Från "firir berghi" till Kungsgården. VII

                                                               Sproteid

Tidigare i skildringen har det framgått att inga andra uppfattningar finns om platsen för lagtinget Sproteid än att det är fråga om samma plats som Dragedet, det smala näs som ledet ut till Bynäset. Inga dokument finns dock som styrker detta. Fynd som kan knytas till tingsplats saknas och inga utgrävningar har gjorts. Det är blott en uppfattning som har framförts gång på gång och så småningom vunnit acceptans då man inte har kunnat tänka annan möjlig plats.

Dragedet

Ett ´eid´ eller ´ed´ är en sträcka mellan eller utmed vattendrag där man främst färdas gående (i motsats till med båt på vattnet). Beteckningen kommer av en indoeuropeisk rot med betydelsen ´gå´. För Dragedet finns på Sunne sockenkarta 1856 (LMS, Lantmäteriverket) texten Dragede skriven i riktning söder – norr över det smala näset framför Bynäset. Man får tänka sig utlagda kavlar (som i en kavelbro) eller språtar av klenare dimension (mera härom strax), vilka underlättade dragningen av båtarna för de som gick och högg i av alla krafter.

              Sunne sockenkarta 1856, utdrag visande Dragede. Lantmäteriets Historiska kartor 

Namnet Dragedet verkar fullt rimligt för ett ´ed´ i riktningen söder – norr på platsen.

Lokaliseringen av Sproteid till Dragedet är dock värt att ifrågasätta. Förleden sprot har förklarats med att vattnet ”sprutar upp” på näset. Att vågor driver in och vatten ibland kastas upp i luften är allmänt förekommande vid sjöns stränder och det bör inte på något särskilt sätt utom vid storm ha påverkat den som befinner sig på näset. Förklaringen av förleden utifrån denna tanke förefaller som mindre trolig för denna plats.

Däremot kan man fundera på om ´språt´ har använts som beteckning för de avlånga trästycken av skilda dimensioner, som bör ha varit lagda på tvären i ´dragedet´. Läge att vända sig till SAOB på nätet.

För förleden hittas först under SPRÅTE några möjliga betydelser som ´språt, spröt, språte´vilket enligt SAOB kan avse ett långsmalt, mer eller mindre smäckert föremål som kan vara avkvistat liktydigt med t ex spröt, pinne, slana och stång. Materialet är hårt trä eller böjligt om det är taget från buskar. En särskild betydelse är takved, kollektivt använt för slanor på tak för att hålla näver och halm på plats. Från 16- och 1700-talen finns belägg där gärdsgårdar med flätverk av stråtar kallades ´språtgårdar´.

På Geometrisk karta över Överstesätet Kungsgården av år 1743 är inte dragstället medtaget men däremot en gärdsgård i rikningen söder – norr i något västligare läge. Gärdsgården avgränsar Bynäset från Kungsgårdens övriga mark genom att den sträcker sig från Kungsgårdsviken till en stenmur (på land), vilken i sin tur når Västerhusviken i norr. Om föregångare till denna gärdsgård var av flätverk finns förstås möjligheten att sprot syftar på flätverket. Likaså kan man tänka sig att materialet i underlaget på det kartmarkerade draget över näset har kallats sprot och Sproteid blir ett förståeligt namn för det i senare tid kända Dragedet.

Beteckningarna ´ed´ är nära knutna till stigar och vägar där människor regelbundet har anledning att gå eller ta sig fram på annat sätt. Funktionen att beteckna färdväg är avgörande. Dragedet är långt från dåtida bebyggelse och saknar dock den kontakt med vägnätet som vanligen ´ed´-namnen har.

Tingen som hölls på Sproteid var ett representationsting, ´de 24 landsens´, med företrädare från varje socken. Dessa församlade män komna milvis ifrån behövde rimligen service med mat och logi. Kvinnlig betjäning med kokmöjligheter får man tänka sig och hur troligt är det att hus med sådant fanns på platsen? En sätesstuga i socknens centrum nära bondgårdar och kyrka synes lämpligare. Vi förflyttar oss upp på kyrkberget till trakten för Hov, Frösö kyrka och prästgård för att se efter alternativa platser. Sproteidet kan ha funnits i denna trakt enligt min tanke.

Strandläget vid Frösö kyrka

                                             Utdrag Jordartskartan från Kartvisaren. SGU.se

SGU´s jordartskarta visar ett märkligt, oerhört långt och smalt geologiskt ´språt´ eller ´spröt´ från Gröttomslägden via Hovs gamla läge, förbi Frösö kyrka med prästbordet till nuvarande läget för gården Stocke. Medeltidens människor kan förstås inte ha sett strandvallen på någon karta och sett likheten med långa och smala ´språt´. Men åkerbrukaren bör ha lagt märke till den för odling avvikande jordmånen i denna linje och tanken kan analogiskt ha gått till ´språt´.

Kartans orange färg visar att det är svallsediment, grus. I nästan hela sträckningen löper en strandvall återgiven med vinröd prickning. En strandvall uppe på hjässan på Frösöns största berg överraskar onekligen! Förklaringen hittas i ”Frösön” av Curt Lofterud (1999).

När inlandsisen smälte blev västra Jämtland först isfritt medan isen fortsatt blockerade i öster. Östberget var en ö i dåvarande Storsjön medan ”kyrköns” översta remsa under en lång tid nådde nätt och jämnt över vattenytan. Meterhöga strandvallar bildades när Storsjöns vågor svallade mot denna landremsa som idag utgör kyrkbergets ”takås”. Strandvallen framgår av ett foto från trakten av Hov nära kyrkan (Lofterud, s 18). Den omgivande jordarten är moränlera eller lerig morän, enligt beskrivningen till jordartskartan.

Här finns en sträcka där vågsvallet har kastat sig mot gruset och ”sprutat” över marken. Men frågan är om människorna på 1400-talets senare del och 1500-talet , då lagtinget samlades på Sproteidet, uppfattade formationen som en strandvall? De kan ha gjort det, men i okunskap om istiden i så fall ha kopplat den höga vattennivån till berättelsen i Bibeln om syndafloden och Noaks ark (1:a Mosebok, kap 6 – 8).

Strandvallens grusremsa har i södra änden så långt tillbaka som Lantmäteriets Historiska kartor visar använts för väg, ´ed´. Frösö kyrka spärrar sedan 800 år tillsammans med prästbordet i mellanavsnittet medan det är oklart i vilken omfattning norra delen av grusremsan har använts som väg. Lantmäteriets Min karta med dess terrängskuggning ger ingen ledning om stig på platsen. Glasätts två kända lägen är båda ett stycke öster om nuvarande landsväg. Nuvarande raka landsvägssträckning kan vara en nyskapelse tillkommen efter medeltiden. Att Glasätt anlades vid sträckningen som gällde i tidig medeltid är en inte alltför djärv gissning. Glasätt är känt från 1339 (Rentzhog (1989, tabell s 85). En förlängning av möjlig väg från svallgrusspråtet vid Stocke och norrut förbi Glasätt är tänkbar.

Nämnas bör att hela vägsträckningen mellan Rödösundet i norr och Östersundet vid nuvarande staden löper mellan två vattendrag. Beteckningen ´ed´ är därför också fullt möjlig för hela vägen över Frösön mellan dessa sund. Men namnet Sproteidet kan enligt min tanke främst avse ett kortare parti på taket av ”kyrkberget”, där i senare tid för socknen centrala byggnader som sockenstugan och folkskolan kom att förläggas. Lagtingets sammanträden under 1400-talets senare del och 1500-talet bör ha skett inomhus, i en sätesstuga. Den senare uppförda sockenstugan kan ha upprätthållit en tradition på platsen.

Förleden i Sproteidet kan enligt denna tanke komma från att man identifierat strandvallen som en strand påverkad av vågor och sprutande vatten eller att den över kilometern långa och grusiga strandvallen i horisontalläge nära ”kyrkbergets takås” har liknats med en av de slanor, ´språte´ som höll torv och halm på plats på den tidens hus. Stocke i norr får också räknas till sockencentrum, i senare århundraden accentuerat genom centrala funktioner såsom Trivialskolan och bibliotek.

Hela vägsträckningen mellan Hov och kyrka till Stocke över ”kyrkbergets tak” är väl inte heller otänkbar som Sproteidet om man tänker sig den troligen tidigt öppna terrängen och ett behov att vintertid markera vägen med språte, snökäppar. Tingen på Sproteidet hölls visserligen vid S:t Botolfs dag i juni men varför inte låta språten vid vägkanten stå kvar sommartid för att tydligt visa vägbanan och motverka att egna vägar togs över åker eller äng vid sidan om? Sådant egenmäktigt förfarande ogillades starkt att döma av hur vanligt tvister i saken kom inför tingen.

En ovanligt stor mängd hässjor med dess horisontella slanor högt uppe på kyrkberget i dess längdriktning kan också tänkas ha liknats med den språte som fanns på tidens tak.

Prästgården Frösö prästbord bör ha avstyckats för prästens försörjning från Hov under sent 1100- eller tidigt 1200-tal. Gårdens tomt kan ha haft olika lägen på fastigheten under tidernas gång. Nuvarande läge spärrande den tänkta vägen längs svallgruset tillkom kanske under 1400-talets senare del (Sproteid nämnt 19 mars 1479) för att ny väg byggts och och den gamla längs svallgrusspråtet mot Stocke inte behövdes i fortsättningen? Nytt hus på ny plats kan ha gett upphov till nytt namn, Sproteid. Prästens hus byggt på vägen – lite ovanligt – och värt att uppmärksamma med informellt namn, vilket dock försvann när minnet av den tidigare vägen bleknade bort och prästbordets funktion trädde i förgrunden. Så kan det ha gått till.

                                                                  Vägbanken vid Ändsjön

Ett annat alternativ för Sproteid är vid den vägbank, som tidigt anlades på nordvästra sidan av Ändsjön. Risbädden och lagret med slanor kan ha betecknats som ´språte´. Men närbelägen gård där tingsförhandlingarna kunde hållas fanns troligen inte vid den aktuella tiden. Så detta förslag förefaller inte ha lika starka skäl som de nämnda för lokalisering till kyrkbergets tak.

                                                                            Slutord

Genomgången har visat att Sproteid kan ha avsett andra platser än Dragedet. Men det är inte lätt att fastställa rätta läget för Sproteid. Inlägget ger sig inte ut för att veta svaret på frågan. Avsikten med det här framförda har istället varit att problematisera den hävdvunna förläggningen till Dragedet vid Bynäset. Invant tänkesätt vinner på ett inflöde av fantasi, som kan sätta igång ifrågasättande med nya funderingar och undersökningar. Det är bara att vara ödmjuk inför att vi på många punkter inte har facit för tider som endast lämnat efter sig spillror av dokument.

Mest värt att lyfta fram från serien av blogginlägg om Kungsgården på Frösön och de med denna förbundna tingsplatserna och vintermarknaden Jamtamot är mitt hävdande att Kungsgården, med tidigare namn som Firir berghi, Forberg och Västanåker, under hela den tid då dessa namn använts har legat granne med Västerhus. Dock har tomten för gården flyttats, från läget vid landsvägen i nära anslutning till de gravhögar som funnits där. I senare tid fanns här Kronstads skans och Stormtorpet. Det lokala namnet för denna gård i gruppen av gårdar kring Västerhus var Firir berghi då läget var närmast före backen uppför det berg som hyser socknens centrum med Stocke, kyrkan med prästgården och Hov med sitt namn från förkristen tid.

Förra inlägget, nr VI, är det centrala där argumenten läggs fram. I de inledande inläggen har jag försökt att på ett rättvist sätt redovisa argument och hypoteser från en del av de många som bidragit till frågans belysande. Allt blev längre än tänkt, tidskrävande att skriva och inte särskilt lättläst. Läsaren hittar säkert inkonsekventa stavningar, brister i fotnoter eller saknar hänvisningar till sådant som man ser som väsentligt att ha med. Det är endast att ödmjukt be läsaren att ha överseende med en något åldrad man, som finner det allt svårare att ha sina anteckningar, källor, foton osv. i lämplig ordning. Hypoteserna och argumenten är det som läsaren ombeds att pröva.

Tacksamt mottas kommentarer, som kan lämnas här på bloggen efter resp inlägg. Om så föredras går det också bra att lämna synpunkter och genmälen per mejl, post eller telefon. Mejl kan sändas till gregor.mossberg@gmail.com . Min postadress och tel nr hittas där sådant finns att söka på nätet.

Greger Mossberg

Källor

Bibeln, 1:a Mosebok, kap 6 – 8

Lofterud, Curt (1999): Frösön, I serien Upptäck Jämtland/Härjedalen, utg Jamtli/Jämtlands läns museum i Östersund

Lantmäteriets Min karta och Historiska kartor

SAOB saob.se, orden Språte och Spröt

Rentzhog, Sven (1989): Byarna på Frösön – en tusenårig kontinuitet, I Jämten 1990, Heimbygdas årsbok årg 83, utg Jämtlands läns museum, red Leif Jonsson

SGU Jordartskartan

Från "firir berghi" till Kungsgården. VI

Firir berghi eller Forberg vid Stormtorpet

1 En gård med namnkontinuiteten Firir berghi – Forberg – Kungsgården Forberg – Kungsgården har med överväldigande sannolikhet behållit sitt läge i stort i terrängen.

Gårdsnamn är kopplade till själva jorden, torvan. Gårdsplatsen med byggnader och tun kan däremot byta läge inom egendomen. Kronan har troligen ända sedan 1300-talets mitt innehaft jorden där Kungsgården legat under de senaste seklen men också egendomens mark upp till gamla landsvägen mellan Västerhus och Stocke (nu Stockevägen).

Att en storgård tillhörig kronan med namnet moderniserat till Forberg skulle mista detta namn på ett första läge vid Öne och få namnet överflyttat till annan jordegendom i kronans ägo förefaller mycket osannolikt. Det antagna senare läget med dess jord måste redan ha ett namn och varför då inte använda detta? Dokumenten för tiden 1345 – 1409 förefaller tysta för området känt som Kungsgården i senare tid. Man tycker att gård borde ha funnits i denna trakt och varit nämnd i samband med någon person eller som plats för utfärdande av brev. Men det är tyst trots att människor bör ha levt och verkat i området. Digerdöden kan förstås ha inneburit ödesböle en tid men med tanke på det förmånliga läget bör marken i så fall snart ha nyttjats igen. Och varför då inte under namn som Firir berghi, Forberg eller Västanåker? De två första väl kända från diplommaterialet under det nämnda tidsintervallet och Forberg under större delen av 1400-talet. Under antagandet att dessa namn hela den berörda tiden tillhör jordegendomen här väst på Frösön har marken alltså inte legat övergiven efter Digerdöden. Ingen mystisk geografisk lucka har funnits.

2 Ett idealiskt höjdläge för gårdsbebyggelse med tanke på klimat, odling, utsikt, väg och grannskap bör inte ha lämnats tomt på Frösön där all liknande mark är ianspråktagen och bebyggd i tidig medeltid.

Som vid Västerhus och Västbyn fanns gravhögar från järnåldern i närheten av gamla landsvägen på Kungsgårdens område väster om vägen mitt för flygplatsområdet. Holm (2012) återger s 36, not 187, flera äldre uppgifter om borttagna gravhögar här. När jämtlänningarna under den yngre vikingatiden uppförde högar eller stensättningar som gravmarkering skedde det ofta inne på byns eller gårdens odlingsbara inägomark (Holm 2012 s 37). Den odlade delen av inägomarken, åkrarna, var små och låg nära husen. Alltså bör bebyggelse ha funnit nära gravhögarna vid vägen.

