Ond eller god? Om fanatiker, småborgare och medborgare i GP´s värld

"Till ljumhetens försvar" lyder dagens ledare 2016-03-30 i GP. Den är skriven av Adam Cwejman.

Utifrån helgens talibanattentat i Lahore, Pakistan och läsning i Horace Engdahls senaste bok, tar ledaren upp frågor kring ont och gott, men glider försåtligt över i ett försvar för den småborgerliga samhällsmodellen.

De flesta terrorister är inte patologiskt onda, som är lätt att förledas tro efter kallblodiga attentat. De är istället kompromisslöst goda och, som Horace Engdahl skriver: "blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte". Det är dessa, som vi verkligen behöver oroa oss för.

Engdahl lyfter fram fanatismens motsats, ljumheten som idealet. GP ger honom rätt. De flesta svenskar tros vara ljumma i  sina övertygelser, varken dogmatiska eller apatiska. Detta ses som ett sundhetstecken. För ivriga revolutionärer däremot, vare sig de är religiöst eller politiskt motiverade, reses ett varningstecken.

Fanatikerna kritiserar de ljumma för att de inte rör sig mot ett mål, att de vegeterar i ett substanslöst konsumtionssamhälle. De bryr sig inte om klasskampen eller Guds frälsning. De i dessa rörelser, som tror att de hittat det senaste och enda svaret på mänsklighetens frågor, återupprepar sig i alla tider.

Den enskilda människan ska, enligt GP, de rastlösa idealisterna vilja tillintetgöra för att så uppgå i ett större sammanhang. För revolutionärerna är ett människoliv alltid billigt, medan det ljumma samhället värderar människolivet högt. Därför är människor lyckligare i ljumma och trygga samhällen. Deras liv är något mer än en obetydlig beståndsdel i en kollektiv strävan.

Nu har här ovan de rastlösa idealisterna fått ta de fanatiska revolutionärernas plats. Idealisterna (i Sverige?) syftar till att tillintetgöra den enskilda människan, då hon inte är mycket värd. Är människor verkligen lyckligare i ljumma och trygga samhällen? Ja, i säkert i trygga sådana, men i ljumma - tveksamt. Skulle gärna vilja få källa för påståendet. Att GP inte värderar kollektiv strävan högt, framgår av Vem skriver vad på ledarsidan?, som citerar bolagsordningen.

Den småborgerliga samhällsmodellen sägs tillåta människor att uppfyllas av individuell mening som att ha hälsan i familjen, njuta av helgvädret och pyssla med med sina små projekt i maklig takt. Att lyfta på sin rumpa, bli aktiv medborgare och delta i det politiska livet eller gå samman för att värna miljön lokalt eller globalt - sådan rastlöshet leder kanske vidare till idealism, följt av ensidig fanatism och till slutpunkten: terrordåd ropande idealets namn? Huuva!

Så GP igen. Det ljumma samhället är anspråkslöst. Det har inte "svaret" och "lösningen". Därför värt att försvara med alla medel, som står till buds. För ett ögonblick kunde man tro att även denna "det ljummas" företrädare vill ta till bomberna. Men förmodligen anses inte sådana acceptabla och står därför inte till buds. Motståndarna i detta försvarskrig är de vars godhet och energi är oändlig när de sprider sina samhällsmodeller. Dessa avviker ju från den småborgerliga.

GP´s ledare startar i ett intressant resonemang väl värt att begrunda och diskutera. Snart luckras dock begreppen upp och får en ny mening innebärande att stoffet har knådats om så att det bestående, enligt GP värt att argumentera för - såsom kapitalism, konkurrens, vinsttänkande o dyl - förefaller som naturgivet och egentligen varande "den enda vägen". Allt är gott i den småborgerliga världen.

Denna debatteknik är vanligt förekommande i GP. Ledarartiklarna blir så också märkliga. Läsaren blir yr och är kanske inte medveten om orsaken. Skribenternas benägenhet att glida från ämne till ämne och samtidigt låta orden ändra betydelse är orsak till symptomen. Rena karusellen!

