Skårdals skate 4

Skårdals skate

På försommaren vandrade Hans Wedberg och jag i markerna vid Skårdal och Surte. Resultatet från min sida blev tre inlägg på bloggen i juni månad. Innan skildringen kommit till slut grep vissa frågetecken vid Hallandsgränsen tag i oss och lämnade material för texterna under hösten. Dags nu att ta upp tråden med skildringen av gränsmärkena kring Skårdals skate. Så hamnar alla inläggen om Skårdal på 2020.

Jartus backe

I inlägg nr 3 den 13 juni skrev jag om Åke Widengren och hans förslag att fsv iæþur kunda ha utvecklats till ´Hjärpe´ i Hjärpås och till förleden i Hiartturssnæs (mosæ). Under sökning efter namn utifrån detta grundord, betydande ´åskant´, ´brant bergsås´, ´randen av ett berg´ o dyl har jag därefter träffat på ortnamnet Jartus backe belägen på gården Ilen i Rännelanda sn, Valbo hd. Det är fråga om en grusgrop vilken togs undan som samfälld vid skiftena av Ilen på 1800-talet. Upptecknaren av namnet 1950 antog att ett personnamn kunde ingå i namnet. 

Uttalet för Jartus backe anges: Uttal och stavning ligger onekligen nära den för Hiartturssnæs mosæ.

Terrängen kan beskrivas så här. På platsen finns en serie med mindre bergkullar i rad i riktning S-N. Åkermark dominerar på båda sidorna om bergkullarna. Dessa bildar gräns mellan avrinningsområdena till Örekilsälven och Valboån. Nordligaste gården vid raden med bergkullarna heter Jersalen. Förleden är från iæþur och efterleden kommer från ´halen´, med betydelsen ´svans, ände´. Namnet på gården visar att raden av bergkullar har setts som en iæþur. Skäl finns därför anta att grusgropen inte har fått namn efter en person utan att ljudutvecklingen varit likartad som den antagna för Hiarturssnæs (mosæ).

Upptäckten av namnet Jartus backe vill jag gärna se som en bekräftelse på att uttalet av fsv iædhur kan  förändras så att stavningen hiarturssnæs mosæ blir rimlig och därför valdes av skrivaren av Dalslandslistan. Jartus backe vid en ´jär´ styrker Åke Widengrens tanke med en koppling Iæþur - Hiarturssnæs (mosæ). Detta gränsmärke har vållat svår huvudbry både vad gäller betydelse och lokalisering. Widengren har därför lämnat ett bidrag av stort värde för tolkningen av Dalslandslistan i handskriften KB B 59 med Äldre Västgötalagen. 

Senåss

Vid slutorden för flera av de tidigare inläggen om Skårdals skate har jag trott mig snart kunna behandla detta märke. Men tillbakablickar för nödvändiga kompletteringar har kommit i vägen. Men nu är det dags.

Ingen i bygden kände till namnet Senåss då Kalén hörde sig för. Han hade ingen bestämd uppfattning om betydelsen av namnet Senåss 1554 men han pekade på möjligt samband med ordet sin, ´vara (stå) i sin´, och sina, ´avtaga, upphöra´. Det är alltså fråga om kor som mjölkar dåligt. Betydelsen tänkte han därav ungefär som ´den torra åsen´.

Moräntäcket är tunt på alla bergsryggarna mellan Jennylund och Surtesjön. I öster är ryggarna flacka medan randbergen i väster är rejält kuperade. Torra åsar med dåligt bete var det säkert frågan om. Kalt berg finns på många ställen. På ett av dessa berg ses i kartans mitt ett fornminne markerat med R. Där finns fortfarande vallar efter en skans. Platsen kallas Synsås och bjuder på en magnifik utsikt mot älvdalen och Bohus fästning.

Skärmklipp från Topografiska kartan 2020-12-28. Lantmäteriet

Namnet Synsås bör ha med verbet ´syna´ och substantivet ´syn´ att göra. Tanken går till ´tillsyn´ och  ´uppsyn´. Soldaterna som i orostider bemannade skansen hade säkert till uppgift att hålla utkik. Berget närmare Jennylund har på kartan i större skala namnet Skansen utan att där finns några spår efter en sådan anläggning. Namnet Synsås ev = Senåss kan därför eventuellt ha omfattat ett större område än berget närmast R-symbolen. 

Namnet Senåss kan ha bytt skepnad till Synsås under tidernas gång. SAOB ger också exempel på hur ´syna´ och ´syn´ på 15- 1600-talen stavades med ´i´ och ´ij´.

Under vår vandring höll Hans Wedberg på Synsås (berget med skansen) som gränsmärket Senåss. Även om identifikationen är riktig menar jag för egen del att punkten är för långt västerut för att i realiteten ha kunnat utgöra gränsmärke. Äldre kartor över Skårdals skate och lämplig försvarsterräng ger att en linje i mossarna från Nordmossen till Surtesjön var mera sannolik. Gränsmärke angivet till Synsås vill jag se som ett möjligt uttryck för en svensk vilja att inskränka enklavens område. Läs mera i inlägget Skårdal 2 från den 5 juni om mosstråken i norr - söder.

Utsikten mot Bohus fästning från fornminnet Synsås RAÄ-nr Nödinge 4:1. Eget foto

Surtuliida

Namnet skulle kunna återges  med "liden vid Surte", skrev Kalén. Men utifrån genitivändelsen -u i Surtu- antog han att ån från Surtesjön kan ha hetat *Surta, ´den svarta´. Det skulle förklara den feminina genitivändelsen.

Namnet skulle så avse den branta sluttningen som ån forsar nedför. Gränshandlingen från 1554 förtydligar till "högst i Surtuliida". En mindre väg går på skrå i sluttningen upp till sjön. Den branta sluttningen kallas ännu Surtelid enligt Kalén. 

