Kolmården - namnet

Äldre tolkningar behöver uppdateras 

Jag har tidigare sysslat en del med namnet Kolmården då detta har en slutled som även återfinns i stadsnamnet Åmål. Där bodde jag på 80-talet, blev intresserad av att tolka ortnamnet och kom även att skriva några artiklar i ämnet (bl a i Örnäsposten, tillfällighetstidning för Dalsland utgiven i Örnäsparken i Åmål sommaren 1997 till förmån för Åmålsortens Hembygdsförening, tryckeri AB Tryck Dalsland, Åmål 1997, VF-tryck. Karlstad).

Tolkningarna av namn utvecklas med tiden. Tyvärr återges fortsatt ofta utmönstrade tolkningar i olika sammanhang. Nu vill jag bidra med att uppdatera till vetenskapens nuvarande ståndpunkt med hjälp av Svenskt Ortnamnslexikon och därtill föreslå något steg vidare.

Wikipedia uppger att namnet är från fornsvenskans ColmarÞ och KulmarÞ, antagligen av ett svenskt marÞer, skog: således ´kolskogen´. 

Betydelsen ´den brända skogen´, troligen namngiven efter en svår skogsbrand en gång i tiden, har lanserats i annat sammanhang.

Exemplen visar den äldre uppfattningen om grundbetydelsen för marÞer = skog efter C. J. Schlyter, som misstog sig i sina verk om Upplands- resp Hälsingelagen (Samling af Sweriges gamla lagar, band II 1834 resp band VII 1844). Då namnen Ödmården och Kolmården i senare århundraden har betecknat stora landskapsavgränsande skogar antog han att fornsvenska marÞer betydde skog. Jöran Sahlgren kom i sin uppsats ”Kolmården, Ödmården och Åmål” i Namn och Bygd 1928 att härleda ordet från ett verb merja = krossa och marÞer innebär då krossning.

Krossat material lämpligt för väg - exemplet Ödmården

Betydelserna ´sönderkrossat berg, (sönderkrossad sten)´, ´blockmark (grusmark)´, ´stenig (grusig) skogsmark´, ´skog´ har utvecklat sig från krossning, skrev han. Tyvärr försummade han att ta med de mindre dimensionerna i krossat material. Sand, mjäla och finmo (silt) borde vara nämnt då dessa tillsammans med grus är gott underlag för stig och väg och andra platser där mycket folk står och går, t ex marknadsplatser. 

För Ödmården kan ett samband anas mellan vägsträckningen och den underliggande jordarten då SGU.se´s Kartvisare för jordarter visar att vägen över skogen nästan fullständigt följer det smala stråket med isälvssediment (ljust grönt). Kartklippet här visar norra delen av skogen och vägen mellan Hamrånge i Gästrikland och Skog i Hälsingland. Den mörkgröna linjen med punkter visar på ås bestående av isälvssediment. Forntida resenärer undvek sankmarker och färdades gärna på högre belägen, torr mark såsom exemplet Ödmården visar.

Kartvisaren Jordarter, SGU, över norra delen av isälvssedimentet 

mellan Hamrånge, Gästrikland och Skog, Hälsingland

Isälvssedimentet tvärs ödemarken bör ha varit en viktig förutsättning för att stigen mellan landskapen kom att dra fram just här. Man kan vidare undra om någon liknande förutsättning finns vid Kolmården. Kartvisaren för jordarter ger en mycket splittrad bild. Vägstråk följer på vissa ställen moränmark, isälvssediment och postglacial sand om den är tillgänglig. Men en snabb överblick ger ingen lika tydlig bild som Ödmården erbjuder.

Sökning efter utgångspunkten

Skäl finns att nämna Hugo Karlsson, f d arkivchef för dåvarande Dialekt,- ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Han behandlade namnen Åmål, Kolmården och Ödmården i ”Ortnamn i Åmål” (1997), Forskningsrapport 97:5, Samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad. Han förde fram tanken om inte en betydelseförändring av grundordet skett. När namnen Ödmården och Kolmården tillkom kan namnen inte ha avsett hela skogen utan en viss del av varje skog, en del karaktäriserad av påfallande förekomst av grovt grus, sand eller annars mer märklig, sönderkrossad sten. Från en sådan punktuell syftning borde namnet med tiden kunna kommit att avse hela skogen.

Bengt Hesselman visade just på sådana syftesförändringar i uppsatsen ”Långheden och Hälsingskogen” i Namn och Bygd, häfte 1 1930. Han fann att tidiga resenärer på den långa sandiga stigen mellan Västmanland och Dalarne utifrån underlaget och utsträckningen gett namnet Långheden. Där de färdades fram var den närmaste omgivningen i fokus, inte de perifera områdena långt från stråket. Så småningom flyttades färdvägsnamnet till att avse också det vidsträckta skogsområdet. Hesselman utredde inte namnet Ödmården i denna uppsats men det synes inte långsökt att tänka sig en liknande syftesförändring för denna stig.

Hugo Karlsson tog hjälp av jordartskartan över Kolmården för att om möjligt hitta något mindre område av grus sand o dyl som dessutom kunde förknippas med något mörkt, svart (men inte avbränt då slutleden visat sig inte vara en skog) . Han kunde inte nå ända fram i uppgiften. Men jag tror mig däremot kunna peka på en särpräglad plats vid den förmodade äldsta stigen över Kolmården - en plats som kan ha utgjort källan för namnet på färdvägen och senare hela skogsområdet.

Uppgiften är alltså att först bedöma var den äldsta eller åtminstone en av de äldsta stigstråken dragit fram över Kolmården. En del finns skrivet om att resenärer i äldre tid med förkärlek inte korsade hela Kolmården utan färdades med båt mellan Krokek eller Kvarsebo på Kolmården och färjelägen på Bråvikens södra strand. Lilla Kolmården  färdades denna östliga trafik över. Landtransporterna över hela skogen kom att innefatta Stora Kolmården med Åby som gräns i väster.

I denna västra del kan fyra generationer av vägstråk urskiljas. Yngst är förstås motorvägen för E 4. Vid mitten av 1800-talet föregicks den av ny väg mellan Åby och Strömsfors dragen längs Bråvikens strand. Den invigdes 1853. Väg R 1 eller Riksettan blev beteckningen på denna fr o m 1940-talet. Det nordligaste stråket, Gamla Stockholmsvägen, anlagd förmodligen under 1640-talet behövdes inte längre som allmän landsväg. Före 1600-talet fanns knappast väg för hjulfordon över Stora Kolmården. Gång- och ridstigar utgjorde det äldsta och fjärde vägstråket. 

Kartstudier på kammaren

Var fanns då lämpligaste stråket med tanke på sådant som längd, kupering och underlag? Vid en skanning av kartans sluttning mellan Åby och Bråviken fastnar blicken först vid Norrviken där väg från Björnsnäs fortsätter upp i en trång dal. Sedan finns sammanhängande vägar och stigar österut mot Algutsbo ovanför Getådalens ravin. Fornsöks karta redovisar c:a 15 hålvägar i den korta och branta dalen vid Norrviken och platsen blir högintressant i en undersökning av äldsta gång- och ridstigen över Kolmården. 

Min karta från Lantmäteriet. Kolmårdens 

södra sluttning vid Norrviken i centrum 

Karta från Fornsök, RAÄ, över ingångsdalen 

till Kolmården vid Norrviken, Björnsnäs

För resenärer från Östergötland var första etappen över slätten innanför Bråviken problemfri, jämnt underlag i mer eller mindre öppet landskap. Vägen har dock inte alltid gått förbi gårdsplatsen vid Björnsnäs säteri. På t ex Geometrisk avmätning 1716 (Kvillinge socken Björnsnäs nr 1, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor) hade vägen en västligare sträckning ungefär där motorvägen över slätten idag går. 

Vid nuvarande Norrviken på Björnsnäs, Kvillinge socken, sker en total förändring. Skogen och den branta sluttningen möter. Den trånga dalen är tillsluten i väster, norr och öster. Mörk och skuggig bör den ha upplevts en stor del av dagen. Totalt är höjdskillnaden till backens slut c:a 70 m på en c:a 600 m lång sträcka. Den brantaste inledande stigningen är dock 40 m fördelat på 250 m i längd. Som jämförelse anlades intilliggande motorvägen på 1960-talet så att för de 40 höjdmetrarna behövdes 900 m i längd trots bilarnas överlägsenhet över hästar och människor i hästkraft.

Jordartskartan, SGU.se vid Norrviken

Utöver den branta backen var underlaget den stora utmaningen. Klippet från jordartskarten ovan har i brantaste nedre delen av backen yta med lila färg och vita stavar. Det förklaras vara svämsediment, ler-silt, ett svårbemästrat underlag särskilt vid regn. Rinnande vatten och tramp ger erosion i backen och de resande tvingas överge en hålväg när den blir oframkomlig. Man börjar på en ny vid sidan om. Av Fornsökskartan framgår mängden hålvägar, nu registrerade som fornminnen (L2008:1796 resp L2008:7188). I övre delen av brantbacken är det sand och grus. Som helhet krossat material vilket är det förväntade utifrån marÞer.

Det får ses som tveksamt om dessa hålvägar användes för färder med häst och vagn. Att ta sig upp med vagn kan ha varit möjligt trots besvär. Gemensamma insatser för att skjuta på och stötta där det behövdes bör ha varit nödvändigt. Men vagnfärd här vore meningslöst om inte väg är ordnad hela vägen över skogen till de sörmländska bygderna. Terrängpartier längre österut med stenblock och fält med kullriga stora stenar satte äldst stopp för hjulfordon. Hur som helst bjöd backen på utmaningar: det var tungt, man ramlade ikull, det svors och hojtades. Det var en pärs för de resande och genast går tanken till torpet Persdal ovanför backen. Kan det vara så att ingen man med namnet Per bröt upp torpet utan att den branta dalen burit namnet efter de upplevda svårigheterna i backen?

Själv föreslår jag djärvt med ett smil att ´kull eller ikull´ kunde ligga bakom förleden. På det besvärliga underlaget av grus och mjäla ramlade man lätt ikull. ´Mjälan där det gås ikull` skulle vara en fri tolkning. Min förledstolkning mest på skämt, rätt eller fel, skall inte ses som väsentligast i denna min beskrivning. Istället är det utpekandet av den svåra och branta backen som helt avvikande från den övriga sträckningen av stigen över Kolmården som tillför något nytt. Stråtrövare var en risk på berget så att man oftast valde att ta sig över i grupp. Men transportbevärligheterna var överkomliga när inledande backen var avklarad. När kravet restes på vagnväg över Kolmården valdes detta stråk bort. Första vagnvägen, (Gamla) Stockholmsvägen, kom att dras från Åby i ett nordligare läge. 

Kol- i Kolmården har också tolkats som ´död´, för vilket flera innebörder är tänkbara.  Men en auktoritativ nutida källa som Svenskt Ortnamnslexikon, andra upplagan 2016, skriver att förleden snarast står för ´mörk, skuggig´ e dyl eller för ´svart, förkolnad´ (p g a) skogsbrand); även om ett samband med kolning inte kan uteslutas.  

Undersökning i terrängen

Måndagen 2026-03-16 hade jag tillfälle att besöka backen med hålvägssystemet. Dokumentationen i Fornsök beskriver hålvägarna liksom närliggande och inflikade fornlämningsliknande lämning (L2011:2277). Den senare är gropar i rader, belägna uppe på smala jordryggar mellan hålvägar. Arkeologiska bedömningen är att de med säkerhet inte är fångstgropar men uppkomsten är oviss. Det nämns att flera djurgryt finns i ravinerna.

På groparna och spritt både över jordryggar och hålvägar finner jag gles förekomst av skavfräken eller skäfte (Equisetum hyemale). En hård, mörkgrön växt rik på kisel som gärna växer på sandig, något fuktig mark. Från Säveån nära Floda i Skallsjö socken känner jag den med riklig förekomst där snäckskal förekommer. Först gick min tanke till groparna här vid Kolmården  - kan här ha grävts för att tillvarata snäckskal för jordförbättring (kalkinnehållet)? Men det är inte högar som efter siktning, vilket är fallet vid Säveån. Här är det en fördjupning i mitten och en låg vall runt om. Groparna är inte undersökta.  

En av groparna på de höga ryggarna mellan hålvägarna. 

De gröna stråna är skavfräken. Eget foto

Groparna kan vara kolningsgropar

Bergsbruket har gamla anor i Kålmården. Efter att ha läst om äldre kolningsmetoder inser jag att de kolningsgropar som användes innan kolmilor för storproduktion kom i bruk hade liknande storlek, 2 - 3 m bredd, 0,5 - 1 m djup och en låg vall runt om blev resultatet när täckande jord togs bort när färdiga träkolen frilades. Dalen vid Norrviken är ovanligt lämpad för kolning. Vindskydd från tre håll minskar risken att hård blåst bryter genom det skyddande jordlagret över kolgropen och mjälan på denna plats försluter och tätar väl glödhärden.

Groparna är som sagt inte undersökta. Om de har kolrester bör de ha varit kolningsgropar och är kanske tusenåriga eller mer. Många äldre gropar där nu hålvägar är kan ha funnits på tidigare åsryggar.

Antagna tolkningen av Kolmården så här långt

Om undersökningar bekräftar denna kolningsteori vill jag föreslå att äldsta Kolmården tolkas som ´kol(-nings)mjälan/jorden´. Ett landalternativ till båtfärd över Bråviken var att ta vägen över denna ColmarÞ.

Det är inte förvånande om beteckningen på markförhållandena i backen kom att brukas för hela vägen över berget och så småningom överföras till berget och skogsområdet som sådant i enlighet med Hugo Karlssons tanke. Om namnutvecklingen var som jag skisserat innebär detta att namngivningen skett från östgötasidan. Det var de närboende östgötarna som hade bästa kännedomen om den fruktade backen.

Litteratur

Engström, T: Samfärdsleder och samfärdsel, s 76 - 80, I: Kolmården. kommunen - hembygden, Del 1, utg Kolmårdens kommun. Motala 1965

Hesselman, Bengt: Långheden och Hälsingskogen, Namn och Bygd, årgång 18, 1930, häfte 1.

Sahlgren, Jöran: Ty. mart, sv. mord (mård) ´skog´ och ortnamnen Kolmården, Ödmården och Åmål, Namn och Bygd, Sextonde årgången, 1928, s 117 - 177.

Svenskt Ortnamnslexikon, andra upplagan, red Mats Wahlberg, utg Institutet för språk och folkminnen och Institutionen för Nordiska språk vid Uppsala Universitet. 2016

Wikipedia: Kolmården 2026-03-26 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolm%C3%A5rden#:~:text=Namnet%20Kolm%C3%A5rden%20kommer%20fr%C3%A5n%20fornsvenskans,den%20st%C3%B6rsta%20djurparken%20i%20Sverige.

Kartor

Fornsök, RAÄ  https://app.raa.se/open/fornsok/

Min karta, Lantmäteriet  https://minkarta.lantmateriet.se/ 

Historiska kartor, Lantmäteriet  https://historiskakartor.lantmateriet.se/ 

Kartvisaren för jordarter, SGU  https://apps.sgu.se/kartvisare/kartvisare-jordarter-25-100.html  

  

Angered - namnet

Kyrkbyn har gett namnet, vilket 1415 skrevs (i) Awngaryd sokn. Det har ansetts möjligen vara bildat av ett fornsvenskt personnamn, sannolikt Agund samt ordet ryd, ´röjning´. En annan tolkning är en inbyggarbeteckning från avungar ´de som bor vid aven/avarna´, dvs. vid vattensamlingen (-arna).

