Kolmården - namnet

Äldre tolkningar behöver uppdateras 

Jag har tidigare sysslat en del med namnet Kolmården då detta har en slutled som även återfinns i stadsnamnet Åmål. Där bodde jag på 80-talet, blev intresserad av att tolka ortnamnet och kom även att skriva några artiklar i ämnet (bl a i Örnäsposten, tillfällighetstidning för Dalsland utgiven i Örnäsparken i Åmål sommaren 1997 till förmån för Åmålsortens Hembygdsförening, tryckeri AB Tryck Dalsland, Åmål 1997, VF-tryck. Karlstad).

Tolkningarna av namn utvecklas med tiden. Tyvärr återges fortsatt ofta utmönstrade tolkningar i olika sammanhang. Nu vill jag bidra med att uppdatera till vetenskapens nuvarande ståndpunkt med hjälp av Svenskt Ortnamnslexikon och därtill föreslå något steg vidare.

Wikipedia uppger att namnet är från fornsvenskans ColmarÞ och KulmarÞ, antagligen av ett svenskt marÞer, skog: således ´kolskogen´. 

Betydelsen ´den brända skogen´, troligen namngiven efter en svår skogsbrand en gång i tiden, har lanserats i annat sammanhang.

Exemplen visar den äldre uppfattningen om grundbetydelsen för marÞer = skog efter C. J. Schlyter, som misstog sig i sina verk om Upplands- resp Hälsingelagen (Samling af Sweriges gamla lagar, band II 1834 resp band VII 1844). Då namnen Ödmården och Kolmården i senare århundraden har betecknat stora landskapsavgränsande skogar antog han att fornsvenska marÞer betydde skog. Jöran Sahlgren kom i sin uppsats ”Kolmården, Ödmården och Åmål” i Namn och Bygd 1928 att härleda ordet från ett verb merja = krossa och marÞer innebär då krossning.

Krossat material lämpligt för väg - exemplet Ödmården

Betydelserna ´sönderkrossat berg, (sönderkrossad sten)´, ´blockmark (grusmark)´, ´stenig (grusig) skogsmark´, ´skog´ har utvecklat sig från krossning, skrev han. Tyvärr försummade han att ta med de mindre dimensionerna i krossat material. Sand, mjäla och finmo (silt) borde vara nämnt då dessa tillsammans med grus är gott underlag för stig och väg och andra platser där mycket folk står och går, t ex marknadsplatser. 

För Ödmården kan ett samband anas mellan vägsträckningen och den underliggande jordarten då SGU.se´s Kartvisare för jordarter visar att vägen över skogen nästan fullständigt följer det smala stråket med isälvssediment (ljust grönt). Kartklippet här visar norra delen av skogen och vägen mellan Hamrånge i Gästrikland och Skog i Hälsingland. Den mörkgröna linjen med punkter visar på ås bestående av isälvssediment. Forntida resenärer undvek sankmarker och färdades gärna på högre belägen, torr mark såsom exemplet Ödmården visar.

Kartvisaren Jordarter, SGU, över norra delen av isälvssedimentet 

mellan Hamrånge, Gästrikland och Skog, Hälsingland

Isälvssedimentet tvärs ödemarken bör ha varit en viktig förutsättning för att stigen mellan landskapen kom att dra fram just här. Man kan vidare undra om någon liknande förutsättning finns vid Kolmården. Kartvisaren för jordarter ger en mycket splittrad bild. Vägstråk följer på vissa ställen moränmark, isälvssediment och postglacial sand om den är tillgänglig. Men en snabb överblick ger ingen lika tydlig bild som Ödmården erbjuder.

Sökning efter utgångspunkten

Skäl finns att nämna Hugo Karlsson, f d arkivchef för dåvarande Dialekt,- ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Han behandlade namnen Åmål, Kolmården och Ödmården i ”Ortnamn i Åmål” (1997), Forskningsrapport 97:5, Samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad. Han förde fram tanken om inte en betydelseförändring av grundordet skett. När namnen Ödmården och Kolmården tillkom kan namnen inte ha avsett hela skogen utan en viss del av varje skog, en del karaktäriserad av påfallande förekomst av grovt grus, sand eller annars mer märklig, sönderkrossad sten. Från en sådan punktuell syftning borde namnet med tiden kunna kommit att avse hela skogen.

Bengt Hesselman visade just på sådana syftesförändringar i uppsatsen ”Långheden och Hälsingskogen” i Namn och Bygd, häfte 1 1930. Han fann att tidiga resenärer på den långa sandiga stigen mellan Västmanland och Dalarne utifrån underlaget och utsträckningen gett namnet Långheden. Där de färdades fram var den närmaste omgivningen i fokus, inte de perifera områdena långt från stråket. Så småningom flyttades färdvägsnamnet till att avse också det vidsträckta skogsområdet. Hesselman utredde inte namnet Ödmården i denna uppsats men det synes inte långsökt att tänka sig en liknande syftesförändring för denna stig.

Hugo Karlsson tog hjälp av jordartskartan över Kolmården för att om möjligt hitta något mindre område av grus sand o dyl som dessutom kunde förknippas med något mörkt, svart (men inte avbränt då slutleden visat sig inte vara en skog) . Han kunde inte nå ända fram i uppgiften. Men jag tror mig däremot kunna peka på en särpräglad plats vid den förmodade äldsta stigen över Kolmården - en plats som kan ha utgjort källan för namnet på färdvägen och senare hela skogsområdet.

Uppgiften är alltså att först bedöma var den äldsta eller åtminstone en av de äldsta stigstråken dragit fram över Kolmården. En del finns skrivet om att resenärer i äldre tid med förkärlek inte korsade hela Kolmården utan färdades med båt mellan Krokek eller Kvarsebo på Kolmården och färjelägen på Bråvikens södra strand. Lilla Kolmården  färdades denna östliga trafik över. Landtransporterna över hela skogen kom att innefatta Stora Kolmården med Åby som gräns i väster.

I denna västra del kan fyra generationer av vägstråk urskiljas. Yngst är förstås motorvägen för E 4. Vid mitten av 1800-talet föregicks den av ny väg mellan Åby och Strömsfors dragen längs Bråvikens strand. Den invigdes 1853. Väg R 1 eller Riksettan blev beteckningen på denna fr o m 1940-talet. Det nordligaste stråket, Gamla Stockholmsvägen, anlagd förmodligen under 1640-talet behövdes inte längre som allmän landsväg. Före 1600-talet fanns knappast väg för hjulfordon över Stora Kolmården. Gång- och ridstigar utgjorde det äldsta och fjärde vägstråket. 

Kartstudier på kammaren

Var fanns då lämpligaste stråket med tanke på sådant som längd, kupering och underlag? Vid en skanning av kartans sluttning mellan Åby och Bråviken fastnar blicken först vid Norrviken där väg från Björnsnäs fortsätter upp i en trång dal. Sedan finns sammanhängande vägar och stigar österut mot Algutsbo ovanför Getådalens ravin. Fornsöks karta redovisar c:a 15 hålvägar i den korta och branta dalen vid Norrviken och platsen blir högintressant i en undersökning av äldsta gång- och ridstigen över Kolmården. 

Min karta från Lantmäteriet. Kolmårdens 

södra sluttning vid Norrviken i centrum 

Karta från Fornsök, RAÄ, över ingångsdalen 

till Kolmården vid Norrviken, Björnsnäs

För resenärer från Östergötland var första etappen över slätten innanför Bråviken problemfri, jämnt underlag i mer eller mindre öppet landskap. Vägen har dock inte alltid gått förbi gårdsplatsen vid Björnsnäs säteri. På t ex Geometrisk avmätning 1716 (Kvillinge socken Björnsnäs nr 1, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor) hade vägen en västligare sträckning ungefär där motorvägen över slätten idag går. 

Vid nuvarande Norrviken på Björnsnäs, Kvillinge socken, sker en total förändring. Skogen och den branta sluttningen möter. Den trånga dalen är tillsluten i väster, norr och öster. Mörk och skuggig bör den ha upplevts en stor del av dagen. Totalt är höjdskillnaden till backens slut c:a 70 m på en c:a 600 m lång sträcka. Den brantaste inledande stigningen är dock 40 m fördelat på 250 m i längd. Som jämförelse anlades intilliggande motorvägen på 1960-talet så att för de 40 höjdmetrarna behövdes 900 m i längd trots bilarnas överlägsenhet över hästar och människor i hästkraft.

Jordartskartan, SGU.se vid Norrviken

Utöver den branta backen var underlaget den stora utmaningen. Klippet från jordartskarten ovan har i brantaste nedre delen av backen yta med lila färg och vita stavar. Det förklaras vara svämsediment, ler-silt, ett svårbemästrat underlag särskilt vid regn. Rinnande vatten och tramp ger erosion i backen och de resande tvingas överge en hålväg när den blir oframkomlig. Man börjar på en ny vid sidan om. Av Fornsökskartan framgår mängden hålvägar, nu registrerade som fornminnen (L2008:1796 resp L2008:7188). I övre delen av brantbacken är det sand och grus. Som helhet krossat material vilket är det förväntade utifrån marÞer.

Det får ses som tveksamt om dessa hålvägar användes för färder med häst och vagn. Att ta sig upp med vagn kan ha varit möjligt trots besvär. Gemensamma insatser för att skjuta på och stötta där det behövdes bör ha varit nödvändigt. Men vagnfärd här vore meningslöst om inte väg är ordnad hela vägen över skogen till de sörmländska bygderna. Terrängpartier längre österut med stenblock och fält med kullriga stora stenar satte äldst stopp för hjulfordon. Hur som helst bjöd backen på utmaningar: det var tungt, man ramlade ikull, det svors och hojtades. Det var en pärs för de resande och genast går tanken till torpet Persdal ovanför backen. Kan det vara så att ingen man med namnet Per bröt upp torpet utan att den branta dalen burit namnet efter de upplevda svårigheterna i backen?