På 1500-talet var de mellanstora och största ägoområdena på Frösön skattlagda för mellan 2 och 6 hermelinskinn. Holm räknar även Västanåker (nu Kungsgården) och Kyrkbyn (nu Prästbordet) till denna grupp men de var skattebefriade i egenskap av kungsgård resp kyrkojord (Holm 2012 s 40).

På 900-talet var det vanligt att välstående kvinnor ägde en uppsättning stora, rikt ornamenterade spännen av brons, så kallade ovala spännbucklor. Sådana följde med kvinnorna vid gravläggningen. I samband med grävning och plöjning på 1940-talet hittades tre sådana i Västerhusområdet. Sannolikt utgör dessa de ringa resterna från två eller tre förstörda gravar anlagda på mark som historiskt tillhört Kråksta och Västerhus. Det första ovalspännet hittades på flygfältet 1947 men hade enligt upphittaren troligen följt med matjord hit från Stormtorpet – i så fall från mark som historiskt bör ha hört till Kråksta, skriver Holm. Fynden är inte nämnda i Fornsök men däremot L1947:4951 Depåfynd, som omtalar en halsring funnen år 1901 vid grävning på platsen för Cronstads skans där också 10-12 arabiska silvermynt hittades c:a 1713, vilket var vid tiden för skansens färdigställande. De tre ovalspännena nämnda ovan hittades år 1946 vid plöjning av jord på flygfältets sydvästra del som historiskt bör ha hört till Västerhus (Holm 2012 s 42, se även not 224).

Att marken vid Stormtorpet tillhört Kråksta är värt att ifrågasätta. Som liggande väster om vägen har området mera troligt tillhört Västanåker (Kungsgården). J A Jacobsson lämnar i Frösökrönikan nr 7 s 8 (2007) uppgiften att gränsen mellan Kungsgården och Kråksta gick mellan Stormtorpet och flygledartornet. Av det följer att Cronstads skans var anlagd på Kungsgården. Fornsök anger fastigheten Kungsgården 3:1.

Utifrån gravar och gravfynd i Jämtland från perioden 900 – 1050 finner Holm s 59 f att den socioekonomiska elit som var bofast i bl a Västerhusområdet primärt inte grundade sin ställning på jordägande eller på tvång och exploatering av många underlydande. Jordägandet verkar ha varit präglat av småskalighet. Funna balansvågar/vikter för att väga och värdera silver på olika håll i landskapet tyder på att handel varit en framstående källa till välstånd under denna tid. Min egen tanke härav är att boende på egendomen som senare har kallats Kungsgården mycket väl får antas ha deltagit i handelsturer till andra landskap och varit verksamma när landskapet tog emot handelsmän utifrån vid marknaden Jamtamot.

Områdets värde ur naturresurssynpunkt framgår också av mantalsvärdet i sockenbeskrivningen år 1822 (akt 23-FRJ-49, REG, Lantmäteriet). Kungsgården är högt värderat, till 2 2/3 mtl, liksom Västerhus och Västbyn som tillsammans står för 2 5/12 mtl,(då är Kråksta inräknat i Kungsgården). Ingen anledning finns att anta att relationen inte varit likartad under tidigare århundraden frånsett tider då missväxt eller ödeläggelse rubbat förhållandet.

Sockenkarta Frösö socken ritad av Jacob Stenklyft 1646. Här foto från Björn Oscarsson (2009), s 81.

3 Från mitten av 1600-talet visar Jacob Stenklyfts sockenkarta över Frösön (1646) en tom yta, en vit fläck, för området mellan Västerhus och Glasätt.

Kartan (se ovan) är återgiven av Björn Oscarsson (2009 s 81). Kråksta saknas på kartan men låg nordnordväst om Glasett. Så tomrummet är inte fullt så stort som kartan visar. Men platsen vid vägen är ändå vidsträckt och saknar gårdsbebyggelse. Men nere vid Storsjöns strand ligger ´Kongsgården´ i ett läge som helt avviker från övrig gårdsbebyggelse vid Storsjön så som nämndes i blogginlägg V. Den vita fläcken är vid dåvarande viktigaste vägen över Frösön (idag kallad Stockevägen) och den upptar området ´före, framför´ öns centrala höjd, vilken dessutom hyser den gamla blotplatsen vid Hov och sockenkyrkan med dess kyrkogård. ”Firir berghi” får ses som ett naturligt namn inom byn Västerhus för att utifrån bycentrum ange läget för en gård längs vägen innan backen uppför kyrkberget tar vid. Namnet måste ha varit lättförståeligt även för folk i andra bygder, som kände till trakten genom resor till ´Jamtamot´, marknadsveckan i anslutning till vårdagjämningen, ting eller Frösön som mål i andra viktiga ärenden. Firir berghi, senare Kungsgården Forberg, bör rimligen tidigare ha legat uppe vid vägen i närheten av ättehögarna, i området som senare kom att rymma Cronstads skans och Stormtorpet.

Sunne sockenkarta 1856, utdrag Frösö kyrka - Frösö läger, LMS Lantmäteriet. Hämtad 2026-04-08

Stormtorpet låg alldeles söder om korsningen där utfartsvägen från Kongsgården anslöt till gamla landsvägen mellan Frösö läger och kyrkan (Stockevägen). 

Bynäsberget har Carl-Göran Ekerwald och Bo Oscarsson utpekat som det berg gårdsnamnet Firir berghi anknyter till. Kungsgården vid stranden ligger onekligen mitt för eller framför detta berg även om vatten är däremellan. Men kan inte det antagna gårdsläget ungefär vid Stormtorpet också sikta på Bynäsberget då läget också är ´mitt för, framför´ Bynäsberget, men i en högre belägenhet och på större avstånd? Nej, det kan det inte. Stormtorpet ligger högre än Bynäsbergets högsta punkt. Bynäsberget är en obetydlighet sett från Stormtorpet och Stockevägen. Det namngivande berget måste vara berget som hyser Frösö kyrka.

Är höjden med Stocke, Kyrkan och Hov ett berg? Till allra största delen är det täckt av lösa jordarter. Endast på några få ställen kommer berg fram i dagen, mest i söder där höjden når högsta punkten under namnet Stengårdsberget. Det är lätt att inför sin inre syn se en höjd med berghällar och stup när det talas om ´berg´. En ´höjd´ är ofta inte förknippad med detta. Men språkbruket var och är svävande.

Intressant är en uppgift SAOB.se lämnar under BERG, I (c):

(i norra Sv.) motsatt FJÄLL, ss. lägre än detta, samt andra beteckningar på höjder; jfr E. Modin i Landsm. XIX. 2: 12 o. Följ. (1902). Vi fjällbygdsfolk skilja på bärg, som är positivus, vål, som är komparativus, och fjäll, som är superlativus. Bärg är en stenmassa, som icke höjer sig öfver skoggränsen. Vålen höjer sig däröfver, men är ej högre än den är snöfri på sommaren. Fjället däremot bibehåller sin hvita hätta äfven under hela eller större delen af sommaren. Lindström Gm Härjed. 7 (1894). (hämtat https://www.saob.se/artikel/?seek=berg&pz=1, 2026-06-30)

Uppgiften kan tyda på att ´berg´ i Jämtland är en mera vanligt förekommande beteckning än ´höjd´ jämfört med sydligare trakter i landet och därför en naturlig benämning från Västerhus horisont vid betraktande av backen som höjer sig drygt 50 meter upp till Stocke. Och inte att förglömma, namnet är Stengårdsberget, åtminstone på den högsta södra delen. Lutningsstrecken på kartutdraget ovan visar att kartritaren här uppfattat betydande sluttningar. 

4 Den tomma ytan har enligt mitt antagande inte varit tom utan har bestått av stormansgården ”Firir berghi” och ”Krakstadum”, Kråksta.