Vissa tvivel väcks kring tolkningarna. Först till personnamnstolkningen. Skulle verkligen ett hårt´g-ljud´ mellan två vokaler försvinna genom slarvigt uttal? Sedan vad gäller vattensamlingar är inte ava eller ave vanligt förekommande i ortnamn i Västsverige. I Östra Frölunda hittas några avlånga vattensamlingar benämnda Avan. Det är fråga om korvsjöar avsnörda från Ätran i ett öppet serpentinlandskap. Enda möjliga platsen för korvsjöar vid Angereds kyrkby är längs Lärjeån vid byns norra gräns. Där är ån djupt nedskuren i mäktiga lerlager. Jordskred i de branta sluttningarna är frekventa varvid åns lopp ibland förändras tillfälligt eller för längre tid. Små avsnörda ådelar kan så uppstå.

Nu finns dock ingen sådan enligt aktuell karta. Den branta ravinen längs ån är i praktiken omöjlig att färdas i. Ingen människa besöker platsen utan mycket god anledning. Folket i kyrkbyn bör dock ha haft en kvarn- eller fiskeplats på ett ställe. Kyrkbyn låg högt, c:a 800 meter från ån. Där uppe passerade utombys på vägen. Lite märkligt om de kallade byinvånarna efter någon obetydlig korvsjö helt utom synhåll.

                                       Urklipp från Topografisk karta (minkarta.lantmateriet.se) 2025-05-10

Den branta ravinen vid ån framgår av de täta höjdkurvorna. Där kyrkbyn låg mellan kyrkan och rondellen visar höjdkurvorna den välvda terrängen. Randmoränen sträcker sig härifrån och norrut mot vinkeln på den röda streckningen (cykelbana, fd. järnväg)

Aven förekommer på vissa platser även i betydelsen ´sankt ställe´ på åkermark. I dessa fall är det inte fråga om öppna vattenytor. Någon sådan terräng vid kyrkbyn går inte heller att finna. Slutsatsen blir att tolkningen med inbyggarbeteckningen också förefaller mindre trolig. Dags att se på terrängen där kyrkbyn låg.

Kyrkbyn med kyrkan ligger högt på en mot norr välvd höjd. Här börjar en randmorän som skjuter ut mot norr och nästan helt skär av dalgången i öster. Ravinen vid ån får ett återstående utrymme på 200 meter där den kan pressa sig förbi i lerlagren. Randmoränen består av isälvssediment, alltså grus och sand. Under många år har den exploaterats. Naturliga utseendet är borta men höjden verkar inte ha sänkts så mycket beroende på att platsen har använts som deponi. Randmoränen kan beräknas ha höjt sig minst 25 – 30 meter över slätten på ömse sidor. Åkern hade på metern när samma nivå över havet på de bägge sidorna. Den var ett peneplan som låg i vater, dvs. helt horisontellt. På golfbanan i öster är nu peneplanet borta beroende på att små kullar har anlagts för att få till intressanta och omväxlande banor. Hur upplevs då randmoränen för den som färdas i riktning mot Angereds kyrkby?

                                                                Urklipp från Jordartskartan (sgu.se) 2025-05-10

Den gröna färgen visar isälvssedimentet (grus och sand). Där vita diagonala streck täcker över har grustäkt förekommit. Rött är urberg och gult lerig jord. Lägg märke till hur den för övrigt breda lerdalen kläms ihop vid randmoränen.

Utsikten i den uppodlade Lärjedalen är milslång. Dalens bredd varierar mellan 1,5 och 2,5 km. Vid Olofstorp följer landsvägen den södra dalsidan. Dalen är bred. Men snart reser sig en vägg i väster. Den skjuter ut från söder. Dalen verkar helt upphöra. Vägen för upp på randmoränen till platsen där kyrkbyn låg. Här delade sig en väg mot Linnarhult. Längs den finns först inga stora höjdskillnader. Den andra vägen mot Gunnilse by och nutida centrum för stadsdelen Angered löper utför och den som vänder sig om har snart samma vägg bakom sig. Även här är det dalkaraktär men utan de vida vyerna som i öster mellan Angereds kyrka och Gråbo.

Den mest iögonfallande terrängformationen blir en utgångspunkt i sökandet efter alternativ till tolkningen med inbyggarbeteckningen. Vid sökning i saob.se på ord med inledning på ´v´ hittar jag den  dialektala jakttermen vånge, numera föga bruklig. Tillhörande verb är vänga, vilket uppges som utdött. Där jägare trodde att villebrådet fanns inom ett begränsat område kunde det inringas, vängas. Det inringade området var vången. Belägg finns för att ordet även har använts utvidgat eller oegentligt. Min tanke är att randmoränen kan ha setts som den som ringar in dalen och ån. Inledande a i Angered kan då tolkas som ´å´ och följande led som påverkade av vånge eller någon form av vänga. Slutleden ryd är förstås ´röjning´.

Ett närbesläktat substantiv är vång. Det avser ett större stycke åker- eller ängsmark, särskilt sådant inhägnat, hörande till by, dvs motsvarande t ex. det västgötska gärde. Vång är en sydsvensk beteckning, vanligt i Skåne. Gärden och vångar är i n r i n g a d e av gärdesgårdar och brukas i rotation efter odlingssystemet. I fornsvenskan hette vång ´vanger´, efter en stam med betydelsen ´böjning, krökning, buktning´. Jakttermen vånge grundade sig på samma stam och hade samma innebörd.

                                               Urklipp från Häradsekonomiska kartan 1890-1897 RAK. Lantmäteriet

Kartan visar att det mesta av randmoränen var uppodlad i slutet av 1800-talet. Efter skiftena av kyrkbyn har flera gårdar tillkommit på norra delen av randmoränen.

Den som finner anknytningen till jakttermerna långsökt i fallet Angered kan istället fundera över den böjning, krökning, som är tydlig vid randmoränen. Den böjer sig halvcirkelformat norrut mot ån och tvärsöver åsen har vi också en kraftig böjning av terrängen. Stöd för att den välvda terrängen kan ligga bakom namnet här finner vi också vid byarna och socknarna Södra och Norra Vånga, Ås resp. Skånings härad. I trakten av Timmele och Dalum finns också namnformen på några byar. Några andra exempel är Vången i Alsens socken, Jämtland och gården Vångsjö i Håbols socken i Dalsland. Norr om Borås ligger Vänga på en drumlin. Odlingsmarken är på denna välvd på höjden.

Den vanliga förklaringen av dessa namn sammanfaller med vång i den sydsvenska betydelsen, dvs. ´gärde´. Sådana fanns dock på alla byar och gårdar i hela landet. Hur karaktäristiska ledande till namn är dessa? En studie av terrängerna på kartan visar att på platserna finns vidsträckt öppen (odlad) mark, men intressant är att den samtidigt är välvd och sluttar kraftigt. Böjningen och krökningen finns där. V-ljudet i Angered tänker jag mig ha försvunnit då läget varit utsatt mellan de två vokalljuden. Förslaget lutar mot att bli, förståeligt i nutiden, ´röjningen på åsen mot ån´ då innebörden av vång inte lever kvar i språket.

En alternativ tanke är att vinge istället skulle kunna vara den dolda betydelsen. Utöver den konkreta betydelsen fågelvinge o dyl. har ordet även använts oegentligt om något som till utseendet påminner om en vinge; särskilt om riktningsvisare i utkanten av något. Något i detta fall skulle här vara det ännu mäktigare bergsmassivet söder om Angereds kyrka och randmoränen sedd som vingen i dess förlängning.

Värdefullt vore om någon med språkvetenskaplig utbildning ville pröva möjligheterna i de tankegångar som här är framlagda. 

----

Utöver kartstudier och besök i trakten vid Angereds kyrka har SAOB.se, ortnamnsboken för Vättle härad och Svenskt Ortnamnslexikon konsulterats. De senare finns tillgängliga via isof.se/namn/ortnamn.

