onsdag 23 oktober 2019

Gränsmärket Danaholmen under luppen


I samband med inlägget ”Ny tolkning av Danaholmen” 13 augusti 2019 startade jag samtidigt tråden ”Ny tolkning av Danaholmsfördraget” under "Medeltid" på Skandinaviskt Arkeologiforum. Ämnet lockade till livlig debatt och har hittills resulterat i 132 inlägg.


Debatten kom snart in på ön Danska liljan, som har utpekats såsom varande Danaholmen. Det blev nödvändigt för mig att undersöka säkerheten i utpekandet och även undersöka om Danska liljan kan ha varit ett gränsmärke, och då särskilt varit platsen för ett treriksröse. I den vevan blev det nödvändigt för mig att återigen läsa Gunnar Olssons bidrag (1953) om tillkomsttiden för den västsvenska landkorridoren till havet.


Jag fann då att han GO först övertygande visar att efterföljande gränsmärke, Stämmesund, fanns i anslutning till Kungsö, som ligger söder om Vrångö. Det kan inte vara sundet mellan Rivö och Brännö, alternativt Asperö. J Alin (1919) beskriver hur han frågade Brännöborna efter namnet Stämmesund. De hänvisade då till den för större båtar hindrande undervattensklippa, som finns i det smala sundet mellan Brännö och Rivö. Denna klippa skulle alltså stämma i betydelsen ´dämma, hindra´. Men i gränsmärkesnamnet bör vi ha stämma betydande ´avtalat möte, förhandling´. Men Alins utpekande av sundet norr om Brännö Rödsten  vanna anklang och därefter har sundet haft detta namn. Det är alltså här ett sent namn.


Till höger möjligen den klippa som bidrog till att J Alin här placerade Stämmesund. Längre norrut i sundet finns också flera trånga passager. Eget foto


Det är dock inte det nyss nämnda som GO utgår från. På s 11 – 19 återfinns hans noggranna genomgång av de olika listorna för Hallands gräns och andra dokument som har något att säga i ämnet. Två år senare kunde han i artikeln ”En gränsundersökning i södra skärgården 1642” i Götiska minnen, lämna ytterligare bevis för att Stämmesund fanns söder om Vrångö, innebärande en rak gränssträckning från fastlandet över märket Klevaskären västerut till Kungssund.


Brännö och de andra öarna nämns dock i Kung Valdemars jordebok såsom tillhörande Danmark. GO kommer fram till att detta är ett anspråk, som sträcker sig utöver det område som jordebokens gränslista ger (1953:18). Denna har Stämmesund som första märke. Jag kan konstatera att en gränsdragning från Kungssund till Danska Liljan skulle stryka strax väster om öarna i Södra Skärgården och avdela endast några karga ytterskär till Danmark. Även detta förhållande gör Danska Liljan, dvs utpekade Danaholmen, mycket tveksamt som gränsmärke.


GO lägger märke till att Danaholmen är medtagen som första punkt i den svenska listan Landamaeri 2, men saknas i jordebokslisten över Hallands gränsmärken. Detta ger en antydan om att den saknar relevans för gränsen  som skiljer Sverige från Danmark, skriver han. Öns belägenhet i farleden mellan Brännö och de norska öarna på Öckerösidan visar att dess plats i den svenska gränslistan istället förestavats av behovet att utpeka Sveriges gräns mot Norge i havsbandet (1953:12).


Här kan jag absolut inte följa GO. Han antog att identifikationen av Danska liljan med Danaholmen, som förekommit sedan 1500-talet, var den rätta. När han i undersökningen kommit fram till att Danska liljan/Danaholmen verkar ha saknat betydelse som gränsmärke mellan Sverige och Danmark, glider han okritiskt över till tanken att då måste det ändå haft en roll mellan de två andra länderna, Sverige och Norge.


Förhållandet är dock att Danska liljan/Danaholmen klart tillhör öarna kring Brännö. De närliggande skären Vasskären och Klåveskär knyter ihop ön med Brännöarkipelagen. Avståndet till Risö och Fotö tillhörande Öckerö är längre och här emellan finns det breda gattet, som skiljer södra och norra skärgården åt.


Viktigt att ha i minnet vid studier av gamla riksgränser är att dessa i grunden bygger på rågångarna mellan byar eller hemman. Rågången går där en balanspunkt genom tiderna har vuxit fram för byarnas nyttjande av utmarkerna för jakt, fiske, djurens beten, ved till bränsle mm. Ofta har rågångarna kommit att följa formationer i naturen såsom vattendrag, berg, mossar osv. Vissa rågångar mellan byar kom samtidigt att utgöra gränser mellan härader resp socknar.


Det finns ingen rimlig anledning som jag ser det att norska bönder och fiskare skulle sträcka sig över det öppna vattnet och inneha en ytterst obetydlig del i första ön i den danska arkipelagen. Inte heller de svenska bönderna i sin tur, vare sig det är frågan om de på fastlandet vid Långedrag eller i den förr Tuve socken tillhörande enklaven vid Arendal – Syrhåla, har någon naturlig anknytning till den avlägsna Danska Liljan/Danaholmen. Ön är omöjlig som gränsmärke i ett svenskt-norskt sammanhang med tanke på dess belägenhet utan kontakt med det som vid tiden bör ha varit svenskt resp norskt land.


De äldsta listorna över norsk-svenska gränsen känner inte heller något gränsmärke Danaholmen. Första gränsmärket i listorna traditionellt angivna till 1273 (den ena ev 1135) har Nödingeåns os mittemot fornborgsberget Mareberget som startmärke. Här, några kilometer norr om Kungälv, vidgade sig älven och täckte förr maderna vid Stora Viken. Vid den tid då högre havsvattennivån rådde är det rimligt att här uppfatta älvens mynning i havsfjorden, vid nuvarande Bohus nedströms delande sig i två armar runt Hisingen.


GO lade tyvärr dessa gränslistor åt sidan då han med hänvisning till Rydbergs Sverges Traktater och J Kaléns Bohuslänska gränsmärken skriver att dessa anger inte gränsen längre söderut än till Nödingeån, tre kilometer söder om Trollhättefallen (1953:8). Den där belägna ån fick dock inte detta namn förrän vid gränsuppteckningar på 1500- och 1600-talen. Man kunde då inte förstå hur de äldsta listornas Nödingeåns os nere vid Nödinge kunde vara ett riksgränsmärke. Alltså flyttades namnet till ån vid Åkerström där Hjärtums norra sockengräns får kontakt med Göta älv. De flesta äldre historiker uppfattade dock rätt Nödingeåns sydliga belägenhet. 


Till detta kommer den landhöjning som skett sedan 1000-talet. En landhöjning på 2 meter innebär att ön, idag c:a 170 x 180 meter, i bästa fall då enbart haft någon enda liten punkt över havsytans nivå. Det blir inte mycket till delar att stolt proklamera i en notitieliknande text om de förnäma skandinaviska kungarna.


Den låga, gräsklädda Danska Liljan/Danaholmen. Källa: Google Earth


Den lärde norske prästen P Claussön Friis säger i sin Norrigis Bescrifuelse avslutad 1613 att landmärket mellan länderna börjar på Danaholmen, vilken han identifierar med Danmark litla som han uppger vara nämnd i en gammal norsk krönika. Han uppger vidare att de tre kungarna Inge av Sverige, Erik av Danmark och Magnus Barfot av Norge här möttes och att de satt så placerade att var och en satt i sitt rike. 

J Messenius återgav i Scondia illustrata 12 (1703) en tradition om de tre nordiska kungarnas sedvänja att mötas på Danaholmen och deras sittplatser beskrevs. C Lundius, med tvivelaktigt rykte, återgav 1703 ett citat från den danske historieskrivaren C C Lyschander (1558-1623 el 1624) där Hisingen felaktigt utpekas som Danaholmen. Citattexten finns dock inte att finna där den borde i den utgivning av Lyschanders verk som skedde efter hans död. E Hierne (1949:12-19) nämnder dessa tre då han skriver om den tradition som säger att kungar möttes på Danska liljan och att den då var delad mellan rikena.


Vid läsningen får man intrycket att traditionen, sägnerna, har vuxit fram ur en kombination av kännedom om den äldsta gränslistan och lärda skrivares antaganden pga namnlikheten mellan Danmark litla och Danaholmen. Sedan har det hela broderats ut med fler och fler detaljer. Det kan inte bevisas att sägnen existerat de första århundradena efter att Danska liljan skulle ha varit delad mellan länderna. Samma gäller för identifikationen med Danaholmen, vilken därmed är ytterst osäker.


Inte heller någon annan ö i trakten vid Göta älvs mynning ger sig till känna som lämplig kandidat för Danaholmen. Om den inte finns här får man anta att den över huvud inte återfinns i sinnevärlden. Inplaceringen av Danaholmen som första gränsmärke i Landamaeri 2 bör därför bero på en missuppfattning hos skrivaren. Denne har uppfattat Danaholmen, nämnt i Landamaeri 1, som platsen för ett treriksröse, därmed utgörande utgångspunkten för den detaljerade gränslistan mellan Västergötland och danska Halland. Så har den fått inleda listan, före den egentliga startpunkten, Stämmesund.


Slutsatsen blir  att Danska liljan förmodligen aldrig utgjort gränsmärket Danaholmen. Detta har inte existerat annat än som en förvillelse i Landamäri 2-listorna.



Att Danska liljan/Danaholmen med stor sannolikhet aldrig har varit platsen för ett riksgränsmärke bereder väg för och understödjer min hypotes, framlagd i blogginlägget i augusti, att Danaholmen är en omskrivning för Danska kyrkoprovinsen eller som vi idag säger Skandinavien eller Norden.



Källor
Erland Hjärne: Danaholmen och tre konungars möten, s 1-32, I Saga och Sed, Kungl Gustaf Adolfs Akademiens Årsbok 1948, utgiven av Jöran Sahlgren. Uppsala 1949
Gunnar Olsson: Sverige och landet vid Göta älvs mynning, Göteborgs Högskolas Årsskrift, Band LIX 1953, Acta Universitatis Gotoburgensis. Göteborg 1954
Gunnar Olsson: En gränsundersökning i södra skärgården 1642, Götiska minnen, medlemsblad för Götiska förbundet och dess dotterloger, Nr 43 april 1955
Johan Alin: En forntida marknadsplats vid Göta älvs mynning, Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift 1919. Göteborg

tisdag 13 augusti 2019

Ny tolkning av Danaholmen

Värdet av en lott i ett skär kan ifrågasättas

I ett tillägg till den Äldre Västgötalagen (ÄVGL) finns, åtminstone enligt kunganamnen att döma,  den äldsta gränslistan mellan Sverige och Danmark.

Så här kan texten återges:
...
Emund Slemme var kung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte råmärken mellan Sverige och Danmark.
(Därefter nämns de tolv deltagande männen och vilket land(-skap) de kom från.)
De tolv satte sex stenar mellan rikena. Första stenen på Suntru ås, andra i Danabäck, tredje är Kinds sten, fjärde i Vraksnäs, femte Vite sten, sjätte Bröms sten, mellan Blekinge och Möre.
Danaholmen är delad i tre lotter. En lott har Uppsalakungen, en annan har danskarnas kung, tredje lotten har Norges kung.
Då när deras stämma var, då höll danskarnas kung i Uppsalakungens betsel och den norske kungen i hans stigbygel.

Danaholmen nämns senare i ÄVGL i en annan text med betydligt fler gränsmärken för lagsagan Västergötland. Det är då frågan om landskapets gräns mot Småland och en gräns i väster i anslutning till Götaälvdalen och Dal, dvs Dalsland. Också för Västergötlands gräns mot danska Halland innehåller denna andra gränslista nytillkomna märken som är tätare utsatta. Denna senare lista kallade Ivar Lindquist (1941) ”Landamaeri 2”. Ovannämnda lista med sex stenar fick heta ”Landamaeri 1”.

Danaholmen är en lite ö längst norrut i Göteborgs södra skärgård. För tusen år sedan var den bara ett skär. Många har undrat över hur kungarna kan ha mötts på denna begränsade yta. Man har då tolkat texten som att de där mötts för överläggningar. Det står dock inte alls i texten att de varit där. De bör rimligen ha mötts på olika platser vid skilda tillfällen.

Lauritz Weibull (1941) såg likheten i uppställning för fredsfördragen mellan franker och daner år 811 och 813 och gränsläggningstexten mellan Sverige och Danmark. Han betraktade gränsstycket i ÄVGL som en notitia. Detta senare kan här lämnas därhän. Intressantare är att då en motsvarighet finns i (de äldre) frankiska riksannalerna kan man förmoda att Landamaeri 1 vid redaktionen är påverkad av denna kontinentala förebild.

Varför då framhålla att obetydliga skäret Danaholmen är delad i tre lotter mellan kungarna? Det förefaller lika meningslöst som ett kungamöte på skäret. Min tanke är att meningen om Danaholmen har varit i latinsk tanke och språkform innan den översattes till svenska för att få en äktsvensk anknytning till Emund Slemme och Sven Tveskägg. Frankerriket delades så småningom efter Karl den stores död 814 i tre delar mellan hans barnbarn. Det ska ha skett 843. Men tre riksdelar nämns redan i frankiska riksannalerna för 811 i samband med en rikssamling i Aachen (texten återgiven hos Weibull 1941:142).

Enligt denna höga förebild kan redaktören för Landamaeri 1 velat framhålla nordmännens uppdelning på tre folk och länder. Danske ärkebiskopen i Lund var primus för kyrkoprovinsen Dacia, vilken omfattade Danmark, Sverige, Norge, Estland, Grönland, Island, Färöarna och de norska öarna i norra Skottland. Med latinska ord som Dacia, insula, tres, partes, dividere och est kan en mening bildas med betydelsen Danska kyrkoprovinsen (Skandinavien) är delad i tre lotter eller på svenska: Danaholmen är delad i tre lotter.

En sådan tolkning blir meningsfull och i full överensstämmelse med verkligheten, inte då de två namngivna kungarna levde, men under 11- och 1200-talen efter kyrkoprovinsens självständighet från Hamburg-Bremen. Bl a härav följer att Landamaeri 1 inte kan vara en notitia utan en berättelse som fått sin utformning i ÄVGL lång tid senare.

Ivar Lindquist (1941) ansåg att texten om Danaholmens delning av misstag i Codex Holm B 59 stod tillsammans med de två kungarnas gränssättning med sex stenar (Landamäri 1). Andra handskrifter hade Danaholmstexten tillsammans med den utförligare gränslistan över Västergötlands gränser (Landamäri 2). Han förde därför över texten som en inledning till Landamäri 2, som dessförinnan inleddes med (efter mitt eget skrivsätt): Här börjas Danaholmen. Ur Danaholmen och i Stämmesund. Ur Stämmesund och i … osv.

Avgörande för honom var också att Yngre VGL (codex B 58), som inte har med den omfattande Landamaeri 2-listan, återger Danaholmsmeningen och hästceremonielet från B 59 men därefter har et cetera efter en föregående punkt. Med dessa ord menar Lindqvist att nedtecknaren förutsätter att fortsättningen är alltför välkänd för att behöva avskrivas. Det som har föresvävat nedtecknaren kan rimligtvis inte vara något annat än gränsberättelsen med alla gränsmärken runt Västgöta lagsaga (Landamaeri 2) enligt Lindquist. Detta antagande kan ifrågasättas enligt min mening. Man kan även tänka sig andra förklaringar.

Hur som helst kom vetenskapssamhället att acceptera att Danaholmsmeningen och hästceremonielet fördes till listan över Västergötlands gränser. Beteckningen Landamaeri 2 har sedan mestadels setts som olämplig för denna lista.

Mitt mening är alltså att Danaholmen i texterna kan stå för två olika saker. Första gången, i Landamaeri 1 betyder det Danska kyrkoprovinsen eller ungefär som vi idag säger, Skandinavien. Andra gången i Västgötalistan betyder det den lilla ön där danskt land börjar i södra skärgården (eller började innan Sverige erhöll landkorridoren till havet). Allt sett från den norska skärgården på Öckeröarna. Första Danaholmen är det kristna Norden medan andra är ett gränsmärke av tvivelaktig äkthet. Att Norge och Sverige på 1000-talet var för sig hade en tredjedel i den lilla ön kan inte bekräftas. Det är inte heller troligt att så var fallet. Påståendet är troligen en följd av att nedtecknaren av Västgötalistan dragit den felaktiga slutsatsen att Danaholmen i Landamaeri 1 måste vara samma som det lilla skäret med liknande namn. Skäret Danaholmen har så upptagits som startgränsmärke i Landamäri 2. Förmodligen har det aldrig haft den rollen.

Hästceremonielet är inget för Norden unikt. Liknande berättelser om hur mäktiga män på kontinenten visar varandra vördnad och underdånighet är kända från tidigare i historien. Den förnämste sittande till häst betjänades på detta sätt. Pippin den lille ska ha hållit i påvens tyglar redan 754 och hans sonson Ludvig den fromme ska ha hjälpt sin påve att sitta av 816, (utifrån Gerhard Hafström). Ceremonielet och Danaholmsmeningen bör ha sin plats i anslutning till berättelsen om de två kungarna med Landamaeri 1-gränsläggningen för att ge ökad tyngd och värdighet åt denna. Alternativt kan man se de två meningarna som ett självständigt stycke. Men till Västgötalistan hör det knappast. I så fall hade man också velat se en namngivning av de deltagande tre kungarna, vilka bör ha fastställt de dellistor av Landamäri 2 som utgjorde riksgränser.

Slutsatser:

1. Danaholmsmeningen översätts med: Danska kyrkoprovinsen (eller Skandinavien) är delad i tre delar.
2. Danaholmsmeningen och hästceremonielet förs tillbaka till den plats det har i Codex Holmiensis B 59 (förs till Landamaeri 1).

Främsta källor:

Lindquist, Ivar (1941): Västgötalagens litterära bilagor. medeltida svensk småberättelsekonst på poesi och prosa Skrifter/ utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, s 65-74
Weibull, Lauritz (1940): Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813. Scandia, Bd XIII, s 141-147. Lund
Wikipedia: Danaholmsfördraget, Landamäre, Västgötalagens gränslista, samtliga 2019-08-12

onsdag 17 juli 2019

Gränsmärket Grågåsberget och gamla riksgränsen öster om länsväg 172

Den gränskommission, som på uppdrag av Gustav Vasa utredde riksgränsens sträckning mot danskt och norskt område 1554, presenterade några gränsmärken i höjd med Stora Höghult, Torps socken, Färgelanda kommun. Namnen var Grågåsberget följt av Valboåsen, Röda klev och Stickesten. För Grågåsberget är det första gången det omtalas. De andra fanns med redan 1540 i den gränslista, som skall ha tagits fram med en nationsövergripande kommission. Alla fyra är medtagna på kartan till lantmäteriakten Lane-Ryrs sn, Kållebråten 1 Gränsbestämning av år 1743 i Lantmäteristyrelsens arkiv. Se kartutdraget publicerat här på denna blogg den 3 juli 2019. Stickesten är utanför utdraget men är utskrivet där ett stort stenblock finns vid Bäveån, söder om gården Strykesten. Denna karta ritades med anledning av en gränstvist mellan Höghult och Kållebråten/Strykesten i början av 1740-talet. Dalslänningarna i Stora Höghult hävdade då att gränsen inte skulle gå rakt igenom deras åker och äng utan söder om inägomarken.

År 1782 i samband med storskifte för Stora Höghult accepterade de bohuslänska grannarna att höghultsborna fick fortsätta använda sin inägomark söder om den fastställda gränsen, i vilken Röe källa, som nämndes i senaste blogginlägget, utgjorde ett av gränsmärkena. En stenmur följer sedan länge södra kanten av Stora Höghults inägomark. Dit flyttades gränsen och samma snirklande sträckning har än idag kommun- och sockengränsen.

De två inledande svenska gränsmärkesnamnen ovan innebär båda höjdlägen, berg resp ås. Det senare förtydligas som en våle, ´vårdkas´ 1540 och på 1743 års gränsbestämningskarta. På Grågåsberget i öster passerade den gamla gärdesgården berget norr om högsta punkten. Stenmur finns inte på detta avsnitt. Enligt nämnda karta hette närmaste torp i Stora Höghult Svarvaretorpet, som också uppges vara oskattlagt. I södra kanten av torpets äng, där skog nu växer, har jag funnit en gränssten, som leder tanken till fågeln grågås. Så här ser den ut där den ligger i kommun- och sockengränsen.

 Gränssten på norra delen av Grågåsberget. Eget foto 2017-04-07

I april och maj 2016 skrev jag fyra blogginlägg om ortnamn där grågås ingår i namnet. I ett flertal fall kunde jag koppla grågås till gränsmärken. Namnet Grågåsberget i 1554 års gränslista visar inte bara att det är ett berg utan också att där finns ett gränsmärke, vanligen en sten som kanske eller kanske inte liknar fågeln. Den mindre stenen som på fotot syns där bakom har möjligen förr varit uppställd på stenen i förgrunden. 

Grågåsbergets topp finns inget som tyder på att där varit ett gränsröse. Den avbildade stenen finns norr om högsta toppen. Kanske fanns den där redan 1554 liksom 1782, i gärdesgårdens sträckning? I så fall tog dalslänningar i lite när man i hävdade berget (toppen) vid 1740-talets tvist. Det kan man också ha gjort för nästa märke, vålen på Valboåsen. Vid denna höjdsträckning visar stenmuren dagens gräns i nedre delen av sluttningen. Åker och äng togs upp av höghultsborna så långt upp i berget som det var praktiskt möjligt. Där restes gärdesgården. 

På kartan här nedan återfinns Grågåsberget i nedre kanten, nästan helt borta i sydöstra hörnet (berget är även utsatt på 1743 års karta). Gränsstenen på mitt foto finns vid sista svaga gränsvinkeln innan högra kanten tar vid. Valboåsen är den bergiga höjdsträckningen norr om Valemossen. Trots den kuperade terrängen löper stenmuren/gränsen nästan helt rakt i nära 400 meter. Beteckningen Valboåsen på berget med triangelpunkten förefaller vara ett verk, framgångsrikt sådant, av de bohuslänska grannarna. Gränspunkten bestämdes av lagmansrätten 1744 till södra foten av detta berg.


Skärmklipp 2019-07-14 från Topografiska karta, lantmateriet.se

Vid en undersökning av akten 14-LAR-74 Laga skifte, ägoutbyte för Finnsbo, Norra Ryrs socken (som Lane-Ryrs socken då hette) fann jag att ägan nr 201 (där Grågåseberget är) kallades Smegårdsbergen. Smedgården är förmodligen ett annat namn för Svarvaretorpet. Ägan nr 204 är en äga i nedre, sydvästra delen av sluttningen av äga 201, Grågåseberget. Den kallas Bjornene. Nr 207 och 208 benämns Bjorndalen. Dessa namn för tanken till gränslistan från år 1273 (b), som har det hittills inte lokaliserade Biarnaas nordvästligare än Galgasaur som av Kalén placerats på Bohusgränsen med Västergötland på andra sidan. Efter Biarnaas ska Stikksas följas av Rodena (vidr Raudamyri) och därefter av Ofnenn och Krokana

Kalén misslyckades att med någon sannolikhet förlägga dessa till terrängpunkter, bl a för att han kastade om angiven ordning utifrån ett vittnesmål från Fr. Hj. Palmqvist, som skulle vara väl bekant med gränsen här. Enligt denne finns det en klyfta i Grågåseberg som enligt befolkningen heter Ugnen eller efter uttalet Ommen. Kalén menar att denna klyfta kan avse Ofnenn, detta så mycket mera som samme meddelare förklarade sig inte känna till någon liknande klyfta utmed gränsen ända bort till Vickaretjärnen. Kalén förlade därför Ofnenn och Grågåseberg till samma plats, det märkliga röset i klyftan mycket nära Finnsbos norra spets. Men som kartan från 1743 och senare skifteskartor visar så ligger alltså Grågåseberg inte här utan öster om Tranemossens södra del. De äldre uppgifterna bör vara pålitligare vilket leder till slutsatsen att dessa två gränsmärken inte kan förläggas till samma plats. 

Röset kallat Ugnen eller Ommen är anmärkningsvärt. Om uppgiften stämmer bör det ha varit ett tidigt gränsmärke på riksgränsen men i så fall har troligen ordningen mellan gränsmärkena blivit omkastad i listan 1273 b. 

Så här ser det ut. Första fotot är taget från en plats nära gamla riksgränsen in i klyftan i berget. Anledningen till att gränsen inte når röset i bildens mitt är förmodligen att gärdesgården av praktiska skäl inte sattes upp in i klyftan utan följde bergskanten där utanför. Sedan fastställdes gränsen att följa inhägnaden.


Eget foto. 2017-04-07

Eget foto 2017-04-07

Själva röset är uppsatt på en jämn, avrundad jordfast sten eller berghäll. Likheten med en ugn kan avse klyftan eller stenen som kan ha setts som en upphöjd eldplats.

Misstanken att den ursprungligaste gränsen från äldsta tid närmare anknyter till gränsen för höghultsböndernas uppodling än till det verklighetsfrämmande bohuslänska hävdandet av linje rakt genom Stora Höghults åker och äng, får dessutom näring av namnet på äga 209, vid B på kartan nedan. Det berget kallas Trättare-Berg. På kartan här nedan finns de nämnda ägonumren. Norr är till höger på kartan. Gränsröset vid XIII är alltså nära Finnsbos nordligaste hörn. Denna karta är den första där kartritaren helt riktigt placerar södra delen av Tranemossen i Bohuslän. Alla tidigare, från 1743 års gränsbestämningskarta till de för storskifte och laga skifte för Stora Höghult har hela mossen i Dalsland! 

Tredje och sista konceptkartan från akt 14_LAR-74 Laga skifte, ägoutbyte för Finnsbo, Lane-Ryrs sn, 1832. lantmateriet.se

Det okända Biarnaas kan nog ändå inte vara i denna trakt. Avståndet är mycket långt till det föregående, Galgasaur. Anders Lignell förlade gränsmärket mellan Siverbo, Lane-Ryr och Torsbo, Frändefors. Kalén skriver att bygdens folk inte känner till någon Björnåsen i den trakten numera. Men kartan visar mig att där finns det största höjdpartiet längs gränsen sydost om Tronemossen. Placeringen får ses som rimlig.

Sedan skall Stikksas komma. Utan belägg vill jag föreslå det berg, som finns 300 meter öster om Grågåseberg. Sett från gränsstenen på det första fotot viker gränsen mot sydost för att ´sticka´ av, eller rakt mot, detta berg. Framme vid bergsfoten viker gränsen 90 grader till vänster. Denna ovanliga vinkel visar att bergsfoten, mittpunkten på densamma och utgångsläget för att nå mittpunkten, dvs stenen, hade betydelsefulla roller vid gränsbestämningen. 

Efter Stikksas skulle Rodena komma. De äldsta listorna från 1273 bör rimligen ha ett gränsmärke där länsväg 172 och för länge sedan en ridväg passerade mellan Bohuslän och Dalsland. Om nu betydelsen är ´raden, høidedraget´som Kalén anger, vill jag föreslå höjdsträckningen i öst-väst där gränsen  är ganska rak öster om länsvägen. Se skärmklippet från topografiska kartan ovan. Denna höjd och stigningen upp i kleven är ganska framträdande för den som färdas norrifrån. Ett alternativ kan vara bergåsen som löper väster om gränsen där denna går i syd-nord. Men ett utsträckt gränsföremål i öst-väst verkar mera troligt här.

Mossen norr om det första alternativet heter Röd Kiälle Måsse på 1743 års karta. Frågan är om namngivningen på denna karta, präglad av bohuslänska intressen, kan ha ändrats från ett ursprungligt Raudamyri?  I listan 1273b finns nämligen tillägget efter Rodena: ´vidr Raudamyri´
Kalén hittade en Rörmyran i akten 14-LAR-152, en rågångstvist av år 1881. Denna ligger dock i dalgången Björndalen mellan Stora Höghult och Strykesten. Kalén placerade på kartan Rörmyran, som han menade kunde vara Raudamyri, alldeles för nära landsvägen på sin illustrerande generalstabskarta. Vid Rörmyran hamnade istället Krokana där ingen å, och allraminst, Krokån rinner! Tanken går också till frågan om där finns ett samband mellan ´röd´och Rodena-namnet.

