarn och såg. Det är förståeligt att konflikter kunde uppkomma om var den enes rätt upphörde och den andres tog vid.

För det gränsparti mellan Torp i Dalsland och Lane-Ryr i Bohuslän som jag här behandlat i flera inlägg finns flera uppgifter om tillfällen då den förfördelade parten har vänt sig till rättsväsendet för att få sin rätt. Häradsrätten har då i första hand grundat sina domslut efter de listor över gränsmärken, vilka kunde uppvisas för rätten.

1273 års listor

Till år 1273 är två närhörande listor knutna. Ett tillägg till den ena talar om ett möte mellan Karl konung och Harald konung då två män vittnade inför dessa att Fylsbäcken (vid Strand och Färgelanda sockens västra gräns) var rätt gränsmärke. De två nämnda har antagits vara Västgötajarlen Karl Suneson och norske kungen Harald Gille. Dessa möttes vid gränsen 1135. Då kan vittnesmålet om Fylsbäcken ha avlagts. Ortnamnsredaktören C. S. Lindstam menar att Fylsbäcken kanske lades till detta år som ett förtydligande efter oklarheter om rätta dragningen. I så fall kan ursprungligen gränsuppteckningen ha varit ännu äldre än från år 1135. Namn som där förekommer i vårt område är Rodina (vidr Raudamyri) - Ofnenn - Krokana - Krakovatn.

1540 års lista (svensk med gemensam kommission)

Nästa gränslista anges vara från 1540 men ett dokument om en tvist kring en ström i Bäveån kan tyda på att rätta året är 1538. Styffe förmedlar ett öppet brev skrivet 18 januari 1554 av Nils Krumme, häradshövding över Dal. Enligt detta ska dannemän inför Valbotinget vittnat att de varit med vid en gränsövergripande syn för 16 år sedan då det fastställts att strömmen tillhörde Höghult. Elof i Höghult fick fortsatt rätten att nyttja strömmen. Då bönderna i Kållebråten hade väckt tvisten måste det ha varit fråga om en fors i Bäveån.

Listan ska ha förmedlats till eftervärlden genom Prosten Halvard Arvidi i Färgelanda 1580. Prostens intyg visades upp av Ingell Olsson i Tolsbo, en skattetorpare under Stuveryr vid en tvist inför Valbotinget 3 oktober 1628. De norske skulle ha byggt ett nytt torpställe över gränsen och även huggit ner skogen på mark som av ålders tid lytt under skattegården Stuveryr. Enligt prostens vittnesskrift  hölls för 40 år sedan en laglig syn med 12 män från vardera sidan. Då blev landamärket lagt och godkänt av landsmännen från båda länderna.

Nu är det tätare mellan märkena än i de äldsta listorna: Walbo Ås Wåle - Rödeklef - Strickelsten - Tagnevad - Kråkevattens sund - Mosebron - diupe råse ström finns mellan länsväg 172 i öster och landsvägen mellan Torsbyn i Torp och Uddevalla. Det förstnämnda märket skall ha legat norr om Valemossen, som i sin tur ligger norr om Lane fotbollsplan, allt strax öster om nuvarande länsväg 172. Rödeklef  var den klev där den gamla landsvägen ledde upp mot platån där fotbollsplanen nu ligger. Denna äldre väg hade en östligare sträckning än nutidens väg 172. Strickelsten har tolkats som Strykesten, en stor sten vid Bäveån, äldst benämnd Krokån. Tagnevad har hävdats vara ett vad över denna å. Kråkevattens sund var en smal passage i Östra Krokevattnet. Mosebron antagligen en bro i samma läge som den nuvarande landsvägsbron i sockengränsen Torp - Herrestad väster om Betvattnet. Diupe råse ström kan vara Stattuterudsälvens fåra, som sockengränsen följer 600 - 700 meter mot sydväst.

Det aktuella gränsavsnittet

Nedan visas aktuella terrängen i fyra skärmklipp från Lantmäteriets Terrängkarta 2019-05-03. De två första visar det östra partiet med den röda vägen, länsväg 172. Tredje och fjärde bilden når till landsvägen mellan Torsbyn i Torp och Uddevalla. Lila linjen är dagens kommungräns mellan Färgelanda och Uddevalla. Torps socken i Färgelanda finns norr om gränsen. Söder om densamma sträcker sig Lane-Ryr österifrån till Vickaretjärn där Herrestads socken möter på bohussidan. Denna gräns har i stort samma sträckning som riksgränsen hade då Bohuslän blev svenskt 1658. Den blå linjen visar gräns för Sågebackens skjutfält där tillträdesrestriktioner gäller.

Märkena nämnda ovan ger en klart sydligare sträckning än nuvarande kommungränsen och den gamla riksgränsen enligt 1600-talets lands- och länskartor. Det torp som olagligt skulle vara upptaget på svenska sidan bör ha legat nånstans öster om Betvattnet. Kanske var det Sjöändan vid Östra Krokevattnets norra ände?

1554 års gränslista (svensk, Gustav Vasa)

Inför år 1554 undersöktes gränsen igen. Initiativet var Gustav Vasas. Tanken var att gränsärendet skulle framläggas vid ett danskt-svenskt möte på Älvsborgs slott detta år. Men danskarna var inte klara med sin gränslista - den kom först året efter och omfattar inte den norsk-svenska gränsen från Göta älvs mynningsområde och norrut. 1554 års gränslista återger alltså endast den svenska uppfattningen om gränsens rätta läge. Men i vårt område ansluter namnen väl till de som 1540 ska ha fastställts gemensamt: walboåsenn - Röda Kleff - Stijke stenn - tronnewad - Krogwadz sund - diwpeström.

1557 års lista (norsk, Uddevallaborgmästare)

Det är möjligt att ovannämnda gränsdragning föranledde två borgmästare i Uddevalla att låta avhöra fyra vittnen och utfärda ett öppet brev om rätta dragningen av gränsen från Göta älv till Valbo-Ryr 1557. Listan finns som avskrift i Nordinska samlingen, därifrån återgiven av Anders Lignell, men också som avskrift av en obevittnad kopia i handlingarna till akten 14-HER-35 av år 1785 i Lantmäterimyndigheternas arkiv. HER står för Herrestads socken. Sträckningen välleboåsen - Rödekielle - Gluggewällen - Bedwadzåås anförs. Med välleboåsen menades inte samma ås som i de två tidigare listorna utan den höjd inne på Stora Höghults område som nu på Terrängkartan kallas Valboåsen, också försedd med triangelpunkt visande 114 m ö h. Valboåsen finns öster om Rökällehagen, utanför första kartklippet ovan. Gluggewällen bör beteckna någon punkt på eller relativt nära dagens kommungräns i anslutning till mossområdet öster om Vickaretjärnet, Gluggevalsmossen. Det tredje märket är troligen den svaga höjdsträckningen kring nuvarande kommungränsen mellan Vickaretjärnet och Betvattnet.

1580 års lista (svensk lista till norsk förmån?!)

Denna lista helt företrädande bohuslänska anspråk är knapphändigt styrkt jämfört med 1540 års lista, vilken är bestyrkt hela 4 - 5 ggr. Kanske tillkom också ett annat dokument i akten 14-HER-35 1785 med avsikten att stärka argumentationen. Kalén fann detta öppna brev rätt egendomligt. Det är utfärdat 80 (1580) av den svenske kommissionären Bendt Svenske till Sjöboe, vilken medverkade vid gränsgenomgången 1554. Märkligt är att han låter två vittnen, Sigurd i Remneröd och Anders Torstensson, utgå från 1554 års gränskommission, nämner de medverkande men med delvis avvikande namn, och utger sig för att återge de då fastställda gränsmärkena. Med tanke på det här redovisade gränsavsnittet bör Remneröd vara Ramnered i Vassända-Naglums socken. En svensk man avviker alltså från 1554 års lista till bohuslänsk fördel! Detta sker utan att Bendt Svenske reagerar för att märkena avviker från dem han själv varit med om att fastställa 1554! Äktheten måste alltså ifrågasättas för denna lista med anspråk på att redovisa märken i den nordligare sträckningen redan 1554.

1650 års lista (svensk lista)

Nästa lista betecknas med året 1650. Den återges i avskrift i R nr 40 (1815). Kalén nämner att inga upplysningar lämnas om den myndighet som anbefallt denna gränssyn. Men av ingressen kan kanske ett antagande dras: "Rätta Landamärken emellan Norrigiet och Väster Götland Nordan Trollhätte Elf så ock Dahls land, som sedan emellan Dahl och Varmeland...". Det förefaller  vara Älvsborgs läns gränser i norr mot Norge (Bohuslän) och grannlänet Värmland som skulle undersökas. Jag antar härav att Landshövdingen i Älvsborgs län beslutat om det hela. Sveno Dalius och Arfved Gudmundsson, länsman i Valbo, intygar att de examinerat och noggrant antecknat namnen.

Den är en avskrift 1675 efter originalet, vilket intygas av Johannes G. Ericus, som 1650 var lagläsare över Dalsland. Listans märken ansluter väl till dem från 1554.

1600-talets kartor

Detta var gränslistorna. Vad säger då de äldsta kartorna från 1600-talet? I Lantmäteristyrelsens arkiv finns fyra kartor över Bohuslän: N1 (utan år), N5 (u å), N10 (1687) och N12 (lådakt, 1689). På dessa liksom några kartor över Dalsland (O7 och O9 u å) är den forna riksgränsen vid denna tid nedklassad till länsgräns. Den svenske kartritaren Kietell Classon Felterus var säkerligen inblandad i det mesta av dessa kartläggningar liksom i sin karta över Bohuslän 1673. Gränsen synes ungefär följa samma sträckning som nuvarande kommungräns, alltså med den nordliga dragningen.

Över Dagsholm nr 1, Ödeborg socken, finns i samma arkiv en avritning från 1687. Glugevale utgör ägofigurens sydligaste hörn, vilket också innebär en förläggning av länsgränsen till det av bohuslänningarna hävdade nordligare läget.

Överväganden

Nu blir det tillkrånglat. De svenska dokumenten med gränslistorna visar en större tillförlitlighet än de som bohuslänningarna hävdade. Samtidigt ger de lands- och länskartor, som upprättades över det nyerövrade Bohuslän efter 1658 stöd för den nordliga dragningen. Kalén hade uppfattningen att främst Stora Höghult under århundradena hade odlat upp mark på norska sidan och därmed egenmäktigt flyttat gränsen söderut. Detta skulle gälla främst området med åker och äng öster om dagens länsväg 172. Efter mina utredningar stämmer inte detta. Öster om länsvägen följde riksgränsen alltifrån de äldsta listorna i stort hägnaden för Stora Höghults åker och äng, precis som idag. Argumentationen härför kräver dock ett eget utrymme vid annat tillfälle.

C. S. Lindstam tog fasta på de äldsta listornas sydligare dragning i det västligare parti, som här har behandlats. Han fann tvärtemot Kalén att den stora förskjutningen skett i nordlig riktning till bohuslänningarna fördel. Han konstaterade också att Kalén placerade flera märken i trakten kring landsvägen Torsbyn - Uddevalla helt fel. Lindstams utredning kring dessa gränsmärkesnamn är tyngre vägande än Kaléns.

Hur kan då differensen mellan de dalsländska och bohuslänska uppfattningarna om gränsen förklaras? En förklaring kan, enligt min mening, till den äldsta, sydliga gränsdragningen vara att uppodlingen och resursutnyttjandet i äldsta tid inte nått så långt. Bebyggelserna Strykesten, Tomten, Sjöändan och Fagerhultsnäs fanns inte. De angivna märkena i sydliga listan återgav kända platser norr om de nordligaste bosättningarna i Herrestad, Bäve och Lane-Ryr. Därmed var exaktheten tillräckligt stor för att klargöra till vilken kyrka och vilket land bönderna i trakten hade att erlägga sin skatt. En annan förklaring skulle kunna vara att skogsmarkerna norr om denna sydliga gränsdragning sågs som allmänning där det inte var nödvändigt att exakt fastslå en gräns.

Värt är också att se på tvisten om strömmen i Bäveån 1554. Tydligen hade strömmen nyttjats lång tid av Stora Höghult. Dalslänningarna inför Valbo häradsrätt drog likhetstecken med att därmed Höghults mark och Sverige sträckte sig till Bäveån. Inget bör dock hindra att en by har nyttjat en resurs i annan by, socken eller rent av i annat land utan att därmed ägandet till marken gått över till ny ägare. Stora Höghult kan ha haft tillgång till strömmen på Kållebråtens mark vid en tid då Strykesten ännu inte var bebodd och skattlagd. 

Vittnesmålen och vidimeringarna är starkast för de dalsländska dokumenten. Men där kan finnas inslag av partiskhet och förvrängning. Vi kan inte säkert fastslå att dessa ger riktigare utsagor än de bohuslänska. Klart verkar dock vara att Östra Krokevattnet och Bäveån (Krokån) i äldsta tid godkändes som rätta gränsmärken. Lämplig mark att odla och bebygga norr om dessa kan ha tagits i anspråk av bohuslänningarna, vilka hade kortast väg till området. Gränsen kom så att i realiteten förskjutas norrut. Vickaretjärnet och Betvattensåsen kom att introduceras som nya gränsmärken. Dalslänningarna stödda av svenska myndigheter ville av förklarliga skäl hävda de ursprungliga sjö- och åmärkena.

Källor

Folk, gårdar och torp i vår hembygd. Bråten, Dagsholm och Ellenö, Frövik, Stora Höghult, Nättjebacka, Rålunden, särskilt s 201-209. Föreningen Sockenböcker i Nättjebacka. Uddevalla 2009

Kalén, Johan: Bohuslänska gränsmärken. Göteborg 1933

OGB, Ortnamnen i Göteborg och Bohus län, I, Lane härad, av C. S. Lindstam, text om resp gränsmärkesnamn samt s XXXI-XXXVII. 1966

Torp. En socken på Dal, s 488-497. 2013

Styffe, G.G.: Handlingar över Skandinaviens historia, 29, s 54-55. 1848 (om Elofs i Höghult rätt till en ström 1554)

Lantmäteriets Historiska kartor med bl a akter från Lantmäteristyrelsens arkiv och Lantmäterimyndigheternas arkiv och Terrängkartan under Kartsök och Ortnamn. https://www.lantmateriet.se 

Gluggevalen skyddas som naturreservat

För några veckor sedan beslöt Länsstyrelsen i Västra Götaland att inrätta naturreservatet Stora Höghult i gränsområdet mellan Färgelanda och Uddevalla kommuner. Området inrymmer även gränslinjen mellan landskapen Bohuslän och Dalsland och var fram t o m 1658 en ganska öde skogstrakt mellan Norge och Sverige.

Då naturreservatet berör gränsmärkena Stången och Gluggevalen, vilka jag här skrev om i tre inlägg 2017, finner jag skäl att ta upp tråden igen. Tidningen Bohusläningen skrev om naturreservatet på webbplatsen 2019-03-04. Där publicerades nedanstående karta hämtad från Länsstyrelsen och Lantmäteriet.

Reservatet är ovanligt smalt. Det beror på att ett långsträckt skogsskifte där skogsbruk inte har bedrivits på många år nu skyddas. Genom att skogen fått stå orörd har mängden död ved ökat till glädje för många arter av insekter, fåglar m fl. Två djupa dalar med högstammig granskog korsar reservatet. Nedanstående foto visar hur det kan se ut där skadeinsekters härjningar lämnats utan åtgärd.

Eget foto

Men i Länsstyrelsens pressmeddelande finner man ett foto som visar vacker levande gammelskog i dalgången Björndalen. Det totalskadade området ovan upptar endast ett mindre område.

Gluggevalen finns i reservatets västra del. I kartans spets har vi gränsröset Stången,som vid flera fastighetsförrättningar har benämnts Gluggevalen. Den plats med ett kors i en berghäll som utpekats möjligen varande gränsröset Gluggevalen (se sist i inlägget 27 maj 2017) finns 400 meter åt öster strax utanför norra reservatsgränsen. Fotot nedan visar att korset möjligen kan vara naturliga isräfflor.

Eget foto

Platsen är på en bergsrygg med hällmarker, tunt moräntäcke och lågväxande tallskog. Här är boniteten klart sämre än i Björndalen ännu längre åt öster. Gränsen är skarp på sluttningen mellan den frodiga dalen och den karga bergsryggen där Gluggevalentrakten tar vid. Förutsättningen för skogsbruk skiftar starkt i området. Konflikter kunde uppstå om de bättre partierna. Vi har en rättstvist från år 1740 som kom att få stor betydelse för nutida gränssträckning.

Valbo härads dombok 12/6 1740, § 23, visar att en tvist om avverkning hade dragits inför domstol. Johan Kalén redogör för saken i "Bohuslänska gränsmärken", 1933, s 90 ff. "Samtlige Jordägarne i Stora Höghuldt här i häradet och Torps Sochn tilltalte efter laga stämning Anders Håkansson och des  söner Per och Erik Anderssöner i Kollebråten samt Håkan Andersson i Strykesten ifrån Norra-Ryrs sn i Bohuslän, för thet the förl:ne winter in uppå Kärandernes tillhöriga Skogstrakt Biörndahlsåsen och Älgefället kallat, olofl:n skogshygge föröfvat ...".

Den dalsländska häradsrätten gick efter en gränslista från 1650, vilken väster om dagens länsväg 172 innehöll gränsmärken innebärande en betydligt sydligare gräns än dagens. Dessa var från öster räknat: Röde Klef, Strykesten och tronnevad. Utslaget gick alltså först Höghultsbornas väg men målet kom att föras vidare till högre instans. Lagmans synedom hölls år 1744. Lagmansrätten ställde upp äldre kända gränsmärken som Rödekjällan i Höghults äng, Gluggewalln och Wiggare eller Wickelkjärn. Se kartutdraget från 1743 i mitt inlägg från maj 2017.

Gränsen kom så att fastställas till den nuvarande mera nordliga sträckningen. Ja, öster om länsvägen fastställdes faktiskt gränsen att gå 6-700 meter nordligare än nutidens, rakt genom Stora Höghults uråldriga inägor och äng! Det insåg t o m de bohuslänska grannarna vara orimligt så höghultsborna fick fortsätta bruka dessa intill den höjdsträckning i söder där en snirklande stenmur anpassad till terrängen visar sträckningen som så småningom också blev den juridiskt gällande och som sådan återfinns på dagens kartor.

Kalén uppfattar att dalslänningarna under århundradena har vunnit mark från bohussidan. Efter att noga ha studerat förrättningarna och kartorna finner jag det mera sannolikt att det är tvärtom. Hela indiciekedjan får anstå till annat tillfälle. Men ett tecken är att allra äldsta gränslistan, vanligen betecknad med år 1273, har gränsmärken som Krokån och Krokvattnet. Dessa återfinns flera kilometer söder om nuvarande gräns och bär nu namnen Bäveån och Östra Krokevattnet.

Det förefaller vara två borgmästare i Uddevalla som år 1557, kanske i genmäle mot Gustav Vasas gränskommission av år 1540, lät upprätta en handling där dessa två vattendrag saknades. Istället infördes Gluggewällen och Bedwadzåås. Sistnämnda finns i dagens gräns öster om sjön Betvattnet. En mosse på Betvattensåsen bär på dagens kartor namnet Borgmästaremossen. Kanske fanns ett personligt intresse vid sidan av stadens väl och ve för att hävda området kring Sjöändan vid spetsen av Östra Krokevattnet. Där fanns mark lämplig att odla upp.

Det är möjligt att bohuslänningar år 1557 eller tidigare hade börjat bruka utmarkerna ända till Betvattensåsen och Gluggevalen men det var i så fall inget som Gustav Vasas svenska gränskommission godtagit. Man hävdade de äldre gränsmärkena varom tvist inte kan spåras.

Min avsikt med att forska i dessa gamla fastighetshandlingar är absolut inte att försöka åstadkomma en revidering av gränsen. Ingen må heller kommande vinter på grannens mark välja ut några högresta masteträd! Det räcker gott med de konflikter som varit.

Besök istället vid tillfälle det kommande reservatet under hänsyn till de restriktioner som kommer att utfärdas. Njut av stillheten i gammelskogen.