Från "firir berghi" till Kungsgården. V

 Den vita fläcken mellan Västerhus och Frösöns kyrkberg

I de tidigare inläggen har den traditionella lokaliseringen av ”Firir berghi” äldst till Öne presenterats utifrån Nils Ahnlund. Senare, på 1400-talet, skulle en omlokalisering av funktioner och namn ha skett till nuvarande läget vid västra stranden av Frösön. Swedmark tvivlade på Öne som ursprunglig plats, såg området mellan kyrkan och Stengårdsberget som möjligt alternativ men frångick i slutändan ändå inte Öneplaceringen.

C G Ekerwald och Bo Oscarsson förkastade Öne till förmån för Kungsgårdens läge under de senaste århundradena. Gården ”Firir berghi” med dess funktioner hade hela tiden legat framför Bynäset med dess berg. Bynäset skulle vara ett ”förberg” och på detta näs eller vid Dragedet, det tänkta Sproteidet, skulle allting, lagting och marknad ha hållits. I höjdläget ovanför dagens Kungsgården i ett område minst jämförbart med Västerhus i storlek och bördighet skulle inget ha funnits. Ingen gård förutom tidigt försvunna Kråksta, ingen odling, inga aktiviteter. Där verkar ha varit något av en en vit fläck på ön, som jag i högsta grad finner värd att undersöka.

Odlingen med tillhörande bebyggelse på Frösön har sin grund i järnåldern. 1100-talet var en expansionsperiod medan digerdöden vid mitten av 1300-talet innebar en långvarig folkminskning och en del gårdar blev ödesbölen. Vid medeltidens slut fanns byar och gårdar på plats i ett mönster med stora likheter med det som möter oss på kartorna från 1800-talets skiftesreformer. Gårdarna fanns på plats i sina höglägen, helt dominerande för Storsjöbygden, i närheten av järnålderns gravar och gravfält.

Det förvånar mig att nästan ingenstans i historieskrivningen för det äldre Frösön kan man spåra förståelse för de naturgeografiska förutsättningarna för odling, gårdarnas lokalisering för lång växtperiod och undvikande av förödelse genom nattfrost m m. Generalstabskartbladen från 1903 för Åre, 66-1 och Östersund, 67-1 ger en god bild av hur jämtarna placerade sina gårdar runt Storsjön. Det var höjdlägen som föredrogs om sådana fanns, t ex mellan Brunflo och Marieby, från Brunflo mot Odensala, i Ås och Dvärsätt, på Rödön som i Oviken. Samma mönster syns för Frösön i det centrala stråket från Gröttomslägden, Hov, kyrkan, Stocke, Västerhus och Västbyn. Berge och Vagle intar sina höjder. Mjälle, Änge, Valla och Härke ligger visserligen inte på de högsta nivåerna men där har lämpliga terrasser i söderläge avgjort placeringen i den delvis branta sluttningen.

Kungsgården avviker helt från det funna mönstret. Platsen kan inte ha varit ursprunglig för en gård under järnålderns senare del och medeltiden. Den har inte flyttats dit för platsens företräden utan skälen bör rimligen vara att den inte kunde vara kvar i sitt tidigare mera gynnsamma läge beroende på konkurrerande verksamheter som försvårade åkrarnas skötsel och äventyrade höskörden från ängarna.

Om ett gårdscentrum behöver flyttas behöver det ske inom gårdens egendom såvida inte t ex ny mark har köpts till. Kungsgården, med tidigare namn som Västanåker och Forberg enligt Erasmo Ludwiksson 1575, Gustav I´s skrivare, gränsade i norr och nordost till Västerhus och Kråksta, förmodligen i nära anslutning till dåvarande väg från Rödön förbi Västerhus mot kyrkberget med dess backe upp till Stocke.

Detta område även infattande Västbyn var i fokus för Olof Holms avhandling Självägarområdenas egenart 2012. Han skall inte drabbas av min kritik ovan då han undersöker sådant som bebyggelseutvecklingen, vad ortnamnen säger, vägar, jordbrukets och boskapsskötselns förutsättningar, gravfynd, handel och marknad. Han hittar mycket som visar Västerhusområdets företräden.

Vad gäller Västerhus finner han att hus i detta fall inte har att göra med befäst borg eller slott då beläggen för namnet är i plural, vilket inte är fallet för hus = ´befäst hus, borg, slott´. Ortnamn på -hus är vanliga i västra Ska ndinavien avseende bebyggelser som utbrutits ur äldre byar och i överförd mening betyder ´gård´, ´bydel´. Medeltida belägg för dessa har däremot ofta plural form (Holm 2012 s 11-13).

Holm ser det som sannolikt att Västerhus brutits ur en äldre by, då rimligen Kråksta, fsv Krakastadh eller Krakustadh, vilken är med som Kråksta på Stenklyfts karta från 1646. I Jämtland påträffas i princip inga andra bebyggelsenamn på -hus, vilket kan bero på att sådana har funnits som partialnamn men liksom namn på -gård(en) aldrig kommit att beteckna självständiga enheter och därmed snart ha försvunnit. Namnet Västerhus torde ha tillkommit senast under vikingatiden eller tidig medeltid (Holm 2012 s 13-16).

Kråksta, avhyst för militära ändamål 1687, ser Holm som äldsta bebyggelsen i området. Han skisserar bebyggelseutvecklingen i fyra steg (Holm 2012 s 17-18):

1. Kråksta anläggs som by eller gård.

2. En ny gård eller by anläggs nordväst om Kråksta, kallad Västbyn.

3. Från Kråksta by avskiljs en självständig gård, kallad Västerhus.

4. Västerhus växer senast under 1200-talet till by med minst två gårdar, varav en kallas Nedgård.

För byn Västanåker ((olafue) vesten akrs); (olafue) vestenakers samma år i JHD I, 49 resp 50, båda 1345) senare kallad Kungsgården, ser Holm en dunkel bebyggelsehistorisk kontext. Byn är belägen söder om och nedanför Kråksta. Namnet återgår på ett prepositionsuttryck, fsv vaestan aker ´väster om åkern´ eller ´väster om (en bebyggelse) *Aker men den sakliga bakgrunden framstår som oklar (Holm 2012 s 19).

Det yngre namnet på Västanåker, Kungsgården, tillkom till följd av att byn någon gång efter 1481 erhållit administrativ funktion som kungsgård (förvaltningen knutpunkt och fogdens säte i Jämtland). En från början appellativ beteckning kungsgården har därmed konkurrerat ut det äldre namnet och själv antagit ortnamnsfunktion. Motsvarande funktion som kungsgård hade dessförinnan (sedan åtminstone 1300-talets början) byn Förberg intill Öneberget på östra Frösön haft. Uppenbarligen hade kronan vid något tillfälle förvärvat jord i Västanåker och sedan, av skäl som vi inte vet något om, flyttat kungsgårdsfunktionen dit (Holm 2012 s 19).

Holms undersökning av bebyggelseutvecklingen utifrån ortnamnen visade att Västerhusområdet var attraktivt att verka och bebo under vikingatid och tidig medeltid. Namnet Västerhus vittnar om en ovanligt tidig bydelningsprocess. Västerhus kan vara ursprungligt partialnamn, en del av byn Kråksta, vilken delades eller avstyckades någon gång denna tid. Namnet kan ha inneburit ´västra gården´ el dyl i relation till bykärnan i Kråksta (Holm 2012 s 19). 

Holm jämför förutsättningarna för Västerhus i flera avseenden med andra jämtländska bygder och finner ett fördelaktigt läge både vad gäller odlingsförutsättningar, kornorten, och kommunikationer. Utöver att ligga i en centralbygd låg Västerhus utmed det viktiga kommunikationsstråk som den öst-västliga landsvägen utgjorde både sommar som vinter.

Boskapsskötseln i Västerhusområdet kan med tilltagande bebyggelseförtätning ha erfarit en brist på betesresurser. Vad gäller jakt- och fiskeresurserna fanns bättre resurser på andra håll i Jämtland (Holm 2012 s 33).

Holm skriver att generellt har behoven att avlägsna fornlämningar och röja markytor varit stora i Västerhusområdet under lång tid. Byn eller gården Kråksta avhystes redan 1687 för att bli Jämtlands regementes kamperings- och exercisplats. Lägret utvidgades under 1800- och 1900-talen successivt ut över Västerhus mark. Tyvärr kan det konstateras att många gravhögar från förkristen tid har blivit borttagna i området utan föregående undersökning konstaterar Holm och hänvisar i not 187 till uppgifter från N. J. Ekdahl att två stora gravhögar är kända (den ena utplattad till tomt åt ett magasin) utmed landsvägen på Kungsgårdens ägor. Troligen låg de på Kråkstas historiska ägoområde skriver Holm och återger i noten uppgifter om ytterligare borttagna gravar på området för Frösö läger (Holm 2012 s 35-36).

