Skårdals skate 1

Skårdals skate

Kart- och naturintresserade Hans Wedberg, Mölnlycke, berättade häromsistens på Twitter att han tänkte ta en tur till Skårdals skate för att undersöka gränserna för den en gång dansk-norska enklaven öster om Göta älv. Under expeditionen skulle Johan Kaléns ”Bohuslänska gränsmärken” (1933) ge namnen på gränsorter värda att om möjligt återfinna i terrängen.

Jag fick tillfälle att följa med och under två dagar gick vi runt i skogarna, studerade landskapet och resonerade om olika alternativ för gränsdragningen. Två ser mer än en. Hugskotten som dyker upp vinner på att utsättas för kritisk prövning. Prövningen ur skilda synvinklar ger ett bättre slutresultat än när man endast själv drar slutsatserna efter egna tankearbetet. Jag tycker också att vi på flera punkter  lyckades utöka kunskapen och nå längre än Kalén, vår förebild i gränsforskningssysslan. Det jag här lägger fram är ändock endast min egen tolkning efter studierna i dokument och terräng.  

År 1554 uppmättes från svensk sida landgränsen mot Blekinge, Skåne och Halland. Oklarheter kring gränsens rätta sträckning hade lett till flera gränskonflikter. Från dansk sida utforskades samma sträckning men den listan blev inte klar förrän året efter. Vi har därför två listor, delvis överensstämmande. Tanken var att listorna skulle föreligga vid ett möte mellan kungarna för gemensamt avgörande. Detta kom aldrig till stånd.

För svenska gränsen mot Bohuslän finns endast den svenska versionen. Kalén skriver att en lista  börjar där landskapen Dal och Västergötland möter Bohuslän (väster om Vänersborg) och räknar upp gränsmärken till Göta älv strax söder om Trollhättan. Sedan fortsättes med gränsen kring den s k Skårdals skate, öster om Göta älv. Kalén citerar ett inledande klarläggande: ”Item Skilnaden emellom the Suenske eghor, som liggendis äre tiill Båhuss, och doch såå, att the bönder, som boendes äre i för:de Skårdall haffue ingen anden tilgongh her inde på thesse Suenske eghor vtann Mulebethe, hussebodt och vedeskogh.”. ”Hussebodt” lär vara virke för egna gårdens behov.

Gränsmärkena räknas upp från älven i norr runt området och åter till älven i söder.

De är:

Elffuen

Wiikenn

longååsenn

Skordalsbeck

Moenn

Senåss

Surtuliida

Kielsberget

gååsholmenn

Elffuen.

Skårdals skate omfattade byarna Skårdal och Norra Surte, numera i Nödinge socken. Under den dansk-norska tiden betalades skatten till bohuslänska sidan men kyrkligt tillhörde området hela tiden Nödinge i Starrkärrs pastorat. Även efter att Bohuslän blev svenskt 1658 hörde enklaven administrativt till Hisingssidan och kom inte att helt överföras till Nödinge och Västergötland förrän i samband med att mera enhetliga administrativa gränser infördes i riket i slutet av 1880-talet. Södra Surte överfördes från Angereds till Nödinge socken 1935.

Tillägget skate syftar just på denna särprägel för området. SAOB har som en av betydelserna för skate: ”(i vissa trakter) sockendel som skjuter in i o. i visst avseende tillhör annan socken (l. annat härad l. län); ofta ingående i namn på sådana sockendelar”.

Skårdals skate som Bohuslänsk enklav öster om Göta älv. Nationalencyklopedins Sverigeatlas 1998

Elffuen

Detta märke är förstås i Göta älv utan närmare bestämning. Läget för nästa märke får avgöra saken.

Wiikenn

Kalén såg detta otvetydigt som syftande på det gamla herresätet Viken i Nödinge socken. Men han insåg att gränsen knappast gått genom själv herrgården. I en avskrift i Nordinska samlingen (till Uppsala universitetsbibliotek 1814) finns skrivningen ”i södra wyke berg”, vilket Kalén fann helt överensstämmande med (by)gränsens sträckning (1930-talet).

På Generalstabskartan från 1863 placerade han dock sin gränspunkt alltför långt mot norr, vid ursprungliga rågången mellan Stora och Lilla Viken. Där gick förmodligen trots allt gränsen mellan Viken och Skårdal på 1930-talet. Ekonomiska kartan från 1962 visar att ett stort område av Lilla Vikens mark i norr då låg under Skårdal. Den äldre, rätta, gränsen mellan Viken och Skårdal framgår av Häradsekonomiska kartan från 1890-97. I stort är linjedragningen väst – öst söder om Lilla Viken så som framgår av Häradskartan här nedan.

Utdrag Häradsekonomiska kartan 1890-97. Lantmäteriet

Under de dansk-norska århundradena för Skårdal-Surte fanns gränsledet omedelbart norr om kartans Columbo. Där fanns krog och tull på den smala remsan mellan älven och den branta bergssidan. Tanken att Wiikenn avser Vikens södra gräns gör att märket rimligen bör placeras vid Columbo. Ett alternativ är vid den s k Rönnekullen omedelbart sydväst om kartans L i ”L Viken). Vid en rågångsåtgärd 1811, då Vikens gränser mot dess grannar skulle fastställas, hävdade nämligen Skårdalsrepresentanterna att gränsen från den svaga vinkeln öster om kartans ”Quarndam” skulle löpa rakt mot detta berg.

Från landsvägskröken till Columbo brukades marken mellan väg och älv vid denna tid av Lilla Viken. Förmodligen gjorde inte folket från Skårdal anspråk på den remsan. Åtminstone framgår inget sådant av handlingarna.

Med märket Viikenn avses förmodligen inte "södra wyke berg" utan skillnadsledet över landsvägen vid Columbo, gränsövergången där Viken upphör och Skårdal tillkommer. Trafiken på landsvägen var viktigare än förhållandena i utmarken, vilken ändå brukades samfällt, åtminstone i äldsta tid.

Utdrag från kartan till Rågångsåtgärd 1811 för Viken. 15-NÖD-90. Lantmäteriet

longååssenn

Vid rågångsåtgärden 1811 uttrycktes från Vikensidan okunskap om exakta gränsdragningen i utmarken mellan bolbyarna Viken och Skårdal. Motparten förde fram en gammal man, som sade sig känna rätta gränsen.Vittnesmålet blev Skårdals krav i det tvistiga västra avsnittet. Man var dock överens om att gränslinjen i öster utgick från Valeberget, som kan återfinnas dryga kilometern söder om OK Alehofs klubbstuga i Dammekärr. Under överläggningarna klargjordes även att Viken här i en enda punkt mötte kronoallmänningen Alefjäll. Sedan var man också överens om märket på Tjuveberget. Det finns mittemellan Stora Mettjärn och kvarndammen, där häradsekonomiska kartan har en svag gränsvinkel.    

I väster väckte Skårdals påstående att gränsen skulle gå över Rönnekullen, belägen mitt för löjtnant Edbergs gård, protester i Lilla Viken. Det är förståeligt då Vikens jordbrukare brukade marken längre söderut mellan berg och älv. Dessutom hade en av dem gjort en intaga uppe i den dal där topografisk och ekonomisk karta ger namnet Djupedal åt bebyggelse. De hävdade att gränsen skulle gå i en rät linje från Tjuveberget till Columbo och där i skillnadshaget mellan Skårdals och Lilla Vikens inägor.

Då ingen part kunde styrka med dokument föreslog lantmätaren en förening. Värt att lägga märke till är att ingen part hänvisade till 1554 års lista och de namn som den ger.

