Äntligen har arkitekturskribenten Mark Isitt nått vägs ände i sin svartmålning av den segregerade förorten i Göteborg. I tre artiklar i GP den senaste veckan har han demoniserat miljonprogrammets förorter och dess innevånare. Som framgår av läsarnas kommentarer på webben fiskar han i grumligt vatten där många får sina fördomar påspädda. Vi får se om förortsfobikerna efter artikelserien blir fler - d v s de som tror att om man reser till invandrarförorten blir man absolut nedslagen och rånad.
Segregation har alltid två sidor. Om de välmående delarna av Göteborg, som har det levande gatulivet och andra kvalitéer skrivs inte så mycket. Inte heller om att miljonprogrammet är en förutsättning för den gynnsamma segregationen i andra delar av stan. Förorterna med billiga hyreslägenheter långt från centrum fyller en uppgift, som är av stort värde för staden som helhet. Om dessa funktioner ska förändras i syfte att minska på den här föreliggande segregationen, kommer hela staden att påverkas. Något som onekligen sätter frågetecken för om den politiska viljan och förmågan härtill föreligger.
Positivt är ändå att Isitt avslutningsvis konkretiserar åtgärder i ett tolvpunktsprogram för en fungerande förort i Göteborg. Han betonar att arkitekterna måsta ta med brukarna i planeringen, att rejält med pengar måste satsas i upprustning och förnyelse och han pekar på nödvändigheten av att variera lägenhetsstorlekarna genom kreativa utbyggnader från befintliga fasader. När det gäller gatulivet och naturpartierna och dess samband med upplevd otrygghet, tror jag att han är fel ute. Isitt har uppfattningen att avsaknaden av vanliga trottoarer som i innerstaden bidrar till att folk inte rör sig utomhus i stadsdelen. Villaförorten har inte heller behov av innerstadstrottoarer. Villafolket använder sina trädgårdar och gångstråk efter behov. Så gör man också i miljonprogrammets uterum. Dessutom tillsammans i större utsträckning. Kanske bidrar trångboddheten också till att många vistas ute, promenerar, spelar fotboll eller sysslar med kolonilotterna - också till stor del gemensamt.
Att förtäta stadsdelarna genom att bebygga naturområdena mellan befintlig bebyggelse skulle helt förstöra några av de största kvalitérna i förorten - nämligen närheten till grönskan och det harmoniska samspelet mellan hus och natur. I detta avseende lyckades miljonprogrammets arkitekter mycket bra. Landskapsbilden i Göteborgs nordöstra förorter överglänser klart t ex kustområdena i Askim och Billdal där exploateringen av bergknallar leder till att alla möjliga och omöjliga lägen för villor tas i anspråk. Förtätning bör endast göras i begränsad omfattning för att rädda naturmiljöerna i Nordost.
En verklig förändring till ett stadsliv av centrumkaraktär med gott om mindre affärer, kaféer, restauranger osv är knappast realistiskt. Det skulle innebära att andra stadsdelar skulle få sina miljöer utarmade. Och att tvångsförflytta verksamheter är väl inte politiskt möjligt, eller önskvärt. Men ett möjliggörande av kreativa förändringar av fastigheternas utnyttjande och ombyggnad verkar intressant. Stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna kan släppa loss fantasin. Ge förutsättningar för de boende att förändra sitt boende genom varierande upplåtelseformer. Och bygg fler hyreslägenheter, särskilt där de inte är så många!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar