torsdag 31 december 2020

Skårdals skate 4

Skårdals skate

På försommaren vandrade Hans Wedberg och jag i markerna vid Skårdal och Surte. Resultatet från min sida blev tre inlägg på bloggen i juni månad. Innan skildringen kommit till slut grep vissa frågetecken vid Hallandsgränsen tag i oss och lämnade material för texterna under hösten. Dags nu att ta upp tråden med skildringen av gränsmärkena kring Skårdals skate. Så hamnar alla inläggen om Skårdal på 2020.

Jartus backe

I inlägg nr 3 den 13 juni skrev jag om Åke Widengren och hans förslag att fsv iæþur kunda ha utvecklats till ´Hjärpe´ i Hjärpås och till förleden i Hiartturssnæs (mosæ). Under sökning efter namn utifrån detta grundord, betydande ´åskant´, ´brant bergsås´, ´randen av ett berg´ o dyl har jag därefter träffat på ortnamnet Jartus backe belägen på gården Ilen i Rännelanda sn, Valbo hd. Det är fråga om en grusgrop vilken togs undan som samfälld vid skiftena av Ilen på 1800-talet. Upptecknaren av namnet 1950 antog att ett personnamn kunde ingå i namnet. 

Uttalet för Jartus backe anges: Uttal och stavning ligger onekligen nära den för Hiartturssnæs mosæ.

Terrängen kan beskrivas så här. På platsen finns en serie med mindre bergkullar i rad i riktning S-N. Åkermark dominerar på båda sidorna om bergkullarna. Dessa bildar gräns mellan avrinningsområdena till Örekilsälven och Valboån. Nordligaste gården vid raden med bergkullarna heter Jersalen. Förleden är från iæþur och efterleden kommer från ´halen´, med betydelsen ´svans, ände´. Namnet på gården visar att raden av bergkullar har setts som en iæþur. Skäl finns därför anta att grusgropen inte har fått namn efter en person utan att ljudutvecklingen varit likartad som den antagna för Hiarturssnæs (mosæ).

Upptäckten av namnet Jartus backe vill jag gärna se som en bekräftelse på att uttalet av fsv iædhur kan  förändras så att stavningen hiarturssnæs mosæ blir rimlig och därför valdes av skrivaren av Dalslandslistan. Jartus backe vid en ´jär´ styrker Åke Widengrens tanke med en koppling IæþurHiarturssnæs (mosæ). Detta gränsmärke har vållat svår huvudbry både vad gäller betydelse och lokalisering. Widengren har därför lämnat ett bidrag av stort värde för tolkningen av Dalslandslistan i handskriften KB B 59 med Äldre Västgötalagen. 

Senåss

Vid slutorden för flera av de tidigare inläggen om Skårdals skate har jag trott mig snart kunna behandla detta märke. Men tillbakablickar för nödvändiga kompletteringar har kommit i vägen. Men nu är det dags.

Ingen i bygden kände till namnet Senåss då Kalén hörde sig för. Han hade ingen bestämd uppfattning om betydelsen av namnet Senåss 1554 men han pekade på möjligt samband med ordet sin, ´vara (stå) i sin´, och sina, ´avtaga, upphöra´. Det är alltså fråga om kor som mjölkar dåligt. Betydelsen tänkte han därav ungefär som ´den torra åsen´.

Moräntäcket är tunt på alla bergsryggarna mellan Jennylund och Surtesjön. I öster är ryggarna flacka medan randbergen i väster är rejält kuperade. Torra åsar med dåligt bete var det säkert frågan om. Kalt berg finns på många ställen. På ett av dessa berg ses i kartans mitt ett fornminne markerat med R. Där finns fortfarande vallar efter en skans. Platsen kallas Synsås och bjuder på en magnifik utsikt mot älvdalen och Bohus fästning.

Skärmklipp från Topografiska kartan 2020-12-28. Lantmäteriet

Namnet Synsås bör ha med verbet ´syna´ och substantivet ´syn´ att göra. Tanken går till ´tillsyn´ och  ´uppsyn´. Soldaterna som i orostider bemannade skansen hade säkert till uppgift att hålla utkik. Berget närmare Jennylund har på kartan i större skala namnet Skansen utan att där finns några spår efter en sådan anläggning. Namnet Synsås ev = Senåss kan därför eventuellt ha omfattat ett större område än berget närmast R-symbolen. 

Namnet Senåss kan ha bytt skepnad till Synsås under tidernas gång. SAOB ger också exempel på hur ´syna´ och ´syn´ på 15- 1600-talen stavades med ´i´ och ´ij´.

Under vår vandring höll Hans Wedberg på Synsås (berget med skansen) som gränsmärket Senåss. Även om identifikationen är riktig menar jag för egen del att punkten är för långt västerut för att i realiteten ha kunnat utgöra gränsmärke. Äldre kartor över Skårdals skate och lämplig försvarsterräng ger att en linje i mossarna från Nordmossen till Surtesjön var mera sannolik. Gränsmärke angivet till Synsås vill jag se som ett möjligt uttryck för en svensk vilja att inskränka enklavens område. Läs mera i inlägget Skårdal 2 från den 5 juni om mosstråken i norr - söder.

Utsikten mot Bohus fästning från fornminnet Synsås RAÄ-nr Nödinge 4:1. Eget foto

Surtuliida
Namnet skulle kunna återges  med "liden vid Surte", skrev Kalén. Men utifrån genitivändelsen -u i Surtu- antog han att ån från Surtesjön kan ha hetat *Surta, ´den svarta´. Det skulle förklara den feminina genitivändelsen.

Namnet skulle så avse den branta sluttningen som ån forsar nedför. Gränshandlingen från 1554 förtydligar till "högst i Surtuliida". En mindre väg går på skrå i sluttningen upp till sjön. Den branta sluttningen kallas ännu Surtelid enligt Kalén. 

Exakta punkten går inte att fastställa. Ingen administrativ gräns från de senaste århundradena kan sägas anknyta till "högst i Surtuliida" vare sig för ån eller vägens högsta lägen. De äldre kartor som återger skaten som en rektangel har istället en hörnpunkt i Surtesjön eller vid dess sydvästra strand. Se exemplet på karta N5.

Karta N5 utan år över Göteborgs och Bohus län. Norr är till höger i kartbilden. Läns- och  häradskartorna. Lantmäteristyrelsens arkiv

Här är gränshörnet i Klevebergen, som faktiskt är allra högsta berget öster om Södra Surtes gamla tomter. Den närbelägna mycket branta stigen från byläget nordost upp till kvarnbäckens utflöde från Surtesjön  skulle, innan samhället Surte tillkom, också kunna vara den ursprungliga Surtelid. Till en sluttning benämnd ´lid´ hör ofta en färdväg. Visst skulle "högst i Surtuliid" kunna vara här. På Klevebergen påträffade vi dock inget tydligt röse. Även om inte exakta platsen för gränsmärket kan fastställas kan området begränsas till Klevebergen och området kring kvarnbäckens utlopp från Surtesjön. 

Topografiska kartan med inägomarkens rågång mellan Norra och Södra Surte ritad med orange. Lantmäteriet

Kielsbergett
Namnet är obekant för eftervärlden och totalt försvunnet. För Kalén var det ändå inte svårt att utpeka bergklumpen öster om landsvägen i skillnaden (gränslinjen)mellan Södra och Norra Surte. Berget heter idag Brattås. Rågången tangerar berget vid dess södra fot. 
Min tanke är att just gränsskillnaden gett namnet. "Skilleberget" efter ´skiljet´ hade varit en bättre stavning. 

Brattås har aldrig varit ifrågasatt som Kielsbergett. Men berget ligger nära första landmärket vid älven, gååsholmen, och gränsen löpte från älven rakt mot den större bergsbranten i öster. 

Geometrisk avmätning Surte (Norra) 1697. Lantmäteriets Historiska kartor

På kartan från Geometriska avmätning 1697 återfinns ett gränsröse i bergen öster om platsen där gärdesgården upphör vid kanten av berget. Det förefaller som att gränsen mellan Norra och Södra Surte utgår från bergsymbolen vid älven, gååsholmenn, och drogs rakt mot toppen på det berg som finns alldeles nordost om Södra Surtes byläge (söder om Baddammen). Se topografiska kartan ovan. Detta berg är också tänkbart som Kielsbergett. Vi fann inga rester efter röse på toppen av detta berg. Så det vedertagna Brattås får fortsatt gälla som Kielsbergett.

gååsholmenn
Redan på Kaléns tid var holmen borta. Uppslamning hade förenat holmen med stranden på östra sidan. Namnet hade därmed ändrats till Gåsakullen, skrev Kalén. Namnet torde inte tarva någon förklaring ansåg han. Men då ´gås´ inte är ovanligt i namn på gränsmärken utan att det syftar på fågeln, är hans avsedda tolkning inte självklart den rätta. Se mina fyra blogginlägg i ämnet, "Gränsmärken och gammal lag, Grågås", från april - maj 2016. Gäss bör dock här vid älven haft lämpliga betesmarker så Kaléns tolkning bör få företräde. 

Slutord
Så har berättelsen nått det avslutande Elffuen. En reflektion jag gör är att vandringarna med undersökning i terrängen är relativt snabbt avklarade. Intrycken och materialet man samlar på sig kräver därefter betydligt längre tid för att följa upp, bearbeta och formulera. Om man inte fullföljer det direkt finns risken att andra studieobjekt tar över engagemanget.

Frågan om när Skårdals skate förlorades från Sverige har jag inte tagit upp. Vissa forskare har pekat på att dansk-norske kungen Christian I på 1470-talade lovade att återlämna Gotland, Skårdal och Surte bara han åter fick bli svensk kung. Man har därav antagit att det inte var alltför lång tid dessförinnan  som området hade knutits till Bohus fästning och Norge. 

Erik Hedberg (2008) påpekade att under Magnus Erikssons 1319 - 1365 tid som unionskung regerades Sverige av danska regenter liksom under långa tider inom ramen för Kalmarunionen. Ingen anledning fanns till gränskrig vid Göta älvdalen och det hade inte stor betydelse vart området hörde. Älven var öppen för internationell fartygstrafik och enligt medeltida överenskommelser rådde tullfritt handelsutbyte mellan de nordiska länderna. 
Unionskungen Erik av Pommern bröt traditionen och införde Öresundstullen och flera andra passagetullar. År 1439 avsattes han som kung i Sverige. Första svenska klagomålet på norrmännens passagetull vid Bohus kom 1441. Så Erik av Pommern kan ha legat bakom det hela.

Samtidigt anses Skårdals skate vara skiljt från Västergötland redan i Dalslandslistan knuten till handskriften KB B 59 med Äldre Västgötalagen. Denna gränslista anses skriven ett par årtionden in på 1300-talet, alltså under början av Magnus´ tid som norsk-svensk kung. Genomgången i mina inlägg tyder på att Surtuliida-Surtubærgh, Moenn-Hiarttursnæs mosæ (Nordmossen) och Wiikenn-Diupudal motsvarar varandra. Bohus fästning bör ha kunnat tillgodogöra sig nyttigheter från Skårdalsenklaven ganska kort tid efter att borgen började byggas 1308 vilket kom att avspegla sig redan i Äldre Västgötalagens Dalslandslista. Men för kyrkogången fanns ingen anledning att ändra. Nödinge kom fortsatt att gälla. 



 


 

måndag 2 november 2020

Ulvåsa knall och Ljusahall på Hallandsgränsen

 De svenska gränslistorna av 1554 och 1603 nämner Lyssahall resp Liusehall som märket närmast (norr om) Store Fyllemyst. Kalén skrev att förlederna i namnen otvivelaktigt bär en form av Lövsjöns "riktiga" namn i vilket adjektivet ljus eller dialektens lys ingår. 

Namnen är utdöda och märkena kan inte med full säkerhet placeras. Kalén antog dock att det bör vara på den skarpt uppstigande höjden söder om sjön. Den heter nu Ulvås, vilket kan jämföras med den danska listans namn 1555, Wulua aassaknalla. Det skall utläsas Ulvås knall (eller knallar). Åsen har två höjder och dagens gränsvinkel är en bit ned i nordsluttningen av den norra. 

Gränsområdet söder om Lövsjö. Från Topografiska kartan 2020-09-10. Lantmäteriet

Karlsjö skrev att Ljusahall anses vara en stenhäll i Lövsjö vars klara vatten sannolikt återspeglas i namnet. På Falks karta från 1713 såg han gränsen passera en holme, Skarhallen, i sjön. Stavningen är dock här osäker lägger jag märke till då vikningen av kartan tyvärr döljer en del av texten. De fem sista bokstäverna verkar vara -alten. Sockenbestämningen för Förlanda socken 1798 har namnet Skårbulten.  

 Från Falks krigskarta 1713. Lantmäteriets Historiska kartor

Den aktuella holmen är den lilla holmen på vyn över Lövsjö. Fotot är taget från den plats där stenmuren uppifrån Ulvås når stranden av Lövsjö.

Gränsmärket Skårbulten eller kanske Skarhalten på holmen i Lövsjö. Kan också ha varit Ljusahall.  Eget foto

Vid gränsvinkeln på norra delen av Ulvås finns en stenmur i gränsen norrut. Stenmuren bildar efter c:a 7 meter en svag vinkel till vänster. Vid vinkeln, inbyggt i muren, finns ett femstenarör! Detta var för Kalén och Karlsjö okänt. Hans Wedberg och jag upptäckte det efter att ha strävat på uppför Ulvås branta västsluttning. Vi är dock inte de första som känt till existensen. Lars-Göran Bengtsson i Horred, väl känd i dessa skogar, visade sig vid samtal också känna till det. Det är inte så lätt att uppfatta då det delvis spridits ut och stenar flyttats i samband med bygget av stenmuren. Den vinklade avslutningen på stenmuren avser väl att visa hur gränsen ändrar riktning mot märket Store Fyllemyst.

Hans undersöker femstenaröret vid gränsvinkeln på Ulvås. Eget foto


Femstenaröret sett från väster. Eget foto

Platsen för femstenaröret är inte en fix, d v s bestämd, punkt. Inget naturföremål är knutet till platsen. Då det står i sluttningen mellan Ulvås´ norra "knall" och Lövsjö kan man våga sig på gissningen att placeringen är resultatet av en kompromiss. Svenskarna kan ha hävdat holmen i sjön och danskarna högsta åsen längre söderut. Man kan ha mötts i sluttningen däremellan. Detta väcker tanken att i så fall kan gränsvinkeln med märket Store Fyllemyst också ha varit utsatt för viss förskjutning. Om danskarna förlorade lite terräng vid Ulvås jämfört med egna ståndpunkten bör man istället ha vunnit något uppe på Svalås. Tjärnet Mörka-Per kan ha varit balanspunkten vid sådana beräkningar och avväganden. Någonstans i domböcker och arkiv vilar kanske beskrivningen av när och hur femstenaröret på Ulvås kom till.




torsdag 15 oktober 2020

Gränsmärket Store Fyllemyst på Hallandsgränsen

Store Fyllemyst i gränslistorna 1554 och 1603

Enligt de svenska listorna från 15- och 1600-talen utgjorde Store Fyllemyst nästa märke norrut. Myst eller möst är dialektalt främst i norra Halland men även i gränstrakterna i Mark, Bollebygd, Askim och Sävedals härader för mosse, oftast närmast kärr, men de namnbelägg som ges av kartorna visar att det också kan avse göl eller tjärn. På kartan är mystmöst något av alternativen: enbart sankmark, sankmark med tjärn eller enbart tjärn!

Myst,möst hör antagligen etymologiskt ihop med mosse och mossa. Man tänker också på ordet ´must´, drycken av med fyllig karaktär utvunnen ur bär eller frukt. Enligt SAOB jämförs substantivet ´must´ med latinets mustus, som är besläktat med ett grekiskt ord för fuktighet. En mosse är dock inte alltid så fuktig. Myst förefaller vara en fuktigare variant av mosse, ofta med ett ej trädbevuxet parti, kärr, eller tjärn som håller på att växa igen. Utan tvekan rejält våt mark.

Redan för hundra år sedan var namnet Store Fyllemyst okänt bland lokalbefolkningen då Kalén hörde sig för. Finns några mossar i gränsområdet som har eller har haft ´myst´ i namnet?  

Röret vid tresockenmötet, det i senaste inlägget antagna Askers hall, ligger på fastmarken alldeles norr om en våt mosse, vilken i sin tur är större än mossen som finns längre söderut i gränslinjen, likaså vattenfylld där gränsen passerar. Swalås Mysta finns angivet på 1700-talskartan över Idala skog för dessa sankmarksytor och en ännu mera utvidgad, som från sydöst medsols till nordväst omgränsar röret. Karlsjö återger Kaléns Svalås Möst från kartan. Men rätta texten är Swalås Mysta. Att utgå från exakta stavningen kan visa sig viktigt i slutänden när gränsmärket skall placeras. Markytor i alla tre socknarna är berörda. 

 

Från karta med terrängskuggning. Lantmäteriet. Egen bearbetning

Några förklaringar till kartan: 

Mossmark framträder som en jämn yta på kartan. I höglänt västsvensk terräng med hög årsnederbörd och relativt låg avdunstning förekommer också tuviga mossar på sluttande mark. Så bör vara fallet också på Svalås inom den blå ringen som omsluter texten Store Fyllemyst?. Gränslinjen sträcker sig från Klåvan vid nederkanten till orange pricken, röset i Swalås Mysta, eventuellt = Store Fyllemyst. Där möts de tre socknarna och gränsen vinklar till det lilla röset nära övre kanten där Svalåsamossen (Falks Fele Möst) korsas. Området i södra delen av Svalåsamossen , markerat med två korta blå horisontella linjer, är det öppna partiet av mossen. Den liknande markeringen åt Skogsbo till är en liten mosse som har samma helt öppna yta. 

Nästa kartfynd är Stora och Lilla Svalemyst som ligger norr om och nedanför Svalås, i riktning mot Givared i Förlanda. De namnen återfinns på dagens topografiska karta.

Falks krigskarta, 1713, har Fele möst klart nordöst om bocken på gränslinjen. Denna har han, förmodligen felaktigt, placerat vid Askers klåva. Placeringen på kartan stämmer ganska väl med den mosse som på dagens kartor heter Svalåsamossen, belägen öster om och nedanför Svalås. Till allra största delen är den i Horred men korsas av gränsen i norra delen. Där kan den inte klassas som vattenfylld. Den är här trädbevuxen. Mindre partier längre söderut i mossen är mera vattensjuka och längst i söder saknas helt träd eller buskar i ett avgränsat område. 

I tre områden finner vi alltså förleder utifrån Svalås kombinerat med ´myst, möst´. Stora Svalemyst i Givared bör väl då den ligger en bra bit in i Halland kunna lämnas åt sidan som kandidat för Store Fyllemyst. Men det förhållande att den danska listan av 1555 inte upptar detta märke skulle förstås kunna betyda att de svenska kraven här varit vidlyftiga och sträckt sig in i Halland. Men de andra kandidaterna för gränsmossen har betydligt mera som talar för sig.

Mossen söder om röret vid tresockenmötets gränsvinkel (en del av Swalås Mysta) är tänkbar som Store Fyllemyst då den mossen är relativt vattensjuk och är den större i förhållande till mossen längre söderut i gränslinjen. Senare skall jag återkomma till en annan tolkning än mosse fylld med vatten. Om detta var Store Fyllemyst måste Askers hall flyttas tillbaka till Askers klåva. Askers hall efterträdde i så fall den äldre beteckningen Texle ås för det röret. Det yngre Texleberg avsåg då bergklumpen närmast Hällesjö.

Den räta linje som Falk ritade från Askers klåva till Ulvås kan ses stämma överens med dansk uppfattning då Store Fyllemyst saknas som gränsmärke i den danska listan. (Se Falks karta i föregående blogginlägg.) Däremot har ju faktiskt Falk en Fele möst på sin gränslinje, men placerad nedanför berget, vid Svalåsamossen. Närmast till hands ligger väl tanken att ´fylle´och ´fele´ är olika stavningar för samma sak. 

Syftar ´fyllemyst´ på en mosse full med vatten, eller möjligen torv? Materialet är då ´fyllet´ i mossen.

Men den öppna södra delen av denna mosse, Svalåsamossen, har förmodligen i långliga tider använts vid jakt. Där finns ett jakttorn från vilket utsikten är sådan här över den helt trädfattiga mossytan.


En del av det öppna partiet i Svalåsamossens södra del. Eget foto

Mossen var och är ett bra ställe att fälla vilt på. Då Horreds sockenskog skiftades ut på de olika gårdarna kom denna öppna mosse att undantas som samfälld mark. Man kan undra om det var för jaktens skull, planerad torvtäkt eller hade mossen även betydelse för myrslåtter? För det som brukas gemensamt har danskan ordet fælles som betyder gemensam. I svenskt språkbruk är det inte ovanligt att avslutande s-et faller bort. SAOB ger därtill belägg för att ´fylle´ ända sedan 1500-talet har använts för det läge då månen blivit ´full, fullmåne´. Den står (är) då i sitt ´fylle´. Sedd i terrängen uppfattar man denna öppna yta som rund och därtill ljus jämfört med omgivande mörkare vegetation. Kan Store (Full)månemossen vara innebörden av namnet?

Dessa tolkningsmöjligheter visar på osäkerheten om förleden i Falks Fele Möst verkligen avser motsvarande förled i Store Fyllemyst

Denna södra del av Svalåsamossen är mycket vattensjuk. Man får närmast intrycket att där var en göl för inte alltför lång tid sedan. I sydöstra kanten silar överskottsvattnet ut från kanten som på en kallkälla.

Falk har ännu en ´möst´ SSÖ om Fele Möst. Dagens topografiska karta och ortofotona från Lantmäteriet visar att en mindre öppen mosse helt utan träd och buskar finns i överensstämmande läge 600 meter från Svalåsamossen. Mossen är belägen strax söder om en skogsbilväg. Falks återgivning av formen  på sin ´möst´ stämmer väl med den öppna ytan för denna mycket vattensjuka mosse. Dessa två mossar är de enda i området med denna ovanliga karaktär. 

Att Falk valde att ta med dessa två ´möst´ på sin karta kan vara en indikation på att de utgjorde ett par och då Store resp Lille Fyllemyst. Med Store Fyllemyst bör ursprungligen ha avsetts endast det öppna partiet i södra delen av dagens Svalåsamossen. Där finns inget gränsröse. Men där gränsen söderifrån når norra delen av mossen finns faktiskt ett mindre röse. Se bilden här nedan.
  
Mindre gränsröse i linjen c:a 8 meter söder om platsen där Svalåsamossen nås. Röset ligger i brant sluttning 3 meter högre än mossen. Stenen med röda färgrester visar gränsens sträckning. Fotot taget mot väster. Eget foto

Markens kraftiga lutning får här ses som ett stort hinder för att resa femstenarör eller så stora rör som finns på Skogaås, i Askers klåva och vid tresockenmötet. Det kan ha varit anledningen till att mossen endast fick detta lilla röse. En skifteslinje i Horred ansluter till gränsen här eller alldeles i närheten. Tänkbart är därför att röset tillkom i samband med 1793 års storskifte över Horreds sockenskog eller någon gång under 1800-talet. Röset i sig stärker därför inte klart Svalåsamossen som Store Fyllemyst .

Mörka-Per

I gränslinjen mot Ulvås finns ett tjärn, som med rätta skulle kunna så som stort och tydligt terrängföremål ha valts ut som gränsmärke. Det är Mörka-Per i en mycket vattensjuk mosse något närmare Ulvås än Svalåsamossen. (För läget av Ulvås och Mörka-Per, se utdraget från topografiska kartan i förra blogginlägget.)

Genom att en myst också kan vara en sank mosse med öppen vattenyta öppnar sig möjligheten att Store Fyllemyst var mossen med tjärnet Mörka-Per. Detta blir ett tredje alternativ. Lille Fyllemyst bör i så fall vara den öppna södra delen av Rävlymossen, vilken är bevuxen med vass, alltså vattensjukt där. Platsen är öster om Mörka-Per. På fastmarken mellan dessa vattenområden bör den stig mellan Givared i Förlanda och Letebo i Horred som Falk ritade med på sin karta ha gått. Vandrarna passerade tjärnet som därför inte kan  ha varit obekant.  

Intressant är att såväl Mörka-Per som den större sjön Jällsjö på Hallandssidan helt saknas på Falks karta. Det säger något om den brådska under vilken kartläggningen måste ha företagits sommaren 1713.

Han hade säkert någon från lokalbefolkningen med i skogen. De kunde inte besöka alla platser. Man får anta att en del är ritat utifrån vad som berättades för honom. Så kan jag tänka mig att de inte hade sjöarna inom synhåll. I så fall hade de nog ritats ut.  

Men varför heter tjärnet eller gölen i mossen Mörka-Per? En tanke kan vara att den kommit att omtalas som ett märke per se. Märke har förstås med gränslinje och gränsmärke att göra. Närliggande betydelse finns i namnet på häradet i öster, Mark. ´Per se´ betyder ´i sig (själv), som sådan´. Uttalet av per bör ha varit ´pärr´. Avslutande se kan ha uppfattas som sø, d v s sjö. Sjön sågs som ett gränsmärke i sig själv. Inget gränsrör behövde byggas där. Skönt, måste en gång rörbyggarna ha tyckt. Beteckningen Fylle myst kan ha ersatts av Märkepersjön, där sjön senare försvann och vokalerna i märke förändrades till ö och a. Ekonomiska kartan Nabbared 1965 har den uppdykande stavningen Mörkapper. Dubbelskrivningen pp kan vara fel för rr, som bör stämma bättre med ett äldre uttal. Åtminstone fanns inte några appar vid den tiden! 

´Per´ enbart betyder bl a ´genom´. Alternativt kan namnet på tjärnet ha utgått från det kortare Märke, per, dvs Märke, genom, skrivet efter samma ålderdomliga ordföljd som de som gjort värnplikten känner igen från listor över persedlar i utrustningen.