Det som benämndes inägomark möttes också uppe i bergsbranten mot älven, nämligen i mynningen av Djupedal. Härifrån och till Vinningsbo ledde en lång stenmur, här och var ersatt av branter. Den är med på 1811 års karta som ett svagt streck åt sydost från röse nr 6. På kartan för laga skiftet i Skårdal 1857 syns den i hela dess längd. Detta stängsel avgränsade Skårdals inägomark från utmarken. Skårdal hade alltså åkrarna i nordväst och det stora bergsområdet mot Columbo i ett enda ”gärde”.

Där denna avgränsning upphörde i nordväst fanns en ”vale” (varde, d v s röse) på den s k Norra Åsen. Parterna enades om denna vale som gränspunkt. På tillhörande karta blev platsen utmärkt som röse nr 6. Här vinklades gränsen sydväst över berget till Columbo, nr 7 på kartan.

Nu väcks frågan vad longååssenn avser. Den som studerar en karta ser en höjdsträckning från Bohus centrum till den djupa inskärningen i bergssidan vid Stora Viken. Men dåtidens människor kan ha namngivit från landsvägens perspektiv. Den resande hade mellan Jordfallet och vägens högersväng vid Lilla Viken en ovanligt jämn bergssida på östra sidan. Det kan mera ha varit själva sluttningen än hela höjdformationen, som har avsetts med namnet.

Detta bekräftas på ett sätt av ägoförteckningen upprättad i samband med laga skiftet av utmarken för Skårdal, Norra Surte och ödehemmanet Stora Skogen 1857 (15-NÖD-56). Bergssidan närmast Columbo, ägonr 37 benämns Åsen eller Långeberget. Ägan sydväst om ovannämnda vale betecknas endast med ”berg” (här är ännu trädfattigare än på nr 37). För ägonumren längre söderut, belägna på höjdsträckningen, saknas all namngivning.

Men 1811 ansågs valen vara placerad på Norra Åsen, trots att den faktiskt låg i en djup dal, Djupedal!  Hur kan detta vara möjligt? Men den låg också uppe i åsen då Djupedals mynning ligger nästan 30 meter högre än älven. Åsen, varav Norra Åsen är en del, måste alltså sträcka sig längre norrut än Djupedal. Mycket troligt är att denna ås upphörde i norr med Rönneberget och landsvägens högersväng in mot gårdarna i Lilla Viken.

Märket longååssenn bör ha avsett branten mellan Columbo och första gården i Lilla Viken. Mera exakt kan skiljet ha varit i branten ovan Columbo, på Rönnekullen bakom första gården i Lilla Viken eller mittemellan, vid Djupedals mynning. Gränsövergångens kända läge talar för Columbo. Den gamle Skårdalsmannens vittnesmål om Rönnekullen skulle kunna styrkas av att en placering här faktiskt gör märket på Tjuveberget onödigt – en rät linje bildas från Valeberget tvärsöver Tjuveberget och fortsätter i samma räta linje till Rönnekullen.

Men kompromissen Djupedal kan ha allra starkaste kortet i leken. Äldre Västgötalagen har ett tillägg med listor över landskapets gränser. Listan mot danska Halland har kallats Landamäre II. Dess gränsmärken går ganska väl att återfinna i nutiden. Så är dock inte fallet med den avslutande listans gränsmärken. Den kallas Dalslandslistan efter (den senare insatta) rubriken "Nu byriaes a Dali". Listans mellersta märken stämmer ganska väl mot lägen vid kanten av Kroppefjäll, väster om Mellerud. Men för övrigt kan mycket få säkert bestämmas. Själv gjorde jag ett försök att förklara de inledande märkena i uppsatsen "Dalslands södra gräns på medeltiden och idag" (Hembygden 1996). 

Mina forskningar därefter har har lett fram till att jag helt måste frångå de uppfattningar jag där framförde om märken vid Frändefors södra sockengräns tillika Dalslands landskapsgräns. Nu är min uppfattning att flera av gränsmärkena i Dalslandslistan ursprungligen  verkar vara hämtade från en lista för Götaälvdalen men omkastade i ordningen för att något så när kunna infogas i ett dalsländskt sammanhang. Inte minst de inledande märkena tyder på en uppräkning som börjar i Surtetrakten: surtubaergh, hiarttursnaes mosae och diupudal". Per-Axel Wiktorsson identifierade skrivaren av dessa namn i handskriften B 59 som Tyrgils Kristinesson, vilken var hertigarna Erik och Valdemars sekreterare ("Äldre Västgötalagen och dess bilagor". 2011). Namnet diupudal har alltså hög ålder genom att det kom på pränt någon gång under 1300-talets första decennier. 

