Gränsmärket "Graeni fal" i Landamäre 2

Här fortsättes med försöken att tolka och finna de rätta lokalerna för märkena angivna i tillägg till Äldre Västgötalagen. De avses avgränsa Västergötland från angränsande landskap. Nu är intresset gränsen mot Småland och idag Mo härads östra gräns mot det senare landskapet.

I trakten av Bondstorps socken bör gränsmärket Graeni fal återfinnas. Socknen låg tidigare i Östbo härad men räknas numera till Mo härad. Lars Olof Magnusson ("Västgöta lagsagas gränser", 2003, s. 136) återger från C. G. Styffe "Skandinavien under unionstiden" (1880) tolkningen: 

Grena, F. N. greina, D. grene, skilja, bestämma gräns på marken,
och Einar Perssons ("Bondstorp en sockenkrönika" 1952) uppfattning att
Granefall var Granåsafållen en bergsås vid Granås i Gnosjö socken - i gränshörnet mot Östboreddens skate i Åsenhöga sn och Kävsjö sn.

Magnusson tolkade först 2003 Graenifal, som 'gränsfallet' eller fallet där gränsen går.

Domsagogränsen följer Svanån, i vilken vattnet på en sträcka är förhållandevis strömt. Han förlade därför gränsmärket till denna å mellan hemmanet Ekåsen i Angerdshestra (Mo hd) och Bet i Bondstorp (förr Östbo hd). Rune Holmberg hamnade på samma ställe, men utifrån tolkningen att namnet kunde syfta på 'gran och vindfälle'.

Senare hade Magnusson inför utgivningen av sin bilaga 2015 korrespondens med professor Per-Axel Wiktorsson om namntolkningen. Denne såg vid tiden fyra möjliga betydelsealternativ för förleden:

1. gren, m. 'gren'
2. graeni, n. (av gran) 'granbestånd'
3. greina, norska, f. 'skillnad, gräns'
4. gräns, m. 'gräns'       

Det sista alternativet är inte så troligt då ordet gräns relativt sent kom in i svenskan. Till formen är graeni, 'granbestånd' mest troligt. I Västergötland finns dock inte många ortnamn med gran. Men utifrån Magnussons beskrivning av platsen och vad lokalbefolkningen kan ha velat förmedla med namnet fastnar ändå Wiktorsson till sist för ordet gren med betydelsen 'ågren, förgrening av å'.
För efterleden -fal ser han två betydelser:

1. fal, n. 'fall. vindfälle'
2. fal, n. 'vattenfall'.

Utifrån uppgiften att Svanån faller c:a 15 meter på en sträcka av 500 meter och ordet vatufal i Söderwalls Ordbok över medeltidsspråket ser Wiktorsson att -fal troligast kan tolkas som 'det fallande vattnet vid åförgreningen'.

Kartklippet visar aktuell gränsdragning i Svanån. Den nedan behandlade åförgreningen vid hemmanens kvarnplats låg strax väster om den rödmarkerade vägen mellan Bet och Ekåsen.

Källa: Terrängkartan Lantmäteriet 2016-10-27

Att 'ågren, förgrening av å' kan vara den riktiga tolkningen har jag funnit belägg för i lantmäteriakten över "Laga skifte jämte rågångsförening mot Beth1" för Ekåsen, Angerdshestra 1848. På s. 11 i akt 06-ARA-22 finns den förening som slöts med grannarna i Bet den 16 juni detta år. Som dittills skulle rågången (gränsen) följa bäcken från nr I vid Hagsjön. Där II är markerat på nedanstående kartdetalj delade sig bäcken i två ådror som förenades igen vid nr. III. Bönderna kunde inte utröna vilken fåra som var huvudådran varför man kom överens om att som kartan visar dra rågången tvärs över den lilla ön mellan de två bäckflödena.

Man var också överens om att den husbehovskvarn, som man gemensamt uppfört på norra sidan av ön också i fortsättningen skulle ägas och drivas gemensamt. Detsamma gällde naturligtvis för tillhörande fall och damm.

Detalj från kartan vid Laga skiftet Ekåsen 1848

Magnusson tänkte senare, i sin bilaga 2015, att med gren kan ha avsetts de två grenar som Svanån och Radan bildade innan åarnas utlopp i Nissan. Denna plats ligger dock c:a 13 km västerut och enligt min mening är det inte så troligt att förgreningen där skulle kunna ge en namngivning så långt uppströms i Svanån. Men det skall betonas att Magnusson hela tiden ansett att riktiga platsen för gränsmärket är här vid ån mellan Ekåsen och Bet. 

Mitt bidrag är att visa på den förgrening i Svanån som finns vid fallet med kvarnen. Naturförhållandena här stämmer väl med den tolkning Wiktorsson bidragit med. Här förgrenar sig ån i två små fall, vilka också i långliga tider utgjort gräns mellan grannar, hemman, socknar, härader och landskap.

Ekonomiska kartan 6D 7h Bondstorp från 1954 visar bara en åsträcka, den södra. Det kan bero på generalisering av kartbilden av utrymmesskäl. Samfälligheten vid kvarnplatsen finns kvar. Kartan visar också den avvikelse från Svanån som gränsen gör längre västerut, närmare platsen benämnd Åkröken. Denna observerades av Magnusson. Den utgör säkerligen en gammal åsträckning då gränsen här har den karakteristiska slingrande formen. Här finns inga fall då sträckan återfinns i mossmark.

Inte dumt att gå på Dumme mosse

Månadens utflykt gjordes en lördag i mitten av detta års ovanligt högtryckspräglade september. Målet var Dumme mosse ovan Jönköping. Anledningen för mig att dit ställa mina steg var nyfikenhet på det gränsmärke, som i mossens södra del visar på skillnaderna mellan hemman (byar), socknar, härader och landskap. I en 'kvill' möts här hemmanen Knutshult i Mulseryds socken, Föreberg i Angerdshestra socken, Åsen och Ulvstorp i Sandseryds socken (uppgått i Norrahammars köping 1943). Fastigheten Dumme mosse i klippets sydöstra hörn ingick förr i Sandseryds kyrkby.

Mulseryd och Angerdshestra ingår i Mo härad, Västergötland medan Sandseryd finns i Tveta härad i Småland. Numera ingår hela området i Jönköpings stad och län.

Kartklippet är Ekonomiska kartan 7 D Gunnarsö av 1954 från Lantmäteriets historiska kartor och samlingen Rikets allmänna kartverk. . Kartans skala är 1:10 000. Skärmklippets skala varierar beroende på datorskärmens storlek. Som jämförelse kan nämnas att den sträcka av gränsen som löper mellan de två bäckarmarna understiger 50 meter.

'Kvill' är belagt i småländska dialekter. Språkforskaren Harry Ståhl visade i sin bok "Kvill och tyll", s. 40 ff (1950) att ortnamnen  med -kvill ger besked om ordets användning. "Betydelserna äro: 1. 'stället där två vattendrag rinna samman', 2. en mindre arm av ett vattendrag, som skiljer sig från huvudfåran och sedan åter förenas med densamma'." 

Länge rådde bland språkvetarna uppfattningen  att ordet kvild skulle betyda 'källa'. Den tolkningen har enligt Ståhl sin grund i Schlyters register i hans utgåva av Äldre Västgötalagen 1827. För de två gränsmärkena i "Vidhemsprästens" tillägg (Landamaeri II) Nizaerqvild och Dumnaerqvild skriver han att den första är Nissakälla på gränsen där Mo, Östbo och Tveta härader möts och för Dumnaerqvild som 'ett ställe (troligen en källa) söder om Dumme mosse.

Mig förefaller det som att de historiska skildrarna av Småland under 1700- och 1800-talen har påverkats av fascinationen att spåra de stora åarnas ursprung i deras allra första obetydliga vattenflöden uppe i bergen. Man har sökt källorna (uppflödena). Just i denna trakt av Sydsvenska höglandet rinner såväl Lagan som Nissan, Ätran och Tidan upp.

De häradskartor från 1600-talet som finns i Lantmäteriets samling visar att då som idag gränsen mellan häraderna Mo och Tveta löpte i nord-sydlig riktning över Dumme mosse. Försöken att placera gränsmärket Dumnaerquild från Landamaeri II (c:a 1325) från språkforskares, historikers och hembygdsintresserade forskares sida, har dock aldrig lett till denna gränspunkt i mossens södra del. Här löper faktiskt de administrativt betydande gränserna samman ända in i sen tid. En viktig orsak till tystnaden om detta ställe är att man tänkt på och letat efter en källa och inte efter en 'kvill'.  

