Gluggevalen skyddas som naturreservat

För några veckor sedan beslöt Länsstyrelsen i Västra Götaland att inrätta naturreservatet Stora Höghult i gränsområdet mellan Färgelanda och Uddevalla kommuner. Området inrymmer även gränslinjen mellan landskapen Bohuslän och Dalsland och var fram t o m 1658 en ganska öde skogstrakt mellan Norge och Sverige.

Då naturreservatet berör gränsmärkena Stången och Gluggevalen, vilka jag här skrev om i tre inlägg 2017, finner jag skäl att ta upp tråden igen. Tidningen Bohusläningen skrev om naturreservatet på webbplatsen 2019-03-04. Där publicerades nedanstående karta hämtad från Länsstyrelsen och Lantmäteriet.

Reservatet är ovanligt smalt. Det beror på att ett långsträckt skogsskifte där skogsbruk inte har bedrivits på många år nu skyddas. Genom att skogen fått stå orörd har mängden död ved ökat till glädje för många arter av insekter, fåglar m fl. Två djupa dalar med högstammig granskog korsar reservatet. Nedanstående foto visar hur det kan se ut där skadeinsekters härjningar lämnats utan åtgärd.

Eget foto

Men i Länsstyrelsens pressmeddelande finner man ett foto som visar vacker levande gammelskog i dalgången Björndalen. Det totalskadade området ovan upptar endast ett mindre område.

Gluggevalen finns i reservatets västra del. I kartans spets har vi gränsröset Stången,som vid flera fastighetsförrättningar har benämnts Gluggevalen. Den plats med ett kors i en berghäll som utpekats möjligen varande gränsröset Gluggevalen (se sist i inlägget 27 maj 2017) finns 400 meter åt öster strax utanför norra reservatsgränsen. Fotot nedan visar att korset möjligen kan vara naturliga isräfflor.

Eget foto

Platsen är på en bergsrygg med hällmarker, tunt moräntäcke och lågväxande tallskog. Här är boniteten klart sämre än i Björndalen ännu längre åt öster. Gränsen är skarp på sluttningen mellan den frodiga dalen och den karga bergsryggen där Gluggevalentrakten tar vid. Förutsättningen för skogsbruk skiftar starkt i området. Konflikter kunde uppstå om de bättre partierna. Vi har en rättstvist från år 1740 som kom att få stor betydelse för nutida gränssträckning.

Valbo härads dombok 12/6 1740, § 23, visar att en tvist om avverkning hade dragits inför domstol. Johan Kalén redogör för saken i "Bohuslänska gränsmärken", 1933, s 90 ff. "Samtlige Jordägarne i Stora Höghuldt här i häradet och Torps Sochn tilltalte efter laga stämning Anders Håkansson och des  söner Per och Erik Anderssöner i Kollebråten samt Håkan Andersson i Strykesten ifrån Norra-Ryrs sn i Bohuslän, för thet the förl:ne winter in uppå Kärandernes tillhöriga Skogstrakt Biörndahlsåsen och Älgefället kallat, olofl:n skogshygge föröfvat ...".

Den dalsländska häradsrätten gick efter en gränslista från 1650, vilken väster om dagens länsväg 172 innehöll gränsmärken innebärande en betydligt sydligare gräns än dagens. Dessa var från öster räknat: Röde Klef, Strykesten och tronnevad. Utslaget gick alltså först Höghultsbornas väg men målet kom att föras vidare till högre instans. Lagmans synedom hölls år 1744. Lagmansrätten ställde upp äldre kända gränsmärken som Rödekjällan i Höghults äng, Gluggewalln och Wiggare eller Wickelkjärn. Se kartutdraget från 1743 i mitt inlägg från maj 2017.

Gränsen kom så att fastställas till den nuvarande mera nordliga sträckningen. Ja, öster om länsvägen fastställdes faktiskt gränsen att gå 6-700 meter nordligare än nutidens, rakt genom Stora Höghults uråldriga inägor och äng! Det insåg t o m de bohuslänska grannarna vara orimligt så höghultsborna fick fortsätta bruka dessa intill den höjdsträckning i söder där en snirklande stenmur anpassad till terrängen visar sträckningen som så småningom också blev den juridiskt gällande och som sådan återfinns på dagens kartor.

Kalén uppfattar att dalslänningarna under århundradena har vunnit mark från bohussidan. Efter att noga ha studerat förrättningarna och kartorna finner jag det mera sannolikt att det är tvärtom. Hela indiciekedjan får anstå till annat tillfälle. Men ett tecken är att allra äldsta gränslistan, vanligen betecknad med år 1273, har gränsmärken som Krokån och Krokvattnet. Dessa återfinns flera kilometer söder om nuvarande gräns och bär nu namnen Bäveån och Östra Krokevattnet.

Det förefaller vara två borgmästare i Uddevalla som år 1557, kanske i genmäle mot Gustav Vasas gränskommission av år 1540, lät upprätta en handling där dessa två vattendrag saknades. Istället infördes Gluggewällen och Bedwadzåås. Sistnämnda finns i dagens gräns öster om sjön Betvattnet. En mosse på Betvattensåsen bär på dagens kartor namnet Borgmästaremossen. Kanske fanns ett personligt intresse vid sidan av stadens väl och ve för att hävda området kring Sjöändan vid spetsen av Östra Krokevattnet. Där fanns mark lämplig att odla upp.

Det är möjligt att bohuslänningar år 1557 eller tidigare hade börjat bruka utmarkerna ända till Betvattensåsen och Gluggevalen men det var i så fall inget som Gustav Vasas svenska gränskommission godtagit. Man hävdade de äldre gränsmärkena varom tvist inte kan spåras.

Min avsikt med att forska i dessa gamla fastighetshandlingar är absolut inte att försöka åstadkomma en revidering av gränsen. Ingen må heller kommande vinter på grannens mark välja ut några högresta masteträd! Det räcker gott med de konflikter som varit.

Besök istället vid tillfälle det kommande reservatet under hänsyn till de restriktioner som kommer att utfärdas. Njut av stillheten i gammelskogen.



   

Inte dumt att gå på Dumme mosse

Månadens utflykt gjordes en lördag i mitten av detta års ovanligt högtryckspräglade september. Målet var Dumme mosse ovan Jönköping. Anledningen för mig att dit ställa mina steg var nyfikenhet på det gränsmärke, som i mossens södra del visar på skillnaderna mellan hemman (byar), socknar, härader och landskap. I en 'kvill' möts här hemmanen Knutshult i Mulseryds socken, Föreberg i Angerdshestra socken, Åsen och Ulvstorp i Sandseryds socken (uppgått i Norrahammars köping 1943). Fastigheten Dumme mosse i klippets sydöstra hörn ingick förr i Sandseryds kyrkby.

Mulseryd och Angerdshestra ingår i Mo härad, Västergötland medan Sandseryd finns i Tveta härad i Småland. Numera ingår hela området i Jönköpings stad och län.

Kartklippet är Ekonomiska kartan 7 D Gunnarsö av 1954 från Lantmäteriets historiska kartor och samlingen Rikets allmänna kartverk. . Kartans skala är 1:10 000. Skärmklippets skala varierar beroende på datorskärmens storlek. Som jämförelse kan nämnas att den sträcka av gränsen som löper mellan de två bäckarmarna understiger 50 meter.

'Kvill' är belagt i småländska dialekter. Språkforskaren Harry Ståhl visade i sin bok "Kvill och tyll", s. 40 ff (1950) att ortnamnen  med -kvill ger besked om ordets användning. "Betydelserna äro: 1. 'stället där två vattendrag rinna samman', 2. en mindre arm av ett vattendrag, som skiljer sig från huvudfåran och sedan åter förenas med densamma'." 