Ett namnbyte kan ha lett till att Store Fyllemyst inte var känt av den lokalbefolkning som Kalén tillfrågade på 1920-talet.

Kalén och Karlsjö om Store Fyllemyst

Båda gör misstaget att betrakta Swalås Mysta på Idalakartan från 1780 som samma mosse som Svalåsamossen. Swalås Mysta är alltså sankmarkerna kring tresockenmötet/gränsvinkeln uppe på berget medan Svalåsamossen ligger nedanför Svalås på dess östra sida. Utifrån tre resta stenar i sluttningen ovanför Svalåsamossen dras slutsatsen att dessa sannolikt är gränsstenar för Store Fyllemyst. De antagna råstenarna är upptagna vid fornminnesinventering som RAÄ Förlanda nr 2. Tyvärr står dessa tre stenar i rad, ett trestenarör, i en skifteslinje på Horreds sida om gränsen! Dessa stenar på gott avstånd från Svalåsamossen är inte i vår gränslinje och har inget med gränsen att skaffa.


Trestenaröret RAÄ Förlanda 2 i hyggeskant vid skifteslinje i Horred. Eget foto

Avståndet och läget i förhållande till gränslinjen framgår av detta foto  taget mot SV från stenarna. 
Skogskanten till höger visar på gränslinjen. Kalhygget med planteringen är på Horredssidan.

Gränslinjen sedd från trestensröret, felaktigt angivet som beläget i Förlanda. Eget foto

Dessa författares utpekande av Svalåsamossen som Store Fyllemyst bygger alltså på felaktiga utgångspunkter både vad gäller mossarna och fornminnet. Tillkommande argument krävs om Store Fyllemyst med rimlig säkerhet kan identifieras med Svalåsamossen.

Argumenten

Jag gör ett försök att presentera argumenten för varje alternativ så som jag ser dem.

Swalås Mysta

1.  Svalås som gränsberg återfinns redan 1652 på Kietell Classon Felterus´ karta över Halland (M 9 i Lantmäteristyrelsens arkiv). Kartan finns återgiven i Pablo Wiking-Farias Kartor över Halland 1482-1718, Länsmuseet Varberg 2011. Vid 1700-talets uppmätningar av sockenskogarna i Idala och Horred anges namnet Svalås för tresockenmötet/gränsvinkeln. Falks karta 1713 avviker och är troligen missvisande på denna punkt. Röret bör vara gammalt och då namnet Svalås inte finns med i gränslistorna bör det bära något av de tänkbara Askers hall eller Store Fyllemyst.
2.  Röret finns på fast mark, en liten höjd, ett 15-tal meter från mosskanten på en av mossarna utgörande Swalås Mysta på Idalakartan 1780. Denna mosse kräver stövlar för att passera torrskodd och den är den största bland en handfull mossar. Längre söderut korsar gränsen en mindre likartad vattenfylld mosse. Denna skulle kunna vara den tänkta Lille Fyllemyst.
3.  Då gränsen vinklar på Svalås och dessutom utgör platsen där de tre socknarna möts bör röret där bära ett namn som återfinns i gränslistorna. Store Fyllemyst är ett alternativ då Swalås Mysta på Idalakartan upptogs som en av få detaljer, därtill namngiven vilket inte heller förekommer ofta. Skälet kan vara att man ville namnge platsen med röret.
4.  Med antagande att Store Fyllemyst fanns på Svalås vid Swalås Mysta kan man förstå om den danska listan underlät att ta med gränsmärket. Genom en rakare linje mellan Askers klåva och Ulvås 
gjordes anspråk på mark tillhörande grannlandet. Sådana försök kan ses på många ställen i gränslistorna.

Svalåsamossen

1.  Detta är enda mossen som är utpekad, med det åtminstone närliggande namnet Fele Möst och så tidigt som 1713. Ett starkt argument.
2.  Namngivande kan det vattensjuka, öppna partiet i södra delen vara.
3.  Falks karta har en enda, likartad mosse, utvald bland flera jämnstora på 600 meters avstånd. Möst  kan vara den tänkta Lille Fyllemyst. 
4.  Ett mindre röse finns söder om där gränsen når mossen. 
Tveksamheter
Gränslinjen berör inte det öppna vattensjuka partiet i söder. Man kan anta att äldst endast detta avsågs med Fele Möst. Svalåsamossen ligger i den räta gränslinjen och fyller ingen egentlig funktion som gränsmärke. Särskilt gäller detta den anonyma norra delen där gränsen passerar. Oklart om det mindre gränsröset tillhör gränsen innan de senare århundradenas skiften. Stenarna vid RAÄ Förlanda 2 är inget gränsmärke vid Store Fyllemyst. Om den räta linjen mot Ulvås skulle begåvas med ett märke är det tydligaste tjärnet Mörka-Per. Lite märkligt om svenskarna skulle välja att ange mossen som endast passeras i dess norra del med ett namn som tydligt anknyter till det öppna partiet en god bit in i Sverige. En sådan namngivning skulle lämna fältet fritt för danskarna att hävda gränsförskjutning till den öppna mossdelen och så vinna mark. Tvärtom, om Store Fyllemyst = Svalåsamossen, fanns alla skäl för att från dansk sida ha med namnet i sin gränslista.

Mörka-Per

1.  Tjärnet är den tydligaste terrängdetaljen på gränslinjen Svalås - Ulvås.
2.  Mitt förslag till namnets uppkomst innebär att det betraktats som ett gränsmärke, vilket lett till att ursprungliga namnet försvann. Namnet Store Fyllemyst har varit obekant länge.
3.  En lämplig Lille Fyllemyst finns intill.
4.  Kanterna på Mörka-Per är oerhört vattenfyllda och kräver omvägar vid passage.
5.  Tjärnets närhet till stigen gjorde det känt vilket underlättar en namngivning och ökar sannolikheten att platsen blir aktuell vid en gränsläggning.
Tveksamhet
Om mitt förslag till uppkomsten av det märkliga namnet Mörka-Per är felaktigt faller argument nr 2. Å andra sidan gäller att namnet kan ha uppkommit som jag skisserar utan att mossen med Mörka-Per tidigare burit namnet Store Fyllemyst.

Värdering

Efter att ha skrivit ner dessa argument är först min känsla att Svalåsamossen är den starkaste kandidaten till Store Fyllemyst. Samtidigt ser jag för detta alternativ ett antal tveksamheter rada upp sig. Möjligen har jag varit orättvis mot Svalåsamossen i detta. Tveksamheter i liknande antal bör väl kunna dyka upp i tankarna också för de andra alternativen? Men så skedde inte.

Till sist dök ett nytt ord upp ur hjärnans minnesbank. I Västsverige liksom i Norge används ordet ´fille´, med pluralformen ´filler´. Betydelsen är trasa. Ett klädesplagg är i ´filler´ då det är söndrigt eller rivet i stycken. Att gå klädd i ´filler´ går inte an på stadsgator, men i skogen upplever många att det är okej att ha på sig gamla, avlagda kläder som ´är i filler´. De är oömma i risig och besvärlig terräng. Ordet betecknade i gammal tid något, som man ofta kom i kontakt med. Gamla kläder skulle återanvändas. De kunde t ex rivas i stycken och få nytt liv i väven till en trasmatta. 

Det slog mig att mosskomplexet Swalås Mysta består av ett antal mindre mossytor. Det är som mossen är sönderriven i stripor. Endast delvis hänger de ihop. Bokstäverna 'i' och 'y'  användes förr på varierande sätt. Tankarna på ´fylle´ och ´full´, företrädesvis med vatten, ska kanske ersättas med  'fille' som i trasa eller snarare del av trasa? ´Söndertrasade mossen´ skulle kunna vara innebörden av Fyllemyst eller ett Fillemyst.      

Ritaren av kartan över Idala skog hade svårigheter att återge de uppsplittrade mosspartierna. När topografiska kartan framställdes i modern tid ledde sönderdelningen till att ingen mosse ansågs ha tillräcklig storlek för att redovisas på kartan trots att den totala storleken är större än Svalåsamossens.

Det slår mig här sist att Mysta väl är flertal? Det stämmer i så fall väl med det faktum att en handfull mindre mossar på Svalås bildar sankmarksområdet vid röret med tresockenmötet.

Slutsatser

Efter detta inträngande i materialet i böcker, kartor och exkursioner i terrängen med god hjälp av Hans Wedberg landar jag i slutsatsen att gränsmärket Store Fyllemyst med högst grad av sannolikhet är röret vid tresockenmötet på Svalås. Namnet är då från den intilliggande mossen, den största av de närbelägna mossarna vilka längre fram i tiden fick heta Swalås Mysta på kartan över Idala skog från år 1780.

Denna placering leder till att Askers hall finns vid Askers klåva och märket Texleberg  på bergklumpen vid Hällesjö. Som Store Fyllemyst räknas dessa två upp i 1554 års svenska lista. Texle ås från Kung Valdemars jordebok och Äldre Västgötalagen (1200-talet) var dock röret i Askers klåva. Vid denna tid var det glesare mellan märkena. Långt till nästa märke men säkerligen ansågs Lövsjö markera skillnaden mellan länderna.

 




söndag 27 september 2020

Vidare längs Hallandsgränsen

Askers hall på nytt

I förra inlägget skrev jag om hur gränsmärket Askers hall skulle kunna vara detsamma som röret i Askers klåva. Klåva = liten smal dal. Eventuellt kunde namnet ursprungligen ha avsett det stora stenblock som finns högst på berget alldeles NV om klåvan. Samtidigt saknas i gränslistorna namn på röret med tresockenmötet uppe på södra delen av Svalås. Det öppnar för att Askers hall var benämningen på detta rör. I så fall bör röret i Askers klåva ha varit Texle ås/Texleberg.

För orienteringens skull visas här ett kartklipp från Lantmäteriets topografiska karta över gränsområdet.


Askers klåva är i gränslinjen mellan de två avlånga höjderna nära nedre kartkanten. Tresockenmötet är där gränslinjen vinklar. 

En krigskarta ritad av D Falk sommaren 1713 (M 13 bland Lantmäteriets Historiska kartor) över områdena längs Marks gräns mot Halland kan möjligen ge en ledtråd. 


Som synes har Falk ritat vinkeln på gränsen i Askers klåva. Rimligen bör han ha känt till gränsnamnet Askers hall, senast nämnt i 1603 års svenska gränslista. Han kan ha fått röret i Askers klåva utpekat för sig. Röret vid tresockenmötet verkar inte ha funnits med i någon gränslista varvid Falk drog en rät linje från sitt antagna Askers hall i Askers klåva förbi mossen .Fele möst, möjligen märket Store Fyllemyst, fram till Ulvås där nästa gränsvinkel finns.

Lägg märke till att Falk ritade Täxleberg som ett annat berg, skilt från berget vid Askers klåva. Med Täxleberg avsåg han tydligen endast bergklumpen som reser sig brant ur Hällesjö. Också det förhållandet tyder på att Falk utgick från att Askers hall som nästa gränsmärke efter Täxleberg var röret i Askers klåva.

Kan en gränsreglering ha inneburit att gränsvinkeln flyttades mellan 1713 och 1780? Troligen inte. Vid det senare årtalet uppmättes Idala skog. Då fanns tresockenmötet där det ligger idag. Även kartan med Geografisk avmätning över Idala socken redan 1727 har socknens gränshörn i nordost vid Swalås Röse, som förefaller stämma med dagens tresockenmöte vid gränsvinkeln. Åtminstone kan inte markeringen på kartan avse Askers klåva.

Om Falk däremot kände till röret vid tresockenmötet och att gränsen där vinklade får vi anta att det röret bar namnet Askers hall och att minnet svek varvid ett kartfel uppkom mellan att uppgifterna inhämtades i fält och tidpunkten för renritningen. Så alternativet att det ståtliga röret vid tresockenmötet och gränsvinkeln var Askers hall lever fortsatt. Så här ser det ut efter att några stenar är frilagda.

Röret vid tresockenmötet för Horred-Idala-Förlanda. Här finns också den omtalade gränsvinkeln. Den tunna stenskivan visar gränsgatans riktning söderut mot Askers klåva. De flesta stenarna är dolda under ljungen. Diametern för stenrundeln är c:a 2,5 meter. 

Hellström 2014 anger Svalås som namn för detta rör och som annat namn Askers hall. 

Ytterligare ett namn har använts. Vid gränsbestämning för Förlanda socken 1798 skrevs att socknen skulle möta Idala och Horred vid boken. Där skulle ett femstenarör vara rest. Vad kan boken vara? En ´båk, vale´ använd för någon form av signalering? Nej, det visar sig vara ett ensamväxande bokträd. 

Trädet som numera är flerstammigt kan vara samma exemplar som avsågs 1798! Det står i gränslinjen NNÖ om tresockenmötet vid den högsta punkt där denna leder över Svalås. På Lantmäteriets ortofoto syns boken som en ljusgrön prick och skiljer sig så från den helt dominerande mörkgröna barrskogen.

Alldeles intill boken finns inget femstenarör men däremot aska i jorden att fundera över. Men man får väl anta att området i stort har fått benämningen efter den märkliga ensamma boken högt uppe på berget. Avståndet till röret i gränsvinkeln är inte mer än c:a 100 meter. 

Kartan från denna gränsbestämning 1798 ger inte ett tillförlitligt intryck. Gränshörnet för Förlanda fick en vinkel som inte stämmer med uppmätningen av Idala skog 18 år tidigare och inte heller med den likalydande som gäller nu. Så Förlandaborna kan möjligen ha ansett gränshörnet vara exakt vid bokträdet och därmed sig själva ovetande ha lämnat över utmark till Idalaborna! Kartan borde aldrig ha godkänts av häradsrätten.

Boken omges idag av kalhygge på tre sidor. Utsikten österut är milsvid. Läget är vindutsatt. Det mesta av det övre lövverket är borta. Man får hoppas det beror på vinden och inte på att trädet inte mår bra. Eget foto 

Slutsatser 

Övervägandena leder fram till att röret vid tresockenmötet på Svalås, inte långt från det solitära bokträdet, bör vara Askers hall. Röret längre söderut, Texle ås/Texleberg, visar också anknytning till den obekante Asker genom att det ligger i Askers klåva. Mina lokaliseringar ansluter sig till grundantagandena hos Hellström 2014.

Vem var då denne Asker? Själv leker jag med tanken att det kan vara Nordens förste ärkebiskop Ascer (Asser, Asder, Asger, Asker) med säte i Lund 1104 - 1137. Han kan ha föranstaltat om gränsläggning mellan Lunds stift och Skara stift. För Askers hall är stavningen i gränslistorna: Asgershall 1554, Algords hall 1555 och Askershall 1603. 

Möjligheten att ändamålet med den tidiga gränsläggningen mellan svenskt och danskt var Kyrkans behov av att avgränsa stiften och inte kungamakternas intresse av att skilja länderna åt öppnar för nya sätt att betrakta de äldsta dokumenten som rör gränsen mellan det medeltida Sverige och Danmark.

Källor
Se blogginlägget från 2020-08-02. 

tisdag 1 september 2020

Ett röse till på Hallandsgränsen

Askers hall

I förra inlägget behandlades det imponerande gränsröret i Askers klåva uppe på Täxleberg beläget mellan socknarna Horred och Idala. Röret kan svara mot det Texle ås som Kung Valdemars jordebok och Äldre Västgötalagens gränslistor tar upp. Eventuellt skedde en lätt namnförändring till 15- och 1600-talets listor: Texleberg. Men det är även tänkbart att dessa senare listor med Texleberg avsåg den rektangulära sten, som är placerad närmare Hällesjö och i östsluttningen av den södra bergklumpen. Om så är fallet kan röret i Askers klåva, omnämnt som Texleberg (rätteligen Texle ås) i förra inlägget, vid 15- och 1600-talens gränsinventeringar istället ha begåvats med namnet Askers hall. Låt oss se på hur detta kan ha gått till.  

Gränsmärket närmast norr om Täxleberg är enligt listorna från 1554, 1555 och 1603 Askers hall. Enligt Kalén och efter honom Karlsjö är Askers hall en berghäll. Namnet lever ännu bland folket, uppger Kalén. Han hade tydligen fått uppgiften att den finns på bergsryggen mellan Täxleberg vid sjön och tresockenmötet på Svalås.

I gränslinjen norrut från röret i Askers klåva finns en berghäll. Läget för denna stämmer väl med Kaléns placering på kartan. Så här ser berghällen ut. Gränslinjen stryker från vänster i bild (söder) till höger (norr). 


Förmodligen Kaléns berghäll utpekad som Askers hall. Eget foto

Läget i terrängen framgår av den blå punkten på kartklippet från Lantmäteriets Min karta. 


Vid berghällen finns inget anslutande röse, vilket inte talar för hällen som gränsmärke. Ett lämpligt alternativ för Askers hall finner jag i det stora stenblock som tronar högst på det avlånga berget SV om den blå punkten. 

Stenblocket högst på bergsryggen väster om Askers klåva. Eget foto

Blocket ligger betydligt närmare Askers klåva än hällen. Beteckningen ´hall´ i gränsnamn förefaller mig oftast innebära stora stenar och i en del fall gränsrör. Om innebörden är ´häll´ är det vanligen en fråga om en tunn stenskiva. Jag misstänker att stenblocket är den ursprungliga hallen och eventuellt också tidigt ansågs utmärka gränsen. Men vid en senare noggrann fastställelse bestämdes att röret skulle anläggas i klåvan nära SÖ om. Beteckningen med ´hall´ kan ha flyttas över till Askers klåva, vilken i så fall har röret med namnet Askers hall. Texle ås var äldst benämningen medan man med Texleberg avsåg den sydliga bergklumpen vid Hällesjö.

Att den avfotade berghällen överkorsas av gränslinjen kan vara en tillfällighet och det kan vara en senare uppkommen missuppfattning att denna är Askers hall. 

Längre norrut finns endast ett ytterligare alternativ till Askers hall. Det är fråga om en mindre bergshöjd vars västra del når fram till gränslinjen  så när som på tre meter. Den är dock inte särskilt karaktäristisk utformad så den bör kunna lämnas därhän i sammanhanget. Dock skall nämnas att Karlsjö har en nordligare placering av Askers hall än Kalén. Han avsåg kanske denna plats.


 Västra delen av mindre bergshöjd 3 - 18 meter öster om gränslinjen. Eget foto

Detta inlägg kom som det förra att handla om femstenaröret i Askers klåva. Rubrikens utlovade nya röse blev istället ett nytt namn på den tidigare omskrivna gränsorten. I svår terräng, både bildligt och andligt, är det bäst att sakta gå fram. Jag hoppas kunna ta större kliv nästa gång jag skriver om märkena längs Hallandsgränsen.    

söndag 2 augusti 2020

Två fantastiska rösen på Hallandsgränsen

Oklarheter om gränsrösena mellan Idala och Horred

Riksantikvarieämbetets Fornsök ger ett antal rösen och stenar som är klassade som ´övrig kulturhistorisk lämning´. Två gränsmärken har inte bedömts antikvariskt då tillräcklig fakta saknas. De tre tyngsta författarna av böcker med beskrivning av gränslinjen, fram till 1645 riksgräns mellan Danmark och Sverige, skiljer sig en del åt vad gäller lokalisering och namngivning av märkena.

Dessa oklarheter gjorde att Hans Wedberg och jag nyss företog två dagsvandringar i området med syftet att komma fram till klarlägganden på vissa punkter.

Kartklipp från Fornsök, RAÄ, 2020-08-02. Grundkartan från Lantmäteriet

Fråvö

På denna ö i Stora Hornsjön möts fyra socknar och tre härader. RAÄ-nr Horred 60:1 är upprättat efter Kaléns uppgift om gränsmärke på ön. Vid inventeringen 1988 var det inte möjligt att besöka ön och inventeringsboken saknar ytterligare uppgifter.

Därefter har Hellström bidragit med foto 2011 av ett femstenarör i dåligt skick kompletterat med ett nyare märke i närliggande sten i form av en inslagen decimeterlång järnten.

Själv besökte jag ön 2018. Det gick utmärkt att vada från Horredssidan. Då Hellström ger tillräcklig info för att uppdatera RAÄ-numret besökte vi inte ön denna gång.

1. Skogaås

RAÄ-nr Horred 59:1 uppger utifrån Kalén att berget är ett gränsmärke. Vid inventeringen 1988 upptäcktes ingen markering. Inte heller Karlsjö och hans skogskarlar upptäckte röset vid samma tid. Anledningen kan ha varit uppväxande lövsly efter tidigare kalavverkning.

I dagens läge är det mycket lätt att upptäcka den välbyggda våle som står där gränslinjen vinklar. Högsta punkten på berget ligger c:a 50 meter åt sydöst. På en 0,4 meter hög mossklädd berghäll är det runda fundamentet upplagt. Det består av ett 25-tal stenar i storleken 30 - 80 cm. Diametern är 2, 20 meter. Mittenstenen är en trekantig 1 meter hög sten. Östra sidan av stenen är slät och pekar i linje SV - NÖ. Norr om röret finns en utliggare.

Vålen på Skogaås, förr även Klocke-/Örne-/Hornaberg och Söndre ås - från öster. Eget foto 2018

Utliggaren norr om Skoga våle. Eget foto 2018

Skogaås är omnämnt först i Kung Valdemars jordebok 1231 som Klockeberg. Västgötalagens gränslista 1235 kallar det Örneberg och Hornaberg. I listorna 1554, 1555 och 1603 kallas berget Söndre ås där ´söndre´ har tolkats som södra efter läget söder om Täxleberg. Danska listan av 1555 definierar närmare gränspunkten till tjällran på åsen. Förmodligen är röret tillkommet flera hundra år tidigare.

2. Täxleberg

Täxleberg är omnämnt i alla listorna från Kung Valdemars Jordebok till 1603 års lista. Äldst är beteckningen Texle ås. Från 1554 talas om Texleberg. Den danska versionen 1555 har tillägget ´österst i´.  Både Kalén och Karlsjö placerar märket på gränslinjen öster om triangelpunkten Täxleberg. Denna triangelpunkt finns på den markanta bergklumpen som är bergets södra höjd. Samma höjdnivå har Täxleberg på mittpartiet där fyra avlånga höjder tävlar om högsta punkten. På ett av dessa är ett utsiktstorn placerat.

I sluttningen nära Hällesjö finns dock inget femstenarör, endast en rektangulär huggen sten, 50 cm hög. Den står på tvären mot gränslinjen där skifteslinje ansluter och har en fyrkant inhuggen på norra sidan.

Hellström förlägger i motsats till Kalén och Karlsjö märket Täxleberg till Askers klåva där RAÄ-nr Idala 41 beskriver röret och nämner särskilt det välbyggda fundamentet. På kartan från Fornsök ovan är det den blå punkten på gränslinjen, närmast söder om St. Bergakärr. Vi sentida vandrare fann att röret är av samma typ och storlek som Skoga våle. Slutsatsen blir att de bör ha tillkommit vid samma tid.

Röret i Askers klåva på Täxleberg - från öster. Eget foto

På norra delen av bergsryggen öster om röret i Askers klåva är två stenar resta. De är med i Fornsök under RAÄ-nr Horred 88. Man kan undra om dessa visar på den danska tillägget ´österst i´ 1555?

RAÄ-nr Horred 88, två stenar. Eget foto

Namnet Askers klåva återfinns på kartan över Idala skog 1781 (13-IDA-1). Klåvan, en sänka eller  smal dal, finns i sockengränsen, tidigare även riksgränsen. Inget gränsmärke har dock kallats Askers klåva. Men ett så stort rör som detta bör rimligen ha ett begåvats med ett namn. Då ligger Täxleberg nära till eftersom också detta parti av berget har kallats Täxleberg.

Vandrarkamraten Hans gör dock inte samma bedömning som Hellström och jag. Han menar att namnet Täxleberg endast avser den bergklump, som stupar brant ner i Hällesjö. Den tidigare nämnda rektangulära stenen skulle då markera märket Täxleberg. Själv finner jag det mindre troligt att denna mycket gamla gränsort skulle ha begåvats med, i jämfört med de övriga tidiga, en så obetydlig sten. Så här ser stenen ut.

Rektangulär sten öster om triangelpunkten Täxleberg. Eget foto 

För namngivningen av rören på detta bergmassiv får man också ta hänsyn till märket Askershall från 15- och 1600-talets listor. Och inte minst sockenförgreningen på Svalås där ett tredje rör med samma karaktär som de här beskrivna är placerat. Kalén och Karlsjö skrev inget om röret där Förlanda möter Idala och Horred. Hellström beskriver däremot röret.

Textens längd börjar här fresta på. Så jag tar en paus och väntar med att knyta ihop tråden om gränsrören till ett senare inlägg.

Källor

Hellström, Ola (2014): Gränsmärken i Göteborgsområdet
Kalén, Johan (1924): Halländska gränsmärken. Göteborg
Karlsjö, Bertil (1991): Halländska riksgränsen (i samverkan med Hallands Skogskarlars Klubb)

Kartor från Lantmäteriets webbplats, särskilt sådana knutna till äldre lantmäteriförrättningar i Idala och Horreds socknar.

lördag 13 juni 2020

Skårdals skate 3

Skårdals skate

Några kommentarer om Kaléns lokaliseringar

För Skordalsbeck markerade han med 18 i närheten av bäckens upprinnelse i Långmossen. Här ser jag nu att Långmossen rimligen är det namn som ortsbefolkningen gett honom för Nord- och Sörmossen vid Jennylund. Kalén uppger att Långmossen på 30-talet kallades Skårdalsmosse. Det senare kan inte gärna beteckna något annat än Nord- och Sörmossen betraktad som en enhet. Mossarna hänger ihop.

Moenn är på Kaléns Generalstabskarta utmärkt med två alternativa placeringar, 17 a resp b. Platserna är faktiskt i mossmark, nu sjöarna Bergsjön och Snäckesjön, vilka både delvis var mossar innan Surtesjön höjdes. Där finns inga sandmoar. Nordins avskrift har Moosen, vilket ledde till att Kalén  tänkte att Nordins original kunde haft denna skrivning innebärande en mosse. Kaléns placering av Senåss på en bergknalle i sandområdet vid Surtesjöns västra vik trängde undan Moenn-märket så att sandmoområdet lämnades. Detta bör ha bidragit till hans mindre lyckade utfall för Moenn. Gränsmärket Moenn kan inte ha legat där Kalén placerade det.

Dock skall erkännas att äran av att vara först med att tolka sandmon vid Jennylund som gränsmärket Moenn inte kan tilldelas vare sig Hans Wedberg eller mig. I Gunnar Lindecrantzs depositioner upptäcker jag att han som Moenn såg "grusfältet med St. o. La Moens torp".

hiarttursnæs mosæ

Lindecrantz identifierade detta märke från den tidigare nämnda Dalslandslistan som Skårdals Nordmosse. Där finns ett välutvecklat näs, förr Rabben, skrev han. För stavningen föreslog han en mild emendering, ´hiarthunsnäs´, vilket skulle betyda ´hjortkalvsnäs´ efter hunn = kalv. Att ett område skulle uppkallas efter just kalvar och inte efter hannarna eller honorna förefaller mig märkligt.

För tolkningen av denna del av namnet vänder jag mig istället till Åke Widengren. Han utgick från namnet Hjärpås, som enligt honom är utsatt på nutida karta och betecknar den bergsås som från Stora Viken löper söderut längs Göta älv. Själv har jag på endast på senare tids kartor funnit Järpås, som lägenhetsnamn i Djupadal. Han menade emellertid att förleden i namnet inte hade med fågeln järpe att göra utan var en förvanskad form av det fornsvenska Iæþur (västnordiska Jodurr, Jadarr) och som till nuspråk blir ´åskant´, ´brant bergsås´, ´randen av ett berg´. Ordet kan även användas för ´på kant ställd sten´, ´upprättstående sten´.

Från det nordbohuslänska folkmålet för han fram jare i betydelsen ´vävkant´, vilket visar ett ursprung från Jadarr. Ett antal namn med varierande inledande stavning ansåg han böra härledas från detta ord. Bland de bohuslänska namnen  av denna typ återfann han ett stort antal åsar, berg, kullar och klåvor.

Widengren menade att gränsmärkesnamnet skulle utläsas "Hjärpåsnäs mosse". Namnet skulle ha använts innan namnet Skårdal hade kommit i bruk p g a att ingen ´skåra´ fanns i landskapet där när vattennivån i älven stod 2,5 m högre. Detta senare kan lämnas utan avseende. För 1000 eller 1500 år sedan hade dalen samma karaktär som idag. Den avsedda mossen skulle ligga ´innanför Hjärpåsnäs´ var alltså Widengrens tolkning. Redan under medeltiden skulle Iæþur ha ändrats till Hiarttur genom att läspljudet þ blir t och till nutiden genomgått ytterligare förvandling resulterande i Hjärpås. Denna sista utveckling ställer jag mig frågande till. Däremot finns anledning att pröva Iæþur. 

Några ortnamn från Iæþur

Vid Skårdal och Surte finns dock en ännu mer framträdande bergskant än framme vid älven där Djupedal och Järpås finns. Det är fråga om bergkanten som avgränsar odlingsmarken i öster. Den kan följas mäktig från Vinningsbo till Södra Surtes gräns mot Lövgärdet. En sådan terrängformation kan mycket väl ha namngetts utifrån fornsvenska iædhur. I västra Sverige visar Dalsland upp två sockennamn, vilka har denna härledning. Det gäller Järbo i Valbo härad och Järn i Nordals härad. Bägge kyrkplatserna ligger vid tydliga kanter i landskapet, eventuellt Kroppefjäll eller en "sporre" utgående från berget i första fallet resp västra kanten på en förhöjd utlöpare av sand och grus i den mellanssvenska israndzonen för Järn. Järbo skrevs 1531 Jerbode k(yrka) medan Järn samma år benämndes Jeders k(yrka). 

Byn Jaren i Nössemark, Vedbo härad, hade sitt äldre byläge på en utsträckt höjd täckt av isälvssediment. Strax nordost om detta äldre byläge är kammen som tydligast. Landsvägen mellan Nössemarks centrum och färjeläget över Stora Le (uppkallat efter byn Jarensträcker sig över denna kam. Backarna på ömse sidor är på drygt 25 meter i höjdled. Alla vägfarande hade att sträva upp till denna åskant innan det bar utför igen. Gården Jaren på åskanten bör ha kallats så efter sitt kantläge.

Näs och ed vid Jennylund

Med näs avses numera oftast endast en (långsmal) udde som skjuter ut i vatten. SAOB ger också en andra definition: "2) (smal) av vatten på två sidor omgiven landtunga som förbinder två landområden (l. öar) med varandra (l. en halvö med fastlandet), ed (se ED ...".


Ett näs kan alltså även vara en landtunga som förbinder två landområden med varandra. Enligt SAOB´s exempel skall det vara vatten på sidorna. Men det är kanske inte nödvändigt i alla fall. Ett näs i den här avsedda betydelsen är något att passera om man behöver förflytta sig från det ena landområdet till det andra. För ordet ed är denna innebörd ännu tydligare. Ordet kommer från ett indoeuropeiskt ord för ´gå´. Med ett ed avses ett landområde där farande med båt i ett sjösystem har att lämna båten och gå eller dra densamma till nästa sjö. SAOB ger för ed: "2) allmännare: relativt smal landtunga som förbinder större landpartier, näs;".
Ett ed och ett näs i SAOB´s betydelser under 2) är relevanta terrängformationer för den som behöver förflytta sig.

Den välvda sandmon vid Jennylund kan ses som ett näs i betydelsen ed. Den utgör ett avbrott i den övre kanten av randbergen bakom Surte och Skårdal. Den förenar de två bergiga landområdena.
Visserligen finns vatten, sankmark, endast på östra sidan (Skårdalsmossen) men om man söker sig nerför backarna västerut är det inte längre än en kilometer till Göta älv. Detta plus sandmons höga belägenhet gör att det är rimligt att tala om ett näs. Platsen har också karaktären av ett ed för den som går eller rider över den i öst-västlig riktning. Där är torr sandmo i kontrast till Vättlefjälls blöta mossar.

Jennylund är enligt L M Svenungssons uppteckning 1937 ett nynamn för en lägenhet eller avstyckning från Skårdal Nordgården. Namnet uppgavs vara litet i bruk. Tanken väcks - är stället  kanske inte uppkallat efter en kvinna utan återspeglar istället en rest efter en äldre benämning på  sandmon: "jären"? 

Med ovanstående genomgång har jag velat visa på en möjlig tolkning av förleden hiarttur i hiarttursnæs mosæ innebärande att den avsedda terrängformationen är bergskanten ovanför Skårdal eller den välvda sandmon vid Jennylund. Den anslutande mossen blir då Nordmossen och förmodligen den med denna sammanhängande Sörmossen. Jag hamnar därmed i samma mosse som Lindecrantz och Widengren även om min språkliga och geografiska väg hit avviker från deras. Detta gränsmärke i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista kan, om identifieringen är riktig, som nämnts likställas med det yngre Moenn. De avser i stort sett samma läge.

Ett nytänk om Rödbo

Det är dock inte alls säkert att Dalslandslistans tre inledande märken avser att inringa Skårdals skate. Från det branta berget söder om Surte (surtubærgh) kan man följa Rödbos sockengräns väster om Göta älv och passera kanten av mossen Kärra mo (hiarttursnæs mosæ). Härifrån och till Ellesbo finns en jämn sluttning mot dalen. Tillsammans med gårdsnamnet Gerrebacka på kanten ovanför bidrar denna sluttning till en undran om även här finns en ´jär´.
Längre västerut tangerar denna gräns den för fornborgar kända byn Djupedal (diupudal). Vid Gullö skog når sockengränsen Kongahällavägen, vilken här passerar en äldre sidofåra av Nordre älv. Kan ett vadställe här ha kallats hælluuað, vilket är det fjärde märket i Dalslandslistan?

Historikerna har aldrig räknat Rödbo till Sverige. Men för den äldsta tiden finns inte dokument som kan avgöra saken. Inget hindrar att området under en tid räknades till Sverige eller åtminstone götarna. Då märkena även kan vara omkastade i listan öppnar sig även andra möjligheter för lokaliseringen av dessa. Till hundra procent går det tyvärr inte att fastställa att de tre inledande gränsmärkena i Dalslandslistan avser Skårdals skate. 

Utlovad skrivning om Senåss (1554) får anstå till nästa inlägg.















fredag 5 juni 2020

Skårdals skate 2

Skårdals skate

forts longååssenn

I förra avsnittet slutade mitt resonemang med att longååssenn 1554 borde likställas med valen på Norra Åsen 1811 och Åsen eller Långeberget 1857. I bergssträckningen finns en dal, som är djup vid mynningen. Namnet på bebyggelsen där är Djupedal. Det är frestande att här även placera märket för diupudal i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista. Men var placerade då Kalén longååssenn på Generalstabskartan Göteborg av år 1863?

Märkena runt Skårdals skate markerade på Generalstabskartan Göteborg 1863 från Kalén (1933). Numreringen löper omvänt från söder till norr. Det återgivna är hämtat från Erik Hedberg (2008).


Ingen i trakten kände till namnet Långåsen vid Kaléns förfrågan. Men Långmossen var bekant. Namnen hör med all sannolikhet samman, antog han. Han markerade därför longååssenn på ett kartans berg, som löper ungefär från kvarndammen i nordväst mot Stora Viken. Av placeringen framgår att Långmossen måste vara stråket med sankmark från kvarndammen i riktning nordost mot Andemossen (den senare utanför kartklippet nedan).

Gränsområdet mellan Skårdal och Viken. Topografiska kartan 2020-05-27. Lantmäteriet

Kartans brister spelade dock Kalén ett spratt. Berget kan inte återfinnas på topografiska eller ekonomiska kartan och inte heller på dagens orienteringskartor. Och det är inte bergtäkten vid Stora Viken som har sprängt bort det! Kartans berg existerar inte i sinnevärlden. Kalén kan ändå ha tänkt rätt med Långåsen i trakten av Långmossen. Kartan ovan visar en långsträckt bergsrygg väster om långsmala sankmarken. Vid kvarndammens nordöstra kant tangerar gränsen bergsryggens avslutning i söder. Även väster om kvarndammen finns en bergssluttning i samma riktning (sydväst-nordost) som den antagna Långåsen närmare sankmarken.

Någon av de nämnda kan ha varit longååssenn men ett problem är att gränsen från väster innan detta longååssenn har passerat Skårdalsbäcken. Märket Skordalsbeck ska dock komma efter longååssenn enligt listans ordningsföljd. Men om Skordalsbeck inte är en gränspunkt utan en gränslinje längs bäckens övre del försvinner problemet. Alternativen flerfaldigar sig! Det är lätt att bli uppgiven inför svårigheterna att en gång för alla lokalisera märkena! Dessbättre kan ändå konstateras att inget av alternativen innebär någon avvikelse att tala om från bygränsen mellan Skårdal och Viken så som den är bekant in i nyare tid. Denna visar stor stabilitet från 1500-talet till 1800-talet och går igen även på dagens fastighetskarta.

Mitt huvudförslag är dock att longååssenn avser bergsryggen närmast E 45 och Göta älv, så som argumenterades för i del 1.

Skordalsbeck

Som bygränsen fastställdes 1811 från väster till öster når den Skårdalsbäcken endast i en punkt. Det är frågan om nordöstra hörnet av det s k Vinningsbo slåtteräng överst i natursköna lövskogsområdet kring bäcken. Hans Wedberg visade för mig hur det nuvarande utloppet från kvarndammen är senare tillkommet för att leda vattnet norrut till kvarn vid Stora Viken. Tilltaget ledde förstås till tvister. Numera fördelas vattnet innan det når kanten av  gärdena och bergtäkten så att även bäcken söderut mot Skårdal får del av vattnet. Den kallas numera Almekärrsbäcken.

Om man följer Skårdalsbäcken uppströms från (den tidigare) kröken vid Vinningsbo slåtteräng når man kvarndammen där innan dämmet byggdes förmodligen mest var slåttermyr. Detta sanka område faller bäcken ner i vid ett gammalt kvarnläge. Den har börjat sitt lopp från det nordligaste gärdet vid Jennylund. Innan 1800-talets dikning och uppodling fanns där en långsmal utlöpare från Nordmossen.

Väster om denna stora mosse sträcker sig en svagt välvd sandmo en kilometer söderut till berget benämnt Skansen. SGU´s jordartskarta nedan visar på isälvssediment. Området vidtar där Skårdalsbäcken lämnar den tidigare utlöparen från Nordmossen. Det är strax norr om ishallen Ale Arena. Detta område kallades på 1800-talet Moen. Här fanns båtsmanstorpen: i norr Nya Moen och i söder Gamla Moen, omnämnda vid laga skiftet över avrösningsjorden till Norra Surte, Skårdal och ödehemmanet Stora Skogen 1857.

Då efterföljande märke i 1554 års lista Moenn bör återfinnas här, är frågan om en rät linje skall dras från bäckkröken vid Vinningsbo slåtteräng till Moen  eller om linjen skall följa bäckens krökningar. En rät linje stryker väl nära gårdarna i Vinningsbo. Troligast blir därför att den svenska uppfattningen vara att gränsen skulle följa Skårdalsbäcken upp till mossen där mon tog vid både som terrängtyp och gränsmärke.

Grönt är isälvssediment. Utdrag från Jordartskartan. SGU.

Moenn

Kalén fann ett liknande sandigt område benämnt Moenn norr om Surtebäckens utflöde från Surtesjön. Där i söder verkar han ha antagit sockengränsen mellan Nödinge och Angered som rätta platsen för flera av gränsmärkena. Senåss och Moenn ville han ha märkligt nära Surtuliida vilket ledde till en obalans för avstånden mellan märkena i listan. Vidare antog han en gränsvinkel där Bergum tillstöter sydväst om St. Målen. Att inte detta gränshörn förekommer i listan förbigår han med tystnad.

I höjderna ovanför Skårdal och Surte finns tre områden med isälvssediment. Det sydligaste är det Kalén kände till, vid Surtesjöns västra vik, det mellersta närmare skjutbanan (öster om Viksjön, har kallats Kringlemon) och det norra vid Jennylund. Om man antar en hyfsad balans vad gäller avstånden mellan märkena ger detta ett försteg för Moenn i Jennylundsområdet. Gick gränsen tvärsöver sandmon eller vid någon av kanterna ? I avsnittet nedan om Tjuveberget görs en anknytning till mossen i öster. Mest sannolikt blir därför att mons kant mot Nord- och Sörmossen sågs som skiljelinjen. Ridhuset vid Jennylund kan sägas markera läget idag.


Tjuveberget

En dansk-norsk gränslista hade knappast haft Skordalsbeck som gränsmärke utan mera troligt Tjuveberget. De äldsta kartorna som ritades under andra hälften av 1600-talet visar nämligen enklaven som en rektangel utdragen i norr och söder. Se utdraget nedan från karta N5. Såvida rektangelformen inte bara är ett uttryck för en symbolritning i avsaknad av kännedom om gränserna bör den vidkännas större tilltro än den förteckning som upprättades enbart av svenska sidan inför förestående förhandling. Söder om Tjuveberget vidtar ett tre kilometer långt sammanhängande stråk av sankmarker som når ända till Snäckesjön, norra viken av Surtesjön. Även denna vik var mosse innan nivån i Surtesjön höjdes genom reglering. Mosstråket framgår av jordartskartan ovan. Bruna ytor med blå prickar kallas kärrtorv. Saknas prickarna är det mossetorv.

Tjuveberget ligger på jordartskarten på den röda urbergsytan vid avslutande "en" i texten Kvarndammen.

Karta N5 utan år över Göteborgs och Bohus län. Norr är till höger i kartbilden. Läns- och häradskartorna. Lantmäteristyrelsens arkiv

Det långa räta bandet med sankmark i trakten där Skårdals skates östra gräns bör finnas är geologiskt märkligt för Vättlefjäll och Alefjäll. Något liknande är inte lätt att finna på kartorna över området. En bestämning av enklavens gräns till att följa mossdraget ger en tydlig gräns, även ägnad att underlätta försvar av området. Vi får inte glömma att mossarna var betydligt mera vattensjuka innan senare dikningar.

Karta N5 och flera liknande har den räta linjen i söder infångande en mindre eller större del av Surtesjöns yta. En dansk-norsk gränslista kunde haft Tjuveberget som gränshörn och mosskanten vid Moenn markerande östra sidan. Här mellan bergen i norr och söder ledde också vägen/stigen från Skårdal över mon i riktning Bergum. Benämningarna Danska vägen och Danska bron över mossmarken här vill jag i dessa fall se som svenskarnas namn på den avslutande vägen in till det dansk-norska området. Topografin gör det inte troligt att vägarna här har varit vägar som lett runt enklaven för att undvika tull o dyl. Vägbankarna över mossen kan också mycket väl ha byggts av danskarna  medan svenskarna ägnade sig åt leden i utmarken mot Bergum.

Med Tjuveberget och tankegången om den räta linjen i mosstråket som östlig avgränsning har berättelsen lämnat 1554 års lista. (Fast i höjd med Jennylund finns egentligen ingen avvikelse. Moenn och mosskanten bör där ses som samma märke). I nästa avsnitt vänder jag åter till listan och Kaléns lokaliseringar. Sent omsider är det dags att behandla Senåss.

Fortsättning följer.