Ord och ljud

I mitt första blogginlägg här, berättade jag att jag lånat romaner i form av talböcker på CD, mp3-fil och e-bok. Dags att avrapportera.

Mp3-spelaren försökte jag använda på spårvagnen, men allt buller och gnissel försvårade avlyssningen. Jag tvingades höja volymen. Vid sängdags samma kväll hade jag drabbats av tinnitus på det öra, som ännu varit fri från susningar. Dessbättre var örat okey igen nästa morron.

Det dröjde innan jag fick sammanhang i bokens handling då jag först inte lyckades finna första kapitlet. Under tiden nosade jag på senare handling, som jag helst hade önskat förblivit fördold för mig ännu en stund.

En upptäckt jag gjorde var att det tar tid att ta till sig en bok på detta sätt. Att lyssna tar mer tid än att läsa. Åtminstone för den vane läsaren. Säkert beror det till en del på att läsaren ibland hoppar över vissa avsnitt eller ögnar igenom textmassan. Lyssnandet kräver ganska stor koncentration. Man måste från början ha kommit in i handlingen - förvärvat en viss nyfikenhet som binder upp intresset. Sen gäller det att lyssna vid rätt typ av aktivitet. Att diska samtidigt kan jag rekommendera.
Att läsa en skildring i e-bokens form går också an för mig. Men då blir man bunden till datorn eller handdatorn. Markerings- och anteckningsfinesserna i e-boken lyfter den över pappersvarianten. Den senare i sin tur har fördelen att texten är snällare mot ögonen.

Sammanfattningsvis: Romanerna i elektronisk form går att lyssna på och läsa, men ännu regerar den vanliga boken.

Självmordsajter - valfrihet in absurdum

SVT:s Uppdrag Granskning sände 10 september inslaget Självmordsajter helt lagliga i Sverige. Flera unga som tagit livet av sig, har i tiden som föregått självmorden, flitigt varit inne på sajter där de kunnat få råd för en säker hädanfärd. Tips om hur man skaffar sig nödvändiga preparat eller skaffar verktygen för utsläckandet ges villigt. En del chattare är frikostiga med råd och lyckönskningar till sina deprimerade kontakter på nätet. Tydligen är det i Sverige, i motsats till flera andra länder, inte olagligt att uppmuntra till, ge råd inför eller att tillhandahålla redskapen för självmord!

De granskande journalisterna hade lyckats spåra en av "dödsprofeterna". Det framgick att denne man var i avsaknad av ett normalt känsloliv. Han visade tydligt sin oförmåga att sätta sig in i konsekvenserna av sina råd. Han hyllade den enskilda människans 100%-iga frihet att alltid själv avgöra hur man ska handla; det är ens eget ansvar om man vill ta sitt liv. So what!

Här missade journalisten enligt min mening de uppföljande frågorna. "Vad vet du om depression! Läkarvetenskapen ser depression som en sjukdom, vilken utmärks av att den drabbade har nedsatt eller obefintlig förmåga att välja mellan alternativ. Har individen då en möjlighet att fatta ett omdömesgillt beslut om sitt liv och fortsatta existens?"

För mig som tittare stod ett samband klart fram. Mellan det omfattande surfandet, chattandet och vändandet på dygnet med åtföljande sömnbrist och ungdomarnas nedsjunkande i vantrivsel, känsla av meningslöshet, frånvaro av framtidstro och depression. Men det var inget som togs upp i programmet. Nätet blir en ganska obehaglig och farlig plats när det fylls av ambivalenta dödslängtare, som inte inser att deras tankevärld blivit snedvriden p g a dåliga internetvanor! Många av dagens ungdomar lever i sina egna snäva världar där begrepps som solidaritet, hjälpa sin nästa o s v inte existerar. Istället är det egna egot allenarådande där uppe på piedestalen.

För att bli människa krävs timmar, veckor och år av kontakter in real life med de du har runt omkring dig. Tydligen kan inte kommunikationen in virtual life nå samma kvalitéer.

Hur förnya miljonprogrammet?

Äntligen har arkitekturskribenten Mark Isitt nått vägs ände i sin svartmålning av den segregerade förorten i Göteborg. I tre artiklar i GP den senaste veckan har han demoniserat miljonprogrammets förorter och dess innevånare. Som framgår av läsarnas kommentarer på webben fiskar han i grumligt vatten där många får sina fördomar påspädda. Vi får se om förortsfobikerna efter artikelserien blir fler - d v s de som tror att om man reser till invandrarförorten blir man absolut nedslagen och rånad.

Segregation har alltid två sidor. Om de välmående delarna av Göteborg, som har det levande gatulivet och andra kvalitéer skrivs inte så mycket. Inte heller om att miljonprogrammet är en förutsättning för den gynnsamma segregationen i andra delar av stan. Förorterna med billiga hyreslägenheter långt från centrum fyller en uppgift, som är av stort värde för staden som helhet. Om dessa funktioner ska förändras i syfte att minska på den här föreliggande segregationen, kommer hela staden att påverkas. Något som onekligen sätter frågetecken för om den politiska viljan och förmågan härtill föreligger.

Positivt är ändå att Isitt avslutningsvis konkretiserar åtgärder i ett tolvpunktsprogram för en fungerande förort i Göteborg. Han betonar att arkitekterna måsta ta med brukarna i planeringen, att rejält med pengar måste satsas i upprustning och förnyelse och han pekar på nödvändigheten av att variera lägenhetsstorlekarna genom kreativa utbyggnader från befintliga fasader. När det gäller gatulivet och naturpartierna och dess samband med upplevd otrygghet, tror jag att han är fel ute. Isitt har uppfattningen att avsaknaden av vanliga trottoarer som i innerstaden bidrar till att folk inte rör sig utomhus i stadsdelen. Villaförorten har inte heller behov av innerstadstrottoarer. Villafolket använder sina trädgårdar och gångstråk efter behov. Så gör man också i miljonprogrammets uterum. Dessutom tillsammans i större utsträckning. Kanske bidrar trångboddheten också till att många vistas ute, promenerar, spelar fotboll eller sysslar med kolonilotterna - också till stor del gemensamt.

Att förtäta stadsdelarna genom att bebygga naturområdena mellan befintlig bebyggelse skulle helt förstöra några av de största kvalitérna i förorten - nämligen närheten till grönskan och det harmoniska samspelet mellan hus och natur. I detta avseende lyckades miljonprogrammets arkitekter mycket bra. Landskapsbilden i Göteborgs nordöstra förorter överglänser klart t ex kustområdena i Askim och Billdal där exploateringen av bergknallar leder till att alla möjliga och omöjliga lägen för villor tas i anspråk. Förtätning bör endast göras i begränsad omfattning för att rädda naturmiljöerna i Nordost.

En verklig förändring till ett stadsliv av centrumkaraktär med gott om mindre affärer, kaféer, restauranger osv är knappast realistiskt. Det skulle innebära att andra stadsdelar skulle få sina miljöer utarmade. Och att tvångsförflytta verksamheter är väl inte politiskt möjligt, eller önskvärt. Men ett möjliggörande av kreativa förändringar av fastigheternas utnyttjande och ombyggnad verkar intressant. Stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna kan släppa loss fantasin. Ge förutsättningar för de boende att förändra sitt boende genom varierande upplåtelseformer. Och bygg fler hyreslägenheter, särskilt där de inte är så många!

På båda sidor av havet

Tallinresans höjdpunkt blev oväntat ett besök på Estlands Konstmuseum, ultramoderna Kumu. Separatutställningen Kahel pool merd (On Both Sides of the Sea) ägnades Erik (Eirik) Haamers livsverk. Det visade sig att Haamer kommit som flykting till Sverige i slutet av Andra världskriget och sedan verkat som konstnär med sin utgångspunkt på Västkusten. Han bosatte sig på ön Lyr vid Orust. Genom c:a 160 verk ges en mäktig bild av konstnärens liv i helt skilda miljöer och under helt olika förutsättningar. Konstnären förändrar sin teknik flera gånger.