Holm antar att Kråksta var namnet på en by som inkluderade Västbyn och Västerhus och att efterleden hus i Västerhus tyder på utflyttade gårdar från ett bycentrum på visst avstånd. Häremot kan ett alternativ med bycentrum vid gårdarna i Västerhus, med tanke på det korta avståndet till Västerhus kapell och den ansamling där av högar som Fornsök visar, föras fram. Stormansgården med ´hus-karaktär´ genom innehavarens nära band till norska kronan för förvaltning och rättsskipning kan ha avstyckats och flyttats ut för erhållande av viss avskildhet. Kråksta bör likaså ursprungligen ha ingått i byn Västerhus.

Inget hindrar att Västerhus kapell kan ha tillkommit som egenkyrka under stormansgården. Genom utflyttningen av stormansgården förflyttades byns tyngdpunkt för makt och inflytande till trakten för nuvarande Stormtorpet och de kvarvarande gårdarna i byn fick ett utläge kanske givande namnet Västerhus i enlighet med Holms tanke. I så fall bör Västerhus vara ett ungt namn tillkommet efter stormansgårdens avskiljning och flytt.

Författaren Aksel Lindström, boende i gården mitt emot Stocketitt, kallade sitt ställe för Österhus (Göran Modén (1999): Gatunamn och bynamn på Frösön. I Frösökrönikan nr 5, s 65) Det är inte utan att tanken på, ett möjligt tidigt blockhus här på berget ledande till namnet Stocke, dyker upp. Ett hus byggt till försvar i högt läge på berget vid Stocke skulle också kunna förklara namnet Västerhus i ett västligare läge.

5 Varför flyttades gårdsplatsen från höjdläget vid landsvägen?

Främsta orsaken bör vara att åkrarna och övriga inägomarken närmast gården led av det frekventa slitaget i samband med marknaden Jamtamot och tillfällen under sommarhalvåret då mycket folk och hästar fanns i området. Hårdtryckt snö försämrar växtligheten och besökandes hästar nafsar åt sig gräs, trampar ner eller kuskarna tar sig väg över slåttermark. Jordbruket blir lidande.

Fogden bör ha haft en del krigsmän till skydd i anslutning till kungsgården. Dessa har behövt hus att bo i och plats för övningar. Militär närvaro och verksamhet får tänkas i anslutning till kungsgården vid landsvägen långt innan Kråksta i slutet av 1600-talet formellt togs i anspråk av kronan som lägerplats. Krigsmännens närvaro och övningar bör likaså ha inneburit slitage på den värdefulla inägomarken.

Om nu vinterns Jamtamot hölls här bör rimligen ett antal hus ha funnits för övernattning, lager, matlagning, försäljning och stallar. Dessa gav ökade möjligheter att ta emot gäster alla andra tider, vilket får antas ha inneburit ökat tryck på platsen. Många människor innebar störningar, särskilt efter att alkohol inmundigats. Fogdefamiljen kan ha känt ett förståeligt behov av att avskilja sig från stoj och enkelt folk. Klasskillnader fanns då som nu. Stormäns gårdar utflyttade från ursprungsbyn, ofta till sjönära lägen, finner man på många håll i Sverige. Samma kan ha hänt här. Initiativet till flytten kan också ha grundats i en uppfattning hos kungamakten att alla kungsgårdar behöver avspegla dess makt genom välbyggda gårdar i avskildhet.

Man får tänka sig att det i första hand var tilltagande nackdelar i befintliga läget som ledde till att gårdsplatsen vid landsvägen övergavs.   

6 Erasmo Ludwiksson ger namnkontinuitet Förberg, Västanåker och Kungsgården.

Tidigare namn på Kungsgården var enligt Erasmo Ludwikssons uppgift år 1575 (från 1560-talet enligt Ahnlund) Förberg och Västanåker. Förmodligen inhämtade han dessa uppgifter på plats. En meddelare hade knappast undgått att berätta i det fall kungsgården varit utsatt för en flytt och Erasmo rimligen då återgivit detta anmärkningsvärda förhållande. 

Enligt JHD 49 bestod Firir berghi år 1345 av två gårdar varav den ena hade innehades av Olav Västanåker och den andra av Kristina Hallstensson. I de medeltida handlingarna ersattes orten Firir berghi med Forberg åren 1363 – 1405, varefter appellativet Kungsgården lades till: Kungsgården Forberg.

Forberg är utvecklat ur prepositionsuttrycket ´firir berghi´, vilken förekommer mer än 10 gånger i dokument från 1300-talets första hälft. Motsveckan nämns ofta samtidigt i dessa och några gånger ´sätesstugan´.

Västanåker är däremot nästan helt tyst som gårdsnamn. År 1345 nämns det i JHD 49 men då som släktnamn för en man vid namn Olav, vilken har antagits ha en koppling till en gård Västanåker. Som gårdsnamn har det tolkats som ´väster om åkern´ för vilket Holm finner det oklart vad ´åker´ här avser. Enligt min mening kan det vara fråga om centrala åkrar vid landsvägen och att Västanåker, Firir berghi, har legat väster om vägen och Kråksta öster om densamma.

En tanke är att Västanåkers kan ha varit ett släktnamn med ursprung i Norge, i annan geografi än Frösöns.

Eller djärva tanke - erhållet som tillnamn. Denne Olav var kanske en viktig person i vinterns handelsfärder till Tröndelag. Han var kanske en organisatör, en åkare, förr även stavat ´åker´, fsv akare (SAOB.se). Det verkar inte ha slagit igenom som gårdsnamn, kanske beroende på att den kände Olav Västanåkers som en följd av dom mot Nils Hallstensson år 1345 blev tvungen att indirekt avyttra, överlämna, sin halva av stormansgården till kronan (den andra halvan bidrog Nils Hallstenssons hustru med).

Denna gård hette Firir berghi och låg alltså redan då enligt mitt antagande vid landsvägen intill Västerhus i ett läge ´före berget´.

7 Yttergårdarna i Firir berghi och i Mjälle låg kanske inte ytterst. De kan ha varit det avyttringsgods Nils Hallstensson hade att avhända sig, överlämna till kronan.

Dom och brev JHD 49 av 18/3 1345 talar om yttergårdar. Jag, och säkert de flesta med mig, har uppfattat detta som att gårdarna låg i ett yttre läge jämfört med något mera centralt, förmodligen bycentrum. Så verkar också ha varit fallet, t ex för Nils Hallstenssons Mjälleinnehav som låg ”uppsides” kungamaktens. Man frågar sig dock varför det var nödvändigt att i texterna så upprepat betona just dessa förhållanden.

Bakgrunden och innebörden kan vara en annan. Först är att lägga märke till att orden i nr 49 har kursiv stil för ra i ´ýtra garden´ de gånger bestämningen förekommer. Kursiv stil bör betyda att dessa bokstäver inte finns med i originalet, inte är läsbara eller är utlösta från en förkortning. Inför tryckningen har de lagts till som det förmodade rätta. Båda de aktuella gårdarna i Firir berghi och Mjälle kallas ´ýtra gard´ i skilda former.

Den lindriga domen mot Nils Hallstensson krävde en motprestation av honom. Han skulle fullgöra/utgiva/skänka/lämna berörda gårdar i Firir berghi och Mjälle till kronan. Ordet ytelse el ydelse i norskan betyder bl a ´prestation´ och verbet som svarar häremot är yte, yde (Norsk-svensk ordlista 1966). SAOB har verbet ´yttra´, norska ytre med betydelsen ´sälja´ el ´avyttra´ (ngt). Att

´avyttra´ och ´föryttra´ innebär att avhända sig (gm försäljning, byte el bortgivande), att ge upp något. I linje härmed bör ´yttergårdarna´ tolkas som de gårdar vilka enligt domen Nils Hallstensson hade att avyttra, avhända sig till kronan.

