Några kommentarer om Kaléns lokaliseringar
För Skordalsbeck markerade han med 18 i närheten av bäckens upprinnelse i Långmossen. Här ser jag nu att Långmossen rimligen är det namn som ortsbefolkningen gett honom för Nord- och Sörmossen vid Jennylund. Kalén uppger att Långmossen på 30-talet kallades Skårdalsmosse. Det senare kan inte gärna beteckna något annat än Nord- och Sörmossen betraktad som en enhet. Mossarna hänger ihop.
Moenn är på Kaléns Generalstabskarta utmärkt med två alternativa placeringar, 17 a resp b. Platserna är faktiskt i mossmark, nu sjöarna Bergsjön och Snäckesjön, vilka både delvis var mossar innan Surtesjön höjdes. Där finns inga sandmoar. Nordins avskrift har Moosen, vilket ledde till att Kalén tänkte att Nordins original kunde haft denna skrivning innebärande en mosse. Kaléns placering av Senåss på en bergknalle i sandområdet vid Surtesjöns västra vik trängde undan Moenn-märket så att sandmoområdet lämnades. Detta bör ha bidragit till hans mindre lyckade utfall för Moenn. Gränsmärket Moenn kan inte ha legat där Kalén placerade det.
Dock skall erkännas att äran av att vara först med att tolka sandmon vid Jennylund som gränsmärket Moenn inte kan tilldelas vare sig Hans Wedberg eller mig. I Gunnar Lindecrantzs depositioner upptäcker jag att han som Moenn såg "grusfältet med St. o. La Moens torp".
hiarttursnæs mosæ
Lindecrantz identifierade detta märke från den tidigare nämnda Dalslandslistan som Skårdals Nordmosse. Där finns ett välutvecklat näs, förr Rabben, skrev han. För stavningen föreslog han en mild emendering, ´hiarthunsnäs´, vilket skulle betyda ´hjortkalvsnäs´ efter hunn = kalv. Att ett område skulle uppkallas efter just kalvar och inte efter hannarna eller honorna förefaller mig märkligt.
För tolkningen av denna del av namnet vänder jag mig istället till Åke Widengren. Han utgick från namnet Hjärpås, som enligt honom är utsatt på nutida karta och betecknar den bergsås som från Stora Viken löper söderut längs Göta älv. Själv har jag på endast på senare tids kartor funnit Järpås, som lägenhetsnamn i Djupadal. Han menade emellertid att förleden i namnet inte hade med fågeln järpe att göra utan var en förvanskad form av det fornsvenska Iæþur (västnordiska Jodurr, Jadarr) och som till nuspråk blir ´åskant´, ´brant bergsås´, ´randen av ett berg´. Ordet kan även användas för ´på kant ställd sten´, ´upprättstående sten´.
Från det nordbohuslänska folkmålet för han fram jare i betydelsen ´vävkant´, vilket visar ett ursprung från Jadarr. Ett antal namn med varierande inledande stavning ansåg han böra härledas från detta ord. Bland de bohuslänska namnen av denna typ återfann han ett stort antal åsar, berg, kullar och klåvor.
Widengren menade att gränsmärkesnamnet skulle utläsas "Hjärpåsnäs mosse". Namnet skulle ha använts innan namnet Skårdal hade kommit i bruk p g a att ingen ´skåra´ fanns i landskapet där när vattennivån i älven stod 2,5 m högre. Detta senare kan lämnas utan avseende. För 1000 eller 1500 år sedan hade dalen samma karaktär som idag. Den avsedda mossen skulle ligga ´innanför Hjärpåsnäs´ var alltså Widengrens tolkning. Redan under medeltiden skulle Iæþur ha ändrats till Hiarttur genom att läspljudet þ blir t och till nutiden genomgått ytterligare förvandling resulterande i Hjärpås. Denna sista utveckling ställer jag mig frågande till. Däremot finns anledning att pröva Iæþur.
Några ortnamn från Iæþur
Vid Skårdal och Surte finns dock en ännu mer framträdande bergskant än framme vid älven där Djupedal och Järpås finns. Det är fråga om bergkanten som avgränsar odlingsmarken i öster. Den kan följas mäktig från Vinningsbo till Södra Surtes gräns mot Lövgärdet. En sådan terrängformation kan mycket väl ha namngetts utifrån fornsvenska iædhur. I västra Sverige visar Dalsland upp två sockennamn, vilka har denna härledning. Det gäller Järbo i Valbo härad och Järn i Nordals härad. Bägge kyrkplatserna ligger vid tydliga kanter i landskapet, eventuellt Kroppefjäll eller en "sporre" utgående från berget i första fallet resp västra kanten på en förhöjd utlöpare av sand och grus i den mellanssvenska israndzonen för Järn. Järbo skrevs 1531 Jerbode k(yrka) medan Järn samma år benämndes Jeders k(yrka).