Öseltösen (1952)

Den estniska bonde- och fiskarbefolkningen i vardagliga sysslor innan den moderna tiden bröt in, är ofta förekommande motiv. Kustbefolkningens liv återkommer i senare verk från Bohuslän, Portugal och Nordnorge. Ljuset över soldränkta klippor vid Tjörn runt ger ljusa, kontrastrika färger med humoristiskt skissade turistfysionomier. I tre verk från Lyr känner jag igen bergens färgskiftningar.

De flesta tavlorna är inlånade för utställningen från privata ägare. Förvånad läser jag att inget museum i Göteborg har något verk av Haamer. Som göteborgare känner jag närmast skam över att inte hemstaden sett till att införskaffa något av konstverken. Västsvensken får bege sig till muséer i Uddevalla och Örebro där hans konst närmast finns representerad.

Märkligt att jag inte har hört om Erik Haamer tidigare. Han var utan tvekan en av de stora konstnärerna i göteborgstrakten under efterkrigstiden. Han gick ur tiden 1994.

Immigrantinstitutet i Borås medverkade i början av 2000-talet till att esternas nationalepos Kalevipoeg gavs ut i svensk översättning. Här bidrog Erik Haamer med illustrationer, utförda på 1950-talet.

Utställningen i Kumu, beläget i Kadriorgparken, pågår till 12 oktober. Jag önskar verkligen att många också från denna sida av havet upptäcker rikedomen i konstnärens livsverk.

För mycket turister

Sommarens semesterresa med J gick till Tallin. Gamla staden med Domberget och Nedre staden blev för mig en överraskning. Att så mycket av medeltidsprägeln fanns kvar visste jag inte. Hansatiden gjorde sig hela tiden påmind med hus från 1400-, 1500-tal osv.

Ett aber fanns dock. I de trånga gränderna, över de kullerstenslagda torgen, in i souvenirbutiker strömmade hela dagarna horder av människor, som för en kortare tid lämnat sina hemorter. De var med andra ord turister i denna stad. Människan som är långt från spisen därhemma behöver också äta. Alltså hade tallinborna ordnat med en mängd restauranger, och uteserveringar för att magen skulle få sitt. Inget fel med det.

Men det var mycket - och för många! Både av turister och restauranger. Själv bidrog jag förstås till myllret som skymde mycket av den egentliga stadsbilden. Så vem är jag att klaga? Men, du som kan, res till sådana här turistmål lite före eller efter julis anstormning. Juni eller förhösten är säkert fin i Tallin.

I en gammal stadsmiljö fotograferar man förstås det ovanliga, det pittoreska. Sådana minnen samlar sig i albumen. Vilket också kan kännas lite för mycket. Så därför, som ett uttryck för ett motvallsbehov hos mig publicerar jag ovan en annan bild hämtad från Nedre staden.

Stora språnget framåt

De flesta anser säkert att jag är en konservativ stöt som aldrig vill pröva de nya, arbetsbesparande prylar, som de så ivrigt framhåller fördelarna med. Jag är beredd att hålla med. Det har hänt att flera år rinner undan. Plötsligt en dag skaffar jag mig det rekommenderade och förnöjt kluckar vännen: "Äntligen kommit till skott? Vad var det jag sa för länge sen."
Men ibland tar moderniteten mig flera språng framåt. Så skedde i förrgår då jag registerade denna första blogg. Idag fick jag på Göteborgs Stadsbibliotek idéen att låna såväl musik som talböcker på CD. Därtill kompletterade jag med lånet av en Mp3-spelare med inläst bok (Underbarnets gåta, av David Lagercrantz) och avslutade med att ladda ner Mozarts fyrtionde symfoni och en e-bok av Klas Östergren. De närmaste dagarna kommer jag alltså att vältra mig i denna, för mig, nya teknikvärld. Få se om jag kommer helskinnad ut på andra sidan.