Själv föreslår jag djärvt med ett smil att ´kull eller ikull´ kunde ligga bakom förleden. På det besvärliga underlaget av grus och mjäla ramlade man lätt ikull. ´Mjälan där det gås ikull` skulle vara en fri tolkning. Min förledstolkning mest på skämt, rätt eller fel, skall inte ses som väsentligast i denna min beskrivning. Istället är det utpekandet av den svåra och branta backen som helt avvikande från den övriga sträckningen av stigen över Kolmården som tillför något nytt. Stråtrövare var en risk på berget så att man oftast valde att ta sig över i grupp. Men transportbevärligheterna var överkomliga när inledande backen var avklarad. När kravet restes på vagnväg över Kolmården valdes detta stråk bort. Första vagnvägen, (Gamla) Stockholmsvägen, kom att dras från Åby i ett nordligare läge. 

Kol- i Kolmården har också tolkats som ´död´, för vilket flera innebörder är tänkbara.  Men en auktoritativ nutida källa som Svenskt Ortnamnslexikon, andra upplagan 2016, skriver att förleden snarast står för ´mörk, skuggig´ e dyl eller för ´svart, förkolnad´ (p g a) skogsbrand); även om ett samband med kolning inte kan uteslutas.  

Undersökning i terrängen

Måndagen 2026-03-16 hade jag tillfälle att besöka backen med hålvägssystemet. Dokumentationen i Fornsök beskriver hålvägarna liksom närliggande och inflikade fornlämningsliknande lämning (L2011:2277). Den senare är gropar i rader, belägna uppe på smala jordryggar mellan hålvägar. Arkeologiska bedömningen är att de med säkerhet inte är fångstgropar men uppkomsten är oviss. Det nämns att flera djurgryt finns i ravinerna.

På groparna och spritt både över jordryggar och hålvägar finner jag gles förekomst av skavfräken eller skäfte (Equisetum hyemale). En hård, mörkgrön växt rik på kisel som gärna växer på sandig, något fuktig mark. Från Säveån nära Floda i Skallsjö socken känner jag den med riklig förekomst där snäckskal förekommer. Först gick min tanke till groparna här vid Kolmården  - kan här ha grävts för att tillvarata snäckskal för jordförbättring (kalkinnehållet)? Men det är inte högar som efter siktning, vilket är fallet vid Säveån. Här är det en fördjupning i mitten och en låg vall runt om. Groparna är inte undersökta.  

En av groparna på de höga ryggarna mellan hålvägarna. 

De gröna stråna är skavfräken. Eget foto

Groparna kan vara kolningsgropar

Bergsbruket har gamla anor i Kålmården. Efter att ha läst om äldre kolningsmetoder inser jag att de kolningsgropar som användes innan kolmilor för storproduktion kom i bruk hade liknande storlek, 2 - 3 m bredd, 0,5 - 1 m djup och en låg vall runt om blev resultatet när täckande jord togs bort när färdiga träkolen frilades. Dalen vid Norrviken är ovanligt lämpad för kolning. Vindskydd från tre håll minskar risken att hård blåst bryter genom det skyddande jordlagret över kolgropen och mjälan på denna plats försluter och tätar väl glödhärden.

Groparna är som sagt inte undersökta. Om de har kolrester bör de ha varit kolningsgropar och är kanske tusenåriga eller mer. Många äldre gropar där nu hålvägar är kan ha funnits på tidigare åsryggar.

Antagna tolkningen av Kolmården så här långt

Om undersökningar bekräftar denna kolningsteori vill jag föreslå att äldsta Kolmården tolkas som ´kol(-nings)mjälan/jorden´. Ett landalternativ till båtfärd över Bråviken var att ta vägen över denna ColmarÞ.

Det är inte förvånande om beteckningen på markförhållandena i backen kom att brukas för hela vägen över berget och så småningom överföras till berget och skogsområdet som sådant i enlighet med Hugo Karlssons tanke. Om namnutvecklingen var som jag skisserat innebär detta att namngivningen skett från östgötasidan. Det var de närboende östgötarna som hade bästa kännedomen om den fruktade backen.

Litteratur

Engström, T: Samfärdsleder och samfärdsel, s 76 - 80, I: Kolmården. kommunen - hembygden, Del 1, utg Kolmårdens kommun. Motala 1965

Hesselman, Bengt: Långheden och Hälsingskogen, Namn och Bygd, årgång 18, 1930, häfte 1.

Sahlgren, Jöran: Ty. mart, sv. mord (mård) ´skog´ och ortnamnen Kolmården, Ödmården och Åmål, Namn och Bygd, Sextonde årgången, 1928, s 117 - 177.

Svenskt Ortnamnslexikon, andra upplagan, red Mats Wahlberg, utg Institutet för språk och folkminnen och Institutionen för Nordiska språk vid Uppsala Universitet. 2016

Wikipedia: Kolmården 2026-03-26 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolm%C3%A5rden#:~:text=Namnet%20Kolm%C3%A5rden%20kommer%20fr%C3%A5n%20fornsvenskans,den%20st%C3%B6rsta%20djurparken%20i%20Sverige.

Kartor

Fornsök, RAÄ  https://app.raa.se/open/fornsok/

Min karta, Lantmäteriet  https://minkarta.lantmateriet.se/ 

Historiska kartor, Lantmäteriet  https://historiskakartor.lantmateriet.se/ 

Kartvisaren för jordarter, SGU  https://apps.sgu.se/kartvisare/kartvisare-jordarter-25-100.html  

  

Färdvägars namn, "American greatness" och namnbytet på "Gulf of Mexico"

Långheden och Hälsingskogen

Nyligen läste jag på nytt Bengt Hesselmans storartade uppsats Långheden och Hälsingskogen i tidskriften Namn och Bygd, häfte 1 1930. Ortnamnen i rubriken är terrängnamn men också färdvägsnamn mellan bygder. Hesselmans intresse är att visa på gamla färdvägsnamn i Norden, ge tolkningar och förklara hur namnen uppkommit. Hans utgångspunkt är Mälardalen och de många rullstensåsar som människor tidigt kom att följa vid längre förflyttningar. Stigar och vägar uppstod på de torra och lättgångna åsarna och sandfälten. 

Badelundaåsen med Långheden

Den förnämligaste rullstensåsen är Badelundaåsen, som går från trakten av Västerås vid Mälaren genom Västmanland och långt upp i Dalarna. Redan i förhistorisk tid erbjöds här den viktigaste förbindelsen mellan Mälardalen och bygderna som nu ingår i Dalarna. Vägar följer åsen i hela dess sträckning. Endast små avvikelser finns på något ställe. Långheden har tidigare ansetts vara det stora skogsområdet där Västmanland möter Dalarna. 

Hesselman visar däremot att Långheden är det smala men utdragna partiet av åsen från Salbohed i söder till Hedemora i norr. Vissa författare har menat att namnet inte berör åsen utanför Västmanland. Denna fråga är inte så avgörande. Det viktiga för tidiga resenärer var vägen med dess allra närmaste omgivning, d v s åsens material från istiden som underlättade förflyttningen. Långheden ser han i linje härmed som ett färdvägsnamn. Detsamma gäller för Hälsingskogen. 

Hälsingskogen

Detta namn har använts för skogsområdet mellan Svärdsjö i Dalarna och Alfta i Hälsingland. En serie sjöar, Balungen - Amungen - Mållongen, gav goda förutsättningar att färdas med båt sommartid men ännu enklare var vinterns utnyttjande av slädföret över isarna. Målet för långväga resor som här var ofta att uppsöka marknader för att sälja varor från egna bygden och i gengäld inhandla sådant som inte fanns där hemma. Människor från skilda trakter kom att mötas. Inbyggarna norr om denna led kallades hälsingar, ursprungligen inte av sig själva utan av de i andra trakter. Hälsingskogen är ett inbyggarnamn med betydelsen ´hälsingarnas skog´ eller den skog eller överhuvudtaget obebyggda trakt ´som vi brukar fara över för att komma till våra grannar hälsingarna eller som hälsingarna far över när de kommer till oss´. Namnet är givet från Svärdsjöbornas perspektiv, bygden söder om skogen där färdvägens ena slutpunkt finns.

Två principer för namngivning av färdvägsnamn

Betecknande för den folkliga geografin är att den vid dylika namn främst tar sikte på vägen över skogen, vad som ligger vid sidan är mer eller mindre ointressant. En kartografisk syn eller strävan efter objektiv vetenskaplig beskrivning är helt främmande för det genuina ortnamnsskicket.  Skogar och fjäll namnges i huvudsak på två sätt: 1) efter bygden på andra sidan, d v s efter målet liksom de flesta namn på vägar; 2) efter den tröttande längden eller besvärligheten i övrigt av vägen över skogen eller fjället.

Tolvmilaskogen, Ödmården och Långheden hör till den senare gruppen. Vägnamn av den förra gruppen är t ex Stockholmsvägen och Götgatan (Stockholms stora utfartsväg söderut till götarna) och  sjöfararnamn som Englandshaf, norrmännens gamla namn på Nordsjön. Namn på skogar och fjäll där målet för resenären är namngivande finns i stort antal. Ett av dessa är alltså Hälsingskogen. Ofta finner man två namn på samma område. Hesselman menar sig ha funnit hälsingarnas namn på dalkarlarna genom byn Älvkarshed, den sista bebyggelsen i Alfta innan leden över Hälsingskogen tar vid. Inbyggarna i Svärdsjö och därefter skulle ha kallats älvkarlar, väl då med tanke på Dalälven, som träffas på vid Stora Tuna och Borlänge.

Konkurrens, dominans och namnskick

Ovanstående är ett försök att återge så nära som möjligt Hesselmans grundtankar. Nu över till funderingar över det avgörande vid konkurrens mellan två namn för samma område eller egentligen färdväg; vad avgör att ena namnet förkvävs och det andra blomstrar enarådande? Älvkarshed försvann kanske som levande beteckning för att innebörden var alltför allmän; älvar finns det många av. Viktigt måste storlek, folkmängd (talare), makt och status många gånger vara. Här går osökt tanken till president Trump, U.S.A., vilken i ett dekret kungjorde att "Gulf of Mexico" hädanefter skall heta "Gulf of America". Namnbytet har uppgetts vara ett led i ansträngningarna att "honor American greatness".

Mexikanska eller Amerikanska golfen?

Mexikanska golfen har korsats av sjöfarare i århundraden långt för president Trumps tid. Enligt principerna för namngivningen som Hesselman funnit bör mexikanerna ha kallat farvattnet "Golfo  americano" efter grundandet av Amerikas Förenta stater 1776. Man skulle kunna tänka sig att amerikanerna i sin tur på liknande sätt namngav golfen efter målet för resan, mexikanernas land. Men så skedde inte. Namnet kan spåras till en karta på 1550-talet, då Spanien var den mäktiga kolonialmakten med omfattande sjöfart på Mexiko. Namnet bör ha tillkommit från spansk och europeisk horisont. U.S.A. fanns vid tiden inte i sinnevärlden.  

Mexiko blev självständigt från Spanien 1821 och U.S.A. övertog namnet och rollen som mäktigast i världsdelen. Namnet Gulf of Mexico fortsätter att visa, helt enligt reglerna för namngivning, att U.S.A.  har "greatness" i relationen.

President Trump har nu med sitt dekret bytt ut amerikanernas namn mot det mexikanerna använt. Högstatusnamn byts mot lågstatusnamn. Kan detta verkligen vara enligt intentionen med "Make America Great Again"? 

 

Undersökning av en samfälld äga vid Lärjeån

Vid en söndagsutflykt nyligen gjordes en avstickare till en liten samfälld äga vid Lärjeån. Lantmäteriets fastighetskarta ger sådan information. Misstanken var att kvarn kunde ha funnits på platsen som är mellan Angered och Annered. Kartklippet visas nedan.

Den streckade röda linjen är fd. järnvägen mot Sollebrunn, nu cykelväg. Från denna ses en  dubbelstreckad väg, som förmodligen uttogs för gemensamt bruk i samband med en skiftesförrättning. Terrängen är lövskog och mycket sly. Vägen har vuxit igen. Till en början syns inga spår av den. Orienteringen underlättas av att en stenmur är lagd i den raka rågångslinjen väster om vägen. Där löper också en kraftledning. Vid den kraftiga vinkeln vägen gör där branten mot ån börjar hittades något märkligt. Första tankarna gick till någon form av trappsten, men inga spår fanns efter hus på platsen. Fritt att gissa.

Kraftledningen fortsätter ner i branten och en stolpe har bitmärken nära marken. Vegetationen är helt bortsliten runt stolpen och där har rent av bildats en grop av någon form av slitage. Bävern kan förstås misstänkas för fällningsförsöket. Men sånt jobb skulle väl inte åstadkomma slitaget? Räven kan syssla med ringlekar runt träd ibland. Den får bli huvudmisstänkt.

Vid nedersta biten av branten förstår man var vägen måste ha gått. Och här kunde man bara gå med de tunga säckarna om det var fråga om en kvarn på platsen.

Vid ån fanns mycket riktigt en ruin efter kvarn eller kanske ett litet kraftverk för elproduktion. Ån har varit uppdämd. Det var möjligt att gå över ån men branten, hindrande växtlighet och besvärliga stenar gjorde att jag lät bli. Den blå GPS-punkt som visar läge norr om ån på kartutdraget visar fel. Nedanför branter är inte exaktheten så stor.

Vattenståndet var lågt i ån så vid fallet porlade ån rogivande under kaffepausen.

Video från ån finns här. Kopiera och klistra in i ny webbläsarflik. https://photos.google.com/photo/AF1QipNDj-P6lP2gTYxQTqakvX7XKPxi0MNLOSjDVp-r 

Det går förstås att ta reda på mer om när och hur vattenkraften började användas på platsen. Den som har något att bidra med får gärna göra det under Kommentarer.

 

Angered - namnet

Kyrkbyn har gett namnet, vilket 1415 skrevs (i) Awngaryd sokn. Det har ansetts möjligen vara bildat av ett fornsvenskt personnamn, sannolikt Agund samt ordet ryd, ´röjning´. En annan tolkning är en inbyggarbeteckning från avungar ´de som bor vid aven/avarna´, dvs. vid vattensamlingen (-arna).

Vissa tvivel väcks kring tolkningarna. Först till personnamnstolkningen. Skulle verkligen ett hårt´g-ljud´ mellan två vokaler försvinna genom slarvigt uttal? Sedan vad gäller vattensamlingar är inte ava eller ave vanligt förekommande i ortnamn i Västsverige. I Östra Frölunda hittas några avlånga vattensamlingar benämnda Avan. Det är fråga om korvsjöar avsnörda från Ätran i ett öppet serpentinlandskap. Enda möjliga platsen för korvsjöar vid Angereds kyrkby är längs Lärjeån vid byns norra gräns. Där är ån djupt nedskuren i mäktiga lerlager. Jordskred i de branta sluttningarna är frekventa varvid åns lopp ibland förändras tillfälligt eller för längre tid. Små avsnörda ådelar kan så uppstå.

Nu finns dock ingen sådan enligt aktuell karta. Den branta ravinen längs ån är i praktiken omöjlig att färdas i. Ingen människa besöker platsen utan mycket god anledning. Folket i kyrkbyn bör dock ha haft en kvarn- eller fiskeplats på ett ställe. Kyrkbyn låg högt, c:a 800 meter från ån. Där uppe passerade utombys på vägen. Lite märkligt om de kallade byinvånarna efter någon obetydlig korvsjö helt utom synhåll.

                                       Urklipp från Topografisk karta (minkarta.lantmateriet.se) 2025-05-10

Den branta ravinen vid ån framgår av de täta höjdkurvorna. Där kyrkbyn låg mellan kyrkan och rondellen visar höjdkurvorna den välvda terrängen. Randmoränen sträcker sig härifrån och norrut mot vinkeln på den röda streckningen (cykelbana, fd. järnväg)

Aven förekommer på vissa platser även i betydelsen ´sankt ställe´ på åkermark. I dessa fall är det inte fråga om öppna vattenytor. Någon sådan terräng vid kyrkbyn går inte heller att finna. Slutsatsen blir att tolkningen med inbyggarbeteckningen också förefaller mindre trolig. Dags att se på terrängen där kyrkbyn låg.

Kyrkbyn med kyrkan ligger högt på en mot norr välvd höjd. Här börjar en randmorän som skjuter ut mot norr och nästan helt skär av dalgången i öster. Ravinen vid ån får ett återstående utrymme på 200 meter där den kan pressa sig förbi i lerlagren. Randmoränen består av isälvssediment, alltså grus och sand. Under många år har den exploaterats. Naturliga utseendet är borta men höjden verkar inte ha sänkts så mycket beroende på att platsen har använts som deponi. Randmoränen kan beräknas ha höjt sig minst 25 – 30 meter över slätten på ömse sidor. Åkern hade på metern när samma nivå över havet på de bägge sidorna. Den var ett peneplan som låg i vater, dvs. helt horisontellt. På golfbanan i öster är nu peneplanet borta beroende på att små kullar har anlagts för att få till intressanta och omväxlande banor. Hur upplevs då randmoränen för den som färdas i riktning mot Angereds kyrkby?

                                                                Urklipp från Jordartskartan (sgu.se) 2025-05-10

Den gröna färgen visar isälvssedimentet (grus och sand). Där vita diagonala streck täcker över har grustäkt förekommit. Rött är urberg och gult lerig jord. Lägg märke till hur den för övrigt breda lerdalen kläms ihop vid randmoränen.

Utsikten i den uppodlade Lärjedalen är milslång. Dalens bredd varierar mellan 1,5 och 2,5 km. Vid Olofstorp följer landsvägen den södra dalsidan. Dalen är bred. Men snart reser sig en vägg i väster. Den skjuter ut från söder. Dalen verkar helt upphöra. Vägen för upp på randmoränen till platsen där kyrkbyn låg. Här delade sig en väg mot Linnarhult. Längs den finns först inga stora höjdskillnader. Den andra vägen mot Gunnilse by och nutida centrum för stadsdelen Angered löper utför och den som vänder sig om har snart samma vägg bakom sig. Även här är det dalkaraktär men utan de vida vyerna som i öster mellan Angereds kyrka och Gråbo.

Den mest iögonfallande terrängformationen blir en utgångspunkt i sökandet efter alternativ till tolkningen med inbyggarbeteckningen. Vid sökning i saob.se på ord med inledning på ´v´ hittar jag den  dialektala jakttermen vånge, numera föga bruklig. Tillhörande verb är vänga, vilket uppges som utdött. Där jägare trodde att villebrådet fanns inom ett begränsat område kunde det inringas, vängas. Det inringade området var vången. Belägg finns för att ordet även har använts utvidgat eller oegentligt. Min tanke är att randmoränen kan ha setts som den som ringar in dalen och ån. Inledande a i Angered kan då tolkas som ´å´ och följande led som påverkade av vånge eller någon form av vänga. Slutleden ryd är förstås ´röjning´.

