Ond eller god? Om fanatiker, småborgare och medborgare i GP´s värld

"Till ljumhetens försvar" lyder dagens ledare 2016-03-30 i GP. Den är skriven av Adam Cwejman.

Utifrån helgens talibanattentat i Lahore, Pakistan och läsning i Horace Engdahls senaste bok, tar ledaren upp frågor kring ont och gott, men glider försåtligt över i ett försvar för den småborgerliga samhällsmodellen.

De flesta terrorister är inte patologiskt onda, som är lätt att förledas tro efter kallblodiga attentat. De är istället kompromisslöst goda och, som Horace Engdahl skriver: "blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte". Det är dessa, som vi verkligen behöver oroa oss för.

Engdahl lyfter fram fanatismens motsats, ljumheten som idealet. GP ger honom rätt. De flesta svenskar tros vara ljumma i  sina övertygelser, varken dogmatiska eller apatiska. Detta ses som ett sundhetstecken. För ivriga revolutionärer däremot, vare sig de är religiöst eller politiskt motiverade, reses ett varningstecken.

Fanatikerna kritiserar de ljumma för att de inte rör sig mot ett mål, att de vegeterar i ett substanslöst konsumtionssamhälle. De bryr sig inte om klasskampen eller Guds frälsning. De i dessa rörelser, som tror att de hittat det senaste och enda svaret på mänsklighetens frågor, återupprepar sig i alla tider.

Den enskilda människan ska, enligt GP, de rastlösa idealisterna vilja tillintetgöra för att så uppgå i ett större sammanhang. För revolutionärerna är ett människoliv alltid billigt, medan det ljumma samhället värderar människolivet högt. Därför är människor lyckligare i ljumma och trygga samhällen. Deras liv är något mer än en obetydlig beståndsdel i en kollektiv strävan.

Nu har här ovan de rastlösa idealisterna fått ta de fanatiska revolutionärernas plats. Idealisterna (i Sverige?) syftar till att tillintetgöra den enskilda människan, då hon inte är mycket värd. Är människor verkligen lyckligare i ljumma och trygga samhällen? Ja, i säkert i trygga sådana, men i ljumma - tveksamt. Skulle gärna vilja få källa för påståendet. Att GP inte värderar kollektiv strävan högt, framgår av Vem skriver vad på ledarsidan?, som citerar bolagsordningen.

Den småborgerliga samhällsmodellen sägs tillåta människor att uppfyllas av individuell mening som att ha hälsan i familjen, njuta av helgvädret och pyssla med med sina små projekt i maklig takt. Att lyfta på sin rumpa, bli aktiv medborgare och delta i det politiska livet eller gå samman för att värna miljön lokalt eller globalt - sådan rastlöshet leder kanske vidare till idealism, följt av ensidig fanatism och till slutpunkten: terrordåd ropande idealets namn? Huuva!

Så GP igen. Det ljumma samhället är anspråkslöst. Det har inte "svaret" och "lösningen". Därför värt att försvara med alla medel, som står till buds. För ett ögonblick kunde man tro att även denna "det ljummas" företrädare vill ta till bomberna. Men förmodligen anses inte sådana acceptabla och står därför inte till buds. Motståndarna i detta försvarskrig är de vars godhet och energi är oändlig när de sprider sina samhällsmodeller. Dessa avviker ju från den småborgerliga.

GP´s ledare startar i ett intressant resonemang väl värt att begrunda och diskutera. Snart luckras dock begreppen upp och får en ny mening innebärande att stoffet har knådats om så att det bestående, enligt GP värt att argumentera för - såsom kapitalism, konkurrens, vinsttänkande o dyl - förefaller som naturgivet och egentligen varande "den enda vägen". Allt är gott i den småborgerliga världen.

Denna debatteknik är vanligt förekommande i GP. Ledarartiklarna blir så också märkliga. Läsaren blir yr och är kanske inte medveten om orsaken. Skribenternas benägenhet att glida från ämne till ämne och samtidigt låta orden ändra betydelse är orsak till symptomen. Rena karusellen!

Innan mörkret faller

Björn Elmbrants bok från 2015 "Innan mörkret faller" har även underrubriken "Ska 30-talet hinna ikapp oss?".

Höstens kraftigt ökade flyktingström från länder drabbade av krig och auktoritära regimer (Syrien, Irak, Iran och Afghanistan) ledde till att uppblossande rädsla och en känsla av osäkerhet förändrade många européers inställning till flyktingmottagandet. Opinionerna svängde till restriktivitet för att inte tala om uppsättandet av direkta hinder för att söka asyl. Många tidigare omdömesfulla politiker och vanliga människor började helt ogenerat dela upp människor i ett "vi" och ett "dom". De senare behöver inte ha samma rättigheter och de kan lämpligen få leva i ständig otrygghet under knapphetens kalla stjärna.

För korrekthetens skull bör kanske sägas att det är räddhågade politiska församlingar, som närmast i panik har följt viss medias framlyftande av "kris" och ländernas "raka väg mot undergången". Många vanliga människor förstår dessbättre fortfarande den absoluta nödvändigheten och vikten av att värna de mänskliga rättigheterna och likabehandlingen av människor.

För för min del innebar händelserna under hösten en aha-upplevelse. Det har alltid varit svårt att på djupet förstå hur ett utvecklat land som Tyskland kunde förfalla till barbari, så som skedde på 30-talet. Att så många tyskar ändå i tanke och gärning, även med entusiasm, samlades under nazisternas fanor. Trots dess våld, kriminalitet, fängslande av politiker, förbud för judar att försörja sig och startande av krig mot grannstaterna. Senare följt av utrotning och krigsbrott en masse. En regim fattande helt helt absurda beslut, vilka inte kunde och aldrig kan leda till något gott.

Alltsedan Andra världskriget har känslan varit att nazismen och fascismen aldrig kan komma tillbaka. Här finns små nazipartier, men av deras agitation framgår klart hur världsfrånvända och helt frikopplade från rationellt tänkande de är. Men vi andra, har grundligt lärt av historien. Demokratin är självklar och den ska bestå.

Men insättande rädsla för hur en själv och de egna ska klara sig, kan förändra tänkandet. Människor, som tidigare varit omtänksamma och hjälpsamma kan efter att ha avskiljt de hjälpbehövande från den egna gruppen, förvånansvärt raskt övergå till likgiltighet, diskriminering och direkt fientlighet. Så måste det ha gått till också i Tyskland under 30-talets depression. I tyska riksdagen rådde handlingsförlamning. De arbetslösas nöd ökade, samtidigt som den tidens marknadskramande ekonomer fortsatte att kräva statliga besparingar.

Björn Elmbrants genomgång av Tysklands och Sveriges politiska liv ger viktiga bidrag till förståelsen av hur vårt land räddades till demokratin medan Tyskland närmast "lämnades" till diktaturens masspsykos. Så gick det som det gick med mänskliga rättigheter och livet för miljontals män, kvinnor och barn. Elmbrant ser klara likheter mellan 30-talet och vår tid. Boken skrevs innan det ökade asylbehovet under hösten. Idag är likheterna ännu tydligare och mera påträngande.

Läs gärna boken eller några av dessa recensioner: Eva-Lotta Hultén i GP, Daniel Suhonen i Expressen. Lars Linder svarade för en något återhållsam recension i DN.

Främlingsfientlighet nu som förr

De senaste månaderna har vi fått uppleva hur snabbt opinionen kan skifta när samhället utsätts för påfrestningar. Flyktingvågen till Europa når oss i bildflöden och texter. Några blir oroliga och börjar tala om kris. Tidigare självklara humanistiska ställningstaganden börjar svaja. Värre och värre förslag för att möta krisen kastas fram. Förmågan att tänka klart verkar avta under denna stress. Även om idén att hejda flyende människor på Öresundsbron med kulsprutor, förståeligt möts med avsky, så kan vår regering lite senare glömma solidariteten inom EU och förbereda lag om stängning av bron.

Några uppskrämda ser muslimer som farliga och föreslår att de inte får tillträde. De som redan finns i landet bör åsiktsregistreras och vissa bör mista medborgarskapet och utvisas.

Så ser tidsandan ut i Sverige och inte bara här. Från många länder i Europa liksom från frihetens högborg, USA, når oss tankar, förslag, som tyder på en hjärnverksamhet där kontakten med hjärtat har upphört eller åtminstone lever på sparlåga.  De flesta tänker säkert på 1930-talet vid sökandet efter parallella kollapser för mänsklighetens rationalitet. Men själv har jag vid studier av kristendomens införande i Norden funnit berättelser, som erbjuder slående jämförelser. Samtidigt bidrar händelserna denna höst till en djupare förståelse för de svårigheter, som den nya religionens företrädare mötte i 1000-talets nordiska klansamhällen.

Den berättelse jag vill lyfta fram är legenden om den helige Eskil. Han ska ha varit missionsbiskop i Södermanland och blivit ihjälslagen i samband med hedniskt blotfirande i Strängnäs. Den tidigare kungen, Inge den äldre (kristen), hade blivit fördriven till Västergötland och hans svåger Blot-Sven hade fått makten över svearna. Kristendomen var ganska etablerad i området på 1000-talet men mötte vad som uppgetts vara hedniska reaktioner. Men mycket tyder på att motsättningarna mer baserade sig på vissa släktgruppers konservatism i kulturella, sociala och ekonomiska frågor. 

Som författare till legenden gäller, ehuru ifrågasatt, biskop Brynolf av Skara. Han levde kring 1300, alltså flera hundra år senare än de dramatiska händelser då Eskil skulle ha slagits ihjäl, blivit martyr och senare dyrkad som helgon. Enda historiska källan är det som Ethelnot, en munk verksam i Danmark, skrev i början av 1100-talet. Han framhåller kristendomens goda ställning bland danskarna, men klagar på norrmännen och svenskarna. De är goda kristna men bara så länge allt går väl i deras länder, men då missväxt, torka, stormar och krig drabbar, då skyller man på de kristna, förföljer dem och försöker driva ut dem ur landet. I ett sådant sammanhang var det som biskop Eskil på grund av barbarernas grymhet och vansinne måste lämna denna världen. 

Då som nu hittade otrygga grupper av människor sina syndabockar. De som på något sätt var nykomna, lite annorlunda och inte sedan länge införlivade med det traditionella tänkandet och handlandet i ursprungsgrupperna, råkade illa ut. Då var det de kristna, på 30-talet judarna och idag flyktingar, tiggare och muslimer. Vi ser också vilka grupper som idag motsvarar Blot-Svens hedniska anhängare. 

Men tanken gör en betryckt - är människan efter tusen år kvar på samma primitiva nivå? Har vi inte under denna långa tid lärt ett och annat? Har vi inte skaffat oss redskap att lösa konflikter mera konstruktivt? 

Riktningen på den politik, som ger bäst förutsättningar, ser jag. Ett samhälle som strävar efter jämlikhet i olika avseenden, skapar trygghet och solidaritet, vilket ger svag jordmån för främlingsfientlighetens frön. Ett sådant samhälle har vi inte haft sedan 70-talet, så återgången till det primitiva tänkandet är förståeligt. 50- till 70-talens samhälle kan och ska inte återskapas, men dess värden måste räddas över till ett samhälle funktionellt i vår tid.