Skallsjö lockade till ännu en expedition

Snäckskalsbank och mystiska sandhögar

Skallsjö Hembygds- och fornminnesförening har bloggen https://skallsjo.wordpress.com. Föreningen genomförde en fornvandring vid Säveån under Lars Erik Karlssons ledning i september 2017. Bloggens skildring med text och foton från turen flyttade mitt intresse från byläget för Skallsjö By (se inlägget 18 maj) till de lägre liggande Skallsjö ängar, vilka når nästan ned till Säveån. Riksantikvarieämbetets Fornsök visar att flinta har hittats i åkermarkerna ovanför åbrinken, vilket lett till klassificering som tidiga boplatser. 

Ett mindre område intill en bäck som rinner ut i ån markeras som område med fossil åkermark (L1965:8615). Där skall det finnas sex ryggade åkrar. Fornsöks kartor svarar Lantmäteriet för. Betraktaren kan välja karta att studera. Kartklippet här nedan är den vanliga Topografiska webbkartan kompletterad med fornminnen. För att se höjdskillnader är Terrängskuggning mycket användbar. Den valde jag och fram trädde ett stort antal högar i grupper mellan åker och å. Vad kan detta vara? Beskrivningen till Fornsök ger att områdena har fornlämningsliknade bildningar. Högarna innehåller sand och kan möjligen vara dumphögar. Kan detta vara de snäckskalshögar som skildringen från 2017 nämnde? På nytt fick jag lust att undersöka saken.

Boplatser och områden med fossil åkermark (rött), i de grå områdena nära ån finns de 60 högarna. Skärmbild från Fornsök 2021-05-29. Grundkarta från  Lantmäteriet. Lilla fossila åkermarken vid bäcken ska ha 6 ryggade åkrar. De kunde jag inte se spår av.                                                                                                                                          

Fornlämningsliknande bildning L1965:8511 med c:a 20 (dump-)högar. 4,5 högar i bild. Eget foto

Högarna ligger med några meters mellanrum på det smala området mellan åkrarna och branten ned mot ån. Några är utgrävda. De består av sand. En del flinta hittades också. Alltså inga gravar varför det  antogs att det kunde vara fråga om dumphögar. Ovanför branten finns också några djupa gropar. Vid ett grävlinggryt högt upp i branten visar den utsparkade jorden att snäckskal finns i hela branten.

Skavfräken trivs på jorden innehållande snäckskal och har helt trängt undan andra växter på ett område, vilket når ned till ån. Vandrarna på leden kan inte undgå att lägga märke till den ovanliga växten.

Skavfräken på närmare håll. De styva stjälkarna innehåller kiselsyra. Växten användes förr för att t ex rengöra grytor och kastruller, därav ´skav´ i namnet. 

Sanden vid vattenbrynet av Säveån visar tydligt inslaget av snäckskal.

Ortnamnet igen

Då fornminnena skvallrar om mycket tidig verksamhet här i närheten av Säveån, kan man fundera på om här den bebyggelse fanns som vi nu känner som Skallsjö By. Den tidiga tolkningen av ö i skrivningarna Skals -ö och -öja som ´fastmark vid vatten´ stämmer bättre här än uppe på den torra terrassen där byn legat in i vår tid. 

Snäckskalsförekomsten bör ha varit en resurs, så kanske är det ´skal´  som ingår i förleden? Sedan järnåldern har klimatet blivit kallare vid flera tillfällen. I mitten på 500-talet e Kr försämrades klimatet och på 1400-talet inföll den s k "lilla istiden". Ett lågt liggande byläge drabbat av köld och fukt kan ha övergivits till förmån för den högre liggande platsen med gynnsammare mikroklimat. 

Om namnet Skalsö var etablerat redan i läget vid ån kan namnet ha följt med vid flytten. Innebörden av ortnamnet Skallsjö förblir dock oklar. Nytt är att jag funnit en plats på byns marker, som bättre stämmer med språkforskarnas förklaring av ´ö´ (och kanske även för förleden) än vad som gäller för den kända byplatsen nära gamla kyrkans ruin. 

 

Söker skugga

Lediga dagen lovar att bli mycket varm. Många tänker sol och bad, packar ner badkläder, sololja, mat och dryck, och ger sig iväg. Men inte jag!

En riktigt het dag lindras bäst i skogen - under trädens vida kronor. Lövverket fångar upp det mesta av direkthettan men släpper ändå genom det sköna ljuset, som spelar över mark, prunkande grönska och glittrande vatten. Idealiska platsen för alltför soliga dagar är Säveåns naturreservat nedströms Floda i Lerums kommun.

För fjärde gången söker jag mig hit. Pendeltåg från Göteborg till Floda station och sedan avkopplande vandring fyra kilometer längs strömmande vatten. Termos och smörgåsar ligger med i ryggsäcken. Kameran borde också varit med. Men skickliga fotografer har varit här förut. Se foton från skön natur av Mikael Svensson. Bilderna kan ta en liten stund att ladda fram, men det är värt att vänta.

Bruset från de vitströmmande virvlarna över forsstenarna följer vandraren. Med fågelsång därtill lugnas alla eventuella oroliga tankar. Ändå är civilisationen mycket nära. Då och då skär tågen på stambanan genom forsbruset. Inte inom synfältet, men alldeles på andra sidan lövskogsridån, rusar de fram.

Vid en terrassfors ligger den jämna stenklädda bottnen endast en fot under ytan. Lockad därav, viker jag upp byxbenen, och vadar ut till mitten av ån. Skönt strömmar vattnet kring vadorna. En stenbarriär utgör förutsättningen för denna fors. Mellan stenarna finns hästskoformade slurptrattar, som suger ner vattnet i en aldrig sinande, blankskimrande rörelse. Vattnets kraft har eroderat bakåt, och min tanke går till Niagara och andra kända vattenfall, där samma form kan ses i det stora formatet.

Kommen längre ner längs ån, nås jag av stoj och glam. Vid en sandstrand badar stenkullenbor. De djärva går upp längs ån och flyter sedan med neråt i en spännade färd.

Min färd fortsätter till Knavra bro, där ån korsas. Efter klättring uppför, den här branta, ravinen når jag strax perrongen vid Stenkullens station. Solen brassar återigen över flämtande människor.