forts longååssenn
I förra avsnittet slutade mitt resonemang med att longååssenn 1554 borde likställas med valen på Norra Åsen 1811 och Åsen eller Långeberget 1857. I bergssträckningen finns en dal, som är djup vid mynningen. Namnet på bebyggelsen där är Djupedal. Det är frestande att här även placera märket för diupudal i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista. Men var placerade då Kalén longååssenn på Generalstabskartan Göteborg av år 1863?
Märkena runt Skårdals skate markerade på Generalstabskartan Göteborg 1863 från Kalén (1933). Numreringen löper omvänt från söder till norr. Det återgivna är hämtat från Erik Hedberg (2008).
Ingen i trakten kände till namnet Långåsen vid Kaléns förfrågan. Men Långmossen var bekant. Namnen hör med all sannolikhet samman, antog han. Han markerade därför longååssenn på ett kartans berg, som löper ungefär från kvarndammen i nordväst mot Stora Viken. Av placeringen framgår att Långmossen måste vara stråket med sankmark från kvarndammen i riktning nordost mot Andemossen (den senare utanför kartklippet nedan).
Gränsområdet mellan Skårdal och Viken. Topografiska kartan 2020-05-27. Lantmäteriet
Kartans brister spelade dock Kalén ett spratt. Berget kan inte återfinnas på topografiska eller ekonomiska kartan och inte heller på dagens orienteringskartor. Och det är inte bergtäkten vid Stora Viken som har sprängt bort det! Kartans berg existerar inte i sinnevärlden. Kalén kan ändå ha tänkt rätt med Långåsen i trakten av Långmossen. Kartan ovan visar en långsträckt bergsrygg väster om långsmala sankmarken. Vid kvarndammens nordöstra kant tangerar gränsen bergsryggens avslutning i söder. Även väster om kvarndammen finns en bergssluttning i samma riktning (sydväst-nordost) som den antagna Långåsen närmare sankmarken.
Någon av de nämnda kan ha varit longååssenn men ett problem är att gränsen från väster innan detta longååssenn har passerat Skårdalsbäcken. Märket Skordalsbeck ska dock komma efter longååssenn enligt listans ordningsföljd. Men om Skordalsbeck inte är en gränspunkt utan en gränslinje längs bäckens övre del försvinner problemet. Alternativen flerfaldigar sig! Det är lätt att bli uppgiven inför svårigheterna att en gång för alla lokalisera märkena! Dessbättre kan ändå konstateras att inget av alternativen innebär någon avvikelse att tala om från bygränsen mellan Skårdal och Viken så som den är bekant in i nyare tid. Denna visar stor stabilitet från 1500-talet till 1800-talet och går igen även på dagens fastighetskarta.
Mitt huvudförslag är dock att longååssenn avser bergsryggen närmast E 45 och Göta älv, så som argumenterades för i del 1.
Skordalsbeck
Som bygränsen fastställdes 1811 från väster till öster når den Skårdalsbäcken endast i en punkt. Det är frågan om nordöstra hörnet av det s k Vinningsbo slåtteräng överst i natursköna lövskogsområdet kring bäcken. Hans Wedberg visade för mig hur det nuvarande utloppet från kvarndammen är senare tillkommet för att leda vattnet norrut till kvarn vid Stora Viken. Tilltaget ledde förstås till tvister. Numera fördelas vattnet innan det når kanten av gärdena och bergtäkten så att även bäcken söderut mot Skårdal får del av vattnet. Den kallas numera Almekärrsbäcken.
Om man följer Skårdalsbäcken uppströms från (den tidigare) kröken vid Vinningsbo slåtteräng når man kvarndammen där innan dämmet byggdes förmodligen mest var slåttermyr. Detta sanka område faller bäcken ner i vid ett gammalt kvarnläge. Den har börjat sitt lopp från det nordligaste gärdet vid Jennylund. Innan 1800-talets dikning och uppodling fanns där en långsmal utlöpare från Nordmossen.
Väster om denna stora mosse sträcker sig en svagt välvd sandmo en kilometer söderut till berget benämnt Skansen. SGU´s jordartskarta nedan visar på isälvssediment. Området vidtar där Skårdalsbäcken lämnar den tidigare utlöparen från Nordmossen. Det är strax norr om ishallen Ale Arena. Detta område kallades på 1800-talet Moen. Här fanns båtsmanstorpen: i norr Nya Moen och i söder Gamla Moen, omnämnda vid laga skiftet över avrösningsjorden till Norra Surte, Skårdal och ödehemmanet Stora Skogen 1857.