Ett närbesläktat substantiv är vång. Det avser ett större stycke åker- eller ängsmark, särskilt sådant inhägnat, hörande till by, dvs motsvarande t ex. det västgötska gärde. Vång är en sydsvensk beteckning, vanligt i Skåne. Gärden och vångar är i n r i n g a d e av gärdesgårdar och brukas i rotation efter odlingssystemet. I fornsvenskan hette vång ´vanger´, efter en stam med betydelsen ´böjning, krökning, buktning´. Jakttermen vånge grundade sig på samma stam och hade samma innebörd.

                                               Urklipp från Häradsekonomiska kartan 1890-1897 RAK. Lantmäteriet

Kartan visar att det mesta av randmoränen var uppodlad i slutet av 1800-talet. Efter skiftena av kyrkbyn har flera gårdar tillkommit på norra delen av randmoränen.

Den som finner anknytningen till jakttermerna långsökt i fallet Angered kan istället fundera över den böjning, krökning, som är tydlig vid randmoränen. Den böjer sig halvcirkelformat norrut mot ån och tvärsöver åsen har vi också en kraftig böjning av terrängen. Stöd för att den välvda terrängen kan ligga bakom namnet här finner vi också vid byarna och socknarna Södra och Norra Vånga, Ås resp. Skånings härad. I trakten av Timmele och Dalum finns också namnformen på några byar. Några andra exempel är Vången i Alsens socken, Jämtland och gården Vångsjö i Håbols socken i Dalsland. Norr om Borås ligger Vänga på en drumlin. Odlingsmarken är på denna välvd på höjden.

Den vanliga förklaringen av dessa namn sammanfaller med vång i den sydsvenska betydelsen, dvs. ´gärde´. Sådana fanns dock på alla byar och gårdar i hela landet. Hur karaktäristiska ledande till namn är dessa? En studie av terrängerna på kartan visar att på platserna finns vidsträckt öppen (odlad) mark, men intressant är att den samtidigt är välvd och sluttar kraftigt. Böjningen och krökningen finns där. V-ljudet i Angered tänker jag mig ha försvunnit då läget varit utsatt mellan de två vokalljuden. Förslaget lutar mot att bli, förståeligt i nutiden, ´röjningen på åsen mot ån´ då innebörden av vång inte lever kvar i språket.

En alternativ tanke är att vinge istället skulle kunna vara den dolda betydelsen. Utöver den konkreta betydelsen fågelvinge o dyl. har ordet även använts oegentligt om något som till utseendet påminner om en vinge; särskilt om riktningsvisare i utkanten av något. Något i detta fall skulle här vara det ännu mäktigare bergsmassivet söder om Angereds kyrka och randmoränen sedd som vingen i dess förlängning.

Värdefullt vore om någon med språkvetenskaplig utbildning ville pröva möjligheterna i de tankegångar som här är framlagda. 

----

Utöver kartstudier och besök i trakten vid Angereds kyrka har SAOB.se, ortnamnsboken för Vättle härad och Svenskt Ortnamnslexikon konsulterats. De senare finns tillgängliga via isof.se/namn/ortnamn.

----

Viktig efterskrift: Efter att inlägget publicerats upptäckte jag en vattensamling, en möjlig ave, vid länsvägen, mitt emellan f d. kyrkbyns läge och ICA Gunnilse. Min kommentar här under måste läsas för mer information.

Steneby - fornborgabygden

Socknen Steneby i Dalsland skrevs Stenabygdh på 1330-talet, Steneby gard 1502. Socknen kan ha fått sitt namn efter prästgården. I så fall kan efterleden bygd betyda "nyodling, nybygge" e dyl. Förleden är oklar. En tradition att domarestenar fanns söder om kyrkan, nära sjön Iväg. (Svenskt Ortnamnslexikon 2003, 1:a uppl., red Mats Wahlberg) 

I sockenboken Gamla Steneby, del I 1989, skrev Erland Rosell om ortnamnen i bygden. Han har tolkningen `bygd(en) kring stenar(na)`. En omtydning har skett från det ovanliga bygd till det mera förekommande by. Ingen gård(by) har ursprungligen hetat Steneby efter vilken socknen har fått sitt namn. Senare fokuserades naturligt socknens namn till det centrala området med kyrkan och prästgården. Förleden i ordet sten är en genitiv pluralis, alltså flera stenar. Utifrån berättelser om rastställe för munkar, högar och resta stenar där skolan senare byggdes och med stöd av Anders Lignell, Richard Dybeck och Lars Hesselgren fann Rosell det som troligt att stenar har funnits på platsen ovan den s k Tingsbräckan. Han landade i tanken att dessa stenar var de som avsågs med namngivningen. (På nedanstående karta är skolan drygt en kilometer söder om kyrkan, vid vägkorsningen där röd landsväg tar av österut mot Dingelvik.)

