I ett tillägg
till den Äldre Västgötalagen (ÄVGL) finns, åtminstone enligt
kunganamnen att döma, den äldsta gränslistan mellan Sverige och
Danmark.
Så här kan
texten återges:
...
Emund Slemme var
kung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte råmärken
mellan Sverige och Danmark.
(Därefter nämns
de tolv deltagande männen och vilket land(-skap) de kom från.)
De tolv satte sex
stenar mellan rikena. Första stenen på Suntru ås, andra i
Danabäck, tredje är Kinds sten, fjärde i Vraksnäs, femte Vite
sten, sjätte Bröms sten, mellan Blekinge och Möre.
Danaholmen
är delad i tre lotter. En lott har Uppsalakungen, en annan har
danskarnas kung, tredje lotten har Norges kung.
Då när deras
stämma var, då höll danskarnas kung i Uppsalakungens betsel och
den norske kungen i hans stigbygel.
…
Danaholmen
nämns senare i ÄVGL i en annan text med betydligt fler gränsmärken
för lagsagan Västergötland. Det är då frågan om landskapets
gräns mot Småland och en gräns i väster i anslutning till
Götaälvdalen och Dal, dvs Dalsland. Också för Västergötlands
gräns mot danska Halland innehåller denna andra gränslista
nytillkomna märken som är tätare utsatta. Denna senare lista
kallade Ivar Lindquist (1941) ”Landamaeri 2”. Ovannämnda lista
med sex stenar fick heta ”Landamaeri 1”.
Danaholmen
är en lite ö längst norrut i Göteborgs södra skärgård. För
tusen år sedan var den bara ett skär. Många har undrat över hur
kungarna kan ha mötts på denna begränsade yta. Man har då tolkat
texten som att de där mötts för överläggningar. Det står dock inte alls i
texten att de varit där. De bör rimligen ha mötts på olika
platser vid skilda tillfällen.
Lauritz Weibull
(1941) såg likheten i uppställning för fredsfördragen mellan
franker och daner år 811 och 813 och gränsläggningstexten mellan
Sverige och Danmark. Han betraktade gränsstycket i ÄVGL som en
notitia. Detta senare kan här lämnas därhän. Intressantare är
att då en motsvarighet finns i (de äldre) frankiska riksannalerna
kan man förmoda att Landamaeri 1 vid redaktionen är påverkad av
denna kontinentala förebild.
Varför då
framhålla att obetydliga skäret Danaholmen är delad i tre
lotter mellan kungarna? Det förefaller lika meningslöst som ett
kungamöte på skäret. Min tanke är att meningen om Danaholmen
har varit i latinsk tanke och språkform innan den översattes till
svenska för att få en äktsvensk anknytning till Emund Slemme och
Sven Tveskägg. Frankerriket delades så småningom efter Karl
den stores död 814 i tre delar mellan hans barnbarn. Det ska
ha skett 843. Men tre riksdelar nämns redan i frankiska
riksannalerna för 811 i samband med en rikssamling i Aachen (texten
återgiven hos Weibull 1941:142).
Enligt denna höga
förebild kan redaktören för Landamaeri 1 velat framhålla
nordmännens uppdelning på tre folk och länder. Danske ärkebiskopen
i Lund var primus för kyrkoprovinsen Dacia, vilken omfattade
Danmark, Sverige, Norge, Estland, Grönland, Island, Färöarna och de norska
öarna i norra Skottland. Med latinska ord som Dacia, insula, tres,
partes, dividere och est kan en mening bildas med betydelsen Danska
kyrkoprovinsen (Skandinavien) är delad i tre lotter eller på
svenska: Danaholmen är delad i tre lotter.
En sådan tolkning
blir meningsfull och i full överensstämmelse med verkligheten, inte
då de två namngivna kungarna levde, men under 11- och 1200-talen
efter kyrkoprovinsens självständighet från Hamburg-Bremen. Bl a
härav följer att Landamaeri 1 inte kan vara en notitia utan en
berättelse som fått sin utformning i ÄVGL lång tid senare.