----

Viktig efterskrift: Efter att inlägget publicerats upptäckte jag en vattensamling, en möjlig ave, vid länsvägen, mitt emellan f d. kyrkbyns läge och ICA Gunnilse. Min kommentar här under måste läsas för mer information.

Steneby - fornborgabygden

Socknen Steneby i Dalsland skrevs Stenabygdh på 1330-talet, Steneby gard 1502. Socknen kan ha fått sitt namn efter prästgården. I så fall kan efterleden bygd betyda "nyodling, nybygge" e dyl. Förleden är oklar. En tradition att domarestenar fanns söder om kyrkan, nära sjön Iväg. (Svenskt Ortnamnslexikon 2003, 1:a uppl., red Mats Wahlberg) 

I sockenboken Gamla Steneby, del I 1989, skrev Erland Rosell om ortnamnen i bygden. Han har tolkningen `bygd(en) kring stenar(na)`. En omtydning har skett från det ovanliga bygd till det mera förekommande by. Ingen gård(by) har ursprungligen hetat Steneby efter vilken socknen har fått sitt namn. Senare fokuserades naturligt socknens namn till det centrala området med kyrkan och prästgården. Förleden i ordet sten är en genitiv pluralis, alltså flera stenar. Utifrån berättelser om rastställe för munkar, högar och resta stenar där skolan senare byggdes och med stöd av Anders Lignell, Richard Dybeck och Lars Hesselgren fann Rosell det som troligt att stenar har funnits på platsen ovan den s k Tingsbräckan. Han landade i tanken att dessa stenar var de som avsågs med namngivningen. (På nedanstående karta är skolan drygt en kilometer söder om kyrkan, vid vägkorsningen där röd landsväg tar av österut mot Dingelvik.)

För egen del håller jag på med en studie om sambandet mellan namnen på socknar och prästgårdar i Dalsland. Kopplat till detta är också makt- och ägoförhållandena vid tiden för sockenbildningen. För Steneby studerade jag kartan i Fornsök för att få en allmän bild av fornminnena i socknen. Jag upptäckte då att flera fornborgar finns runtom den centrala öppna bygden kring Stenebyälven. På nedanstående klipp från Lantmäteriets topografiska karta är de fyra markerade med röda pluppar. De finns vid Taxviken, på Steneby Prästgård, nära Gapungebyn och intill Stenebyälvens lopp före den når Laxsjön. Den sistnämnda kallas Kvarnberget och ligger på Dingelviks mark. Borgarna vid Prästgården och Gapungebyn ger en storslagen utsikt över den centrala bygden. De bör främst ha använts för spaning och skydd. De två övriga har strategiska lägen vid färdleden Laxsjön-Stenebyälven-Iväg-Grann-Vångsjön och vidare mot Edsbygden. Från dessa kan trafiken t ex kontrolleras, förtullas eller nedkämpas.  

En googling på fornborgar i Dalsland påminde mig om den uppsats i ämnet som John-Anders Gustafsson skrev i Hembygden Dalsland 2021: "Dalsländska fornborgar". Hembygden är årsbok för den dalsländska hembygdsrörelsen. Den karta över fornborgarna han presenterar i bil 2 (se nedan) visar direkt att Steneby är landskapets fornborgstätaste bygd. Socknen har fyra fornborgar. Ingen annan har fler än två. Dessutom finns tre borgar strax utanför sockengränsen: vid Ivägsholm sydväst om Iväg, vid Vägne i Håbol och vid Djupviken i Ärtemarks socken. De två första är vid ovan nämnda färdled och Djupviken har sjöläge vid sjön Ärtingen, i ett annat dalstråk i förbindelse med Steneby.

Att Steneby under lång tid utgjort en mäktig och rik bygd finns det flera tecken på, såsom fornminnena, Kronans beskattning och frälseägandet. Dalstråken i sjörika Vedbo härad här i norra delen av landskapet strålar samman i Steneby vid Laxsjöns västra strand. Kommunikationsläget var och är ypperligt. Rosell nämner att socknen som enda ortnamn i landskapet finns med på Olaus Magnus Carta Marina från 1500-talet. 

SAOB anger för sten ett etymologiskt ursprung med betydelsen `vägg, mur`. Tanken växer fram att förleden sten i Steneby kan bero på fornborgskoncentrationen. Gustafsson uppsats i Hembygden ger mig vatten på min kvarn. Fornborg nr 18 i hans lista benämns "Höga sten", ligger på gården Stenen i Bolstads socken. Ännu bättre var att Google ledde till en masteruppsats i arkeologi vid Stockholms Universitet 2023: "Stenbyar och fornborgar: en korrelationsstudie av ortnamnet Stenby och fornborgar i östra Mellansverige". Författare är Kerstin Jensen-Urstad. 

Länkadress: http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1762873/FULLTEXT01.pdf    

I Mälardalen och Östergötland studerade hon 13 gårdar bärandes namnet Stenby. Dessa har närliggande fornborg. Därtill redovisar hon fem Stenbygårdar där närliggande fornborg saknas. En slutsats hon drar är att folkvandringstiden var den dominerande byggnadstiden och att dessa Stenby-gårdar fanns redan då. Sten kunde tydligen betyda `fornborg`. Annars är borg idag den vanligaste betydelseleden bland alla fornborgsnamn.

Gamla Steneby, del I, s 621, omnämner skilda namn på olika delar av Stenebyälven. Sista delen innan utloppet i Laxsjön heter Stensvängen. "Där fanns också andra "flottarnamn" som Stenpölen, ett lugnvatten...". Älven gör några svängar 500 m norr om fornborgen Kvarnberget. På samma bergsrygg som fornborgen, mitt för svängarna finns dessutom en stensättning, en grav. Det är oklart om dessa sten-namn kan kopplas till fornborgen, men omöjligt är det inte med tanke på vad som framkommit i genomgången. 

Slutsats

Med hänvisning till ovanstående och särskilt det samband som Jensen-Urstad fått fram för Mälardalen föreslår jag att sockennamnet Steneby äldst nytolkas som `fornborgar(na)s bygd` eller enklare `fornborgabygden`. Namnet får räknas till bygdenamnen. Senare då by ersatt bygd blev Steneby den naturliga namnformen för kyrkan med tillhörande prästgård, eller stom, som är den speciella beteckningen inom gamla Skara stift, d v s Västergötland, Dalsland och Värmland.

Skallsjö lockade till ännu en expedition

Snäckskalsbank och mystiska sandhögar

Skallsjö Hembygds- och fornminnesförening har bloggen https://skallsjo.wordpress.com. Föreningen genomförde en fornvandring vid Säveån under Lars Erik Karlssons ledning i september 2017. Bloggens skildring med text och foton från turen flyttade mitt intresse från byläget för Skallsjö By (se inlägget 18 maj) till de lägre liggande Skallsjö ängar, vilka når nästan ned till Säveån. Riksantikvarieämbetets Fornsök visar att flinta har hittats i åkermarkerna ovanför åbrinken, vilket lett till klassificering som tidiga boplatser. 

Ett mindre område intill en bäck som rinner ut i ån markeras som område med fossil åkermark (L1965:8615). Där skall det finnas sex ryggade åkrar. Fornsöks kartor svarar Lantmäteriet för. Betraktaren kan välja karta att studera. Kartklippet här nedan är den vanliga Topografiska webbkartan kompletterad med fornminnen. För att se höjdskillnader är Terrängskuggning mycket användbar. Den valde jag och fram trädde ett stort antal högar i grupper mellan åker och å. Vad kan detta vara? Beskrivningen till Fornsök ger att områdena har fornlämningsliknade bildningar. Högarna innehåller sand och kan möjligen vara dumphögar. Kan detta vara de snäckskalshögar som skildringen från 2017 nämnde? På nytt fick jag lust att undersöka saken.