8 Vad talar för Önet som ursprungliga platsen för Firir berghi, Forberg och Västanåker?

Utgångsläget är att kungamakten år 1345 innehar jord i byn Mjälle. Genom domen JHD 49 måste Nils Hallstensson avyttra två gårdar i denna by till kronan. Ett annat inslag i domen är att de två halvorna av gården ´Firir berghi´ måste gå samma väg. Nära Mjälle finns fornborgen på Öneberget använd flera hundra år tidigare och utgrävd av arkeologer. En fornborg av betydelse finns liksom ett berg. En gård, som ligger nedanför eller framför berget, blev öde någon gång efter 1480 och kallas Önet, ´ödesbölet´. Det har antagits att kronan ville utöka sin redan befintliga egendom i Mjälle med de västra gårdarna i byn och komplettera med den anslutande gården nedanför fornborgsberget i öster. De flesta som försökt tolka skeendet har hamnat i tanken att Firir berghi måste ha varit här, senare med namnet Öne, men kungsgårdsfunktionen då överflyttad till läget där Kungsgården idag finns.

Om kungens plan i fallet är dock inte mycket känt. Att gårdar övergick till kronan hände hela tiden. Efter ett antal år i ödesböle övergick marken till kronan, vars innehav alltså blev slumpmässigt splittrat och förblev så tills kronan av någon anledning fann skäl att arrondera på annat sätt. Firir berghi kan mycket väl ha funnits någon annanstans. Läget framför fornborgsberget och namnet Önet gör förstås att det är lätt att fastna i tanken att detta måste vara platsen.

Ett av Ahnlunds argument för Firir berghi vid Önet var att Olav Håkansson Västanåkers sannolikt var son till hirdmannen Håkan ”a Öyni” eller”i Öy”, vilken gård Ahnlund menade måste vara Önet. Att Olav var beredd att sälja sin gård kan ha berott på att han kanske var bosatt på annat håll, kanske på den senare Kungsgården. Läs mer om Ahnlunds talepunkter för alternativet Önet i blogginlägg I. Senare forskare har avvisat att Håkans angivna gård skulle vara identiskt med Önet och istället utpekat annan ort, kanske på Norderön i Storsjön.

Ett tillägg till de inblandades släktskap, utöver Ahnlunds skildring, lämnade Per Swedmark (1955). Han skriver s 80 f att Olav Västanåkers och Kristina Hallstensson säkerligen var syskon. Om de var syskon kan de vara knutna till gårdsnamnet Västanåker , det som i sin tur hör ihop med Firir berghi, Forberg och Kungsgården, genom börd. Man kan tänka sig att Olav och Kristina har ärvt Firir berghi. Efter giftermålet har Kristina flyttat till mannens, Nils Hallstensson, gård i Mjälle. I detta scenario var det familjen Hallstenssons egen bebodda gård i Mjälle som man hade att avyttra till kronan.

Avgörande för Ahnlunds noggranna genomgång av Önealternativet var att han inte kunde finna något berg i närheten av nuvarande Kungsgården. Om han hade uppfattat kyrkberget (Stengårdshöjden) som ett berg kunde hans överväganden ha landat i att Kungsgården med tidigare namn som Firir berghi och Forberg (Förberga) och på 1570-talet Västanåker enligt Rasmo Ludwiksson varit samma egendom och på samma del av Frösön åtminstone sedan 1345.

Att Västanåker varit ett gårdsnamn finns endast ett belägg för från samtiden: Rasmo Ludwikssons utsaga. Klart är att det inte varit ett officiellt namn. Det kan ha varit inofficiellt, använt lokalt, men möjligheten finns även att Ludwikssons utsaga har sin grund i en läsefrukt som JHD 49 av 1345. Att ändå namnet Västanåker genom Ludwiksson knyts till det senare, västliga Kungsgården (Ahnlund tänkte sig personanknytningen till kungsgården i östliga Öneläget) gör att hans tanke, här nämnd två stycken högre upp, om kungsgården som bosättningsort för Olav Västanåkers får ses som högst rimlig. Om personanknytningen hade han rätt men förlade gården till fel läge i geografin. En platskontinuitet mellan personen Olav Västanåkers, Firir berghi 1345 och Förberga, Kungsgården, Västanåker år 1575 förefaller mig högst sannolik.

I Från Frösöns medeltid (2007) av Hans Jacobsson finner jag en vad det verkar värdefull genomgång av byar och personer utifrån medeltida källor. Uppgifter om fogdar, Skunckeätten, och kopplingar till Västerhus och Kråksta är för mig tecken på kungamaktens intresse i detta västliga område på Frösön. Ett maktcentrum som också innefattar Kungsgårdsområdet. Jacobsson imponerar dock inte när han hävdar att det är obestridligt att omkring 1345 bildades en kungsgård av delen i Mjälle och ”yttergården firir berghi” utan att på minsta sätt ange skäl för detsamma. Inget dokument finns som visar att ´Firir berghi´ var egendomen som fanns nedanför Mjälleborgen innan där uppstod ödesbölet Önet. När skälen för att vetenskapligt hävda något är för svaga kan ett antaget förhållande inte gärna vara obestridligt.

9 Märkligt att inte minnet av marknadsplatsen Jamtamot har bevarats i folkliga traditionen.

I den litteratur jag tagit del av hittas inga uppgifter om sägner eller legender om var tingsplats, Jamtamot eller kungsgård ursprungligen legat. Det finner jag anmärkningsvärt. Minnesvärda händelser och platser brukar länge återges i den folkliga traditionen – om än mer eller mindre förvanskade. Orsaker till frånvaron kan förstås vara sådant som god läskunnighet och försjunkande i böcker, vilket bör försvaga muntlig traditionsöverföring. Eller kan utflyttning från Frösön i stor omfattning ha lett till att minnena försvunnit med flytten?

Min tanke är att om förhållandena varit stabila, lokaliseringarna varit i stort oförändrade, finns mindre anledning att för egna gården eller bygden framhålla något statusfyllt som har förevarit. De som lever i varje särskild tid är väl kända med hur det är. Det är inget särskilt att berätta om. Berättelserna föds inte.

De äldsta kartorna ger ett vittnesbörd om äldre lägen i terrängen. Så visar Stenklyfts karta sockenkarta från 1646 Kungsgårdens läge nära stranden i Bynäsviken av Storsjön. Det är möjligt den byggdes upp där redan på 1400-talet, som har antagits, men det kan även ha skett betydligt senare. Marknadsplatsens äldsta kända plats på kartorna är på nedre delen av sluttningen vid Glasätt. Namnet Gregoriemarknaden hade ersatt Jamtamot och 1798 flyttades marknaden in till Östersund.

Läget i backen vid Glasätt är klart sämre än på plana marken i trakten av Stormtorpet, Cronstads skans eller Kråksta där marknadsplatsen nånstans får antas ha legat. Erasmo Ludwiksson skriver 1575 att Kungsgården på Frösön heter Västanåker. Där är marknaden Jemptemotet (Olof Holm: Oknytt 2000: 1-2, s 64-67). Kungamakten, kronan, bör ha haft stort intresse av att kommersen fungerade och att den själv erhöll inkomster från densamma. Inget märkligt att den låg på Västanåker/Kungsgårdens mark. Militären erhöll Kråkstad som lägerplats år 1687 . Redan dessförinnan bör militärt skydd för Kungsgården, såväl under dansk-norsk som svensk regim, ha tagit i anspråk Kungsgårdens eget markområde längs vägen för logi och övning. Frösö läger kom att expandera i omgångar vilket bör vara anledningen till att marknadsplatsen flyttades nästgårds till Glasett.

