Den rödmarkerade gränsen följer Stöttevadsbäcken en sträcka mot norr från 'd' i Gagnaryd. Avståndet till den 'kvill' i Dumme mosse, som jag skrev om i september, är 5,5 km. Skalan är 1:100 000.
Kartklippet är från J243-34-6 Ulricehamn 1885, reviderad 1939. Källa: Lantmäteriet
Här korsar den gamla färdvägen Sillastigen (fornminne Angerdshestra 93:2) bäcken och häradsgränsen alldeles intill gränsröset. Stigen är på kartan markerad med svart linje = körväg. Röset är på kartan här nedan markerad med en punkt och texten 'Ms'. En i nyare tid uppsatt tavla pekar ut häradsgränsen, vilken också får betraktas som landskapsgräns mellan Småland och Västergötland; dock försvagad i senare tid av att Mo härad länge har tillhört Jönköpings län och därmed knutits till Småland. Färdvägen kan ha varit i bruk ända sedan Järnåldern. Sillastigen är den stig som på kartan är streckad och kantad av Riksantikvarieämbetets fornminnessymbol.
Trots att detta är skogstrakter var ändå området inte isolerat från omvärlden. Sillastigen ska ha fått sitt namn av att denna väg ledde till Göteborg där den förr så eftertraktade sillen kunde inhandlas.
Kartklipp från Topografiska kartan. Källa: Lantmäteriet
Vägen går i ett skogsområde med lättbearbetade jordar. Det förefaller vara sandig/siltig morän enligt jordartskartan hos www.sgu.se. Sådan mark föredrog bonden innan järnplogens införande gjorde det möjligt att bruka de bördigare lerjordarna. Vid Källerödjorna söder om bäckövergången (streckade området) finns fossil åkermark. Även i senare tid har det varit åkermark kring vägen. Vid den branta åsen nordväst om bäcken fanns torpet Österlid i Gagnaryds skog. Så säger ek. karta 7D0i Jäbo från 1954. På kartan för storskiftet 1813 i Gagnaryd (akt 06-ARA-09 i lantmäterimyndigheternas arkiv) är åsen som en av få terrängdetaljer utritad. Den har här namnet Silfverberget.
Alldeles intill vägen och Österlid upplyser Riksantikvarieämbetets Fornsök om stora odlingsrösen och ett gravfält med 5 rösen (sistnämnda: Angerdshestra 93:1). På sydöstra sidan av bäcken finner vi endast 200 meter från densamma gravfältet Sandseryd 16:1 omfattande hela 35 fornlämningar, därav c:a 8 domarringar och c:a 11 resta stenar. Gravfältet ligger på en flack moränhöjd norr om Källarödjorna. Här går Sillastigen fram över vattendelaren mellan Dumme mosse i öster och Nissan i väster.
Norr om Sillastigens östliga del, längs den streckade stigen mellan kartans text 'Stöttevadsbäcken' och 'Jäbo', på Hyltans och Jäbos marker, finns fler fornminnen, som antas vara tjärdal och kolningsgropar. Som synes har människor varit aktiva i området under Järnålder, Medeltid och Nyare tid. Denna skogstrakt var förr i tiden en utpräglad kulturbygd. Kanske återfinns också här gränsmärket hiorðs as från Äldre Västgötalagens gränslista? Närmast till hands vid tolkning av namnet ligger betydelsen 'Hjortåsen'. Det branta Silfverberget vid Österlid ligger endast 350-400 meter nordväst om bäckpassagen med nutida gränsen. Kan denna tidigare ha kallats 'Hjortåsen'? Längre norrut i Gagnaryds skog har tidigare nämnt ek. kartblad namnet Hjortamon för ett område.
Hjortamossen är benämningen vid storskiftet för Jäbo 1825 (akt 06-NHJ-23, s. 15, där ägorna beskrivs) för den mosse i hemmanets sydvästra hörn som annars heter Vitamossen, t ex. på ek. karta Jäbo 1954. Denna mosse finns vid häradsgränsen vid Stöttevadsbäcken. Av kartorna till laga skifte för Hyltan 1835 och storskifte för Mjällbo nr 1 1806, framgår att Vitamossen i söder sträckte sig till - och över - Sillastigen öst om Källerödjorna. Nutida ek. karta och Terrängkartan visar inte sammanhängande sankmarker här. Men dåtida lantmätare såg det som en och samma vattensjuk terräng.
Här tvistade åboarna i Norra Hökhult med de i Mjällbo år 1732 (akt Hökhult nr 1 i Lantmäteristyrelsens arkiv). Se nedanstående karta från akten. Det förefaller som att Hökhult hävdade att Hvitamosabroan och en nord-sydlig linje (nr 13) var rätta rågången mellan byarna. Hökhult fick ändå acceptera en västligare gränsdragning i området mellan Källerödjorna och Stöttevadsbäcken, men erhöll i gengäld mark i sydöst.
Kartklipp från Lantmätare Hagmans karta 1732 över tvisteparken mellan Hökhult och Mjällbo. Källa: Lantmäteriet
Namnet Vitamossen kan också vara ett gränsnamn. Vita hall är namn på flera gränsstenar och råmärken i Småland och Västergötland enligt Institutet för språk- och folkminnens digitala ortnamnsregister. 'Vita' kan ha betydelsen 'veta, känna till, intyga', d v s. i detta sammanhang - var gränsen går.
I detta område har vi funnit namnen Hjortamon, Hjortamossen och Vitamossen. Strax nordväst om nuvarande gräns i Stöttevadsbäcken finns ett skarpt markerat berg c:a 25 meter högt. Sillastigen följer tidigare nämnda vattendelare. Mellan 1700-talskartans Hvitamåsabroan och Stöttevadsbäcken följer Sillastigen en svagt markerad ås. Denna mindre ås med det remarkabla gravfältet samt skogspartiet i sin helhet kan också vara kandidater till det gränsnamn, som Äldre Västgötalagens handskrift förmedlar.