Då efterföljande märke i 1554 års lista Moenn bör återfinnas här, är frågan om en rät linje skall dras från bäckkröken vid Vinningsbo slåtteräng till Moen eller om linjen skall följa bäckens krökningar. En rät linje stryker väl nära gårdarna i Vinningsbo. Troligast blir därför att den svenska uppfattningen vara att gränsen skulle följa Skårdalsbäcken upp till mossen där mon tog vid både som terrängtyp och gränsmärke.
Grönt är isälvssediment. Utdrag från Jordartskartan. SGU.
Moenn
Kalén fann ett liknande sandigt område benämnt Moenn norr om Surtebäckens utflöde från Surtesjön. Där i söder verkar han ha antagit sockengränsen mellan Nödinge och Angered som rätta platsen för flera av gränsmärkena. Senåss och Moenn ville han ha märkligt nära Surtuliida vilket ledde till en obalans för avstånden mellan märkena i listan. Vidare antog han en gränsvinkel där Bergum tillstöter sydväst om St. Målen. Att inte detta gränshörn förekommer i listan förbigår han med tystnad.
I höjderna ovanför Skårdal och Surte finns tre områden med isälvssediment. Det sydligaste är det Kalén kände till, vid Surtesjöns västra vik, det mellersta närmare skjutbanan (öster om Viksjön, har kallats Kringlemon) och det norra vid Jennylund. Om man antar en hyfsad balans vad gäller avstånden mellan märkena ger detta ett försteg för Moenn i Jennylundsområdet. Gick gränsen tvärsöver sandmon eller vid någon av kanterna ? I avsnittet nedan om Tjuveberget görs en anknytning till mossen i öster. Mest sannolikt blir därför att mons kant mot Nord- och Sörmossen sågs som skiljelinjen. Ridhuset vid Jennylund kan sägas markera läget idag.
Tjuveberget
En dansk-norsk gränslista hade knappast haft Skordalsbeck som gränsmärke utan mera troligt Tjuveberget. De äldsta kartorna som ritades under andra hälften av 1600-talet visar nämligen enklaven som en rektangel utdragen i norr och söder. Se utdraget nedan från karta N5. Såvida rektangelformen inte bara är ett uttryck för en symbolritning i avsaknad av kännedom om gränserna bör den vidkännas större tilltro än den förteckning som upprättades enbart av svenska sidan inför förestående förhandling. Söder om Tjuveberget vidtar ett tre kilometer långt sammanhängande stråk av sankmarker som når ända till Snäckesjön, norra viken av Surtesjön. Även denna vik var mosse innan nivån i Surtesjön höjdes genom reglering. Mosstråket framgår av jordartskartan ovan. Bruna ytor med blå prickar kallas kärrtorv. Saknas prickarna är det mossetorv.
Tjuveberget ligger på jordartskarten på den röda urbergsytan vid avslutande "en" i texten Kvarndammen.
Karta N5 utan år över Göteborgs och Bohus län. Norr är till höger i kartbilden. Läns- och häradskartorna. Lantmäteristyrelsens arkiv
Det långa räta bandet med sankmark i trakten där Skårdals skates östra gräns bör finnas är geologiskt märkligt för Vättlefjäll och Alefjäll. Något liknande är inte lätt att finna på kartorna över området. En bestämning av enklavens gräns till att följa mossdraget ger en tydlig gräns, även ägnad att underlätta försvar av området. Vi får inte glömma att mossarna var betydligt mera vattensjuka innan senare dikningar.
Karta N5 och flera liknande har den räta linjen i söder infångande en mindre eller större del av Surtesjöns yta. En dansk-norsk gränslista kunde haft Tjuveberget som gränshörn och mosskanten vid Moenn markerande östra sidan. Här mellan bergen i norr och söder ledde också vägen/stigen från Skårdal över mon i riktning Bergum. Benämningarna Danska vägen och Danska bron över mossmarken här vill jag i dessa fall se som svenskarnas namn på den avslutande vägen in till det dansk-norska området. Topografin gör det inte troligt att vägarna här har varit vägar som lett runt enklaven för att undvika tull o dyl. Vägbankarna över mossen kan också mycket väl ha byggts av danskarna medan svenskarna ägnade sig åt leden i utmarken mot Bergum.
Med Tjuveberget och tankegången om den räta linjen i mosstråket som östlig avgränsning har berättelsen lämnat 1554 års lista. (Fast i höjd med Jennylund finns egentligen ingen avvikelse. Moenn och mosskanten bör där ses som samma märke). I nästa avsnitt vänder jag åter till listan och Kaléns lokaliseringar. Sent omsider är det dags att behandla Senåss.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar