Domneån - ån som domnar

I några av inläggen hösten 2016 behandlade jag gränsmärken mellan Västergötland och Småland. Dessa skrevs in som tillägg i handskriften med den Äldre Västgötalagen c:a 1325. Kartor tog jag hjälp av för att visa terrängen i vissa intressanta avsnitt. Här fortsättes med Domneån, som är det sista märket innan landskapsgränsen löper ut i Vättern.

Ån skrevs dumn i gränslistan. Ånamnet lär vara grunden även i gränsmärkena dumnæquild och dumnærmosæ. Det sistnämnda, numera Dumme mosse, skrev Axel Eile om 19291). Han betraktade namnet snarast som ett utslag av de nästboendes galghumor. "Adjektivet 'dum' brukas ju stundom i betydelsen 'krånglig, illavuren, besvärlig, otrevlig o.d..." Otrevlig och besvärlig, då den orsakade frost, försenad vår och svår att hålla väg på, har den också betraktats som, enligt Eile.

Nils Ödeen2) tog sig strax an namnet Dumme mosse. Han menade att Eile tydligen hade låtit sig påverkas i sin tolkning av hur mossen beskrevs i äldre topografiska verk. Ödeen lämnade Eiles tolkning därhän och påpekade att mossnamnet i gränslistan är genitiv av ånamnet Domn. Ån rinner förbi hemmanet Domnaryd, Bankeryds socken, vilket likaså har uppkallats efter ån. "Ånamnet är utan tvivel bildat med n-suffix till roten dum-..." "Stammen dum- återfinna vi i det fsv. adjektivet dumber, som betyder dels 'stum' och dels 'svag, skum'." Ödeen angav att i den förra betydelsen synes ordet ingå i en del norska vattendragsnamn. Älvnamnet Dumma har förklarats som 'den tysta' ån av norrmännen S. Bugge och A. Kjær. En liknande betydelse finner Ödeen skäl för att lägga in i det småländska ånamnet.

Ursprungliga stammen för dum har en betydelse av 'omtöcknad' och står i avljudsförhållande till damm och dimma. Ödeen hamnar så till sist i att ånamnet har betytt 'den dimmiga ån'. Klimatförhållandena omtalade i de topografiska beskrivningarna (GM: närmast utifrån Allvin) kan tala för dess riktighet, menade han.

Ivar Lundahl3) fann 1950  inte de två av Ödeen diskuterade betydelserna tillfredsställande ur saklig synpunkt. Ån gör i sin helhet inte skäl för betydelsen 'den tysta' och han pekade på forsen Klerefors , 'den sjungande forsen' vid Klerebo i Bankeryds socken. Den av Ödeen föredragna betydelsen 'den dimmiga' såg Lundahl som lika litet motiverad. Han visade så på hur Allvins beskrivning var en kortfattad sådan om mossmarker i allmänhet i Mo härad och inte gällde Dumme mosse specifikt. Den sakliga grunden för Ödeens resonemang rycks så undan. Ån kan inte heller ha fått sitt namn efter en egenskap som tillkommer mossen och inte ån själv, menade Lundahl. 

Lundahl antog istället att Dumn återgår på ett äldre fsv. *Dufn och sammanställer det med det forniriska adjektivet domain, kymriska dufn, 'djup', vilka allmänt förts till en ieur. rot *dhub- 'djup' men lika gärna kan återföras på en rot *dhubh-. Betydelsen 'den djupa', synnerlig vanlig i nordiska vattendragsnamn, passar alldeles utmärkt in på Dummeån i dess nedre lopp, där den flerstädes är djupt nedskuren i terrängen. Jag tog hjälp av Terrängkartan för att undersöka förhållandena.

Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2017-01-12

Av kartklippet framgår att Domneån är djupt nedskuren ifrån Klerebo och österut (men inte särpräglat då där finns en mängd liknande raviner). Men från Aledal och till i höjd med Österlid kan man däremot tala om djupa nedskärningar i den plana mon mot Vättern till. Lundahls sista påpekande är därför riktigt. Fallhöjden från dammen vid Klerebo och ner till Aledal är 60-70 meter.

Men hans tolkning 'djup' skulle komma att ifrågasättas. Danske forskaren John Kousgård Sørensen behandlade i Danske sø- og ånavne 1 1968 namnen Dum(b), varav ett återfinns i Asmundtorps och Tofta socken, Rønnebergs härad4). Här förutsätts snarast ett osammansatt ånamn Dum(b) till till adjektivet dum(bær), rimligtvis i den i dialekten vitt utbredda betydelsen 'stum'. Adjektivet betyder ursprungligen 'oklar, disig' och den betydelsen är också tänkbar. 

Ett nu försvunnet torp på Falster bar namnet Domnæthorp i Kung Valdemars jordebok (1300-talet). Det bör ha fått sitt namn efter en å *Dumna. Kousgård Sørensen följde här Ödeens klargörande att Domnaryd i Bankeryds socken är satt samman med ånamnet Dumn. Han redogjorde så för Ödeens härledning (se ovan) och dennes förordande av betydelsen 'den dimmiga ån'. Lundahls tolkning av namnet som ett ursprungligt *Dufn till den indoeuropeiska roten *dhub betydande 'djup' förkastar Kousgård Sørensen. Formen för namnet från jordeboken och de ljudmässiga förhållandena (om förbindelsen till marknamnet Domne(t) [funnet på karta] kan sägas vara säkrat) utesluter en sådan tolkning av detta falsternamn.

I en teoretisk diskussion om gamla ortnamn och dess bildning med hjälp av suffix eller ursprung i ordelement, som redan innehåller detta, fann Thorsten Andersson 19795) skäl att behandla Lundahls härledning av Dumn. Lundahl hade också för betydelsen 'djup' fört samman Dumn med det preussiska och västryska ånamnet Dubna vilket han menade kunde återföras på ett indoeuropeiskt no-adjektiv med betydelsen 'djup' vilket också kan ingå i förleden i det från Caesar kända galliska personnamnet Dubnorix, Dumnorix. 

Th. Andersson menar att enstaka överensstämmelser som dessa måste vi handskas mycket varsamt med. Överensstämmelsen får givetvis inte vara tillfällig. 

Efter denna genomgång förefaller det mig att Ödeens inledande skrivning om betydelserna 'stum' och 'svag, skum' eller 'omtöcknad' har mest fog för sig. Vid Aledal bromsas kraften i det fallande vattnet upp, och ån flyter därifrån på den plana dalbottnen närmare tre kilometer innan den når Vättern vid Domsand. Kring ån finns också en sankmark i vilken flera serpentiner har utbildats. Jag vill mena att ån har 'domnat' eller 'bedövats, mattats, avtagit'. Elof Hellquist anger i Svensk etymologisk ordbok 19226) att 'domna', äldre dofna är en avledning av fsv. dovin 'duven'. För det senare ordet anger Hellquist betydelserna 'maktlös, slapp, ljum m. m.' 

Exakta betydelsen för dumn eller Domneån är inte lätt att fastställa. Men inte verkar det ha varit något kraftfullt. Eller rättare sagt - ån som var bullrande och rask utför branterna förändras sedan i sitt lopp så att den blir som 'omtöcknad' eller 'domnad'. 

Namngivningen av ån kan ha skett här vid mynningsområdet, vilket säkerligen tidigt besöktes av forntidens människor.

Noter:
1)  Eile, Axel 1929, Ortnamnen i Tabergs bergslag, Tabergs Bergslag 1, s. 24f., Tabergs Bergslags Hembygdsförening, Jönköping
2)  Ödeen, Nils 1929, Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift 1928-29, s. 12ff., Lund
3)  Lundahl, Ivar 1950, Några gamla nordiska sjö- och vattendragsnamn, s. 39-41, Namn och Bygd 1950, Uppsala
4)  Kousgård Sørensen, John 1968, Danske sø- og ånavne 1 A-D, Navnestudier udgivet af Institut for Navneforskning Nr 6, København
5)  Andersson, Thorsten 1979, Ord eller suffixbildning? Till frågan om rekonstruktion av ord ur ortnamn, Sprogvidenskabelig udnyttelse af stednavnematerialet,  NORNA-rapporter 18,1980, NORNAs syvende symposium i København 18-20/5 1979, Nordiska samarbetskommittén för namnforskning, Uppsala 1980
6)  Hellquist, Elof 1922, Svensk etymologisk ordbok, s. 98 och 108, från Projekt Runeberg 2017-01-13, http://runeberg.org/svetym/0186.html resp.  http://runeberg.org/svetym/0196.html 

  

Studenter, kalkonhalsar och Hälsingland

Som student vid Universitetsfilialen i Karlstad tidigt 70-tal hände det att jag besökte Kåren, d.v.s. Karlstads Studentkårs Klaraborg och dess pub vid Klarälvens strand. Tilltugget till ölen var grillade kalkonhalsar. De smakade som de skulle men köttet kring halsarna var inte mycket att hurra för. Efter endast lite gnagande kom man till vägs ände, d.v.s. in till benet med dess kotor. Detta tilltugg lär förresten ha levererats av en släkting till mig, Lanthandlar´n i Ulfsby, Olle Mossberg. Han satsade då på catering av mat med exotisk karaktär från sydligare nejder. Här kom kalkonerna in. Denna fågel var då en nyhet på svenska matbordet. Då kalkonköttet var tillrett återstod bl. a. halsarna. Den gode affärsmannen fann marknaden även för dessa - studenterna!

Nutida studenter har gått över till tapas och andra smårätter. Fågelhalsar uppskattas istället desto mera som hundtugg av våra fyrbenta vänner. Polska företaget Petmex Company har hönshals i sortimentet. Hönshalsen får här illustrera kalkonhalsen då den påminner om denna. Så här ser den ut.

 Källa: Petmex hemsida

Begrundande dessa ben flyter mina tankar över till de 'halsar', som via omljud lär ha gett namnet på invånarna i landskapet Hälsingland. Invånarnamnet kom först och därav bildades sedan namnet på bygden 'hälsingarnas land'. Att en eller flera 'halsar' i naturen ligger bakom benämningarna verkar det råda enighet om bland språkforskarna. Kusten i Hälsingland har ett flertal möjliga sund eller höjdsträckningar i de gamla bygderna Alir, Sunded och Nordanstig. Även söder och norr om landskapet finns sund, som har utpekats som tydliga 'halsar'. Hälsingarnas områden sträckte sig under medeltiden längre norrut efter Bottenhavets och Bottenvikens kuster. Så eventuellt vill kanske någon överväga terrängformationer även utanför dagens Hälsingland. 

De flesta svenska ortnamnsforskarna har någon gång intresserat sig för namnet Hälsingland. De som senast på djupet sammanfattat diskussionen och försökt peka på några tänkbara smala vattenleder in till huvudbygderna är Stefan Brink och Lennart Hagåsen. I uppsatser i tidskriften Namn och Bygd 1981 resp. 2001 försöker de även lokalisera kritiska sund under järnåldern, den tid då benämningarna bör ha tillkommit. Då stod havet c:a 10 - 15 meter högre än idag. Genom att rekonstruera den dåtida vattenlinjen har dessa forskare kunnat peka på flera smala passager till vilka dåtidens sjöfarare bör ha varit hänvisade för att nå bryggor och byar. 

Vid läsningen av uppsatserna konsulterade jag dagens Terrängkarta, som Lantmäteriet ger tillgång till på hemsidan www.lantmateriet.se. Jag finner då att Söderhamnsfjärden är en tydlig passage in till det vidgade landet kring Söderhamn med Norrala och Söderala, d.v.s. huvudbygden Alir. 

 Det inre och smalaste partiet av Söderhamnsfjärden   Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2016-12-29

Höjdskillnaderna är här så stora (vilket visas av kartans höjdkurvor med 5 meters ekvidistans) att de båda sidornas fyrfaldigt upprepade 'taggiga' karaktär framgår för landlinjerna såväl idag så som de måste ha varit på järnåldern. På den sydvästra sidan måste förr inbuktande vikar ha funnits mellan de utskjutande höjdpartierna. De bergiga uddarna och vikarna ligger parvis mitt emot varandra. 

Formationen påminner onekligen om de återkommande upphöjningarna i halsar som t. ex hönshalsarna ovan visar. Emellan dessa är benet smalare. Järnålderns människor i dessa trakter gnagde säkert på olika sorters ben och var väl bekanta med hur halsar såg ut då de befriats från köttet. Sjöfarande i dåtidens Söderhamnsfjärden kan ha sett varje par av uddar som en 'hals', d.v.s. smalt ställe, men kanske även betraktat hela denna sträcka med återkommande 'kotor' som påminnande om en avgnagd hals. Platsen kan därför vara giltig såväl för namngivning efter singulär som plural innebörd.

Denna lokalitet tillför något nytt jämfört med tidigare förslag. Landformerna på sundets sidor kan ses som en 'gjutform' för ('höns-)halsen'. Sluttningarna (och fjärdens botten) ger det yttre skalet för formen medan luften däremellan fyller ut det som för (höns-)halsens del utgör ben med kotor. Elementen vatten och jord har funnits med även i tidigare tolkningsförsök. Här tillkommer även luft.    

Intressant är att Brink i sin uppsats på s. 129 återger Danmarks Stednavn 3 med utdrag om ortnamnselementet Hals. Där anges att det är samma ord som kroppsdelen 'hals' och att det används bildligt för benämning av lokaliteter som liknas med en hals. Genomskinliga likhetsnamn som tas upp är Gaasehals och Hestehals. Med gåsen närmar vi oss kalkonen och hönan!

Det är inte min mening att här ta ställning för vilket smalt ställe eller ställen som kan ha gett upphov till landskapsnamnet. Men då den karaktär som jag här pekar på för det största inloppet vid kusten (både förr och nu) inte verkar ha tidigare uppmärksammats, fann jag det värt att uppmärksamma denna fjärd. Alir var landskapets sydligaste huvudbygd. Denna mötte först sjöfarande som kom söderifrån. Hovs hallar vid Skånegränsen anses ha lett till benämningen 'hallänningar' och Halland för det norr därom liggande landet. Tanken överförd till Hälsingland ger förstås ett visst försteg för att även namngivningen här uppe kan ha skett utifrån sydligt perspektiv.  

Hoppas att någon läser detta. Inte vill jag ha skrivit förgäves och sen bli sittande med min 'tvättade hals'!    

  

   

Inte dumt att gå på Dumme mosse

Månadens utflykt gjordes en lördag i mitten av detta års ovanligt högtryckspräglade september. Målet var Dumme mosse ovan Jönköping. Anledningen för mig att dit ställa mina steg var nyfikenhet på det gränsmärke, som i mossens södra del visar på skillnaderna mellan hemman (byar), socknar, härader och landskap. I en 'kvill' möts här hemmanen Knutshult i Mulseryds socken, Föreberg i Angerdshestra socken, Åsen och Ulvstorp i Sandseryds socken (uppgått i Norrahammars köping 1943). Fastigheten Dumme mosse i klippets sydöstra hörn ingick förr i Sandseryds kyrkby.

Mulseryd och Angerdshestra ingår i Mo härad, Västergötland medan Sandseryd finns i Tveta härad i Småland. Numera ingår hela området i Jönköpings stad och län.

Kartklippet är Ekonomiska kartan 7 D Gunnarsö av 1954 från Lantmäteriets historiska kartor och samlingen Rikets allmänna kartverk. . Kartans skala är 1:10 000. Skärmklippets skala varierar beroende på datorskärmens storlek. Som jämförelse kan nämnas att den sträcka av gränsen som löper mellan de två bäckarmarna understiger 50 meter.

'Kvill' är belagt i småländska dialekter. Språkforskaren Harry Ståhl visade i sin bok "Kvill och tyll", s. 40 ff (1950) att ortnamnen  med -kvill ger besked om ordets användning. "Betydelserna äro: 1. 'stället där två vattendrag rinna samman', 2. en mindre arm av ett vattendrag, som skiljer sig från huvudfåran och sedan åter förenas med densamma'." 

Länge rådde bland språkvetarna uppfattningen  att ordet kvild skulle betyda 'källa'. Den tolkningen har enligt Ståhl sin grund i Schlyters register i hans utgåva av Äldre Västgötalagen 1827. För de två gränsmärkena i "Vidhemsprästens" tillägg (Landamaeri II) Nizaerqvild och Dumnaerqvild skriver han att den första är Nissakälla på gränsen där Mo, Östbo och Tveta härader möts och för Dumnaerqvild som 'ett ställe (troligen en källa) söder om Dumme mosse.

Mig förefaller det som att de historiska skildrarna av Småland under 1700- och 1800-talen har påverkats av fascinationen att spåra de stora åarnas ursprung i deras allra första obetydliga vattenflöden uppe i bergen. Man har sökt källorna (uppflödena). Just i denna trakt av Sydsvenska höglandet rinner såväl Lagan som Nissan, Ätran och Tidan upp.