Länge rådde bland språkvetarna uppfattningen  att ordet kvild skulle betyda 'källa'. Den tolkningen har enligt Ståhl sin grund i Schlyters register i hans utgåva av Äldre Västgötalagen 1827. För de två gränsmärkena i "Vidhemsprästens" tillägg (Landamaeri II) Nizaerqvild och Dumnaerqvild skriver han att den första är Nissakälla på gränsen där Mo, Östbo och Tveta härader möts och för Dumnaerqvild som 'ett ställe (troligen en källa) söder om Dumme mosse.

Mig förefaller det som att de historiska skildrarna av Småland under 1700- och 1800-talen har påverkats av fascinationen att spåra de stora åarnas ursprung i deras allra första obetydliga vattenflöden uppe i bergen. Man har sökt källorna (uppflödena). Just i denna trakt av Sydsvenska höglandet rinner såväl Lagan som Nissan, Ätran och Tidan upp.

De häradskartor från 1600-talet som finns i Lantmäteriets samling visar att då som idag gränsen mellan häraderna Mo och Tveta löpte i nord-sydlig riktning över Dumme mosse. Försöken att placera gränsmärket Dumnaerquild från Landamaeri II (c:a 1325) från språkforskares, historikers och hembygdsintresserade forskares sida, har dock aldrig lett till denna gränspunkt i mossens södra del. Här löper faktiskt de administrativt betydande gränserna samman ända in i sen tid. En viktig orsak till tystnaden om detta ställe är att man tänkt på och letat efter en källa och inte efter en 'kvill'.  

I lantmäteriakten 06-NHJ-55 över Laga skifte för Åsen och Hedenstorp i Sandseryds socken 1913 framgår av kartan att röse nr. I ligger i ett bäcksammanflöde - den kvill det här är fråga om. Nr I beskrivs: "Kringskolad gammal råsten, belägen i gränsen mot Mo härad". I § 5 anges att i väster är häradsgränsen mot Mo härad ostridig. 

Idag utmärks gränspunkten vid den södra bäckarmen av en gul plastkäpp. Den norra, kilometerlånga bäckarmen (med slingrande gräns) är denna sensommar helt uttorkad. Däremot rinner lite vatten i den på kartan korta, sydliga bäckarmen.

För Nizaerqvild finns det efter Ståhls klargörande av betydelsen för dialektordet och ortnamnleden     -kvill, skäl att söka efter en kvill i den sträckning där av traditionen gränsen mellan Mo och dess angränsande småländska härader har gått. Söderifrån når gränsen Nissan där socknarna Angerdshestra i Mo möter Bondstorps socken, på medeltiden i Östbo härad, och Månsarps socken i Tveta härad. Stället är en kvill. Goda skäl finns därför att anta att detta är Nizaerqvild. Det ställe i mossmarken någon kilometer längre österut där Terrängkartan och Ekonomiska kartan har namnet 'Nissa källa' kan mycket väl betraktas som platsen där den sedermera mäktiga ån Nissan börjar sin färd mot havet. Men gränsmärket Nizaerquild från Landamaeri II kan det alltså inte vara frågan om.

Detta skärmklipp är från Terrängkartan hos lantmateriet.se. Den enda gräns som här visas är kommungräns. Det är hemmanet Ekornahult i Bondstorps socken som har den spetsiga vinkeln i ett bäcksammanflöde, en kvill, vid Nissan. 