Ivar Lindquist
(1941) ansåg att texten om Danaholmens delning av misstag i Codex
Holm B 59 stod tillsammans med de två kungarnas gränssättning med
sex stenar (Landamäri 1). Andra handskrifter hade Danaholmstexten
tillsammans med den utförligare gränslistan över Västergötlands
gränser (Landamäri 2). Han förde därför över texten som en
inledning till Landamäri 2, som dessförinnan inleddes med (efter
mitt eget skrivsätt): Här börjas Danaholmen. Ur Danaholmen och i
Stämmesund. Ur Stämmesund och i … osv.
Avgörande
för honom var också att Yngre VGL (codex B 58), som inte har med
den omfattande Landamaeri 2-listan, återger Danaholmsmeningen och
hästceremonielet från B 59 men därefter har et
cetera efter
en föregående punkt. Med dessa ord menar Lindqvist att nedtecknaren
förutsätter att fortsättningen är alltför välkänd för att
behöva avskrivas. Det som har föresvävat nedtecknaren kan
rimligtvis inte vara något annat än gränsberättelsen med alla
gränsmärken runt Västgöta lagsaga (Landamaeri 2) enligt
Lindquist. Detta antagande kan ifrågasättas enligt min mening. Man
kan även tänka sig andra förklaringar.
Hur som helst kom vetenskapssamhället att acceptera att
Danaholmsmeningen och hästceremonielet fördes till listan över
Västergötlands gränser. Beteckningen Landamaeri 2 har sedan mestadels
setts som olämplig för denna lista.
Mitt mening är alltså att Danaholmen i texterna kan stå för
två olika saker. Första gången, i Landamaeri 1 betyder det Danska
kyrkoprovinsen eller ungefär som vi idag säger, Skandinavien. Andra
gången i Västgötalistan betyder det den lilla ön där danskt land
börjar i södra skärgården (eller började innan Sverige erhöll
landkorridoren till havet). Allt sett från den norska skärgården
på Öckeröarna. Första Danaholmen är det kristna Norden
medan andra är ett gränsmärke av tvivelaktig äkthet. Att Norge
och Sverige på 1000-talet var för sig hade en tredjedel i den lilla
ön kan inte bekräftas. Det är inte heller troligt att så var
fallet. Påståendet är troligen en följd av att nedtecknaren av
Västgötalistan dragit den felaktiga slutsatsen att Danaholmen
i Landamaeri 1 måste vara samma som det lilla skäret med liknande
namn. Skäret Danaholmen har så upptagits som startgränsmärke i Landamäri 2. Förmodligen har det aldrig haft den rollen.
Hästceremonielet är inget för Norden unikt. Liknande berättelser
om hur mäktiga män på kontinenten visar varandra vördnad och
underdånighet är kända från tidigare i historien. Den förnämste
sittande till häst betjänades på detta sätt. Pippin den lille ska
ha hållit i påvens tyglar redan 754 och hans sonson Ludvig den
fromme ska ha hjälpt sin påve att sitta av 816, (utifrån Gerhard
Hafström). Ceremonielet och Danaholmsmeningen bör ha sin plats i
anslutning till berättelsen om de två kungarna med Landamaeri
1-gränsläggningen för att ge ökad tyngd och värdighet åt denna.
Alternativt kan man se de två meningarna som ett självständigt
stycke. Men till Västgötalistan hör det knappast. I så fall hade man också velat se en namngivning av de deltagande tre kungarna, vilka bör ha fastställt de dellistor av Landamäri 2 som utgjorde riksgränser.
Slutsatser:
1. Danaholmsmeningen översätts med: Danska kyrkoprovinsen (eller Skandinavien) är delad i tre delar.
2. Danaholmsmeningen och hästceremonielet förs
tillbaka till den plats det har i Codex Holmiensis B 59 (förs till Landamaeri 1).
Främsta källor:
Lindquist, Ivar (1941): Västgötalagens litterära bilagor.
medeltida svensk småberättelsekonst på poesi och prosa
Skrifter/ utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, s 65-74
Weibull,
Lauritz (1940): Fredsfördragen mellan frankerna och
danerna 811 och 813. Scandia, Bd XIII, s 141-147. Lund
Wikipedia:
Danaholmsfördraget, Landamäre, Västgötalagens gränslista,
samtliga 2019-08-12