I lantmäteriakten 06-NHJ-55 över Laga skifte för Åsen och Hedenstorp i Sandseryds socken 1913 framgår av kartan att röse nr. I ligger i ett bäcksammanflöde - den kvill det här är fråga om. Nr I beskrivs: "Kringskolad gammal råsten, belägen i gränsen mot Mo härad". I § 5 anges att i väster är häradsgränsen mot Mo härad ostridig. 

Idag utmärks gränspunkten vid den södra bäckarmen av en gul plastkäpp. Den norra, kilometerlånga bäckarmen (med slingrande gräns) är denna sensommar helt uttorkad. Däremot rinner lite vatten i den på kartan korta, sydliga bäckarmen.

För Nizaerqvild finns det efter Ståhls klargörande av betydelsen för dialektordet och ortnamnleden     -kvill, skäl att söka efter en kvill i den sträckning där av traditionen gränsen mellan Mo och dess angränsande småländska härader har gått. Söderifrån når gränsen Nissan där socknarna Angerdshestra i Mo möter Bondstorps socken, på medeltiden i Östbo härad, och Månsarps socken i Tveta härad. Stället är en kvill. Goda skäl finns därför att anta att detta är Nizaerqvild. Det ställe i mossmarken någon kilometer längre österut där Terrängkartan och Ekonomiska kartan har namnet 'Nissa källa' kan mycket väl betraktas som platsen där den sedermera mäktiga ån Nissan börjar sin färd mot havet. Men gränsmärket Nizaerquild från Landamaeri II kan det alltså inte vara frågan om.

Detta skärmklipp är från Terrängkartan hos lantmateriet.se. Den enda gräns som här visas är kommungräns. Det är hemmanet Ekornahult i Bondstorps socken som har den spetsiga vinkeln i ett bäcksammanflöde, en kvill, vid Nissan. 

Denna sistnämnda lokalisering förefaller klart säkrare än den jag ovan gjort till en kvill i södra delen av Dumme mosse. Anledningen är att Dumneån söder om Risbrodammen rinner väster om Dummemosse. Här finns ett par kvill som skulle kunna vara Dumnaerqvild om detta namn härrör från namnet på ån och inte mossen. Så möts t ex. hemmanen Knutshult och Svedbrandshult i Mulseryds socken och Gunnarsö i Bottnaryds socken i en kvill vid de s k. Orrestenarna. Källorna är akterna 06-MUL-33, 34 och 39 med rågångsåtgärder resp. laga skifte. En lokalisering hit väcker dock frågetecken för sockentillhörigheten för Svinhult och Gagnaryd. Skulle verkligen inte dessa hemman ha tillhört Jära socken (numera i Mulseryd) innan denna upphörde på 1500-talet? Jära var en liten socken och dessa hemman hade inte långt till dess kyrka. 

Tills vidare blir därför min ståndpunkt att gränsmärket Dumnaerquild bör återfinnas i södra delen av Dumme mosse där flera gränser bevisligen har mötts vid ett bäcksammanflöde, en kvill, i hundratals år.

Förtjänsten av att jag kunnat göra dessa spaningar ligger hos Lars Olof Magnusson i Hestra, som med sin bok "Västgöta lagsagas gränser" (2003) och bilaga (2015) sammanställt ett omfattande material, inkluderande många kartor, till ovärderlig hjälp för alla som utmanas att ge sig i kast med dessa delikata medeltida problem. Rune Holmberg i Tranemo har också lämnat värdefulla upplysningar till författaren och har själv också skrivit "Gamla gränsmärken runt Kinds härad" (2003).

Till sist vill jag med ett foto från Dumme mosse visa hur lätt vandraren har det i naturreservatet, som utgör mossens södra del. Spänger gör att man med lätta steg kan gå över mossflaken. En lång sträcka är t o m. iordninggjord för rullstolsåkare. Så är lederna också flitigt använda. Under min dag på mossen mötte jag ett 25-tal vandrare.