Byn Jaren i Nössemark, Vedbo härad, hade sitt äldre byläge på en utsträckt höjd täckt av isälvssediment. Strax nordost om detta äldre byläge är kammen som tydligast. Landsvägen mellan Nössemarks centrum och färjeläget över Stora Le (uppkallat efter byn Jaren) sträcker sig över denna kam. Backarna på ömse sidor är på drygt 25 meter i höjdled. Alla vägfarande hade att sträva upp till denna åskant innan det bar utför igen. Gården Jaren på åskanten bör ha kallats så efter sitt kantläge.
Näs och ed vid Jennylund
Med näs avses numera oftast endast en (långsmal) udde som skjuter ut i vatten. SAOB ger också en andra definition: "2) (smal) av vatten på två sidor omgiven landtunga som förbinder två landområden (l. öar) med varandra (l. en halvö med fastlandet), ed (se ED ...".
Ett näs kan alltså även vara en landtunga som förbinder två landområden med varandra. Enligt SAOB´s exempel skall det vara vatten på sidorna. Men det är kanske inte nödvändigt i alla fall. Ett näs i den här avsedda betydelsen är något att passera om man behöver förflytta sig från det ena landområdet till det andra. För ordet ed är denna innebörd ännu tydligare. Ordet kommer från ett indoeuropeiskt ord för ´gå´. Med ett ed avses ett landområde där farande med båt i ett sjösystem har att lämna båten och gå eller dra densamma till nästa sjö. SAOB ger för ed: "2) allmännare: relativt smal landtunga som förbinder större landpartier, näs;".
Ett ed och ett näs i SAOB´s betydelser under 2) är relevanta terrängformationer för den som behöver förflytta sig.
Den välvda sandmon vid Jennylund kan ses som ett näs i betydelsen ed. Den utgör ett avbrott i den övre kanten av randbergen bakom Surte och Skårdal. Den förenar de två bergiga landområdena.
Visserligen finns vatten, sankmark, endast på östra sidan (Skårdalsmossen) men om man söker sig nerför backarna västerut är det inte längre än en kilometer till Göta älv. Detta plus sandmons höga belägenhet gör att det är rimligt att tala om ett näs. Platsen har också karaktären av ett ed för den som går eller rider över den i öst-västlig riktning. Där är torr sandmo i kontrast till Vättlefjälls blöta mossar.
Jennylund är enligt L M Svenungssons uppteckning 1937 ett nynamn för en lägenhet eller avstyckning från Skårdal Nordgården. Namnet uppgavs vara litet i bruk. Tanken väcks - är stället kanske inte uppkallat efter en kvinna utan återspeglar istället en rest efter en äldre benämning på sandmon: "jären"?
Med ovanstående genomgång har jag velat visa på en möjlig tolkning av förleden hiarttur i hiarttursnæs mosæ innebärande att den avsedda terrängformationen är bergskanten ovanför Skårdal eller den välvda sandmon vid Jennylund. Den anslutande mossen blir då Nordmossen och förmodligen den med denna sammanhängande Sörmossen. Jag hamnar därmed i samma mosse som Lindecrantz och Widengren även om min språkliga och geografiska väg hit avviker från deras. Detta gränsmärke i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista kan, om identifieringen är riktig, som nämnts likställas med det yngre Moenn. De avser i stort sett samma läge.
Ett nytänk om Rödbo
Det är dock inte alls säkert att Dalslandslistans tre inledande märken avser att inringa Skårdals skate. Från det branta berget söder om Surte (surtubærgh) kan man följa Rödbos sockengräns väster om Göta älv och passera kanten av mossen Kärra mo (hiarttursnæs mosæ). Härifrån och till Ellesbo finns en jämn sluttning mot dalen. Tillsammans med gårdsnamnet Gerrebacka på kanten ovanför bidrar denna sluttning till en undran om även här finns en ´jär´.
Längre västerut tangerar denna gräns den för fornborgar kända byn Djupedal (diupudal). Vid Gullö skog når sockengränsen Kongahällavägen, vilken här passerar en äldre sidofåra av Nordre älv. Kan ett vadställe här ha kallats hælluuað, vilket är det fjärde märket i Dalslandslistan?
Historikerna har aldrig räknat Rödbo till Sverige. Men för den äldsta tiden finns inte dokument som kan avgöra saken. Inget hindrar att området under en tid räknades till Sverige eller åtminstone götarna. Då märkena även kan vara omkastade i listan öppnar sig även andra möjligheter för lokaliseringen av dessa. Till hundra procent går det tyvärr inte att fastställa att de tre inledande gränsmärkena i Dalslandslistan avser Skårdals skate.
Utlovad skrivning om Senåss (1554) får anstå till nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar