Kulturbygden längs Sillastigen

Intresset att utforska gränser stannar denna gång till vid Stöttevadsbäcken, vilken är en av bäckarna som från sydväst rinner ut i Dumme mosse. Vid bäcken möts socknarna Sandseryd (Norrahammars köp. i kartkanten), Tveta härad och Angerdshestra i Mo. Hemmanen är Mjällbo, Hyltan och Jäbo i Sandseryd medan Norra Hökhult och Gagnaryd finns på Angerdshestrasidan.

Den rödmarkerade gränsen följer Stöttevadsbäcken en sträcka mot norr från 'd' i Gagnaryd. Avståndet till den 'kvill' i Dumme mosse, som jag skrev om i september, är 5,5 km. Skalan är 1:100 000.

Kartklippet är från J243-34-6 Ulricehamn 1885, reviderad 1939. Källa: Lantmäteriet

Här korsar den gamla färdvägen Sillastigen (fornminne Angerdshestra 93:2) bäcken och häradsgränsen alldeles intill gränsröset. Stigen är på kartan markerad med svart linje = körväg. Röset är på kartan här nedan markerad med en punkt och texten 'Ms'. En i nyare tid uppsatt tavla pekar ut häradsgränsen, vilken också får betraktas som landskapsgräns mellan Småland och Västergötland; dock försvagad i senare tid av att Mo härad länge har tillhört Jönköpings län och därmed knutits till Småland. Färdvägen kan ha varit i bruk ända sedan Järnåldern. Sillastigen är den stig som på kartan är streckad och kantad av Riksantikvarieämbetets fornminnessymbol.

Trots att detta är skogstrakter var ändå området inte isolerat från omvärlden. Sillastigen ska ha fått sitt namn av att denna väg ledde till Göteborg där den förr så eftertraktade sillen kunde inhandlas.

Kartklipp från Topografiska kartan. Källa: Lantmäteriet

Vägen går i ett skogsområde med lättbearbetade jordar. Det förefaller vara sandig/siltig morän enligt jordartskartan hos www.sgu.se. Sådan mark föredrog bonden innan järnplogens införande gjorde det möjligt att bruka de bördigare lerjordarna. Vid Källerödjorna söder om bäckövergången (streckade området) finns fossil åkermark. Även i senare tid har det varit åkermark kring vägen. Vid den branta åsen nordväst om bäcken fanns torpet Österlid i Gagnaryds skog. Så säger ek. karta 7D0i Jäbo från 1954. På kartan för storskiftet 1813 i Gagnaryd (akt 06-ARA-09 i lantmäterimyndigheternas arkiv) är åsen som en av få terrängdetaljer utritad. Den har här namnet Silfverberget.

Alldeles intill vägen och Österlid upplyser Riksantikvarieämbetets Fornsök om stora odlingsrösen och ett gravfält med 5 rösen (sistnämnda: Angerdshestra 93:1). På sydöstra sidan av bäcken finner vi endast 200 meter från densamma gravfältet Sandseryd 16:1 omfattande hela 35 fornlämningar, därav c:a 8 domarringar och c:a 11 resta stenar. Gravfältet ligger på en flack moränhöjd norr om Källarödjorna. Här går Sillastigen fram över vattendelaren mellan Dumme mosse i öster och Nissan i väster.

Norr om Sillastigens östliga del, längs den streckade stigen mellan kartans text 'Stöttevadsbäcken' och 'Jäbo', på Hyltans och Jäbos marker, finns fler fornminnen, som antas vara tjärdal och kolningsgropar. Som synes har människor varit aktiva i området under Järnålder, Medeltid och Nyare tid. Denna skogstrakt var förr i tiden en utpräglad kulturbygd. Kanske återfinns också här gränsmärket hiorðs as från Äldre Västgötalagens gränslista? Närmast till hands vid tolkning av namnet ligger betydelsen 'Hjortåsen'. Det branta Silfverberget vid Österlid ligger endast 350-400 meter nordväst om bäckpassagen med nutida gränsen. Kan denna tidigare ha kallats 'Hjortåsen'? Längre norrut i Gagnaryds skog har tidigare nämnt ek. kartblad namnet Hjortamon för ett område.

Hjortamossen är benämningen vid storskiftet för Jäbo 1825 (akt 06-NHJ-23, s. 15, där ägorna beskrivs) för den mosse i hemmanets sydvästra hörn som annars heter Vitamossen, t ex. på ek. karta Jäbo 1954. Denna mosse finns vid häradsgränsen vid Stöttevadsbäcken. Av kartorna till laga skifte för Hyltan 1835 och storskifte för Mjällbo nr 1 1806, framgår att Vitamossen i söder sträckte sig till - och över - Sillastigen öst om Källerödjorna. Nutida ek. karta och Terrängkartan visar inte sammanhängande sankmarker här. Men dåtida lantmätare såg det som en och samma vattensjuk terräng.

Här tvistade åboarna i Norra Hökhult med de i Mjällbo år 1732 (akt Hökhult nr 1 i Lantmäteristyrelsens arkiv). Se nedanstående karta från akten. Det förefaller som att Hökhult hävdade att Hvitamosabroan och en nord-sydlig linje (nr 13) var rätta rågången mellan byarna. Hökhult fick ändå acceptera en västligare gränsdragning i området mellan Källerödjorna och Stöttevadsbäcken, men erhöll i gengäld mark i sydöst.

Kartklipp från Lantmätare Hagmans karta 1732 över tvisteparken mellan Hökhult och Mjällbo. Källa: Lantmäteriet

Namnet Vitamossen kan också vara ett gränsnamn. Vita hall är namn på flera gränsstenar och råmärken i Småland och Västergötland enligt Institutet för språk- och folkminnens digitala ortnamnsregister. 'Vita' kan ha betydelsen 'veta, känna till, intyga', d v s. i detta sammanhang - var gränsen går.

I detta område har vi funnit namnen Hjortamon, Hjortamossen och Vitamossen. Strax nordväst om nuvarande gräns i Stöttevadsbäcken finns ett skarpt markerat berg c:a 25 meter högt. Sillastigen följer tidigare nämnda vattendelare. Mellan 1700-talskartans Hvitamåsabroan och Stöttevadsbäcken följer Sillastigen en svagt markerad ås. Denna mindre ås med det remarkabla gravfältet samt skogspartiet i sin helhet kan också vara kandidater till det gränsnamn, som Äldre Västgötalagens handskrift förmedlar.

Sydost om Sillastigen häver sig vattendelaren ännu högre. Vid gårdsplatserna för Mjällbo och Jordshult är höjden nästan 300 m ö h. Det är högre än triangelpunkten Högsås nära europavägen Jönköping - Ulricehamn. Hemmanet Jordshult, Månsarps socken, har då och då haft stavningar med hjort- o dyl. Men Axel Eile påpekade i  "Ortnamnen inom Tabergs bergslag", I: Tabergs bergslag I (årsskrift), s. 40. 1929, att jordeboken 1542 har Joshultt, och att första leden säkerligen är det fornsvenska namnet Joar. Men helt vill jag ändå inte lämna hemmansnamnet åt sidan vid inringningen av märket hiorðs as.

Hypotesen är att medeltida gränsen mellan landskapen och de ingående häraderna med sina resp. socknar mycket väl kan ha haft samma läge som under 1600-talet (häradskartorna) och 2000-talet. Därför förblir kulturbygden kring Sillastigen, mitt emellan Dumme mosse och Nissans kvill, högintressant.

Gränsmärket "Graeni fal" i Landamäre 2

Här fortsättes med försöken att tolka och finna de rätta lokalerna för märkena angivna i tillägg till Äldre Västgötalagen. De avses avgränsa Västergötland från angränsande landskap. Nu är intresset gränsen mot Småland och idag Mo härads östra gräns mot det senare landskapet.

I trakten av Bondstorps socken bör gränsmärket Graeni fal återfinnas. Socknen låg tidigare i Östbo härad men räknas numera till Mo härad. Lars Olof Magnusson ("Västgöta lagsagas gränser", 2003, s. 136) återger från C. G. Styffe "Skandinavien under unionstiden" (1880) tolkningen: 

Grena, F. N. greina, D. grene, skilja, bestämma gräns på marken,
och Einar Perssons ("Bondstorp en sockenkrönika" 1952) uppfattning att
Granefall var Granåsafållen en bergsås vid Granås i Gnosjö socken - i gränshörnet mot Östboreddens skate i Åsenhöga sn och Kävsjö sn.

Magnusson tolkade först 2003 Graenifal, som 'gränsfallet' eller fallet där gränsen går.

Domsagogränsen följer Svanån, i vilken vattnet på en sträcka är förhållandevis strömt. Han förlade därför gränsmärket till denna å mellan hemmanet Ekåsen i Angerdshestra (Mo hd) och Bet i Bondstorp (förr Östbo hd). Rune Holmberg hamnade på samma ställe, men utifrån tolkningen att namnet kunde syfta på 'gran och vindfälle'.

Senare hade Magnusson inför utgivningen av sin bilaga 2015 korrespondens med professor Per-Axel Wiktorsson om namntolkningen. Denne såg vid tiden fyra möjliga betydelsealternativ för förleden:

1. gren, m. 'gren'
2. graeni, n. (av gran) 'granbestånd'
3. greina, norska, f. 'skillnad, gräns'
4. gräns, m. 'gräns'       

Det sista alternativet är inte så troligt då ordet gräns relativt sent kom in i svenskan. Till formen är graeni, 'granbestånd' mest troligt. I Västergötland finns dock inte många ortnamn med gran. Men utifrån Magnussons beskrivning av platsen och vad lokalbefolkningen kan ha velat förmedla med namnet fastnar ändå Wiktorsson till sist för ordet gren med betydelsen 'ågren, förgrening av å'.
För efterleden -fal ser han två betydelser:

1. fal, n. 'fall. vindfälle'
2. fal, n. 'vattenfall'.

Utifrån uppgiften att Svanån faller c:a 15 meter på en sträcka av 500 meter och ordet vatufal i Söderwalls Ordbok över medeltidsspråket ser Wiktorsson att -fal troligast kan tolkas som 'det fallande vattnet vid åförgreningen'.

Kartklippet visar aktuell gränsdragning i Svanån. Den nedan behandlade åförgreningen vid hemmanens kvarnplats låg strax väster om den rödmarkerade vägen mellan Bet och Ekåsen.

Källa: Terrängkartan Lantmäteriet 2016-10-27

Att 'ågren, förgrening av å' kan vara den riktiga tolkningen har jag funnit belägg för i lantmäteriakten över "Laga skifte jämte rågångsförening mot Beth1" för Ekåsen, Angerdshestra 1848. På s. 11 i akt 06-ARA-22 finns den förening som slöts med grannarna i Bet den 16 juni detta år. Som dittills skulle rågången (gränsen) följa bäcken från nr I vid Hagsjön. Där II är markerat på nedanstående kartdetalj delade sig bäcken i två ådror som förenades igen vid nr. III. Bönderna kunde inte utröna vilken fåra som var huvudådran varför man kom överens om att som kartan visar dra rågången tvärs över den lilla ön mellan de två bäckflödena.

Man var också överens om att den husbehovskvarn, som man gemensamt uppfört på norra sidan av ön också i fortsättningen skulle ägas och drivas gemensamt. Detsamma gällde naturligtvis för tillhörande fall och damm.

Detalj från kartan vid Laga skiftet Ekåsen 1848

Magnusson tänkte senare, i sin bilaga 2015, att med gren kan ha avsetts de två grenar som Svanån och Radan bildade innan åarnas utlopp i Nissan. Denna plats ligger dock c:a 13 km västerut och enligt min mening är det inte så troligt att förgreningen där skulle kunna ge en namngivning så långt uppströms i Svanån. Men det skall betonas att Magnusson hela tiden ansett att riktiga platsen för gränsmärket är här vid ån mellan Ekåsen och Bet. 

Mitt bidrag är att visa på den förgrening i Svanån som finns vid fallet med kvarnen. Naturförhållandena här stämmer väl med den tolkning Wiktorsson bidragit med. Här förgrenar sig ån i två små fall, vilka också i långliga tider utgjort gräns mellan grannar, hemman, socknar, härader och landskap.

Ekonomiska kartan 6D 7h Bondstorp från 1954 visar bara en åsträcka, den södra. Det kan bero på generalisering av kartbilden av utrymmesskäl. Samfälligheten vid kvarnplatsen finns kvar. Kartan visar också den avvikelse från Svanån som gränsen gör längre västerut, närmare platsen benämnd Åkröken. Denna observerades av Magnusson. Den utgör säkerligen en gammal åsträckning då gränsen här har den karakteristiska slingrande formen. Här finns inga fall då sträckan återfinns i mossmark.