Sydost om Sillastigen häver sig vattendelaren ännu högre. Vid gårdsplatserna för Mjällbo och Jordshult är höjden nästan 300 m ö h. Det är högre än triangelpunkten Högsås nära europavägen Jönköping - Ulricehamn. Hemmanet Jordshult, Månsarps socken, har då och då haft stavningar med hjort- o dyl. Men Axel Eile påpekade i "Ortnamnen inom Tabergs bergslag", I: Tabergs bergslag I (årsskrift), s. 40. 1929, att jordeboken 1542 har Joshultt, och att första leden säkerligen är det fornsvenska namnet Joar. Men helt vill jag ändå inte lämna hemmansnamnet åt sidan vid inringningen av märket hiorðs as.
Hypotesen är att medeltida gränsen mellan landskapen och de ingående häraderna med sina resp. socknar mycket väl kan ha haft samma läge som under 1600-talet (häradskartorna) och 2000-talet. Därför förblir kulturbygden kring Sillastigen, mitt emellan Dumme mosse och Nissans kvill, högintressant.
2 kommentarer:
Sven Hultman, Taberg, har vänt sig till mig och påpekat att mitt utpekande i tredje stycket av häradsgränsen i Stöttevadsbäcken som landskapsgräns mellan Västergötland och Småland inte stämmer.
Jag får erkänna att jag uttryckt mig utan precision. Mitt intresse i inlägget är inriktat på en gränslista angiven i Äldre Västgötalagen och denna bör betraktas som en del av Västergötlands lagsagas avgränsning. Mo härad innefattades i lagsagans område samtidigt som Tveta härad tillhörde Östgöta lagsaga och Västbo och Östbo härader hade att följa Tiohäradslagen. Så häradsgränsen i Stöttevadsbäcken var mera precist lagsagogräns, mot Östgöta lagsaga.
För medeltiden förefaller det riktigare att ofta använda lagsagobegreppet istället för landskapets. Det dröjde flera århundraden innan de senare fick mera fastställda områden. Så framskymtar inte Småland som sammanhållet landskap förrän tidigast på 1500-talet. Gränslistan är medeltida och jag skulle inte ha skrivit om landskapen på ett sätt som ledde tanken till nutida förhållanden.
Sven har också invändningar mot en uppgift i fjärde stycket, nämligen att Sillastigen har sitt namn efter att den ledde till Göteborg där den eftertraktade sillen inhandlades. Han menar att sillen fraktades från Halmstad efter en uppgift han hört som barn. En äldre kvinna refererade uppgifter från sin far, född på första halvan av 1800-talet (båda namngivna), att vid tider då väg inte var körbar fraktade ryttare sill i läderväskor från Halmstad.
Min uppgift om Göteborg hade jag hämtat från Fritz Anderssons uppteckningar för Ortnamnsarkivet i Månsarp och Sandseryds socknar 1934. Tidigare hade Axel Eile i hembygdsårsskriften Tabergs Bergslag I, 1929, skrivit att namnet Sillastigen är folkhumorns namn på bergslagssocknarnas utfartsväg till Jära gästgivargård vid Nissastigen. Järn kördes till Göteborg och på hemvägen var sill en viktig vara bland livsförnödenheterna. Därav namnet.
Sven påpekar att Nissastigen bör ha erbjudit enklare och snabbare transporter än den mera kuperade Göteborgsvägen. Det bör stämma. Samtidigt är Halmstad inte alls känd som nav i sillhandeln i paritet med Göteborg. Vid bohuskusten paketerades 80 % av sillen i tunnor. En lag i tunnorna krävdes för hållbarheten. Endast en mindre del av sillen torkades, s k krampsill. Sådan kan möjligen ha transporterats i läderväskor, tänker jag. Att tunnor klövjades över hästryggarna kan ha varit mera vanligt. Att Sillastigen skulle ha namn efter silltransporter från Halmstad är mindre troligt av den anledningen att stigen mot Jära ger kortast väg till den större Göteborgsvägen västerut, inte till Nissastigen från Halmstad.
Transporter från Halmstad skedde istället med fördel så att Nissastigen lämnades i Öreryd för att följa den s k Bergsvägen via Radaholms bruk, Stengårdshult, Rasjö masugn och Bondstorp till Taberg. Eventuella silltransporter från Halmstad bör i störst utsträckning ha följt denna väg men kan då inte heller ha gett upphov till namngivningen på den nordligare förbindelsen Jära - Taberg.
Det är frestande att se Bergsvägen som namngiven efter dess betydelse för transporterna av malm, järnprodukter och insatsvaror mellan gruva och bruk och Sillastigen i kontrast däremot efter all sill som där fördes till arbetsstyrkan vid Taberg från sillmetropolen Göteborg under de perioder då sillen gick till vid bohuskusten.
Svens berättelse från hur det gick till under 1800-talet ger en intressant bild. En svaghet kan vara att muntliga berättelser lätt förändras vid överföringarna, kan bli ofullständiga och det kan hända att de återger något udda, inte det vanligt förekommande. Så försiktighet bör gälla vid prövning av sanningshalten eller vid generalisering till att gälla mera allmänt. En jämförelse mellan de berörda städerna för att vinna ökad säkerhet vad gäller hanteringen och exporten av sill och järn skulle kunna göras genom fördjupning i stadshistoriska skildringar. En uppgift som kräver mycket tid och ork och därför nu får anstå.
Skicka en kommentar