Kort sammanfattning

I detta blogginlägg hävdas att nuvarande läge för gårdsbebyggelsen Kungsgården inte är ursprungliga läget. Gården bör tidigare ha legat i bl a odlingsmässigt gynnsammare läge uppe vid gamla landsvägen och framför den backe som leder uppför berget till kyrka och prästgård. Gården med äldsta kända namnet Firir berghi kom efter år 1345 att utgöra centralpunkten för kungamaktens administration i Jämtland och efter en tid erhöll den benämningen kungsgård, vilken senare upphöjdes till formellt namn på egendomen.

Hittills har i huvudsak antagits att Kungsgårdens läge äldst var vid Öne på södra delen av Frösön och att gården med namn och funktioner flyttats till nuvarande läge vid Kungsgårdsviken. Här hävdas att Kungsgården aldrig har legat vid Öne. Ett skäl är osannolikheten för att gårdsnamn flyttas med och ersätter det namn som redan är knutet till den mark dit det flyttas. Den förflyttning som skett antas  istället vara byggnadernas från översta delen av egendomen, i grannskapet av Kråksta och Västerhus, till det avskilda läget nederst, nära vattnet. Några möjliga orsaker till flyttningen av gårdsplatsen lämnas också. I samband med detta framförs uppfattningen att marknaden Jamtamot hölls intill det ursprungliga övre gårdsläget vid landsvägen.

Rasmo Ludwikssons utsaga efter resa i Jämtland att namnen Kungsgården, Förberg och Västanåker är namn kopplade till gården ses som ett tydligt tecken på kontinuitet utan förflyttning över Frösön.

I dom och brev JHD 49 av 18/3 1345 talas om yttergårdar. I inlägget sker en nytolkning. Innebörden har inget att göra med läget utan benämningen visar att det är de nämnda gårdarna som den dömde har att avyttra, avhända sig och överlämna till kronan. Genom avyttringen fullgörs prestationen som domen föreskriver.

Nästa inlägg

Planen är att behandla tingsplatsen Sproteid och föra fram tanken på några nya förslag till lokalisering utöver det oftast utpekade Dragedet.

Källor

Holm, Olof: Oknytt 2000: 1-2, s 64-67, utg. Johan Nordlandersällskapet

Holm, Olof (2012): Självägarområdenas egenart, doktorsavhandling, Stockholms universitet

Jacobsson, Hans (2007): Från Frösöns medeltid, I Frösökrönikan nr 7, s 37 – 46, utg Frösö Hembygdsförening och Frösö församling

Jacobsson, Jan-Anders (2007) Frösö läger, I Frösökrönikan nr 7, s 4 – 36, utg Frösö Hembygdsförening och Frösö församling

Jämtland – Härjedalens Diplomatarium JHD 49 18/3 1345

Modén, Göran (1999): Gatunamn och bynamn på Frösön. I Frösökrönikan nr 5, s 18 – 65, utg Frösö Hembygdsförening och Frösö församling

Norsk-svensk ordlista av Elias Wessén (1966), Skrifter utgivna av Modersmålslärarnas förening (26). Gleerups

Oscarsson, Björn (2009) Västerhus i det historiska kartmaterialet, I Västerhus – kapell, kyrkogård och befolkning, red E Iregren, V Alexandersen, L Redin, utg Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien

SAOB.se

Sockenbeskrivning för Frösön (1822): Akt 23-FRJ-49, REG, Lantmäteriets Historiska kartor

Sockenbeskrivningen år 1822, akt 23-FRJ-49, REG, Lantmäteriet

Swedmark, Per (1955): Blad ur Frösö historia 

Från "firir berghi" till Kungsgården. V

 Den vita fläcken mellan Västerhus och Frösöns kyrkberg

I de tidigare inläggen har den traditionella lokaliseringen av ”Firir berghi” äldst till Öne presenterats utifrån Nils Ahnlund. Senare, på 1400-talet, skulle en omlokalisering av funktioner och namn ha skett till nuvarande läget vid västra stranden av Frösön. Swedmark tvivlade på Öne som ursprunglig plats, såg området mellan kyrkan och Stengårdsberget som möjligt alternativ men frångick i slutändan ändå inte Öneplaceringen.

C G Ekerwald och Bo Oscarsson förkastade Öne till förmån för Kungsgårdens läge under de senaste århundradena. Gården ”Firir berghi” med dess funktioner hade hela tiden legat framför Bynäset med dess berg. Bynäset skulle vara ett ”förberg” och på detta näs eller vid Dragedet, det tänkta Sproteidet, skulle allting, lagting och marknad ha hållits. I höjdläget ovanför dagens Kungsgården i ett område minst jämförbart med Västerhus i storlek och bördighet skulle inget ha funnits. Ingen gård förutom tidigt försvunna Kråksta, ingen odling, inga aktiviteter. Där verkar ha varit något av en en vit fläck på ön, som jag i högsta grad finner värd att undersöka.

Odlingen med tillhörande bebyggelse på Frösön har sin grund i järnåldern. 1100-talet var en expansionsperiod medan digerdöden vid mitten av 1300-talet innebar en långvarig folkminskning och en del gårdar blev ödesbölen. Vid medeltidens slut fanns byar och gårdar på plats i ett mönster med stora likheter med det som möter oss på kartorna från 1800-talets skiftesreformer. Gårdarna fanns på plats i sina höglägen, helt dominerande för Storsjöbygden, i närheten av järnålderns gravar och gravfält.

Det förvånar mig att nästan ingenstans i historieskrivningen för det äldre Frösön kan man spåra förståelse för de naturgeografiska förutsättningarna för odling, gårdarnas lokalisering för lång växtperiod och undvikande av förödelse genom nattfrost m m. Generalstabskartbladen från 1903 för Åre, 66-1 och Östersund, 67-1 ger en god bild av hur jämtarna placerade sina gårdar runt Storsjön. Det var höjdlägen som föredrogs om sådana fanns, t ex mellan Brunflo och Marieby, från Brunflo mot Odensala, i Ås och Dvärsätt, på Rödön som i Oviken. Samma mönster syns för Frösön i det centrala stråket från Gröttomslägden, Hov, kyrkan, Stocke, Västerhus och Västbyn. Berge och Vagle intar sina höjder. Mjälle, Änge, Valla och Härke ligger visserligen inte på de högsta nivåerna men där har lämpliga terrasser i söderläge avgjort placeringen i den delvis branta sluttningen.

Kungsgården avviker helt från det funna mönstret. Platsen kan inte ha varit ursprunglig för en gård under järnålderns senare del och medeltiden. Den har inte flyttats dit för platsens företräden utan skälen bör rimligen vara att den inte kunde vara kvar i sitt tidigare mera gynnsamma läge beroende på konkurrerande verksamheter som försvårade åkrarnas skötsel och äventyrade höskörden från ängarna.

Om ett gårdscentrum behöver flyttas behöver det ske inom gårdens egendom såvida inte t ex ny mark har köpts till. Kungsgården, med tidigare namn som Västanåker och Forberg enligt Erasmo Ludwiksson 1575, Johan III´s skrivare, gränsade i norr och nordost till Västerhus och Kråksta, förmodligen i nära anslutning till dåvarande väg från Rödön förbi Västerhus mot kyrkberget med dess backe upp till Stocke.

Detta område även infattande Västbyn var i fokus för Olof Holms avhandling Självägarområdenas egenart 2012. Han skall inte drabbas av min kritik ovan då han undersöker sådant som bebyggelseutvecklingen, vad ortnamnen säger, vägar, jordbrukets och boskapsskötselns förutsättningar, gravfynd, handel och marknad. Han hittar mycket som visar Västerhusområdets företräden.

Vad gäller Västerhus finner han att hus i detta fall inte har att göra med befäst borg eller slott då beläggen för namnet är i plural, vilket inte är fallet för hus = ´befäst hus, borg, slott´. Ortnamn på -hus är vanliga i västra Ska ndinavien avseende bebyggelser som utbrutits ur äldre byar och i överförd mening betyder ´gård´, ´bydel´. Medeltida belägg för dessa har däremot ofta plural form (Holm 2012 s 11-13).