Boplatser och områden med fossil åkermark (rött), i de grå områdena nära ån finns de 60 högarna. Skärmbild från Fornsök 2021-05-29. Grundkarta från  Lantmäteriet. Lilla fossila åkermarken vid bäcken ska ha 6 ryggade åkrar. De kunde jag inte se spår av.                                                                                                                                          

Fornlämningsliknande bildning L1965:8511 med c:a 20 (dump-)högar. 4,5 högar i bild. Eget foto

Högarna ligger med några meters mellanrum på det smala området mellan åkrarna och branten ned mot ån. Några är utgrävda. De består av sand. En del flinta hittades också. Alltså inga gravar varför det  antogs att det kunde vara fråga om dumphögar. Ovanför branten finns också några djupa gropar. Vid ett grävlinggryt högt upp i branten visar den utsparkade jorden att snäckskal finns i hela branten.

Skavfräken trivs på jorden innehållande snäckskal och har helt trängt undan andra växter på ett område, vilket når ned till ån. Vandrarna på leden kan inte undgå att lägga märke till den ovanliga växten.

Skavfräken på närmare håll. De styva stjälkarna innehåller kiselsyra. Växten användes förr för att t ex rengöra grytor och kastruller, därav ´skav´ i namnet. 

Sanden vid vattenbrynet av Säveån visar tydligt inslaget av snäckskal.

Ortnamnet igen

Då fornminnena skvallrar om mycket tidig verksamhet här i närheten av Säveån, kan man fundera på om här den bebyggelse fanns som vi nu känner som Skallsjö By. Den tidiga tolkningen av ö i skrivningarna Skals -ö och -öja som ´fastmark vid vatten´ stämmer bättre här än uppe på den torra terrassen där byn legat in i vår tid. 

Snäckskalsförekomsten bör ha varit en resurs, så kanske är det ´skal´  som ingår i förleden? Sedan järnåldern har klimatet blivit kallare vid flera tillfällen. I mitten på 500-talet e Kr försämrades klimatet och på 1400-talet inföll den s k "lilla istiden". Ett lågt liggande byläge drabbat av köld och fukt kan ha övergivits till förmån för den högre liggande platsen med gynnsammare mikroklimat. 

Om namnet Skalsö var etablerat redan i läget vid ån kan namnet ha följt med vid flytten. Innebörden av ortnamnet Skallsjö förblir dock oklar. Nytt är att jag funnit en plats på byns marker, som bättre stämmer med språkforskarnas förklaring av ´ö´ (och kanske även för förleden) än vad som gäller för den kända byplatsen nära gamla kyrkans ruin. 

 

Ortnamnet Skallsjö krävde en expedition

Oviss namngrund för Skallsjö by och socken

För by- och sockennamnet Skallsjö, Lerums kommun, har jag läst tolkningar vilka förefallit mig tveksamma. Sådana inbjuder till prövning teoretiskt och praktiskt. På kartorna söker sig blicken först mot platsen för Skallsjö kyrka. Snart inser man att det fanns en tidigare kyrka efter landsvägen c:a 3 km närmare Lerum. Där finns kyrkoruinen kvar på på ursprungliga Skallsjö Bys marker. 

Klart är att sjö i namnet knappast kan vara ursprungligt. Vid byn med dess åker och äng finns ingen sjö. Vid Stommen finns dock en rund damm, en vattenfylld håla i det isälvssediment som täcker hela området mellan bergen i söder och norr. Den ligger vid kanten av den brukade marken utan kontakt med byvägen tillika landsvägen mellan Göteborg och Alingsås, alltså föregångaren till dagens motorväg benämnd E 20. De äldsta handlingarna visar att namnet skrevs Skals -ö och -öja.

Byns läge

Centrala Skallsjö by i nutid. Skärmklipp 2021-05-11 från Topografiska webbkartan, Lantmäteriet 

Kartans höjdkurvor väster om gula åkermarken vid kyrkoruinen visar att Skallsjövägen från gården Ållan höjer sig 25 meter. Byn ligger verkligen upphöjd över marken i väster, och även gentemot lägre liggande terräng på Floda Säteri utanför kartbilden i öster. ´Ö´ har i vissa ortnamn tolkats som "låg  fastmark vid vatten". Men kan detta byläge ha setts som sådant eller som en riktig ö? Knappast, då läget är högt och egentlig sjö saknas.

Storskifteskartan här nedan kom jag först senare att ta del av hemma vid datorn.

Skärmklipp från Skallsjö Bys Storskifte över inägorna 1769. Lantmäteriets Historiska kartor

Landsvägen hade på 1700-talet samma sträckning som nutida Skallsjövägen. Gårdarna var tydligen redan i detta spridda läge när storskiftet över åker, äng och hed kom till. Åkrarnas läge tyder på att en  byplats tidigare funnits vid vägkorsningen vid Västergården. Vägen norrut anges på kartan som prästeväg mellan Lundby och Skallsjö kyrkor.

Gårdslägena: 

A  Västergården    B Skattegården    C Stommen    D Ekeberg    E Heden . 

Åkerjorden angavs vid förrättningen som fin sandjord med klappersten. Ängarne i nordväst har postglacial finsand enligt SGU´s Kartvisare över jordarterna.

Vandringen upp i ´skalet´, passet

Skärmbild över äldre och nyare väg (E 20) genom "skalet" mellan Knavraås vid Säveån och Nääs. Vägsträckan är 7 - 8 km. Skalets, passets, högsta punkt är vid Skallsjö högar vid kröken av gamla landsvägen mitt i bild. Texten Skallsjö är vid nya kyrkan. Topografiska webbkartan Lantmäteriet  

När jag med bil åkt motorvägen från Lerum mot Alingsås har jag lagt märke till den långa stigningen vägen följer från Säveån upp i en sidodal. Gamla landsvägen har skymtat på några ställen. Tanken väcktes att denna sidodal kunde vara ett "skal" efter fornsvenska "skardh".  

Skärmklipp från Svenska Akademiens ordbok, webbsidan SAOB.se 2021-05-13

Misstanken att förleden i Skallsjö kunde vara "skal" ledde till en vandring på gamla vägen; från bron nedan Knaverås med stigning halvannan kilometer till Ryggebol, sedan plant och något utför nästa kilometer. Där Skallsjö By tar vid stiger vägen kraftigt upp till Västergården 750 meter bort. 

Där motorvägen skurit av den äldsta vägsträckningen före Ryggebol fick jag följa omläggningen av landsvägen i tunnel under nykomlingen E 20. På andra sidan motorvägen finns en kort bit av äldsta vägen kvar. Se fotot nedan. 

Övergiven sträckning på gamla landsvägen vid Ryggebol. Den nedsänkta motorvägen skär av bortom vägslutet. Eget foto 2021-05-09

Skattegården visade sig vara en välbehållen hembygdsgård.

Skallby Skattegård, nu hembygdsgård i Skallsjö. Eget foto 2021-05-09

Vid kartans Stommen skådade jag den damm, som storskifteskartan sedan gav mig namnet på: Rudesjön. Gården Stommen finns inte längre. Huset söder om dammen är på Stoms tå, d v s strax utanför stället där förr ledet fanns mellan inägorna och utmarken.

Nästa anhalt blev vid kyrkoruinen, där väggarna är under reparation. Inträngande vatten i murarna hotar ständigt leda till frostsprängning.

Ruinen efter Skallsjö gamla kyrka repareras för att hindra regnvatten att tränga ner i muren. Eget foto 2021-05-09

Från kyrkoruinen stiger fortsatt landsvägen mot öster. En milsten passerades, utsatt som milpåle 1769. Kommen till krönet på stigningen får jag se några märkliga kullar av sand och grus. De ligger på ett pärlband till höger om vägen. Tydligen en grusås. Nu är åsen bebyggd med villor. Gatorna i anslutning är Skallsjö Högars väg, Offerplatsvägen och en stig får heta Fornminnesstigen.