För egen del håller jag på med en studie om sambandet mellan namnen på socknar och prästgårdar i Dalsland. Kopplat till detta är också makt- och ägoförhållandena vid tiden för sockenbildningen. För Steneby studerade jag kartan i Fornsök för att få en allmän bild av fornminnena i socknen. Jag upptäckte då att flera fornborgar finns runtom den centrala öppna bygden kring Stenebyälven. På nedanstående klipp från Lantmäteriets topografiska karta är de fyra markerade med röda pluppar. De finns vid Taxviken, på Steneby Prästgård, nära Gapungebyn och intill Stenebyälvens lopp före den når Laxsjön. Den sistnämnda kallas Kvarnberget och ligger på Dingelviks mark. Borgarna vid Prästgården och Gapungebyn ger en storslagen utsikt över den centrala bygden. De bör främst ha använts för spaning och skydd. De två övriga har strategiska lägen vid färdleden Laxsjön-Stenebyälven-Iväg-Grann-Vångsjön och vidare mot Edsbygden. Från dessa kan trafiken t ex kontrolleras, förtullas eller nedkämpas.  

En googling på fornborgar i Dalsland påminde mig om den uppsats i ämnet som John-Anders Gustafsson skrev i Hembygden Dalsland 2021: "Dalsländska fornborgar". Hembygden är årsbok för den dalsländska hembygdsrörelsen. Den karta över fornborgarna han presenterar i bil 2 (se nedan) visar direkt att Steneby är landskapets fornborgstätaste bygd. Socknen har fyra fornborgar. Ingen annan har fler än två. Dessutom finns tre borgar strax utanför sockengränsen: vid Ivägsholm sydväst om Iväg, vid Vägne i Håbol och vid Djupviken i Ärtemarks socken. De två första är vid ovan nämnda färdled och Djupviken har sjöläge vid sjön Ärtingen, i ett annat dalstråk i förbindelse med Steneby.

Att Steneby under lång tid utgjort en mäktig och rik bygd finns det flera tecken på, såsom fornminnena, Kronans beskattning och frälseägandet. Dalstråken i sjörika Vedbo härad här i norra delen av landskapet strålar samman i Steneby vid Laxsjöns västra strand. Kommunikationsläget var och är ypperligt. Rosell nämner att socknen som enda ortnamn i landskapet finns med på Olaus Magnus Carta Marina från 1500-talet. 

SAOB anger för sten ett etymologiskt ursprung med betydelsen `vägg, mur`. Tanken växer fram att förleden sten i Steneby kan bero på fornborgskoncentrationen. Gustafsson uppsats i Hembygden ger mig vatten på min kvarn. Fornborg nr 18 i hans lista benämns "Höga sten", ligger på gården Stenen i Bolstads socken. Ännu bättre var att Google ledde till en masteruppsats i arkeologi vid Stockholms Universitet 2023: "Stenbyar och fornborgar: en korrelationsstudie av ortnamnet Stenby och fornborgar i östra Mellansverige". Författare är Kerstin Jensen-Urstad. 

Länkadress: http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1762873/FULLTEXT01.pdf    

I Mälardalen och Östergötland studerade hon 13 gårdar bärandes namnet Stenby. Dessa har närliggande fornborg. Därtill redovisar hon fem Stenbygårdar där närliggande fornborg saknas. En slutsats hon drar är att folkvandringstiden var den dominerande byggnadstiden och att dessa Stenby-gårdar fanns redan då. Sten kunde tydligen betyda `fornborg`. Annars är borg idag den vanligaste betydelseleden bland alla fornborgsnamn.

Gamla Steneby, del I, s 621, omnämner skilda namn på olika delar av Stenebyälven. Sista delen innan utloppet i Laxsjön heter Stensvängen. "Där fanns också andra "flottarnamn" som Stenpölen, ett lugnvatten...". Älven gör några svängar 500 m norr om fornborgen Kvarnberget. På samma bergsrygg som fornborgen, mitt för svängarna finns dessutom en stensättning, en grav. Det är oklart om dessa sten-namn kan kopplas till fornborgen, men omöjligt är det inte med tanke på vad som framkommit i genomgången. 

Slutsats

Med hänvisning till ovanstående och särskilt det samband som Jensen-Urstad fått fram för Mälardalen föreslår jag att sockennamnet Steneby äldst nytolkas som `fornborgar(na)s bygd` eller enklare `fornborgabygden`. Namnet får räknas till bygdenamnen. Senare då by ersatt bygd blev Steneby den naturliga namnformen för kyrkan med tillhörande prästgård, eller stom, som är den speciella beteckningen inom gamla Skara stift, d v s Västergötland, Dalsland och Värmland.