fredag 28 oktober 2016

Gränsmärket "Graeni fal" i Landamäre 2

Här fortsättes med försöken att tolka och finna de rätta lokalerna för märkena angivna i tillägg till Äldre Västgötalagen. De avses avgränsa Västergötland från angränsande landskap. Nu är intresset gränsen mot Småland och idag Mo härads östra gräns mot det senare landskapet.

I trakten av Bondstorps socken bör gränsmärket Graeni fal återfinnas. Socknen låg tidigare i Östbo härad men räknas numera till Mo härad. Lars Olof Magnusson ("Västgöta lagsagas gränser", 2003, s. 136) återger från C. G. Styffe "Skandinavien under unionstiden" (1880) tolkningen: 

Grena, F. N. greina, D. grene, skilja, bestämma gräns på marken,
och Einar Perssons ("Bondstorp en sockenkrönika" 1952) uppfattning att
Granefall var Granåsafållen en bergsås vid Granås i Gnosjö socken - i gränshörnet mot Östboreddens skate i Åsenhöga sn och Kävsjö sn.

Magnusson tolkade först 2003 Graenifal, som 'gränsfallet' eller fallet där gränsen går.
Domsagogränsen följer Svanån, i vilken vattnet på en sträcka är förhållandevis strömt. Han förlade därför gränsmärket till denna å mellan hemmanet Ekåsen i Angerdshestra (Mo hd) och Bet i Bondstorp (förr Östbo hd). Rune Holmberg hamnade på samma ställe, men utifrån tolkningen att namnet kunde syfta på 'gran och vindfälle'.

Senare hade Magnusson inför utgivningen av sin bilaga 2015 korrespondens med professor Per-Axel Wiktorsson om namntolkningen. Denne såg vid tiden fyra möjliga betydelsealternativ för förleden:
  1. gren, m. 'gren'
  2. graeni, n. (av gran) 'granbestånd'
  3. greina, norska, f. 'skillnad, gräns'
  4. gräns, m. 'gräns'       
Det sista alternativet är inte så troligt då ordet gräns relativt sent kom in i svenskan. Till formen är graeni, 'granbestånd' mest troligt. I Västergötland finns dock inte många ortnamn med gran. Men utifrån Magnussons beskrivning av platsen och vad lokalbefolkningen kan ha velat förmedla med namnet fastnar ändå Wiktorsson till sist för ordet gren med betydelsen 'ågren, förgrening av å'.
För efterleden -fal ser han två betydelser:

  1. fal, n. 'fall. vindfälle'
  2. fal, n. 'vattenfall'.
Utifrån uppgiften att Svanån faller c:a 15 meter på en sträcka av 500 meter och ordet vatufal i Söderwalls Ordbok över medeltidsspråket ser Wiktorsson att -fal troligast kan tolkas som 'det fallande vattnet vid åförgreningen'.

Kartklippet visar aktuell gränsdragning i Svanån. Den nedan behandlade åförgreningen vid hemmanens kvarnplats låg strax väster om den rödmarkerade vägen mellan Bet och Ekåsen.


Källa: Terrängkartan Lantmäteriet 2016-10-27

Att 'ågren, förgrening av å' kan vara den riktiga tolkningen har jag funnit belägg för i lantmäteriakten över "Laga skifte jämte rågångsförening mot Beth1" för Ekåsen, Angerdshestra 1848. På s. 11 i akt 06-ARA-22 finns den förening som slöts med grannarna i Bet den 16 juni detta år. Som dittills skulle rågången (gränsen) följa bäcken från nr I vid Hagsjön. Där II är markerat på nedanstående kartdetalj delade sig bäcken i två ådror som förenades igen vid nr. III. Bönderna kunde inte utröna vilken fåra som var huvudådran varför man kom överens om att som kartan visar dra rågången tvärs över den lilla ön mellan de två bäckflödena.

Man var också överens om att den husbehovskvarn, som man gemensamt uppfört på norra sidan av ön också i fortsättningen skulle ägas och drivas gemensamt. Detsamma gällde naturligtvis för tillhörande fall och damm.

Detalj från kartan vid Laga skiftet Ekåsen 1848

Magnusson tänkte senare, i sin bilaga 2015, att med gren kan ha avsetts de två grenar som Svanån och Radan bildade innan åarnas utlopp i Nissan. Denna plats ligger dock c:a 13 km västerut och enligt min mening är det inte så troligt att förgreningen där skulle kunna ge en namngivning så långt uppströms i Svanån. Men det skall betonas att Magnusson hela tiden ansett att riktiga platsen för gränsmärket är här vid ån mellan Ekåsen och Bet. 

Mitt bidrag är att visa på den förgrening i Svanån som finns vid fallet med kvarnen. Naturförhållandena här stämmer väl med den tolkning Wiktorsson bidragit med. Här förgrenar sig ån i två små fall, vilka också i långliga tider utgjort gräns mellan grannar, hemman, socknar, härader och landskap.

Ekonomiska kartan 6D 7h Bondstorp från 1954 visar bara en åsträcka, den södra. Det kan bero på generalisering av kartbilden av utrymmesskäl. Samfälligheten vid kvarnplatsen finns kvar. Kartan visar också den avvikelse från Svanån som gränsen gör längre västerut, närmare platsen benämnd Åkröken. Denna observerades av Magnusson. Den utgör säkerligen en gammal åsträckning då gränsen här har den karakteristiska slingrande formen. Här finns inga fall då sträckan återfinns i mossmark.