Det är dyrare att vara fattig. Exemplet P-avgifter

Sommarens sista dagar är här. Värmen är kvar och blicken når långt i den klara luften. En tur till havet och skärgården lockar.

Vagnen för mig så från miljonprogrammet i Bergsjön till färjeläget i Saltholmen. Nyfiken på P-kostnaden på denna i media omskrivna P-plats upptäcker jag att kostnaden för att parkera är här lägre än hemma i mitt bostadsområde. Mycket märkligt! 

Vid Meteor- och Nebulosagatorna i östra Bergsjön finns det gott om P-platser. Här är kostnaden 5:- timmen dygnet runt. Ingen maxavgift finns, så kostnaden för helt dygn blir 120:-. 

Vid Saltholmen däremot är det stor brist på P-platser och sommartid är de alldeles för få. Här är avgiften 8:- timmen dagtid och endast 2:- timmen på natten. För helt dygn kan man parkera för 50:-.

En annan skillnad är att befolkning och turister i Södra Skärgården i genomsnitt har ekonomiska resurser som klart överstiger dem för de boende i Östra Bergsjön - den stadsdel i Sverige där medelinkomsten är allra lägst.

Högsta dygnspriset som kommunala Parkeringsbolaget redovisar på hemsidan finns för P-huset Koffen i centralt och eftertraktat läge vid Stenaterminalen nära Järntorget. Här är det faktiskt lika dyrt att parkera som ute i Östra Bergsjön, 120:- dygnet.

Marknadens prissättning fungerar överhuvud taget inte. Överpriserna i ytterområdena beror troligen på att fastighetsbolagen, Willhem i mitt område, har egentliga monopol på P-platser i sina områden. All mark upplåten för laglig parkering innehas av bolaget. För gästparkering finns inga alternativ. Saken förvärras av att kommunala Parkeringsbolaget har som policy att höja priset på sina P-platser och anpassa sig till marknadspriserna. Då glömmer man att dessa inte är satta av marknaden. Detta visas av att många av bilisterna i förorten inte accepterar att bli uppskörtade utan protesterar genom att felparkera hej vilt. Innehavaren av monopolet har satt priset. Sedan har P-bolaget på sin parkering vid Rymdtorget Centrum anpassat avgiften till de närliggande privata monopolpriserna för Willhems område. Här är det Familjebostäders hyresgäster och deras besökande gäster som får betala överpriset.

Att det är dyrt att vara fattig är förvisso ingen nyhet. Redan den brittiske författaren George Orwell konstaterade samma sak i boken Nere för räkning i Paris och London (1933). Erfarenheter som dessa - från 1930-talets depression - blev i många länder en viktig sporre för den politik som senare ledde fram till välfärdssamhället. 

Men i Göteborg gäller, åtminstone för parkering, ännu förhållandet: Den fattige får betala mer. Värt  att ändra på ?

  

Skolvägens hinder

I dagarna börjar läsåret för alla landets skolbarn. NTF oroar sig för bilisternas alltför höga hastigheter förbi skolorna. På Lidingö är rektorer bekymrade över att så många föräldrar skjutsar sina telningar att trafikkaos blir resultatet strax före klockan ringer in.

På annat håll kan problemen vara annorlunda. Själv jobbar jag vid en skola, som faktiskt saknar anlagd skolväg mellan spårvagnshållplats och skolgård. Det kan vara lite jobbigt att passera hindren innan den efterlängtade lättgångna asfalten nås. Men mest känns det fantastiskt att anslutningen till yttervärlden på något sätt kan glömmas bort när en ny skola byggs.

Sandeklevsskolan i Göteborg fick en ny paviljong för högstadieklasser för c:a 5 år sedan. Den gamla skolbyggnaden hade, och har, en rimlig gångväg mellan hållplats och huvudingång. Denna väg går att använda till högstadiedelen, men används inte då den är c:a 4 ggr så lång som rimligt.

Istället väljer en del elever och lärare högervägval. Det går faktiskt att åla sig mellan de två stängslen. Där bakom väntar en i regnväder mycket lerig backe. Från platån därovan kan man gena genom en häck, och skolgården är nådd.

Andra föredrar vänstervägvalet, som bjuder på inledande järnrör, som forceras på ovan-eller undersidan. Sedan väntar en ganska komfortabel gräsbacke. Tyvärr kan denna också bli farligt halkig vid regnväder. Själv kan jag tacka detta förrädiska underlag för att jag för två år sedan halkade och skadade ett knä. I fortsättningen måste jag avstå från löpningens glädjeämnen.

Detta vägval får en sportig avslutning. Man kan hoppa så långt man förmår i längdhoppsgropen eller fega ur på någon av sidorna (se nedan).

De riktigt bekväma förlänger det senaste vägvalet 3 ggr (för att slippa järnröret), går över en fd gräsmatta, genom rinnande vatten förvandlad till vad orienterarna kallar en surdråg och når längdhoppsgroppen efter rätta ansatsen.

Som belöning väntar där bakom en skola, som varje dag tar emot ambitiösa elever - en skola i vilken personalen gör storartade insatser och eleverna framsteg man verkligen måste beundra. Skolan håller standarden, men skolvägen - knappast...

Spårvägens hållplatskartor (5)

I stadens centrum finns vissa hållplatser, som är verkliga knutpunkter, t ex Brunnsparken. Här överges ambitionen att kartorna ska återge namnen på de närliggande gatorna. Endast lägena för de olika linjernas stopp redovisas. Gångstråket från Harry Hjörnes plats förbi Brunnsparken mot Nordstan är utanför kartan trots att kartan sitter på sin stolpe endast 5 meter från den ständiga strömmen av människor!

På det stora flertalet kartor är annars inte hållplatsens läge utsatt. Den ovane kartläsaren har alltså inte hjälp av något: "Här är du!" . Ganska få klarar nog att bestämma denna utgångspunkt, nog så viktig för förståelsen av kartbilden.

Hållplatskartan vid Nordstan är fortfarande inte uppdaterade med Götatunneln (bilden till vänster).

Vid Lilla Bommen uppges ett fartygsmuseum finnas. Jag söker mig till platsen och finner en väntkur (höger) för Älvsnabben!?!?


Vid Gustav Adolfs Torg blir jag förbryllad av hållplatskartans namnupplysningar. Byggnaden där Göteborgs Tingsrätt huserar benämns Rådhuset. Mycket riktigt - en skylt på huset upplyser om att detta tidigare var rådhus. Men i dagens läge vore väl många fler betjänta av att få veta att tingsrätten finns här. De flesta tänker sig att man kan hitta stadens förvaltning i ett rådhus. Den hittar man istället vid en annan sida av torget, utan att hållplatskartan ger någon upplysning därom. Men kartbilden menar att ingången till Börsen finns här.

Göteborgs Tingsrätt resp entrén till stadshuset

Vi får hoppas att inkallade vittnen till rätten och åhörarna till stadsfullmäktiges möten inte blir försenade pga bristerna i kartmaterialet.

Nu är det dags att snart sluta denna långa klagolåt på hållplatskartorna. Ändå är detta bara ett axplock, utvisande att resenärerna knappast har mycket hjälp av dessa. Den bästa kartan jag funnit, vid Scandinavium, ger jag 4 på en 5-gradig skala. Snittbetyget blir inte högre än 1,5, vilket då ändå är rena snällbetyget.

Trafikantservice vid Göteborgs Spårvägar ritar kartorna på fri hand utifrån annat, äldre, kartmaterial. Västtrafik lär vara beställare av informationstjänsten. Märkligt om dessa företag, som har ambitionen att ge god service, inte skulle förmå sig till att använda fullgott kartmaterial, som redan finns. Flera av de institutioner och företag, som har figurerat i denna genomgång, har på sina webbsidor bra kartor. Turistbyrån och Stadsbyggnadskontoret likaså.

Snälla, gör något åt saken!

Spårvägens hållplatskartor (4)

På samma sätt som Chalmers lever Göteborgs Universitet ett mycket anonymt liv på dessa kartor. Nära Linnéplatsen finns Institutionen för "Global Studies". Enligt hållplatsens karta pekar namnet Konstepidemien närmast på Globalas byggnad. Nåja, större felaktigheter finns ju på andra håll. "Global Studies" liksom grannen på andra sidan gatan, Psykologiska Institutionen är förstås inte namngivna på kartan för den, som behöver söka sig till dessa institutioner.

Vi hoppar på vagnen igen för att ta oss ner till Haga. Här i Hagakyrkans närhet vilar en av de äldsta universitetsbyggnaderna i stan - nu med Kurs- och tidningsbiblioteket . Denna stentunga jugendbyggnad (se bilden) är från 1900 blankt. Men på hållplatskartan vid Hagakyrkan lyser byggnaden med sin frånvaro. Istället finns här några fantasifulla kartformationer, som enligt vad jag tror - aldrig har funnits i sinnevärlden - åtminstone inte efter 1900!

Enligt förväntningarna saknas Handelshögskolans vackra, runda biblioteksdel. Men denna självmedvetna utbildare av landets ekonomiska elit får inte ens ståta med sitt namn på hållplatsens karta. Grymt är ödet!

Nära granne är institutionen, som utbildar blivande lärare. Nya Pedagogen i dagligt tal. Ni är inte fel ute om ni misstänker att något saknas även här. Tredje bilden, ovan, föreställer en P-plats enligt kartan vid hållplatserna Grönsakstorget!

Sedan blev det verkligt svårt för kartritaren (utdrag från en av kartorna nedan) att få väderstrecken rätt med Sociala husets ovala byggnad - grundformen för Nya Pedagogen. Gamla göteborgare vet att ovalen kröker rygg mot Vallgraven.

Vid Grönsakstorget prövar hållplatskartan med två nya riktningar, mot norr resp väster! Nyskapande, visst, men inte överenstämmande med verkligheten.

Vi avslutar med en bild på hur väl tillbyggnaden ansluter sig till gamla Sociala huset.

Spårvägens hållplatskartor (3)

Vi lämnar Estradan, korsar Heden för att stanna till vid hållplatsen Valand. Snart är det upprop vid gymnasieskolorna för det nya läsåret. Förhoppningsvis möter alla nybörjarna vid Polhemsgymnasiet upp på rätt ställe ute på Lindholmen. Kartan här vid hållplatsen förlägger tyvärr fortfarande gymnasiet till grannskapet av Valand. Många är årskullarna , som har passerat revy sedan flytten över älven för c:a 15 år sen.

Ungefär lika länge sedan var det som de sista sjuka lämnade sina sängar vid Vasa Sjukhus (bilden). Här huserar idag bl a Swentec, IVL och Ekocentrum. Kartan tiger om att verksamheten har ändrats i byggnaderna liksom om existensen av närbelägna Landala kapell, KY-akademien och IHGR.

Hvitfeldtska gymnasiet ligger tråkigt nog utanför kartan trots att denna hållplats begagnas av många, som styr stegen till lärdomsborgen.

Ännu mera lärdom möter oss i anslutning till spårvägskurvan vid Chalmers .Här är byggnaderna redovisade på kartan, men namnet Chalmers lyser med sin frånvaro. Detsamma gör Stena Center på andra sidan gatan. Å ena och andra sidan ser man dock de aktuella namnskyltarna från stopplägena. Det anses kanske vara tillräckligt?

Spårvägens hållplatskartor (2)

Från Kortedala Torg vi tar vi vagnen i riktning mot stan i vår jakt på kartor, som inte stämmer med verkligheten. Vid Kviberg hittar vi hus uppförda för studenter på det tidigare regementsområdet. SGS Bostäder äger fastigheterna.

Hållplatskartan lever dock lugnt kvar i de förhållanden, som gällde på LV 6´s tid. Och det är kanske riktigt. Var det inte en militär, som i en historia fastställde inför de värnpliktiga att om inte kartan och terrängen stämmer överens - så är det kartan som gäller!

Den student, som efter timmars hängande över böckerna får lust att gå på bio, tar vagnen till evenemangsstråket Estradan, d v s Skånegatan. Stiger av vid hållplats Scandinavium och letar på hållplatskartan efter Filmstaden Bergakungen.

Det blir förstås tji. Biografen är bara några år gammal för att inte tala om skatingparken i Burgårdsparken. Något decennium krävs nog innan en plats på kartan blir belöningen.

Annars är denna karta ovanligt informationsgivande. Svenska Mässan, Valhallabadet, Katrinelundsgymnasiet, Nya Ullevi m fl är faktiskt redovisade på kartan - med namn och allt! Det är ovanligt. I regel saknas namnen på allt, som är offentliga och kommersiella byggnader. Ibland finns "Skola" utskrivet på tecknet för en skolbyggnad, men oftast saknas all text.

Viss förståelse kan man ha för att kommersiella inrättningar saknas. Avgränsnings- och konkurrensproblem uppstår om sådana redovisas. Men i dagens läge där offentligt betald service ges av såväl stat, kommun som privata företag, kommer man inte undan kravet att också ta med de viktigaste privata aktörerna på dessa kartor.

Spårvägens hållplatskartor (1)

I Göteborgs gatuvimmel ser man ofta turister försjunkna i de kartor, som Turistbyrån lämnar ut. Man söker sig fram till nästa sevärdhet med hjälp av den information, som kartan ger.

En kartas uppgift är att med lagom detaljrikedom ge upplysningar om geografin, stadslandskapet i detta fall, och vara till hjälp för den som rör sig i okända trakter.

Sällan ser man dock utsocknes ta hjälp av de kartor, som Spårvägen har satt upp vid hållplatserna. Det är förståeligt. Vad gäller namnen på kringliggande gator fungerar kartorna. Men viktiga institutioner är oftast inte utsatta, proportionerna är förvridna och kartorna är hopplöst föråldrade. I en serie av blogginlägg skall jag visa att detta kartmaterial måste ersättas om kollektivtrafiken skall nå en nivå på sin kartinformation, som turiststaden Göteborg kan känna sig stolt över.