Vid skrivbordet visar mig storskifteskartan sedan att ytterligare en höjd fanns till vänster om vägen. Den låg där motorvägen nu drar fram.  

Skallsjö Högar. Skärmklipp från Geometriska Chartan över Storskiftet Skallsjö By 1769. Lantmäteriets Historiska kartor

Förleden

Landsvägens högsta punkt vid Skallsjö högar ligger 100 m ö h. Vid Säveån är nivån 30 m ö h. Det är alltså fråga om en betydande stigning på den knappt 4 km långa sträckan. Min förhandsuppfattning att landsvägen följer ett "skal", ändras inte efter att jag besett landskapet. Detta skal och de märkliga Skallsjö Högar blir intressanta i funderingarna på ursprunget till namnet Skallsjö. 

"Ortnamnen i Älvsborgs län", 13, 1908, s 102: "F. led. torde vara gen. av ett mansn., väl snarast av det från fno. och isl. såsom tillnamn kända skalpr ´slida´; jfr skrivningen Skalfzö 1529. S. led. är fsv. pl. öia(r), senare ö(a), av ordet ö i den i Vgtl. förekommande bet. ´upphöjning över sank mark´. Byn ligger å en sådan. Redan tidigt har emellertid Skal(f)s-ö omtolkats till Skall-sjö."

Svensk Uppslagsbok specificerar förledens betydelse till ´svärdslida´: "Namnet efter förra kyrkbyn, skrevs 1421 Skalsö, 1445 Skalsöja. Förleden har tolkats som gen. av ett personbinamn, svarande till fvnord. skálpr, svärdslida, även brukat som namn. Efterleden är eg. former av ö i bet. upphöjning över omgivande terräng, särsk. sankmark.".

Forndanskans scalp betydde ´svärdsskida´ och i dansk dialekt finns betydelsen ´ärtskida´ för skalp (SAOB.se). Här slår mig tanken att om förleden inte är efter en person som kallats svärdslida passar betydelsen ärtskida ganska väl in på raden högar i Skallsjö Högar. De ligger på rad som ärtorna i en ärtskida! Men är ärtskida troligt som ingående i ortnamn? Då fornengelskans scalp betyder ´skalle, skalp´, sannolikt utifrån forndanskan (SAOB.se), synes det mig att tolkningen ´skalle´ i detta fall ligger närmare till hands än svärdslida. Endast i ett fall finns stavningen med ´f´ dokumenterad: "i skalfsö soken" 1529, 3/10, i Gustaf I:s reg., s 138 f.

´Skalle´ eller bygdemålsfärgat ´skall´ har också använts om hjässa eller topp på berg och kullar samt på kala och obevuxna backar och sandkullar. Skallsjö by låg ovanför en markant backe, på kanten av den terrass som isälven här lämnat ifrån sig. Branten kan ha liknats vid människans panna och det ovanför blir då hjässan, skallen.

SAOB kan också berätta att ´skall´ är några fiskarter, bl a ´mört´, vilket för tanken åter till den lilla Rudesjön vid Stommen. Finns ändå möjligheten att denna damm med dess karpfisk gett byn namnet?

Efterleden 

De tidigaste dokumenten har ´ö´ och ´öja´. Enligt Ortnamnsboken för Älvsborgs län skulle en fornsvensk plural öia(r), senare blivit ö(a). Då det är svårt att återfinna någon ö bland naturformerna i trakten vänds intresset mot de märkliga Skallsjö Högar. Upptecknaren L M Svenungsson antecknade uttalet 1938: skalʃøhøya med grav accent över andra ø. Kan inte h-hjudet föregående øya ha försvagats? Att namnet varit Skalshøya, d v s Skalls Högar.

Vi har också heden ´hei´, som möjligen kan ha varit namngivande, åtminstone i lekmannens funderingar. 

Trafikproblem i byn?

Vid eftersökningar i SAOB fann jag ett för mig obekant verb, ´skala´, vardagligt med betydelsen springa (fort), löpa, ränna o dyl men även fara eller köra fort (med fordon). Från Skallsjö Högar är vägen rak med svag nedförslutning i över 600 meter ner till det antagna gamla byläget. Ryttare och hästskjutsar som här ´skalade´ kom in med hög fart på byplatsen med stor fara för människor och djur. Förhållandet blev olägligt när de vägfarande blev fler och fler. Detta kan mycket väl vara anledningen till att gårdarna (förutom Västergården) är kända i utspridda lägen i ytterkanten av åkermarken. 

Dessa tankar kring namnet Skallsjö lämnar jag åt den intresserade att fundera på. Och kanske lämna egna förslag. Men ännu gäller det som L M Svenungsson skrev på Ortnamnsarkivets kartotekskort 1938:

Namngrunden är oviss.

Röe källa - en gång riksgränsmärke

Rödekiälle är belagt som riksgränsmärke från 1557, då hävdat från norsk sida. Från svensk sida hävdades Rödeklef vid vägen c:a 500 mot söder. Efter en tvist om skogsintrång på 1740-talet blev källan fastställd som gränsmärke 1744. Platsen är Rökällehagen c:a 200 m Ö om länsväg 172 nära gränsen mellan Färgelanda och Uddevalla kommuner.

Positionen enligt kartor.eniro.se

Det är fråga om en kallkälla i tidigare äng. Nu växer blandskog på platsen. Endast några meter väster om källan är ängen fortfarande öppen. Källan är c:a 9 x 4 meter orienterad i SV-NO. Kanterna är oregelbundna. Frånrinnande vatten silar över kanten mot SO. Det har antagits att förleden i namnet skulle bero på rödfärgning från rost. Enligt Kalén, s 93 och Torp En socken på Dal, s, 492, har den varit timrad (enligt en uppgift från 1925). Vid mitt besök på platsen 2019-04-19 kunde inte någon rostfärgning iakttas. Källan är välkänd, den används för bevattning och tidigare togs även dricksvatten härifrån (Torp..., s 492).

Vy mot NO. Eget foto 2017-05-15

Den är utsatt på karta Kållebråten 1 år 1743 i Lantmäteristyrelsens arkiv. Källan blev utgångspunkt för den räta riksgränsen väster om nuvarande länsväg 172. Gränsen finns kvar som landskaps-, kommun-, hemmans-, socken- och häradsgräns. Men vid storskifte för Stora Höghult, Torps s:n, 1782 framgår att de bohuslänska grannarna i Kållebråten är överens med dem i Stora Höghult att de senare får fortsätta att bruka den åker och äng som de sedan lång tid brukat söder om gränsen vid Rökälla. På Lantmäteriets kartor är nu gränsen ritad längre söderut i den sträckning, som gällt för Stora Höghults gärdesgård i flera hundra år.

Utdrag från östra delen av 1743 års karta. Röde Kiälla och Röde Kleff utsatta i västra delen. Streckade linjerna avgränsar tvisteparken. Källa: Lantmäteriets Historiska kartor på nätet 

Källan miste funktionen som riksgränsmärke när Bohuslän blev svenskt 1658. Efter 1782 ligger den inte i någon gräns men har fortfarande funktionen som syftpunkt för den räta gränslinjen väster om länsväg 172. Med den stolta traditionen borde Röde källan kunna upphöjas till fornminne.

Källor:

Kalén, Johan: Bohuslänska gränsmärken, särskilt s 93. 1933

OGB, Ortnamnen i Lane härad, 1, red. Carl Sigfrid Lindstam, s 374. 1966

Torp. En socken på Dal, red Ingemar Lindhe, s 193 f och s 492.