Vid gårdarna Västerhus och Västbyn ligger de förkristna gravarna i nära anknytning till bebyggelsen, visar Björn Oscarsson i sitt bidrag: Västerhus i det historiska kartmaterialet. Uppsatsen finns i Västerhus – Kapell, kyrkogård och befolkning, s 74 – 91, (2009). Enligt min uppfattning gör detta att man har anledning att förmoda järnåldersbebyggelse i närheten av vägen mellan Västerhus och backen uppför kyrkberget. Var exakta gränsen mellan Kråksta och den övriga bebyggelsen gick är inte känt men tills vidare kan landsvägen tjäna som riktlinje.

En slutsats Holm kommer till i avhandlingens slut är att jordbruket och boskapsskötseln förefaller för den jämtländska eliten inte ha spelat samma roll som handeln för att uppnå en välbärgad ställning. Samma gäller för det specialstuderade området Västerhus och .Kråksta.

I slutorden i inlägg IV utlovades i detta inlägg kritiska synpunkter och framläggande av alternativa platser för kungsgård, ting och marknad. Därav blev inte mycket. Olof Holms doktorsavhandling såg jag som nödvändig att uppmärksamma innan jag går vidare med de egna hypoteserna. Förhoppningsvis når jag dit i nästa inlägg.

Källor

Holm, Olof (2012), Självägarområdenas egenart, Akademisk avhandling för doktorsgraden i historia, Historiska institutionen, Stockholms universitet

Oscarsson, Björn: Västerhus i det historiska kartmaterialet, s 74 – 91, I Västerhus – Kapell, kyrkogård och befolkning (2009), red: Iregren, Elisabeth, Alexandersen, Verner, Redin, Lars, utg Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Generalstabskarta Åre. 66-1, 1903, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor.

Generalstabskarta Östersund, 67-1 1903, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor.

Från "firir berghi" till Kungsgården. IV

Bynäset som medeltida centrum

Förläggningen av ”firir berghi” till Öne har kraftfullt bemötts av Bo Oscarsson, som forskat och skrivit om det mesta i Jämtlands äldre historia. År 1990 erhöll han Jamtamots hederspris. Han har publicerat många av artiklarna på sin hemsida: http://bo-oscarsson.org/ och också medverkat på https://jamtamot.org . Han ansluter på flera sätt till C-G Ekerwalds ståndpunkt, som jag sammanfattade senast i tredje inlägget om Kungsgården.

Här skall inte lika detaljerat redogöras för Oscarssons argument som i de inledande blogginläggen. Vid behov kan jag plocka upp de detaljer, som krävs för att hans uppfattning ska få en rättvis skildring.

Liksom Ekerwald m fl förlägger han Sproteidet till Dragedet. Samtidigt påpekar han att ingen oeninghet råder om detta. För ”Firir berghi”, platsen för alltinget framför ett berg, vet vi inte exakta platsen men den bör ha legat på västra Frösön då det medeltida centrat låg där. Mest sannolikt avses Bynäsberget. En gammal krigskarta i Krigsarkivet har en liten symbol för galge ritad i spetsen på Bynäset. En avrättningsplats här ser Oscarsson som ett tecken på Bynäsets betydelse för rättsskipningen.

Lagtinget på Sproteidet infördes sannolikt i samband med Magnus Lagaböters gemensamma landslov 1274 för alla norska lagområden inklusive Jämtland. Landskapets äldsta kända sigill fanns på 1280-talet enligt norske forskaren Björn Brattbekk. Lagtinget nämndes första gång i brev 1479 och då på Sproteid, vilket har tolkats som att det då tillkom. Oscarsson hävdar att det bör ha funnits från tiden för gemensamma landsloven på 1270-talet och sigillets erhållande. Lagtinget avskaffades av svenskarna när de fick makten över landskapet 1645.

Några av de medeltida pergamentsbreven är daterade i Sätesstugan (Setzstoffuni) ”firir berghi). Annars ägde tingen rum under bar himmel. Efter Digerdöden börjar alltingsplatsen att kallas Förberg, vilket sannolikt är en språklig modernisering av gamla uttrycket, kanske genom en ny skrivare. Men det kan också vara så att skrivaren lade märke till att tingsplatsen låg på ett näs och efter forberg, ´udde, näs´ plockade upp denna beteckning. Här framgår att Oscarsson är inne på liknande spår som Ekerwald.

Första gången som Kungsgården nämns är 1410 och då i samband med Forberg. Fram till omkring 1480 är båda namnen förenade i brev men därefter försvinner tillägget Forberg och Kungsgården står ensamt i dateringarna; Forberg ensamt används vid ett tillfälle 1489.

Ekerwald hävdade att Förberg eller Kungsgården aldrig hade flyttas från Öne. Den har alltid legat där den ligger. Oscarsson underkänner också Öneplaceringen men har uttryckt att bebyggelsen inte alltid har legat vid stranden av Bynäsviken där den nu är.

Namnen Firir Berghe, Forberg och Kungsgården i de medeltida breven ser Oscarsson som beteckningar för platser där det jämtska alltinget Jamtamot hölls. Uppfattningen att Jamtamot var namnet på tinget återspeglar en äldre historiografisk uppfattning med uppkomst i mitten av 1800-talet. Olof Holm visade redan 2000 att Jamtamot var namnet på den veckolånga marknaden i anslutning till S:t Gregorii dag och vårdagjämningen i mars. Oscarsson har även härefter fortsatt hävda att Jamtamot var alltinget.

Dags för ifrågasättande och nya förslag

Med detta fjärde inlägg avslutas presentationen av argument för skilda förläggningar av ting, marknad och kungsgård. Röster som har hörts är Nils Ahnlund, Per Swedmark, Carl-Göran Ekerwald och Bo Oscarsson. Här finns en femte som inte bör förbigås: Ove Hemmendorff i Frösökrönikan Nr 1, utgiven av Frösö Hembygdsförening och Frösö Församling 1991. Han utvidgar Ahnlunds skildring med en beskrivning och kartskiss av hur de berörda gårdarna i Mjälle med Öne kan ha legat i förhållande till varandra.

Utifrån det erhållna kunskapsläget är avsikten att i kommande blogginlägg övergå till ifrågasättande av hävdvunna ståndpunkter och framläggande av alternativa lokaler för ting, marknad och kungsgård.

Källor:

Hemmendorff, Ove (1991): Om fornborg, ting och kungsgård i sjukhusområdet, I Frösökrönikan nr 1, utg Frösö Hembygdsförening och Frösö Församling.

Holm, Olof (2000): Vad var Jamtamot?, I Oknytt 2000: 1 – 2, Johan Nordlander-sällskapets tidskrift

Oscarsson, Bo: Breven, Alltinget Jamtamot, Sätesstugan och Lagtinget på Sproteidet, hämtat från hans blogg http://www.bo-oscarsson.org/Jamtamot.Sproteidet.brev.html 2023-08-31.

Jamtamot.org/, webbsida för hembygdsföreningen Jamtamot vid Norrlands Nation i Uppsala. 

Från "firir berghi" till Kungsgården. III

C G Ekerwald och förberget Bynäset

I första inlägget om Kungsgården lät jag Nils Ahnlund lägga fram skälen för att Kungsgården äldst legat i Öne nedanför Öneberget med dess fornborg. Ett tänkt samband mellan fornborgen och uråldriga platsen för jämtarnas allting bör ha utgjort startpunkten för honom och andra äldre skildrare av Jämtland och lett till denna lokalisering. Sedan tillkom uppgiften från 1345 om utökning av kronans egendom i närliggande Mjälle.

Med ”Blad ur Frösö historia” framförde Per Swedmark tvivel om denna gällande uppfattning, vilka jag berättade om i andra inlägget. Som försiktig general lämnade han ändå inte denna då han inte hade avgörande fakta till stöd för ett förkastande. En som dock vågade sig på uppgiften var Jämtlandskännaren och kulturmannen Carl-Göran Ekerwald. Jag har inte läst allt av honom som rör ämnet men har haft tillgång till ”Jämtar på ting” (1988) och ”Jämtarnas historia” (2004) i vilka han framför samma vidhållna ståndpunkt vad gäller tingen och äldsta kungsgården.

Ekerwald ger i ”Jämtar på ting” uppgiften att hedniska nyåret inföll vid vårdagjämningen och var sammankopplat med det förkristna tinget. Alltinget sammanträdde på Frösön i veckan närmast vårdagjämningen. Som dömande instans, lagting, sammanträdde det i juni. Han hänvisar till dokumentet 19/3 1352 ”a almennileghom thingum” och andra där ´jamtamot´nämns. Sistnämnda är den vanligaste benämningen och den betyder ”jämtarnas möte” (s 8).