Efter denna introduktion lämnar jag här första exemplet.

I Bergsjön upprättades under -90-talet Introduktionsskolan (sic), med uppgift att ta emot nyanlända barn och vuxna. Den byggnad, som uppfördes för ändamålet har ännu inte influtit på hållplatskartan vid Rymdtorgets spårvagnshållplats.

Närmare centrum driver Studieförberedande Centrum gymnasieutbildning vid Kortedala Torg. Skolbyggnaden är faktiskt utsatt på hållplatskartan, men med det felaktiga namnet Gärdsåsskolan. Grundskolan med detta namn upphörde i början av -80-talet, och ersattes av Kortedala Gymnasium. Mycket vatten har sen dess runnit under broarna..., men kartan består.

Varje vinter stiger ungdomar, med skridskor i trunken av vid hållplatsen. Målet är ishallen Isdala. Men var ligger det? Hållplatskartan redovisar naturområde för den rätta platsen. Ingen byggnad där inte. Men det är kanske meningen att man ska fråga sig fram - få kontakt med lokalbefolkningen?

Hur förnya miljonprogrammet?

Äntligen har arkitekturskribenten Mark Isitt nått vägs ände i sin svartmålning av den segregerade förorten i Göteborg. I tre artiklar i GP den senaste veckan har han demoniserat miljonprogrammets förorter och dess innevånare. Som framgår av läsarnas kommentarer på webben fiskar han i grumligt vatten där många får sina fördomar påspädda. Vi får se om förortsfobikerna efter artikelserien blir fler - d v s de som tror att om man reser till invandrarförorten blir man absolut nedslagen och rånad.

Segregation har alltid två sidor. Om de välmående delarna av Göteborg, som har det levande gatulivet och andra kvalitéer skrivs inte så mycket. Inte heller om att miljonprogrammet är en förutsättning för den gynnsamma segregationen i andra delar av stan. Förorterna med billiga hyreslägenheter långt från centrum fyller en uppgift, som är av stort värde för staden som helhet. Om dessa funktioner ska förändras i syfte att minska på den här föreliggande segregationen, kommer hela staden att påverkas. Något som onekligen sätter frågetecken för om den politiska viljan och förmågan härtill föreligger.

Positivt är ändå att Isitt avslutningsvis konkretiserar åtgärder i ett tolvpunktsprogram för en fungerande förort i Göteborg. Han betonar att arkitekterna måsta ta med brukarna i planeringen, att rejält med pengar måste satsas i upprustning och förnyelse och han pekar på nödvändigheten av att variera lägenhetsstorlekarna genom kreativa utbyggnader från befintliga fasader. När det gäller gatulivet och naturpartierna och dess samband med upplevd otrygghet, tror jag att han är fel ute. Isitt har uppfattningen att avsaknaden av vanliga trottoarer som i innerstaden bidrar till att folk inte rör sig utomhus i stadsdelen. Villaförorten har inte heller behov av innerstadstrottoarer. Villafolket använder sina trädgårdar och gångstråk efter behov. Så gör man också i miljonprogrammets uterum. Dessutom tillsammans i större utsträckning. Kanske bidrar trångboddheten också till att många vistas ute, promenerar, spelar fotboll eller sysslar med kolonilotterna - också till stor del gemensamt.

Att förtäta stadsdelarna genom att bebygga naturområdena mellan befintlig bebyggelse skulle helt förstöra några av de största kvalitérna i förorten - nämligen närheten till grönskan och det harmoniska samspelet mellan hus och natur. I detta avseende lyckades miljonprogrammets arkitekter mycket bra. Landskapsbilden i Göteborgs nordöstra förorter överglänser klart t ex kustområdena i Askim och Billdal där exploateringen av bergknallar leder till att alla möjliga och omöjliga lägen för villor tas i anspråk. Förtätning bör endast göras i begränsad omfattning för att rädda naturmiljöerna i Nordost.

En verklig förändring till ett stadsliv av centrumkaraktär med gott om mindre affärer, kaféer, restauranger osv är knappast realistiskt. Det skulle innebära att andra stadsdelar skulle få sina miljöer utarmade. Och att tvångsförflytta verksamheter är väl inte politiskt möjligt, eller önskvärt. Men ett möjliggörande av kreativa förändringar av fastigheternas utnyttjande och ombyggnad verkar intressant. Stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna kan släppa loss fantasin. Ge förutsättningar för de boende att förändra sitt boende genom varierande upplåtelseformer. Och bygg fler hyreslägenheter, särskilt där de inte är så många!