Västtrafik reserverar maxbeloppet

Härom dagen när jag gjorde en av mina misslyckade resor med Västtrafiks betalsystem, upptäckte jag att vid resa över flera zoner, reserverar Västtrafik direkt från start ett belopp på kortet för resan till bussens, pendeltågets osv slutstation. Det är resenären, som stiger av vid en tidigare hållplats, som har ansvaret och uppgiften att till sitt kort "dra tillbaka" pengar genom att inte glömma att hålla upp kortet på nytt vid avstigning. Informatör vid Tidpunkten bekräftade efteråt att det förhåller sig så.
Hur många resenärer glömmer inte att göra detta! Själv har jag ett flertal gånger glömt bort det, trots att jag tänkt på uppgiften ombord. Men när man har flera kollin, det är trångt och man möter påstigande är det lätt gjort att glömskan slår till.
Är det verkligen rimligt att reservera kostnad ända till slutstationen? Västtrafik har inte informerat om att så sker. Resenären känner inte till att hon ingår något avtal med Västtrafik med den innebörden. I GP´s webb diskuteras rimligheten i att alla måste erlägga en pant på 100 kr. Här har vi ytterliggare en pant - en dold sådan.

Hur förnya miljonprogrammet?

Äntligen har arkitekturskribenten Mark Isitt nått vägs ände i sin svartmålning av den segregerade förorten i Göteborg. I tre artiklar i GP den senaste veckan har han demoniserat miljonprogrammets förorter och dess innevånare. Som framgår av läsarnas kommentarer på webben fiskar han i grumligt vatten där många får sina fördomar påspädda. Vi får se om förortsfobikerna efter artikelserien blir fler - d v s de som tror att om man reser till invandrarförorten blir man absolut nedslagen och rånad.

Segregation har alltid två sidor. Om de välmående delarna av Göteborg, som har det levande gatulivet och andra kvalitéer skrivs inte så mycket. Inte heller om att miljonprogrammet är en förutsättning för den gynnsamma segregationen i andra delar av stan. Förorterna med billiga hyreslägenheter långt från centrum fyller en uppgift, som är av stort värde för staden som helhet. Om dessa funktioner ska förändras i syfte att minska på den här föreliggande segregationen, kommer hela staden att påverkas. Något som onekligen sätter frågetecken för om den politiska viljan och förmågan härtill föreligger.

Positivt är ändå att Isitt avslutningsvis konkretiserar åtgärder i ett tolvpunktsprogram för en fungerande förort i Göteborg. Han betonar att arkitekterna måsta ta med brukarna i planeringen, att rejält med pengar måste satsas i upprustning och förnyelse och han pekar på nödvändigheten av att variera lägenhetsstorlekarna genom kreativa utbyggnader från befintliga fasader. När det gäller gatulivet och naturpartierna och dess samband med upplevd otrygghet, tror jag att han är fel ute. Isitt har uppfattningen att avsaknaden av vanliga trottoarer som i innerstaden bidrar till att folk inte rör sig utomhus i stadsdelen. Villaförorten har inte heller behov av innerstadstrottoarer. Villafolket använder sina trädgårdar och gångstråk efter behov. Så gör man också i miljonprogrammets uterum. Dessutom tillsammans i större utsträckning. Kanske bidrar trångboddheten också till att många vistas ute, promenerar, spelar fotboll eller sysslar med kolonilotterna - också till stor del gemensamt.

Att förtäta stadsdelarna genom att bebygga naturområdena mellan befintlig bebyggelse skulle helt förstöra några av de största kvalitérna i förorten - nämligen närheten till grönskan och det harmoniska samspelet mellan hus och natur. I detta avseende lyckades miljonprogrammets arkitekter mycket bra. Landskapsbilden i Göteborgs nordöstra förorter överglänser klart t ex kustområdena i Askim och Billdal där exploateringen av bergknallar leder till att alla möjliga och omöjliga lägen för villor tas i anspråk. Förtätning bör endast göras i begränsad omfattning för att rädda naturmiljöerna i Nordost.

En verklig förändring till ett stadsliv av centrumkaraktär med gott om mindre affärer, kaféer, restauranger osv är knappast realistiskt. Det skulle innebära att andra stadsdelar skulle få sina miljöer utarmade. Och att tvångsförflytta verksamheter är väl inte politiskt möjligt, eller önskvärt. Men ett möjliggörande av kreativa förändringar av fastigheternas utnyttjande och ombyggnad verkar intressant. Stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna kan släppa loss fantasin. Ge förutsättningar för de boende att förändra sitt boende genom varierande upplåtelseformer. Och bygg fler hyreslägenheter, särskilt där de inte är så många!