Ekerwald skriver att alla forskare är helt eninga om att peka ut det smala ”ede” förenande Bynäset med Frösölandet som tingsplatsen. I akterna kallas det Sprotede ”där vattnet sprutar över”. Ibland kallas det Dragedet (s 8f).

Gentemot Ahnlund som placerade tingsplatsen ”framför ett berg” (Öneberget) efter beteckningarna ”firir berghi” och ”Forberg” hävdar Ekerwald att betydelsen är ”näs, udde” vilken stämmer på Bynäset. Ett ”promontorium”, ´förberg´, är det fråga om (s 10).

Sedan går Ekerwald över till att skildra tingets utveckling. När Jämtland kom under norske kungen 1178 tillkom ”sysslomannen”, kungens fogde som en konkurrent (med tingen) om makten. Lagmannen och de 24 utses av kungen, blir ett representationsting vilket kallas landsting fr o m 1600-talet. Ganska tidigt talas om ett särskilt tingshus (18/3 1345 ”j seszstofunni firir berghi”) (s 11-14).

I efterföljande ”Jämtarnas historia” upprepar Ekerwald sina ståndpunkter och påpekar att Kungsgården i dokumenten kallas ”Forberg”, kungens rådstuga, curia (r)egis heter Forberg. Tvisten om lokaliseringen av tingsplatsen är helt i onödan. Ahnlund m fl har brustit i språklig uppmärksamhet. Enigheten har varit desto större om platsen för ett ting med annan benämning, Sprotede, vilket är ett lagting och platsen detsamma som Dragedet (s 113f).

Egentligen är tingsplatserna och tingshusen, Forberg (kungsgården) och Sprotede samma plats (s 114-115). Han kan inte avse exakt samma plats enligt min tanke utan avser troligen samma område eller fastighet.

Egna slutord

Som vi sett kastar Ekerwald helt loss från lokaliseringen till Öne. En förflyttning därifrån har alltså aldrig skett. Kungsgården har alltid legat där den ligger idag, nära Dragedet där tingsplatsen ”Sprotede” fanns. Grunden för hans uppfattning är hans utredning av ”firir” där han hamnar i promontorium, ´förberg´, vilket efter lexikonstudium blir ”näs, udde”. Bynäsberget blir det sökta förberget ur ”firir berghi”. Det finns anledning att utsätta denna tolkning för prövning längre fram.

Källor

Ekerwald, Carl-Göran: Jämtar på ting, utg Jämtlands länsmuseum och Jämtlands läns landsting. 1988

Ekerwald, Carl-Göran: Jämtarnas historia intill 1319, Jengelförlaget för Jemtlandica, Östersund. 2004

Från "firir berghi" till Kungsgården. II

Ur Per Swedmarks "Blad ur Frösö historia"

I första inlägget 14 april presenterade jag skeenden från Frösöns äldre historia med hjälp av historikern Nils Ahnlund och hans skildring i verket Jämtlands och Härjedalens historia, del I, från 1948. Nu är turen kommen till en efterföljare på 1950-talet.

Per Swedmark är namnet och han svarade för en grundlig genomgång av äldre tider på Frösön med boken ”Blad ur Frösö historia” 1955. För ”kongens gård” såg Swedmark ett samband med kultplats, lagting och köpenskap för perioden 1300- till 1800-talet.

Denna gård har inte alltid legat nere vid stranden av Storsjön. Den blev kunglig sätesgård på 1480-talet. Dess fina slätter med åkerfält hade då länge nämnts Västanåker. Hur en förflyttning kom till stånd vid medeltidens slut, anledningen och samtida lokaliseringen av tingsplatsen till det s k Sproteidet är inte helt klarlagt. Hur jorden blev kronans egendom är också oklart. Swedmark förmodade att strandläget var centralare och bättre, vattenförbindelserna på sjön var bra i nära väglöst land och vintertid erbjöd sjön isbana. Han nämnde rullstockar som underlag vid dragning av båtar över Dragedet (s 79).

Swedmark redogör för Ahnlunds förläggning av ”firir berghi” till Öne men nämner samtidigt att denne inte såg saken som helt avgjord i brist på källor. Ett tillägg om Kristina och Olav, inblandade i jordöverlåtelsen 1345, lämnade Swedmark: de var säkerligen syskon (s 80).