De häradskartor från 1600-talet som finns i Lantmäteriets samling visar att då som idag gränsen mellan häraderna Mo och Tveta löpte i nord-sydlig riktning över Dumme mosse. Försöken att placera gränsmärket Dumnaerquild från Landamaeri II (c:a 1325) från språkforskares, historikers och hembygdsintresserade forskares sida, har dock aldrig lett till denna gränspunkt i mossens södra del. Här löper faktiskt de administrativt betydande gränserna samman ända in i sen tid. En viktig orsak till tystnaden om detta ställe är att man tänkt på och letat efter en källa och inte efter en 'kvill'.  

I lantmäteriakten 06-NHJ-55 över Laga skifte för Åsen och Hedenstorp i Sandseryds socken 1913 framgår av kartan att röse nr. I ligger i ett bäcksammanflöde - den kvill det här är fråga om. Nr I beskrivs: "Kringskolad gammal råsten, belägen i gränsen mot Mo härad". I § 5 anges att i väster är häradsgränsen mot Mo härad ostridig. 

Idag utmärks gränspunkten vid den södra bäckarmen av en gul plastkäpp. Den norra, kilometerlånga bäckarmen (med slingrande gräns) är denna sensommar helt uttorkad. Däremot rinner lite vatten i den på kartan korta, sydliga bäckarmen.

För Nizaerqvild finns det efter Ståhls klargörande av betydelsen för dialektordet och ortnamnleden     -kvill, skäl att söka efter en kvill i den sträckning där av traditionen gränsen mellan Mo och dess angränsande småländska härader har gått. Söderifrån når gränsen Nissan där socknarna Angerdshestra i Mo möter Bondstorps socken, på medeltiden i Östbo härad, och Månsarps socken i Tveta härad. Stället är en kvill. Goda skäl finns därför att anta att detta är Nizaerqvild. Det ställe i mossmarken någon kilometer längre österut där Terrängkartan och Ekonomiska kartan har namnet 'Nissa källa' kan mycket väl betraktas som platsen där den sedermera mäktiga ån Nissan börjar sin färd mot havet. Men gränsmärket Nizaerquild från Landamaeri II kan det alltså inte vara frågan om.

Detta skärmklipp är från Terrängkartan hos lantmateriet.se. Den enda gräns som här visas är kommungräns. Det är hemmanet Ekornahult i Bondstorps socken som har den spetsiga vinkeln i ett bäcksammanflöde, en kvill, vid Nissan. 

Denna sistnämnda lokalisering förefaller klart säkrare än den jag ovan gjort till en kvill i södra delen av Dumme mosse. Anledningen är att Dumneån söder om Risbrodammen rinner väster om Dummemosse. Här finns ett par kvill som skulle kunna vara Dumnaerqvild om detta namn härrör från namnet på ån och inte mossen. Så möts t ex. hemmanen Knutshult och Svedbrandshult i Mulseryds socken och Gunnarsö i Bottnaryds socken i en kvill vid de s k. Orrestenarna. Källorna är akterna 06-MUL-33, 34 och 39 med rågångsåtgärder resp. laga skifte. En lokalisering hit väcker dock frågetecken för sockentillhörigheten för Svinhult och Gagnaryd. Skulle verkligen inte dessa hemman ha tillhört Jära socken (numera i Mulseryd) innan denna upphörde på 1500-talet? Jära var en liten socken och dessa hemman hade inte långt till dess kyrka. 

Tills vidare blir därför min ståndpunkt att gränsmärket Dumnaerquild bör återfinnas i södra delen av Dumme mosse där flera gränser bevisligen har mötts vid ett bäcksammanflöde, en kvill, i hundratals år.

Förtjänsten av att jag kunnat göra dessa spaningar ligger hos Lars Olof Magnusson i Hestra, som med sin bok "Västgöta lagsagas gränser" (2003) och bilaga (2015) sammanställt ett omfattande material, inkluderande många kartor, till ovärderlig hjälp för alla som utmanas att ge sig i kast med dessa delikata medeltida problem. Rune Holmberg i Tranemo har också lämnat värdefulla upplysningar till författaren och har själv också skrivit "Gamla gränsmärken runt Kinds härad" (2003).

Till sist vill jag med ett foto från Dumme mosse visa hur lätt vandraren har det i naturreservatet, som utgör mossens södra del. Spänger gör att man med lätta steg kan gå över mossflaken. En lång sträcka är t o m. iordninggjord för rullstolsåkare. Så är lederna också flitigt använda. Under min dag på mossen mötte jag ett 25-tal vandrare.