Först med att anta att förstnämnda märket borde vara i Surtetrakten var Gunnar Olsson i en marginalanmärkning i sin avhandling 1953: "Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden". Därefter förlade Gunnar Lindecrantz i två depositioner till Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg 1982 de två övriga till Skårdal. Åke Widengren (1984) var inne på samma linje i sin "Gränsmärkesnamn kring Skårdal skate" (stencil). 

Listorna över Västergötlands gränser anses i handskriften B 59 vara skrivna c:a 1325 och avse förhållanden senast under 1200-talet. Men ett krux är att enklaven Surte-Skårdal inte är omnämnd förrän på 1460-talet och då i samband med svenska krav på att återfå området. Skrivningarna har tolkats som att Sverige ganska nyligen hade mist området. Så t ex Erik Hedberg (2008) i antologin "Bohus 700 år". Men så kan inte vara fallet om gränsmärkesidentifikationerna stämmer.

Intressant är att vid föreningen 1811 utsågs en redan befintlig vale. Till denna anslöt redan Skårdalsbönderna brant/stenmursgräns mellan inägor och utmark. Varför just till denna punkt? En förklaring kan vara behov att hävda sitt område sedan gammalt fram till erkänt gränsmärke. Valen kan mycket väl vara Äldre Västgötalagens diupudal och föreningens kompromiss blev i så fall egentligen ett erkännande av redan existerande gränsuppfattning.

Mitt än så länge preliminära förslag för när Skårdal-Surte kom under fästningen och Bohuslän blir kanske överraskande. Området behöver aldrig ha haft en fast tillhörighet till Sverige under medeltiden. Skårdals skate kan vara en relikt från den tid då danska riket behärskade landet kring Göta älvs mynning. Namnet Danafjord i yttre delen försvagar inte tankegången. Angered, Göteborgsområdet och Hisingssidan mot Göta älv var danskt. Som Gunnar Olsson visade (1953) trängde Sverige fram till havet c:a 1250.

De gränslistor mellan Bohuslän och Sverige som brukar hänföras till år 1273 utgår från Nödingeåns mynning. Söder därom får man anta att Göta älv utgjorde gräns mellan Nödinge socken och landet med fornborgsberget Mareberg och Fontinberget vid Kungälvs nuvarande stadsläge. Om Skårdal och Surte är dessa gränslistor tysta; en anledning kan vara att området sågs som danskt.
Beteckningen "Danska Surte" behöver inte syfta på läget i dansk-norska riket utan kan just bero på ett danskt ursprung. Om enklaven överfördes till Kungälvs socken (Rödbo) och Bohus fästning främst för Surtekvarnarnas skull borde beteckningen ha blivit Norska Surte, menar jag. Beteckningen Danska vägen kan så ha betydligt äldre tradition än vad som hittills antagits.

Under förutsättningen att valen 1811, longååssenn 1554 och diupudal 1325 är samma plats bör enklaven sålunda träda fram vid mitten av 1200-talet eller senast efter att Bohus fäste byggts om "från trä till sten" några årtionden in på 1300-talet. Den senare tidsförläggningen svarade  Erik Lönnroth (1963) för i "Bohusläns historia".

Valen i Djupedal finns inte bevarad. Idag finns en bilverkstad ett tiotal meter från bäcken där valen fanns. Ändå en plats med tradition.

Fortsättning följer.   

Bilverkstaden intill platsen för gränsröse nr 6 1811, "valen" på s k Norra Åsen. Röset fanns ungefär där fotografen står, vid bäck och nutida väg. Eget foto