Exakta punkten går inte att fastställa. Ingen administrativ gräns från de senaste århundradena kan sägas anknyta till "högst i Surtuliida" vare sig för ån eller vägens högsta lägen. De äldre kartor som återger skaten som en rektangel har istället en hörnpunkt i Surtesjön eller vid dess sydvästra strand. Se exemplet på karta N5.

Karta N5 utan år över Göteborgs och Bohus län. Norr är till höger i kartbilden. Läns- och  häradskartorna. Lantmäteristyrelsens arkiv

Här är gränshörnet i Klevebergen, som faktiskt är allra högsta berget öster om Södra Surtes gamla tomter. Den närbelägna mycket branta stigen från byläget nordost upp till kvarnbäckens utflöde från Surtesjön  skulle, innan samhället Surte tillkom, också kunna vara den ursprungliga Surtelid. Till en sluttning benämnd ´lid´ hör ofta en färdväg. Visst skulle "högst i Surtuliid" kunna vara här. På Klevebergen påträffade vi dock inget tydligt röse. Även om inte exakta platsen för gränsmärket kan fastställas kan området begränsas till Klevebergen och området kring kvarnbäckens utlopp från Surtesjön. 

Topografiska kartan med inägomarkens rågång mellan Norra och Södra Surte ritad med orange. Lantmäteriet

Kielsbergett

Namnet är obekant för eftervärlden och totalt försvunnet. För Kalén var det ändå inte svårt att utpeka bergklumpen öster om landsvägen i skillnaden (gränslinjen)mellan Södra och Norra Surte. Berget heter idag Brattås. Rågången tangerar berget vid dess södra fot. 

Min tanke är att just gränsskillnaden gett namnet. "Skilleberget" efter ´skiljet´ hade varit en bättre stavning. 

Brattås har aldrig varit ifrågasatt som Kielsbergett. Men berget ligger nära första landmärket vid älven, gååsholmen, och gränsen löpte från älven rakt mot den större bergsbranten i öster. 

Geometrisk avmätning Surte (Norra) 1697. Lantmäteriets Historiska kartor

På kartan från Geometriska avmätning 1697 återfinns ett gränsröse i bergen öster om platsen där gärdesgården upphör vid kanten av berget. Det förefaller som att gränsen mellan Norra och Södra Surte utgår från bergsymbolen vid älven, gååsholmenn, och drogs rakt mot toppen på det berg som finns alldeles nordost om Södra Surtes byläge (söder om Baddammen). Se topografiska kartan ovan. Detta berg är också tänkbart som Kielsbergett. Vi fann inga rester efter röse på toppen av detta berg. Så det vedertagna Brattås får fortsatt gälla som Kielsbergett.

gååsholmenn

Redan på Kaléns tid var holmen borta. Uppslamning hade förenat holmen med stranden på östra sidan. Namnet hade därmed ändrats till Gåsakullen, skrev Kalén. Namnet torde inte tarva någon förklaring ansåg han. Men då ´gås´ inte är ovanligt i namn på gränsmärken utan att det syftar på fågeln, är hans avsedda tolkning inte självklart den rätta. Se mina fyra blogginlägg i ämnet, "Gränsmärken och gammal lag, Grågås", från april - maj 2016. Gäss bör dock här vid älven haft lämpliga betesmarker så Kaléns tolkning bör få företräde. 

Slutord

Så har berättelsen nått det avslutande Elffuen. En reflektion jag gör är att vandringarna med undersökning i terrängen är relativt snabbt avklarade. Intrycken och materialet man samlar på sig kräver därefter betydligt längre tid för att följa upp, bearbeta och formulera. Om man inte fullföljer det direkt finns risken att andra studieobjekt tar över engagemanget.

Frågan om när Skårdals skate förlorades från Sverige har jag inte tagit upp. Vissa forskare har pekat på att dansk-norske kungen Christian I på 1470-talade lovade att återlämna Gotland, Skårdal och Surte bara han åter fick bli svensk kung. Man har därav antagit att det inte var alltför lång tid dessförinnan  som området hade knutits till Bohus fästning och Norge. 

Erik Hedberg (2008) påpekade att under Magnus Erikssons 1319 - 1365 tid som unionskung regerades Sverige av danska regenter liksom under långa tider inom ramen för Kalmarunionen. Ingen anledning fanns till gränskrig vid Göta älvdalen och det hade inte stor betydelse vart området hörde. Älven var öppen för internationell fartygstrafik och enligt medeltida överenskommelser rådde tullfritt handelsutbyte mellan de nordiska länderna. 

Unionskungen Erik av Pommern bröt traditionen och införde Öresundstullen och flera andra passagetullar. År 1439 avsattes han som kung i Sverige. Första svenska klagomålet på norrmännens passagetull vid Bohus kom 1441. Så Erik av Pommern kan ha legat bakom det hela.

Samtidigt anses Skårdals skate vara skiljt från Västergötland redan i Dalslandslistan knuten till handskriften KB B 59 med Äldre Västgötalagen. Denna gränslista anses skriven ett par årtionden in på 1300-talet, alltså under början av Magnus´ tid som norsk-svensk kung. Genomgången i mina inlägg tyder på att Surtuliida-Surtubærgh, Moenn-Hiarttursnæs mosæ (Nordmossen) och Wiikenn-Diupudal motsvarar varandra. Bohus fästning bör ha kunnat tillgodogöra sig nyttigheter från Skårdalsenklaven ganska kort tid efter att borgen började byggas 1308 vilket kom att avspegla sig redan i Äldre Västgötalagens Dalslandslista. Men för kyrkogången fanns ingen anledning att ändra. Nödinge kom fortsatt att gälla.