Lantmäteriakter för Stora Höghult, Torps s:n, Färgelanda k:n och Kållebråten, Lane-Ryrs s:n, Uddevalla k:n

Studenter, kalkonhalsar och Hälsingland

Som student vid Universitetsfilialen i Karlstad tidigt 70-tal hände det att jag besökte Kåren, d.v.s. Karlstads Studentkårs Klaraborg och dess pub vid Klarälvens strand. Tilltugget till ölen var grillade kalkonhalsar. De smakade som de skulle men köttet kring halsarna var inte mycket att hurra för. Efter endast lite gnagande kom man till vägs ände, d.v.s. in till benet med dess kotor. Detta tilltugg lär förresten ha levererats av en släkting till mig, Lanthandlar´n i Ulfsby, Olle Mossberg. Han satsade då på catering av mat med exotisk karaktär från sydligare nejder. Här kom kalkonerna in. Denna fågel var då en nyhet på svenska matbordet. Då kalkonköttet var tillrett återstod bl. a. halsarna. Den gode affärsmannen fann marknaden även för dessa - studenterna!

Nutida studenter har gått över till tapas och andra smårätter. Fågelhalsar uppskattas istället desto mera som hundtugg av våra fyrbenta vänner. Polska företaget Petmex Company har hönshals i sortimentet. Hönshalsen får här illustrera kalkonhalsen då den påminner om denna. Så här ser den ut.

 Källa: Petmex hemsida

Begrundande dessa ben flyter mina tankar över till de 'halsar', som via omljud lär ha gett namnet på invånarna i landskapet Hälsingland. Invånarnamnet kom först och därav bildades sedan namnet på bygden 'hälsingarnas land'. Att en eller flera 'halsar' i naturen ligger bakom benämningarna verkar det råda enighet om bland språkforskarna. Kusten i Hälsingland har ett flertal möjliga sund eller höjdsträckningar i de gamla bygderna Alir, Sunded och Nordanstig. Även söder och norr om landskapet finns sund, som har utpekats som tydliga 'halsar'. Hälsingarnas områden sträckte sig under medeltiden längre norrut efter Bottenhavets och Bottenvikens kuster. Så eventuellt vill kanske någon överväga terrängformationer även utanför dagens Hälsingland. 

De flesta svenska ortnamnsforskarna har någon gång intresserat sig för namnet Hälsingland. De som senast på djupet sammanfattat diskussionen och försökt peka på några tänkbara smala vattenleder in till huvudbygderna är Stefan Brink och Lennart Hagåsen. I uppsatser i tidskriften Namn och Bygd 1981 resp. 2001 försöker de även lokalisera kritiska sund under järnåldern, den tid då benämningarna bör ha tillkommit. Då stod havet c:a 10 - 15 meter högre än idag. Genom att rekonstruera den dåtida vattenlinjen har dessa forskare kunnat peka på flera smala passager till vilka dåtidens sjöfarare bör ha varit hänvisade för att nå bryggor och byar. 

Vid läsningen av uppsatserna konsulterade jag dagens Terrängkarta, som Lantmäteriet ger tillgång till på hemsidan www.lantmateriet.se. Jag finner då att Söderhamnsfjärden är en tydlig passage in till det vidgade landet kring Söderhamn med Norrala och Söderala, d.v.s. huvudbygden Alir. 

 Det inre och smalaste partiet av Söderhamnsfjärden   Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2016-12-29

Höjdskillnaderna är här så stora (vilket visas av kartans höjdkurvor med 5 meters ekvidistans) att de båda sidornas fyrfaldigt upprepade 'taggiga' karaktär framgår för landlinjerna såväl idag så som de måste ha varit på järnåldern. På den sydvästra sidan måste förr inbuktande vikar ha funnits mellan de utskjutande höjdpartierna. De bergiga uddarna och vikarna ligger parvis mitt emot varandra. 

Formationen påminner onekligen om de återkommande upphöjningarna i halsar som t. ex hönshalsarna ovan visar. Emellan dessa är benet smalare. Järnålderns människor i dessa trakter gnagde säkert på olika sorters ben och var väl bekanta med hur halsar såg ut då de befriats från köttet. Sjöfarande i dåtidens Söderhamnsfjärden kan ha sett varje par av uddar som en 'hals', d.v.s. smalt ställe, men kanske även betraktat hela denna sträcka med återkommande 'kotor' som påminnande om en avgnagd hals. Platsen kan därför vara giltig såväl för namngivning efter singulär som plural innebörd.

Denna lokalitet tillför något nytt jämfört med tidigare förslag. Landformerna på sundets sidor kan ses som en 'gjutform' för ('höns-)halsen'. Sluttningarna (och fjärdens botten) ger det yttre skalet för formen medan luften däremellan fyller ut det som för (höns-)halsens del utgör ben med kotor. Elementen vatten och jord har funnits med även i tidigare tolkningsförsök. Här tillkommer även luft.    

Intressant är att Brink i sin uppsats på s. 129 återger Danmarks Stednavn 3 med utdrag om ortnamnselementet Hals. Där anges att det är samma ord som kroppsdelen 'hals' och att det används bildligt för benämning av lokaliteter som liknas med en hals. Genomskinliga likhetsnamn som tas upp är Gaasehals och Hestehals. Med gåsen närmar vi oss kalkonen och hönan!

Det är inte min mening att här ta ställning för vilket smalt ställe eller ställen som kan ha gett upphov till landskapsnamnet. Men då den karaktär som jag här pekar på för det största inloppet vid kusten (både förr och nu) inte verkar ha tidigare uppmärksammats, fann jag det värt att uppmärksamma denna fjärd. Alir var landskapets sydligaste huvudbygd. Denna mötte först sjöfarande som kom söderifrån. Hovs hallar vid Skånegränsen anses ha lett till benämningen 'hallänningar' och Halland för det norr därom liggande landet. Tanken överförd till Hälsingland ger förstås ett visst försteg för att även namngivningen här uppe kan ha skett utifrån sydligt perspektiv.  

Hoppas att någon läser detta. Inte vill jag ha skrivit förgäves och sen bli sittande med min 'tvättade hals'!    

  

   

Gränsmärken och gammal lag, Grågås (3)

Så fortsättes med genomgången av ortnamn möjliga att knyta till gränser och gränsmärken.

Jönköpings län

Först ser vi på *Grågåsahall, en gränssten som finns beskriven till 1747 enligt kartotekskortet. Den skall ha utmärkt gränspunkten där Dörarps socken, Sunnerbo härad, Kronobergs län möter Tånnö och Hångers socknar, Östbo härad, Jönköpings län. Platsen är Färjansö i sjön Vidöstern och återfinns på ek. karta Rolstorp5D5i från 1952.

I Kävsjö socken, Östbo härad finns Grågåsamaden, åkermark och mossodling. Se ek. karta Kävsjö6D1h från 1955. Här ger inte kartbilden någon säker vägledning. Visserligen kan den odlade marken sägas avgränsas av två skiftesgränser, men det är oklart var viktiga gränsmarkeringar finns. Möjligen kan gränslinjen SO om maden vara den jag söker. Den utgår från triangelpunkt vid röse och fornminne vid Rörstorp i NO och utgör en viktig baslinje för flera skiftesgränser sträckande sig mot NV. Där skiftesgränsen från madens norra kant korsar landsvägen längre västerut finns också en väghållningssten, vilken är registrerad som fornminne av Riksantikvarieämbetet.

Så över till Västbo härad. I Reftele ligger Grågåsamossen, som hittas på ek. karta Väcklinge5D7d av 1955. På norra sidan vinklar en skiftesgräns. Till samma plats ansluter ännu en skiftesgräns. Förmodligen finns här det gränsmärke som har orsakat namngivningen av mossen. Men även detta fall är tyvärr oklart.

I Bredaryds socken i samma härad är flera öar ute i en stor mosse avgränsade med skifteslinjer runtom resp ö från den angränsande mossmarken. Denna är till stor del ianspråktagen för torvupptagning. Två av öarna heter Grågåsö, Stora och Lilla. Karta är ek. karta Lappebol5D8f från 1955.

Som helhet bekräftar inte beläggen från Jönköpings län min hypotes lika tydligt som de tidigare redovisade namnen. Men låt oss inte nedslås utan gå vidare till Värmlands län,

Värmlands län

Här är namnen koncentrerade till Säffle kommun. Flera finns på Värmlandsnäs och i Lurö skärgård i Vänern. 

Grågåsdalen är en dal på östsidan av Värmlandsnäs, i Ny socken, Näs härad. Kartan är ek. karta Örö10D1a från 1964. Dalen ligger strax norr om sockengränsen mot Botilsäter, likaså i Näs härad. Dalen torde ha fått sitt namn efter det bronsåldersröse, som ligger på Kroksnäs udde vid Vänern. I röset är ett femstensrör uppsatt upplyser Riksantikvarieämbetets Fornsök. Röset ligger 12 meter NNV om dagens sockengräns. *Grågås Sten är omnämnt som östligaste råmärke 1654, säger kartotekskortet. Här betraktar jag identifikationen mellan gränsmärke och benämningar som klar. Eller syftar Grågås Sten egentligen på själva bronsåldersröset? Det skulle kunna öppna för att grågås på något sätt avser urgamla artefakter, förhållanden; då kanske från tiden innan kristendomen?

Ön längst uppe i NV i Lurö skärgård, Eskilsäter socken, Näs härad, heter Grågåsen, angiven som holme/skär. Här krävs två kartblad: Ek. karta Lurön9D4a och Vithall 9D5a, båda från 1963. Norr om Grågåsen visar kartan ett bredare stråk med öppet vatten i denna arkipelag fylld av öar och holmar i varierande storlekar. I detta sund löper fastighetsgränsen som avgränsar Lurö gentemot Kyrkskärgården 1:1 i norr. Det är möjligt att Grågåsen har ett gränsröse eller att själva holmen har setts som Lurös gränsmärke i NV.

Vi lämnar Värmlandsnäs för Svanskogs socken i västra kommundelen. På ek. karta Källbyn10C3d från 1966 finner jag Grågåstjärn i kuperad skogstrakt. En skiftesgräns passerar tjärnet kanske 40 meter söder därom. Möjligen finns på denna en gränsmarkering.

För Värmlands del får några lokaler ännu betraktas som oklara, men de två förstnämnda ovan ger en klar uppgift om att vi följer rätt spår.

Stockholms län

Stockholms stad har namnen *Grågåsen, Grågåsens gränd och Grågåsgränd i Gamla stan. N. Ahnlund skriver att gatan Gåsgränd förr hette Grågåsens gränd efter hustru Ragnhild Grågås, som bodde där åren kring 1500 10). 

"Gragasenne grendh" omtalas 1492 och några år senare används beskrivningen "nest nordan hwstrv Ragnil Gragasonne gardh"11). År 1506 omtalas en gård "vestan mwr belegen nest offuan Ragnildh Gragassan gardh"12).

Ingen förklaring lämnas till bakgrunden för Ragnhilds andranamn. Från kartotekskortet för *Grågåsen antecknar jag: "westhen mur offuan fför graagasen", vilket ska vara hämtat från 1494 22/9 Sthlms jordeb. 1474-98, s. 258. Dessa två äldsta omnämnanden, från 1492 och 1494, gör det möjligt enligt min uppfattning att där har funnits gränsmärke efter vilket hustru Ragnhild har fått sitt namn.

Grågåsen i stadsbebyggelse

En sökning i Lantmäteriets ortnamn på ´grågås´ger i tillägg till de flesta redan behandlade namnen även ett antal Grågåsen i stadsbebyggelse. Upphovsrätten till kartmaterialet: ©Lantmäteriet. Samtliga återfinns som traktnamn (förmodligen ofta kvartersnamn) uppe i höjdlägen. Fågeln grågås kan leva i skilda biotoper, men höga berg långt från vatten och öppna gräsytor tillhör inte dessa. Namnen är troligen i de flesta fall unga, men kan i vissa fall anknyta till en äldre beteckning för t ex ett gränsmärke. En namngivning där ett antal närliggande kvarter har fått fågelnamn vid stadsplaneringen är även möjligt.

Städerna med dessa namn är: Stockholm, Södertälje, Vaxholm, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna, Mölndal, Falköping, Skellefteå och Hässleholm.

Norge

På liknande sätt ger en sökning i karttjänsten på www.norgeskart.no ett antal gatu- och vägnamn. Välj karttjensten ´Fastmerker´ och sök på ´grågås´. Liksom för de svenska namnen i stadsbebyggelse går jag här förbi dessa, uppräknade under "adresser". En utredning av bakgrunden för dessa namn kräver en fördjupad undersökning med nedslag i annat material. Istället tar jag mig an ortnamnen under "objekter".

För att börja inte alltför långt från svenska gränsen görs första uppehållet väster om Edaskogen. Grågåsmyra ligger där sockengränsen mellan Eidskog och Sør-Odal kommuner passerar. En fullt möjlig ´gränsmyr´.

Samma namn återfinns i Åsnes kommun i Hedmark fylke . Denna myr ligger i passet mellan de tvenne Salberget i N och S. Här passerar den den gamla Finnvegen ner till huvudbygden. En fastighetsgräns passerar myren men oklart om denna gräns avses. Andra gränser finns inte alltför långt undan.

Trysils kommun har de varandra närliggande Grågåsmyra och Grågåskølen. Gränslinjen för vad som förefaller vara ett naturreservat korsar båda myrarna. Antagligen är namnen äldre än reservatet. Grågåskølen är nästan 1,5 km lång och därtill bred. Den ligger rakt nedanför den höga Granåsen, vilken har ett gränsmöte på toppen. Myren kan därför ha fått sitt namn efter att just den i motsats till de andra stora myrarna i trakten finns rakt framför gränsmärkeshöjden.

Grågåstjenn, Søndre och Nordre i Søndre Lands kommun är två mindre sjöar belägna i hög skogsterräng. En gränslinje tangerar den södra sjöns sydspets. Uppmätningen av denna gräns gav en gång en gränslinje vilken inte är helt rät. Detta förhållande tyder på att den har viss ålder.

För att fortsätta med naturnamn så har Kviteseids kommun ett Grågåsi, vilket är en hög ås med flergränsröse. Kartutsnittet i länken är hämtat 2016-05-10, upphovsrätt ©Kartverket, Norge.

Grågåstangen är ett mindre näs i havet beläget i Råde kommun, Østfold fylke. Här bör det vara lämplig mark för vår fågelart. Ett gränsmärke på udden skulle kunna tänkas om fastighetsgränsen mellan Søndre och Nordre Tasken förr löpte annorlunda än idag.

I Östre Totens kommun finns två lantbruk inom byn Narums område. De heter Grågås-Narum och Söndre Grågås-Narum. Dessa ligger vid Narums gräns i öster mot bl a Solberg. Namngivningen vid gårdarnas utflyttning från byläget kan ha skett utifrån läget mot något gränsmärke mellan byarna. Dessa gårdar ligger i en fullåkersbygd. 

Härmed avslutas denna korta och översiktliga genomgång av lättillgängligt kartmaterial. Förhoppningen är att läsaren ska ha fått uppfattningen att sannolikheten är stor för att ortnamnen med ´grågås´ i många fall på något sätt hör ihop med gränsmärken och gränser. I nästa avsnitt följer mitt avslutande resonemang.

Noter:

10) Ahnlund, N: Stockholms historia före Gustav Vasa, s. 470. Stockholm 1953
11) Stockholms gatunamn, s. 57, Tredje utökade och reviderade upplagan. Stockholm 2005, har uppgiften från Stockholms stads tänkebok 1483-1492, s. 612 och Tänkeboken 1492-1500, s 277

12) Stockholms gatunamn, s. 57, Tredje utökade och reviderade upplagan. Stockholm 2005, har uppgiften från Stockholms stads tänkebok 1504-1514, s. 139.