Styresmännen på kungsgården var ofta av norskt ursprung, bodde i Norge men var här på kungaärenden. Kungsgården blev knutpunkt för förvaltning och även förknippad med frösötinget ehuru den naturligtvis inte behövde vara tingsplats (s 81f).

Benämningen Förberg återfinns sist 1481, därefter är det Västanåker eller Kungsgården samt tingsplatsen Sprotede som nämns. Sannolikt blir därvid Västerhus kapell tingskyrka. En uppgift är att Västergård var ödegård 1345, en hel gård i Mjälle på 14-15-talen liksom Krågstad (s 82).

Swedmark ger tillkänna viss tveksamhet inför ”firir berghi” vid Öne; platsen som Bull, Ahnlund m fl förespråkat som rätta läget. Han menade att benämningen bör ha varit rätt vanlig för ett jordområdes belägenhet utan avsikt att vara ett egennamn (s 82f). Läget nedanför Öneberget har onekligen en del emot sig som tingsplats och även som kungsgård. Mjälle och Öne är gamla namn som utesluter Förberg, som aldrig nämns i deras sammanhang. Avståndet är också för långt till Hov och Frösö kyrka.

Swedmark såg med inspiration från Edv. Bull trakten vid Hov med sockenkyrkan, talrika forngravar och den utjämnande sluttningen från Stengårdsberget med utsikt mot Hov som lämplig plats för marknad och den redan på 1300-talet nämnda tingsstugan. Naturligt vore att hit även få räkna kungsgården, skrev Swedmark. Han ville med detta lämna ett belysande inslag i det intressanta spörsmålet om ”firir berghi”s plats (s 82f).

Hursomhelst – Västanåker hade läge och jordområden att bli en betydande stormansgård. Detta bör ha varit en anledning till en förflyttning. Tingsplatsen flyttades samtidigt hit och även marknadsplatsen då den förlades i närheten intill vägen på blivande lägerslätten och senare på Glasätts ägor (s 83).

Längre fram i skildringen skrev Swedmark om gårdar och namn på Frösön. I förleden av Sprotede såg han ´spröt´ och dess läge vara detsamma som Dragede. För Öne misstog han sig. Innebörden är inte av ´ö´ utan ´öde´ (s 104). Om Mjälle framhöll han tecknen på en rik äldre historia: Mjälleborgen från 600-800-talen, gravfälten med dess fornhistoria före 1000-talet och skvaltkvarnarna i bäcken, 12 st 1693. Tre hemman anges allt sedan 1500-talet samt närliggande Önet, oftast angivet som krono eller öde (s 150).

Sprotede

Tingsplatsen var här från 1480-talet till fram på 1600-talet. Inga påtagliga märken ses på platsen vid Dragedet. Några sägner finns att tinget hölls utomhus på en tingsvall inhägnad av uppstående stenar. Swedmark menade att läget var bra och centralt, skyddat för insyn och stormar, mitt emot överhetens och laga myndigheters säte.

Jämtlands allting hölls under århundraden i samband med marknaden. Alltingets uppkomst är äldre än kristendomen(s införande). Lagtinget med ombud, de 24 lagrättsmännen ´landsens´, infördes senare (s 90f).

Lagmannen i det senare utnämndes av dansk-norske kungen, kanske från 1400-talet. Landet styrdes av en sysselman, innehade ofta med förläning. En fogde svarade vanligen för omedelbara tillsynen och bodde ofta på Kungsgården (s 91). Då hovrätt infördes av Gustav II Adolf förlorade lagtinget sin betydelse som överinstans, och Sprotede övergavs (s 98).

Vad är nytt?

1. Swedmark var tveksam till ”firir berghi” vid Öne och lade fram tanken att området Stengårdsberget – Hov – Frösö kyrka erbjöd väl så goda förutsättningar för att härbärgera såväl allting, marknad som kungsgård.
2. Vidare så förlade han marknadsplatsen efter förflyttningen av gården till närheten av vägen där lägerplatsen senare tillkom i början av den svenska tiden.               
3. För Kungsgården framhåller han att den inte alltid har legat i nutida strandnära läget vid Bynäsviken.

Jämfört med Ahnlund fördjupar sig Swedmark i orsaker till förflyttningen av kungsgården och lägger stor vikt vid naturgeografiska förutsättningar vad gäller klimat, odling och kommunikationer.

Källa: Swedmark, Per: Blad ur Frösö historia (1955) 

Från "firir berghi" till Kungsgården. I

 

Kungsgården på Frösön

Den som läser om Jämtlands historia kan inte undgå att inse Frösöns centrala roll i äldre tider. Gravfält och högar är det gott om. Tidigt byggdes kyrkor när kristendomen spred sig. Landskapets enda runsten står vid Östersundet. Betydande närvaro fanns av stormän och konung i jordägandet. Ön var också platsen för landskapets ting och den årliga marknadsveckan, Jamtamot, som hölls vid tiden för vårdagjämningen veckan efter S:t Gregorii dag 12 mars.

Vid läsningen framgår snart att olösta frågor finns om det förgångna. Från tidig medeltid finns inte många dokument. När de bevarade senare blev fler är innehållet ibland kortfattat eller svårtolkat. Ibland får eftervärlden nöja sig med beskedet: ”vi vet inte”, vilket gärna ändå följs av ett antagande; något fast att presentera för läsarna vill man gärna förmedla.

För platserna för ting och marknad finns vissa uppgifter men dels kan konkreta uppgifter vara utelämnade ungefär efter tankegången: det är ändå allmänt känt. På den tiden – ja. I eftertiden har ortnamnen förändrats vilket också föranleder osäkerhet. Ett tredje område där osäkerhet råder är kronans jordinnehav på Frösön och Kungsgårdens förhistoria under medeltiden. På detta inriktas fortsättningen av detta inlägg.

Generalstabskartor 1903 Åre 66-1 RAK Lantmäteriet och Östersund 67-1 skärmbild kartbild.com hämtad 2026-04-08, också från Lantmäteriet. 

Ursprunget ”firir berghi”

Om Kungsgårdens tidiga historia är inte mycket känt och det som är skrivet har tolkats på skilda sätt. Känt är att 18 mars 1345 avgjordes i tingsstugan ”framför berget” (firir berghi) ett mål som kom att kraftigt utöka kronans egendom på Frösön. Nils Halstensson hade begått svårt brott mot Tove i Kolnäs. Ett brott för vilket liv och gods stod på spel enligt lagen. Stormannen, säkert son till riddare Halsten Torleifsson syssloman på 1320-talet i Jämtland, kom undan genom att överlämna till kronan halva Mjälle och laxfiske i Ragunda. Konung Magnus Eriksson ägde vid tiden en annan del i Mjälle.

Men dessutom fick hustrun Kristina av sitt eget lägga halva yttergården ”firir berghi” och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav Västanaker. Allt skulle för framtiden vara kronans (Ahnlund 1948 s 222 - 224).

Här följs Ahnlunds skildring (1948 s 517-522). Förvaltningens knutpunkt i Jäntland var Kungsgården på Frösön. Första gången den uttryckligen omtalas är så sent som 1410, då den framträder under namnet kungsgården Forbaergh, Förberg. Sista gången detta namn används är 1481, not 7 s 517 (avskrift av brev 3 april 1481, B. E. Hildebrands Saml. till Sv. Diplomatarium, RA). Därefter heter den inget annat än ”Kungsgården”. Den faktiska namnförändringen visas av Rasmus Ludvigssons uppgift från 1560-talet (dateringen till 1575 är felaktig enl Ahnlund, s 517, not 8) att Frösö kungsgård tidigare kallades Förberga men numera Västanåker. Läget har sedan dess inte undergått någon förändring, och det är redan på nu anförda grunder antagligt, att den äldre kungsgården eller Förberg låg på annan plats än den yngre, skriver Ahnlund.

Förberg är den yngre svenska skriftformen för de norskspråkiga urkundernas lokalbeteckning firir berghi, ´framför berget´, som från 1339 till 1380 - då i försvenskade formen fore baerge – sista gången använts om den gamla tingsplatsen på Frösön. Vid Kungsgården finner Ahnlund inget berg som rimligen kunnat föranleda uttrycket ´framför berget´ varför hans slutsats är att gården någon gång flyttats. Det gäller att om möjligt fastställa ursprungliga läget, en fråga av stort intresse genom sambandet med tingsplatsen.

Vid Öne

Han går till de första uppgifterna om kronans domäner på ön och stannar vid det stora målet mot Nils Halstensson 1345. Den mark i Mjälle som Nils fick lämna låg ”uppsides” konungens befintliga jord. Den jord som hustrun Kristina köpte av hirdmannen Olav Västanåker lades samman med Kristinas eget och anges som firir berghi. Såväl Nils som Kristina/Olavs domäner kallas i dombrevet ”yttergårdar”. Frågan för Ahnlund är nu om dessa låg nära varandra eller på skilda håll.

Han ser det som sannolikt att de låg nära varandra. Talandes för detta nämns bl a att Olav Håkansson Västanåker sannolikt var son av hirdmannen Håkan ”a Öyni” eller ”i Öy”, vilket enligt sammanhanget inte lär kunna vara annat än nuvarande Önet, på stranden framför det högt uppstigande Öneberget. Beteckningen ´framför berget´ skulle då syfta på detta berg. Att Olav var med på att sälja sin jord kan ha berott på att han kanske var bosatt på annat håll, kanske närmare den senare Kungsgården (s 520, not 4: Enning s 15).

Mycket talar för Öneberget skriver Ahnlund och hänvisar till Gustaf Hallström, vilken först framhöll detta (s 520, not 5: ”Mjälleborgen”, Fornvårdaren IV, 1931, s 52 ff., särsk s 63 f). Enda hittills påvisade fornborgen i Jämtland låg här, kallad ”Mjälleborg” på en karta från 1676. Mjälle tillhör den mycket gamla traditionen av äkta hem-namn (Mieldeim 1345). Folktraditioner i äldre tid berättade om en jätte Frös eller Fröse, som skulle ha bott vid Öneberget eller vid dess fot. På en karta från 1697 finner man ”gamla galgplatsen” just på gränsen mellan Mjälle och Öne, vilket ger en viss prägel av där utövad rättskipning.

Efter flyttning västerut

Ahnlund ser namnändringen från Förberg till Västanåker (Rasmus Ludvigssons uppgift) som en smula onödig om dessa platser ha legat i varandras omedelbara närhet och båda ingått i Kungsgårdens ägor, av vilka en del på 1700-talet kallades ”västra åkren” (s 521, not 1: Så på en karta över Kungsgården 1743 LMA. Det allmänna antagandet har varit att platserna legat helt nära varandra. F Burman antog, att Förberg innefattat den egentliga kungsgårdsmarken och trakten kring gamla Skansen, Västanåker ägorna väster om Skansen. Detta var hans egen slutsats. Burmans Dagboksanteckningar 5 aug och 25 sept 1798, Norrländsk. Saml. III, s 99 och 104).

Utom försvinnandet av själva namnet Förberg synes den betydande byggnadsverksamhet som man lär känna genom det 1493 avgivna intyget om Olav Bagges förvaltning av Kungsgården, styrka att en verklig förflyttning ha ägt rum. Under förutsättning att så förhåller sig måste dock gårdsägorna tidigare ha förskjutits i västlig riktning menar Ahnlund.

”Att det nya lagtinget, från tiden omkring 1480, förlades till Sproteid och alltså strax i närheten av Kungsgården på dess antagna nya plats går slutligen väl samman med den bild av utvecklingsförloppet, som måste anses ha sannolikhetens stöd. Säkert är, att en lokaliseringav ”firir berghi” till den västerut belägna Kungsgårdens grannskap möter allvarliga hinder.”(s 520)

År 1347 begärde konung Magnus Eriksson ett dagsverke av jämtarna till uppbyggande av kronans gårdar. Uttrycket ”uppreising” innebär närmast återuppbyggnad. En av de aktuella gårdarna låg på Frösön och bör enligt det föregående ha haft sitt centrum i Mjälle. Den ökades nu kraftfullt. Här avslutas Ahnlunds skildring och tolkning av hur turerna kan ha gått kring en ursprunglig lokalisering av gården ”firir berghi” till Öne och en senare förflyttning till Kungsgårdens nuvarande placering vid Storsjöns västra strand.

Fortsättning följer

I kommande avsnitt kommer jag att beröra andra bidrag från forskare och intresserade, vilka i stort ansluter till Ahnlunds tankar, och därefter ta upp den avvikande uppfattning som hävdar att ”firir berghi”-benämningen tillkommit p g a kronogodsets belägenhet mitt för Bynäsberget, så som Kungsgården ligger idag. Sist hoppas jag kunna presentera egna förslag för lokalerna ”firir berghi”, tingsplatsen ”Sproteid” och marknadsplatsen Jamtamot.

Litteratur:

Ahnlund, Nils (1948): Jämtlands och Härjedalens historia, Första delen intill 1537 (I)