Holm ser det som sannolikt att Västerhus brutits ur en äldre by, då rimligen Kråksta, fsv Krakastadh eller Krakustadh, vilken är med som Kråksta på Stenklyfts karta från 1646. I Jämtland påträffas i princip inga andra bebyggelsenamn på -hus, vilket kan bero på att sådana har funnits som partialnamn men liksom namn på -gård(en) aldrig kommit att beteckna självständiga enheter och därmed snart ha försvunnit. Namnet Västerhus torde ha tillkommit senast under vikingatiden eller tidig medeltid (Holm 2012 s 13-16).

Kråksta, avhyst för militära ändamål 1687, ser Holm som äldsta bebyggelsen i området. Han skisserar bebyggelseutvecklingen i fyra steg (Holm 2012 s 17-18):

1. Kråksta anläggs som by eller gård.

2. En ny gård eller by anläggs nordväst om Kråksta, kallad Västbyn.

3. Från Kråksta by avskiljs en självständig gård, kallad Västerhus.

4. Västerhus växer senast under 1200-talet till by med minst två gårdar, varav en kallas Nedgård.

För byn Västanåker ((olafue) vesten akrs); (olafue) vestenakers samma år i JHD I, 49 resp 50, båda 1345) senare kallad Kungsgården, ser Holm en dunkel bebyggelsehistorisk kontext. Byn är belägen söder om och nedanför Kråksta. Namnet återgår på ett prepositionsuttryck, fsv vaestan aker ´väster om åkern´ eller ´väster om (en bebyggelse) *Aker men den sakliga bakgrunden framstår som oklar (Holm 2012 s 19).

Det yngre namnet på Västanåker, Kungsgården, tillkom till följd av att byn någon gång efter 1481 erhållit administrativ funktion som kungsgård (förvaltningen knutpunkt och fogdens säte i Jämtland). En från början appellativ beteckning kungsgården har därmed konkurrerat ut det äldre namnet och själv antagit ortnamnsfunktion. Motsvarande funktion som kungsgård hade dessförinnan (sedan åtminstone 1300-talets början) byn Förberg intill Öneberget på östra Frösön haft. Uppenbarligen hade kronan vid något tillfälle förvärvat jord i Västanåker och sedan, av skäl som vi inte vet något om, flyttat kungsgårdsfunktionen dit (Holm 2012 s 19).

Holms undersökning av bebyggelseutvecklingen utifrån ortnamnen visade att Västerhusområdet var attraktivt att verka och bebo under vikingatid och tidig medeltid. Namnet Västerhus vittnar om en ovanligt tidig bydelningsprocess. Västerhus kan vara ursprungligt partialnamn, en del av byn Kråksta, vilken delades eller avstyckades någon gång denna tid. Namnet kan ha inneburit ´västra gården´ el dyl i relation till bykärnan i Kråksta (Holm 2012 s 19). 

Holm jämför förutsättningarna för Västerhus i flera avseenden med andra jämtländska bygder och finner ett fördelaktigt läge både vad gäller odlingsförutsättningar, kornorten, och kommunikationer. Utöver att ligga i en centralbygd låg Västerhus utmed det viktiga kommunikationsstråk som den öst-västliga landsvägen utgjorde både sommar som vinter.

Boskapsskötseln i Västerhusområdet kan med tilltagande bebyggelseförtätning ha erfarit en brist på betesresurser. Vad gäller jakt- och fiskeresurserna fanns bättre resurser på andra håll i Jämtland (Holm 2012 s 33).

Holm skriver att generellt har behoven att avlägsna fornlämningar och röja markytor varit stora i Västerhusområdet under lång tid. Byn eller gården Kråksta avhystes redan 1687 för att bli Jämtlands regementes kamperings- och exercisplats. Lägret utvidgades under 1800- och 1900-talen successivt ut över Västerhus mark. Tyvärr kan det konstateras att många gravhögar från förkristen tid har blivit borttagna i området utan föregående undersökning konstaterar Holm och hänvisar i not 187 till uppgifter från N. J. Ekdahl att två stora gravhögar är kända (den ena utplattad till tomt åt ett magasin) utmed landsvägen på Kungsgårdens ägor. Troligen låg de på Kråkstas historiska ägoområde skriver Holm och återger i noten uppgifter om ytterligare borttagna gravar på området för Frösö läger (Holm 2012 s 35-36).

Vid gårdarna Västerhus och Västbyn ligger de förkristna gravarna i nära anknytning till bebyggelsen, visar Björn Oscarsson i sitt bidrag: Västerhus i det historiska kartmaterialet. Uppsatsen finns i Västerhus – Kapell, kyrkogård och befolkning, s 74 – 91, (2009). Enligt min uppfattning gör detta att man har anledning att förmoda järnåldersbebyggelse i närheten av vägen mellan Västerhus och backen uppför kyrkberget. Var exakta gränsen mellan Kråksta och den övriga bebyggelsen gick är inte känt men tills vidare kan landsvägen tjäna som riktlinje.

En slutsats Holm kommer till i avhandlingens slut är att jordbruket och boskapsskötseln förefaller för den jämtländska eliten inte ha spelat samma roll som handeln för att uppnå en välbärgad ställning. Samma gäller för det specialstuderade området Västerhus och .Kråksta.

I slutorden i inlägg IV utlovades i detta inlägg kritiska synpunkter och framläggande av alternativa platser för kungsgård, ting och marknad. Därav blev inte mycket. Olof Holms doktorsavhandling såg jag som nödvändig att uppmärksamma innan jag går vidare med de egna hypoteserna. Förhoppningsvis når jag dit i nästa inlägg.

Källor

Holm, Olof (2012), Självägarområdenas egenart, Akademisk avhandling för doktorsgraden i historia, Historiska institutionen, Stockholms universitet

Oscarsson, Björn: Västerhus i det historiska kartmaterialet, s 74 – 91, I Västerhus – Kapell, kyrkogård och befolkning (2009), red: Iregren, Elisabeth, Alexandersen, Verner, Redin, Lars, utg Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Generalstabskarta Åre. 66-1, 1903, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor.

Generalstabskarta Östersund, 67-1 1903, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor.

Från "firir berghi" till Kungsgården. IV

Bynäset som medeltida centrum

Förläggningen av ”firir berghi” till Öne har kraftfullt bemötts av Bo Oscarsson, som forskat och skrivit om det mesta i Jämtlands äldre historia. År 1990 erhöll han Jamtamots hederspris. Han har publicerat många av artiklarna på sin hemsida: http://bo-oscarsson.org/ och också medverkat på https://jamtamot.org . Han ansluter på flera sätt till C-G Ekerwalds ståndpunkt, som jag sammanfattade senast i tredje inlägget om Kungsgården.

Här skall inte lika detaljerat redogöras för Oscarssons argument som i de inledande blogginläggen. Vid behov kan jag plocka upp de detaljer, som krävs för att hans uppfattning ska få en rättvis skildring.

Liksom Ekerwald m fl förlägger han Sproteidet till Dragedet. Samtidigt påpekar han att ingen oeninghet råder om detta. För ”Firir berghi”, platsen för alltinget framför ett berg, vet vi inte exakta platsen men den bör ha legat på västra Frösön då det medeltida centrat låg där. Mest sannolikt avses Bynäsberget. En gammal krigskarta i Krigsarkivet har en liten symbol för galge ritad i spetsen på Bynäset. En avrättningsplats här ser Oscarsson som ett tecken på Bynäsets betydelse för rättsskipningen.

Lagtinget på Sproteidet infördes sannolikt i samband med Magnus Lagaböters gemensamma landslov 1274 för alla norska lagområden inklusive Jämtland. Landskapets äldsta kända sigill fanns på 1280-talet enligt norske forskaren Björn Brattbekk. Lagtinget nämndes första gång i brev 1479 och då på Sproteid, vilket har tolkats som att det då tillkom. Oscarsson hävdar att det bör ha funnits från tiden för gemensamma landsloven på 1270-talet och sigillets erhållande. Lagtinget avskaffades av svenskarna när de fick makten över landskapet 1645.

Några av de medeltida pergamentsbreven är daterade i Sätesstugan (Setzstoffuni) ”firir berghi). Annars ägde tingen rum under bar himmel. Efter Digerdöden börjar alltingsplatsen att kallas Förberg, vilket sannolikt är en språklig modernisering av gamla uttrycket, kanske genom en ny skrivare. Men det kan också vara så att skrivaren lade märke till att tingsplatsen låg på ett näs och efter forberg, ´udde, näs´ plockade upp denna beteckning. Här framgår att Oscarsson är inne på liknande spår som Ekerwald.

Första gången som Kungsgården nämns är 1410 och då i samband med Forberg. Fram till omkring 1480 är båda namnen förenade i brev men därefter försvinner tillägget Forberg och Kungsgården står ensamt i dateringarna; Forberg ensamt används vid ett tillfälle 1489.

Ekerwald hävdade att Förberg eller Kungsgården aldrig hade flyttas från Öne. Den har alltid legat där den ligger. Oscarsson underkänner också Öneplaceringen men har uttryckt att bebyggelsen inte alltid har legat vid stranden av Bynäsviken där den nu är.

Namnen Firir Berghe, Forberg och Kungsgården i de medeltida breven ser Oscarsson som beteckningar för platser där det jämtska alltinget Jamtamot hölls. Uppfattningen att Jamtamot var namnet på tinget återspeglar en äldre historiografisk uppfattning med uppkomst i mitten av 1800-talet. Olof Holm visade redan 2000 att Jamtamot var namnet på den veckolånga marknaden i anslutning till S:t Gregorii dag och vårdagjämningen i mars. Oscarsson har även härefter fortsatt hävda att Jamtamot var alltinget.

Dags för ifrågasättande och nya förslag

Med detta fjärde inlägg avslutas presentationen av argument för skilda förläggningar av ting, marknad och kungsgård. Röster som har hörts är Nils Ahnlund, Per Swedmark, Carl-Göran Ekerwald och Bo Oscarsson. Här finns en femte som inte bör förbigås: Ove Hemmendorff i Frösökrönikan Nr 1, utgiven av Frösö Hembygdsförening och Frösö Församling 1991. Han utvidgar Ahnlunds skildring med en beskrivning och kartskiss av hur de berörda gårdarna i Mjälle med Öne kan ha legat i förhållande till varandra.

Utifrån det erhållna kunskapsläget är avsikten att i kommande blogginlägg övergå till ifrågasättande av hävdvunna ståndpunkter och framläggande av alternativa lokaler för ting, marknad och kungsgård.

Källor:

Hemmendorff, Ove (1991): Om fornborg, ting och kungsgård i sjukhusområdet, I Frösökrönikan nr 1, utg Frösö Hembygdsförening och Frösö Församling.

Holm, Olof (2000): Vad var Jamtamot?, I Oknytt 2000: 1 – 2, Johan Nordlander-sällskapets tidskrift

Oscarsson, Bo: Breven, Alltinget Jamtamot, Sätesstugan och Lagtinget på Sproteidet, hämtat från hans blogg http://www.bo-oscarsson.org/Jamtamot.Sproteidet.brev.html 2023-08-31.

Jamtamot.org/, webbsida för hembygdsföreningen Jamtamot vid Norrlands Nation i Uppsala. 

Från "firir berghi" till Kungsgården. III

C G Ekerwald och förberget Bynäset

I första inlägget om Kungsgården lät jag Nils Ahnlund lägga fram skälen för att Kungsgården äldst legat i Öne nedanför Öneberget med dess fornborg. Ett tänkt samband mellan fornborgen och uråldriga platsen för jämtarnas allting bör ha utgjort startpunkten för honom och andra äldre skildrare av Jämtland och lett till denna lokalisering. Sedan tillkom uppgiften från 1345 om utökning av kronans egendom i närliggande Mjälle.

Med ”Blad ur Frösö historia” framförde Per Swedmark tvivel om denna gällande uppfattning, vilka jag berättade om i andra inlägget. Som försiktig general lämnade han ändå inte denna då han inte hade avgörande fakta till stöd för ett förkastande. En som dock vågade sig på uppgiften var Jämtlandskännaren och kulturmannen Carl-Göran Ekerwald. Jag har inte läst allt av honom som rör ämnet men har haft tillgång till ”Jämtar på ting” (1988) och ”Jämtarnas historia” (2004) i vilka han framför samma vidhållna ståndpunkt vad gäller tingen och äldsta kungsgården.

Ekerwald ger i ”Jämtar på ting” uppgiften att hedniska nyåret inföll vid vårdagjämningen och var sammankopplat med det förkristna tinget. Alltinget sammanträdde på Frösön i veckan närmast vårdagjämningen. Som dömande instans, lagting, sammanträdde det i juni. Han hänvisar till dokumentet 19/3 1352 ”a almennileghom thingum” och andra där ´jamtamot´nämns. Sistnämnda är den vanligaste benämningen och den betyder ”jämtarnas möte” (s 8).

Ekerwald skriver att alla forskare är helt eninga om att peka ut det smala ”ede” förenande Bynäset med Frösölandet som tingsplatsen. I akterna kallas det Sprotede ”där vattnet sprutar över”. Ibland kallas det Dragedet (s 8f).

Gentemot Ahnlund som placerade tingsplatsen ”framför ett berg” (Öneberget) efter beteckningarna ”firir berghi” och ”Forberg” hävdar Ekerwald att betydelsen är ”näs, udde” vilken stämmer på Bynäset. Ett ”promontorium”, ´förberg´, är det fråga om (s 10).

Sedan går Ekerwald över till att skildra tingets utveckling. När Jämtland kom under norske kungen 1178 tillkom ”sysslomannen”, kungens fogde som en konkurrent (med tingen) om makten. Lagmannen och de 24 utses av kungen, blir ett representationsting vilket kallas landsting fr o m 1600-talet. Ganska tidigt talas om ett särskilt tingshus (18/3 1345 ”j seszstofunni firir berghi”) (s 11-14).

I efterföljande ”Jämtarnas historia” upprepar Ekerwald sina ståndpunkter och påpekar att Kungsgården i dokumenten kallas ”Forberg”, kungens rådstuga, curia (r)egis heter Forberg. Tvisten om lokaliseringen av tingsplatsen är helt i onödan. Ahnlund m fl har brustit i språklig uppmärksamhet. Enigheten har varit desto större om platsen för ett ting med annan benämning, Sprotede, vilket är ett lagting och platsen detsamma som Dragedet (s 113f).

Egentligen är tingsplatserna och tingshusen, Forberg (kungsgården) och Sprotede samma plats (s 114-115). Han kan inte avse exakt samma plats enligt min tanke utan avser troligen samma område eller fastighet.

Egna slutord

Som vi sett kastar Ekerwald helt loss från lokaliseringen till Öne. En förflyttning därifrån har alltså aldrig skett. Kungsgården har alltid legat där den ligger idag, nära Dragedet där tingsplatsen ”Sprotede” fanns. Grunden för hans uppfattning är hans utredning av ”firir” där han hamnar i promontorium, ´förberg´, vilket efter lexikonstudium blir ”näs, udde”. Bynäsberget blir det sökta förberget ur ”firir berghi”. Det finns anledning att utsätta denna tolkning för prövning längre fram.

Källor

Ekerwald, Carl-Göran: Jämtar på ting, utg Jämtlands länsmuseum och Jämtlands läns landsting. 1988

Ekerwald, Carl-Göran: Jämtarnas historia intill 1319, Jengelförlaget för Jemtlandica, Östersund. 2004