Denna sistnämnda lokalisering förefaller klart säkrare än den jag ovan gjort till en kvill i södra delen av Dumme mosse. Anledningen är att Dumneån söder om Risbrodammen rinner väster om Dummemosse. Här finns ett par kvill som skulle kunna vara Dumnaerqvild om detta namn härrör från namnet på ån och inte mossen. Så möts t ex. hemmanen Knutshult och Svedbrandshult i Mulseryds socken och Gunnarsö i Bottnaryds socken i en kvill vid de s k. Orrestenarna. Källorna är akterna 06-MUL-33, 34 och 39 med rågångsåtgärder resp. laga skifte. En lokalisering hit väcker dock frågetecken för sockentillhörigheten för Svinhult och Gagnaryd. Skulle verkligen inte dessa hemman ha tillhört Jära socken (numera i Mulseryd) innan denna upphörde på 1500-talet? Jära var en liten socken och dessa hemman hade inte långt till dess kyrka. 

Tills vidare blir därför min ståndpunkt att gränsmärket Dumnaerquild bör återfinnas i södra delen av Dumme mosse där flera gränser bevisligen har mötts vid ett bäcksammanflöde, en kvill, i hundratals år.

Förtjänsten av att jag kunnat göra dessa spaningar ligger hos Lars Olof Magnusson i Hestra, som med sin bok "Västgöta lagsagas gränser" (2003) och bilaga (2015) sammanställt ett omfattande material, inkluderande många kartor, till ovärderlig hjälp för alla som utmanas att ge sig i kast med dessa delikata medeltida problem. Rune Holmberg i Tranemo har också lämnat värdefulla upplysningar till författaren och har själv också skrivit "Gamla gränsmärken runt Kinds härad" (2003).

Till sist vill jag med ett foto från Dumme mosse visa hur lätt vandraren har det i naturreservatet, som utgör mossens södra del. Spänger gör att man med lätta steg kan gå över mossflaken. En lång sträcka är t o m. iordninggjord för rullstolsåkare. Så är lederna också flitigt använda. Under min dag på mossen mötte jag ett 25-tal vandrare.

Söker skugga

Lediga dagen lovar att bli mycket varm. Många tänker sol och bad, packar ner badkläder, sololja, mat och dryck, och ger sig iväg. Men inte jag!

En riktigt het dag lindras bäst i skogen - under trädens vida kronor. Lövverket fångar upp det mesta av direkthettan men släpper ändå genom det sköna ljuset, som spelar över mark, prunkande grönska och glittrande vatten. Idealiska platsen för alltför soliga dagar är Säveåns naturreservat nedströms Floda i Lerums kommun.

För fjärde gången söker jag mig hit. Pendeltåg från Göteborg till Floda station och sedan avkopplande vandring fyra kilometer längs strömmande vatten. Termos och smörgåsar ligger med i ryggsäcken. Kameran borde också varit med. Men skickliga fotografer har varit här förut. Se foton från skön natur av Mikael Svensson. Bilderna kan ta en liten stund att ladda fram, men det är värt att vänta.

Bruset från de vitströmmande virvlarna över forsstenarna följer vandraren. Med fågelsång därtill lugnas alla eventuella oroliga tankar. Ändå är civilisationen mycket nära. Då och då skär tågen på stambanan genom forsbruset. Inte inom synfältet, men alldeles på andra sidan lövskogsridån, rusar de fram.

Vid en terrassfors ligger den jämna stenklädda bottnen endast en fot under ytan. Lockad därav, viker jag upp byxbenen, och vadar ut till mitten av ån. Skönt strömmar vattnet kring vadorna. En stenbarriär utgör förutsättningen för denna fors. Mellan stenarna finns hästskoformade slurptrattar, som suger ner vattnet i en aldrig sinande, blankskimrande rörelse. Vattnets kraft har eroderat bakåt, och min tanke går till Niagara och andra kända vattenfall, där samma form kan ses i det stora formatet.

Kommen längre ner längs ån, nås jag av stoj och glam. Vid en sandstrand badar stenkullenbor. De djärva går upp längs ån och flyter sedan med neråt i en spännade färd.

Min färd fortsätter till Knavra bro, där ån korsas. Efter klättring uppför, den här branta, ravinen når jag strax perrongen vid Stenkullens station. Solen brassar återigen över flämtande människor.