Vad är här visat? Främst framgår hur man genom att söka i litteratur och lantmäteriakter med kartor sedan kan ge sig ut i terrängen för att förhoppningsvis finna pusselbitar som leder till att man kan bekräfta eller korrigera den kunskap som hittills vunnits. En gränssten, som kan vara den ´grågås´ som gett namnet Grågåsberget har hittats.Mina placeringar av Stikksas och Rodena är förslag, som jag finner mera troliga än de Kalén redovisar. En kombination av de äldsta märkena med 1500-talslistorna visar, vill jag hävda, att dalslänningarnas uppfattning om rätta gränsläget vid 1740-talets tvist låg närmare sanningen än den bohuslänska. Det skulle varit roligt att ha varit med vid synen och lagmansrättens förhandling och kunnat lägga fram vad jag nu uppmärksammat så att rättens utslag kunde ha blivit något annat än vad det tyvärr blev!

Källor
Folk, gårdar och torp i vår hembygd. Föreningen Sockenböcker i Nättjebacka. Uddevalla 2009
Kalén, Johan: Bohuslänska gränsmärken. Göteborg 1933
Torp. En socken på Dal, red. Ingemar Lindhe. 2013
Lantmäteriakter med kartor för Stora Höghult, Torps socken, Kållebråten, Finnsbo och Strykesten, Lane-Ryrs socken hos lantmateriet.se

onsdag 3 juli 2019

Röe källa - en gång riksgränsmärke

Rödekiälle är belagt som riksgränsmärke från 1557, då hävdat från norsk sida. Från svensk sida hävdades Rödeklef vid vägen c:a 500 mot söder. Efter en tvist om skogsintrång på 1740-talet blev källan fastställd som gränsmärke 1744. Platsen är Rökällehagen c:a 200 m Ö om länsväg 172 nära gränsen mellan Färgelanda och Uddevalla kommuner.

Positionen enligt kartor.eniro.se

Det är fråga om en kallkälla i tidigare äng. Nu växer blandskog på platsen. Endast några meter väster om källan är ängen fortfarande öppen. Källan är c:a 9 x 4 meter orienterad i SV-NO. Kanterna är oregelbundna. Frånrinnande vatten silar över kanten mot SO. Det har antagits att förleden i namnet skulle bero på rödfärgning från rost. Enligt Kalén, s 93 och Torp En socken på Dal, s, 492, har den varit timrad (enligt en uppgift från 1925). Vid mitt besök på platsen 2019-04-19 kunde inte någon rostfärgning iakttas. Källan är välkänd, den används för bevattning och tidigare togs även dricksvatten härifrån (Torp..., s 492).


Vy mot NO. Eget foto 2017-05-15

Den är utsatt på karta Kållebråten 1 år 1743 i Lantmäteristyrelsens arkiv. Källan blev utgångspunkt för den räta riksgränsen väster om nuvarande länsväg 172. Gränsen finns kvar som landskaps-, kommun-, hemmans-, socken- och häradsgräns. Men vid storskifte för Stora Höghult, Torps s:n, 1782 framgår att de bohuslänska grannarna i Kållebråten är överens med dem i Stora Höghult att de senare får fortsätta att bruka den åker och äng som de sedan lång tid brukat söder om gränsen vid Rökälla. På Lantmäteriets kartor är nu gränsen ritad längre söderut i den sträckning, som gällt för Stora Höghults gärdesgård i flera hundra år.

Utdrag från östra delen av 1743 års karta. Röde Kiälla och Röde Kleff utsatta i västra delen. Streckade linjerna avgränsar tvisteparken. Källa: Lantmäteriets Historiska kartor på nätet 

Källan miste funktionen som riksgränsmärke när Bohuslän blev svenskt 1658. Efter 1782 ligger den inte i någon gräns men har fortfarande funktionen som syftpunkt för den räta gränslinjen väster om länsväg 172. Med den stolta traditionen borde Röde källan kunna upphöjas till fornminne.

Källor:
Kalén, Johan: Bohuslänska gränsmärken, särskilt s 93. 1933
OGB, Ortnamnen i Lane härad, 1, red. Carl Sigfrid Lindstam, s 374. 1966
Torp. En socken på Dal, red Ingemar Lindhe, s 193 f och s 492.
Lantmäteriakter för Stora Höghult, Torps s:n, Färgelanda k:n och Kållebråten, Lane-Ryrs s:n, Uddevalla k:n