Gränsmärket Danaholmen under luppen

I samband med inlägget ”Ny tolkning av Danaholmen” 13 augusti 2019 startade jag samtidigt tråden ”Ny tolkning av Danaholmsfördraget” under "Medeltid" på Skandinaviskt Arkeologiforum. Ämnet lockade till livlig debatt och har hittills resulterat i 132 inlägg.


Debatten kom snart in på ön Danska liljan, som har utpekats såsom varande Danaholmen. Det blev nödvändigt för mig att undersöka säkerheten i utpekandet och även undersöka om Danska liljan kan ha varit ett gränsmärke, och då särskilt varit platsen för ett treriksröse. I den vevan blev det nödvändigt för mig att återigen läsa Gunnar Olssons bidrag (1953) om tillkomsttiden för den västsvenska landkorridoren till havet.


Jag fann då att han GO först övertygande visar att efterföljande gränsmärke, Stämmesund, fanns i anslutning till Kungsö, som ligger söder om Vrångö. Det kan inte vara sundet mellan Rivö och Brännö, alternativt Asperö. J Alin (1919) beskriver hur han frågade Brännöborna efter namnet Stämmesund. De hänvisade då till den för större båtar hindrande undervattensklippa, som finns i det smala sundet mellan Brännö och Rivö. Denna klippa skulle alltså stämma i betydelsen ´dämma, hindra´. Men i gränsmärkesnamnet bör vi ha stämma betydande ´avtalat möte, förhandling´. Men Alins utpekande av sundet norr om Brännö Rödsten  vanna anklang och därefter har sundet haft detta namn. Det är alltså här ett sent namn.

Till höger möjligen den klippa som bidrog till att J Alin här placerade Stämmesund. Längre norrut i sundet finns också flera trånga passager. Eget foto

Det är dock inte det nyss nämnda som GO utgår från. På s 11 – 19 återfinns hans noggranna genomgång av de olika listorna för Hallands gräns och andra dokument som har något att säga i ämnet. Två år senare kunde han i artikeln ”En gränsundersökning i södra skärgården 1642” i Götiska minnen, lämna ytterligare bevis för att Stämmesund fanns söder om Vrångö, innebärande en rak gränssträckning från fastlandet över märket Klevaskären västerut till Kungssund.


Brännö och de andra öarna nämns dock i Kung Valdemars jordebok såsom tillhörande Danmark. GO kommer fram till att detta är ett anspråk, som sträcker sig utöver det område som jordebokens gränslista ger (1953:18). Denna har Stämmesund som första märke. Jag kan konstatera att en gränsdragning från Kungssund till Danska Liljan skulle stryka strax väster om öarna i Södra Skärgården och avdela endast några karga ytterskär till Danmark. Även detta förhållande gör Danska Liljan, dvs utpekade Danaholmen, mycket tveksamt som gränsmärke.


GO lägger märke till att Danaholmen är medtagen som första punkt i den svenska listan Landamaeri 2, men saknas i jordebokslisten över Hallands gränsmärken. Detta ger en antydan om att den saknar relevans för gränsen  som skiljer Sverige från Danmark, skriver han. Öns belägenhet i farleden mellan Brännö och de norska öarna på Öckerösidan visar att dess plats i den svenska gränslistan istället förestavats av behovet att utpeka Sveriges gräns mot Norge i havsbandet (1953:12).


Här kan jag absolut inte följa GO. Han antog att identifikationen av Danska liljan med Danaholmen, som förekommit sedan 1500-talet, var den rätta. När han i undersökningen kommit fram till att Danska liljan/Danaholmen verkar ha saknat betydelse som gränsmärke mellan Sverige och Danmark, glider han okritiskt över till tanken att då måste det ändå haft en roll mellan de två andra länderna, Sverige och Norge.


Förhållandet är dock att Danska liljan/Danaholmen klart tillhör öarna kring Brännö. De närliggande skären Vasskären och Klåveskär knyter ihop ön med Brännöarkipelagen. Avståndet till Risö och Fotö tillhörande Öckerö är längre och här emellan finns det breda gattet, som skiljer södra och norra skärgården åt.


Viktigt att ha i minnet vid studier av gamla riksgränser är att dessa i grunden bygger på rågångarna mellan byar eller hemman. Rågången går där en balanspunkt genom tiderna har vuxit fram för byarnas nyttjande av utmarkerna för jakt, fiske, djurens beten, ved till bränsle mm. Ofta har rågångarna kommit att följa formationer i naturen såsom vattendrag, berg, mossar osv. Vissa rågångar mellan byar kom samtidigt att utgöra gränser mellan härader resp socknar.


Det finns ingen rimlig anledning som jag ser det att norska bönder och fiskare skulle sträcka sig över det öppna vattnet och inneha en ytterst obetydlig del i första ön i den danska arkipelagen. Inte heller de svenska bönderna i sin tur, vare sig det är frågan om de på fastlandet vid Långedrag eller i den förr Tuve socken tillhörande enklaven vid Arendal – Syrhåla, har någon naturlig anknytning till den avlägsna Danska Liljan/Danaholmen. Ön är omöjlig som gränsmärke i ett svenskt-norskt sammanhang med tanke på dess belägenhet utan kontakt med det som vid tiden bör ha varit svenskt resp norskt land.


De äldsta listorna över norsk-svenska gränsen känner inte heller något gränsmärke Danaholmen. Första gränsmärket i listorna traditionellt angivna till 1273 (den ena ev 1135) har Nödingeåns os mittemot fornborgsberget Mareberget som startmärke. Här, några kilometer norr om Kungälv, vidgade sig älven och täckte förr maderna vid Stora Viken. Vid den tid då högre havsvattennivån rådde är det rimligt att här uppfatta älvens mynning i havsfjorden, vid nuvarande Bohus nedströms delande sig i två armar runt Hisingen.


GO lade tyvärr dessa gränslistor åt sidan då han med hänvisning till Rydbergs Sverges Traktater och J Kaléns Bohuslänska gränsmärken skriver att dessa anger inte gränsen längre söderut än till Nödingeån, tre kilometer söder om Trollhättefallen (1953:8). Den där belägna ån fick dock inte detta namn förrän vid gränsuppteckningar på 1500- och 1600-talen. Man kunde då inte förstå hur de äldsta listornas Nödingeåns os nere vid Nödinge kunde vara ett riksgränsmärke. Alltså flyttades namnet till ån vid Åkerström där Hjärtums norra sockengräns får kontakt med Göta älv. De flesta äldre historiker uppfattade dock rätt Nödingeåns sydliga belägenhet. 


Till detta kommer den landhöjning som skett sedan 1000-talet. En landhöjning på 2 meter innebär att ön, idag c:a 170 x 180 meter, i bästa fall då enbart haft någon enda liten punkt över havsytans nivå. Det blir inte mycket till delar att stolt proklamera i en notitieliknande text om de förnäma skandinaviska kungarna.

Den låga, gräsklädda Danska Liljan/Danaholmen. Källa: Google Earth

Den lärde norske prästen P Claussön Friis säger i sin Norrigis Bescrifuelse avslutad 1613 att landmärket mellan länderna börjar på Danaholmen, vilken han identifierar med Danmark litla som han uppger vara nämnd i en gammal norsk krönika. Han uppger vidare att de tre kungarna Inge av Sverige, Erik av Danmark och Magnus Barfot av Norge här möttes och att de satt så placerade att var och en satt i sitt rike. 

J Messenius återgav i Scondia illustrata 12 (1703) en tradition om de tre nordiska kungarnas sedvänja att mötas på Danaholmen och deras sittplatser beskrevs. C Lundius, med tvivelaktigt rykte, återgav 1703 ett citat från den danske historieskrivaren C C Lyschander (1558-1623 el 1624) där Hisingen felaktigt utpekas som Danaholmen. Citattexten finns dock inte att finna där den borde i den utgivning av Lyschanders verk som skedde efter hans död. E Hierne (1949:12-19) nämnder dessa tre då han skriver om den tradition som säger att kungar möttes på Danska liljan och att den då var delad mellan rikena.


Vid läsningen får man intrycket att traditionen, sägnerna, har vuxit fram ur en kombination av kännedom om den äldsta gränslistan och lärda skrivares antaganden pga namnlikheten mellan Danmark litla och Danaholmen. Sedan har det hela broderats ut med fler och fler detaljer. Det kan inte bevisas att sägnen existerat de första århundradena efter att Danska liljan skulle ha varit delad mellan länderna. Samma gäller för identifikationen med Danaholmen, vilken därmed är ytterst osäker.


Inte heller någon annan ö i trakten vid Göta älvs mynning ger sig till känna som lämplig kandidat för Danaholmen. Om den inte finns här får man anta att den över huvud inte återfinns i sinnevärlden. Inplaceringen av Danaholmen som första gränsmärke i Landamaeri 2 bör därför bero på en missuppfattning hos skrivaren. Denne har uppfattat Danaholmen, nämnt i Landamaeri 1, som platsen för ett treriksröse, därmed utgörande utgångspunkten för den detaljerade gränslistan mellan Västergötland och danska Halland. Så har den fått inleda listan, före den egentliga startpunkten, Stämmesund.


Slutsatsen blir  att Danska liljan förmodligen aldrig utgjort gränsmärket Danaholmen. Detta har inte existerat annat än som en förvillelse i Landamäri 2-listorna.



Att Danska liljan/Danaholmen med stor sannolikhet aldrig har varit platsen för ett riksgränsmärke bereder väg för och understödjer min hypotes, framlagd i blogginlägget i augusti, att Danaholmen är en omskrivning för Danska kyrkoprovinsen eller som vi idag säger Skandinavien eller Norden.



Källor

Erland Hjärne: Danaholmen och tre konungars möten, s 1-32, I Saga och Sed, Kungl Gustaf Adolfs Akademiens Årsbok 1948, utgiven av Jöran Sahlgren. Uppsala 1949

Gunnar Olsson: Sverige och landet vid Göta älvs mynning, Göteborgs Högskolas Årsskrift, Band LIX 1953, Acta Universitatis Gotoburgensis. Göteborg 1954

Gunnar Olsson: En gränsundersökning i södra skärgården 1642, Götiska minnen, medlemsblad för Götiska förbundet och dess dotterloger, Nr 43 april 1955

Johan Alin: En forntida marknadsplats vid Göta älvs mynning, Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift 1919. Göteborg