Färdvägars namn, "American greatness" och namnbytet på "Gulf of Mexico"

Långheden och Hälsingskogen

Nyligen läste jag på nytt Bengt Hesselmans storartade uppsats Långheden och Hälsingskogen i tidskriften Namn och Bygd, häfte 1 1930. Ortnamnen i rubriken är terrängnamn men också färdvägsnamn mellan bygder. Hesselmans intresse är att visa på gamla färdvägsnamn i Norden, ge tolkningar och förklara hur namnen uppkommit. Hans utgångspunkt är Mälardalen och de många rullstensåsar som människor tidigt kom att följa vid längre förflyttningar. Stigar och vägar uppstod på de torra och lättgångna åsarna och sandfälten. 

Badelundaåsen med Långheden

Den förnämligaste rullstensåsen är Badelundaåsen, som går från trakten av Västerås vid Mälaren genom Västmanland och långt upp i Dalarna. Redan i förhistorisk tid erbjöds här den viktigaste förbindelsen mellan Mälardalen och bygderna som nu ingår i Dalarna. Vägar följer åsen i hela dess sträckning. Endast små avvikelser finns på något ställe. Långheden har tidigare ansetts vara det stora skogsområdet där Västmanland möter Dalarna. 

Hesselman visar däremot att Långheden är det smala men utdragna partiet av åsen från Salbohed i söder till Hedemora i norr. Vissa författare har menat att namnet inte berör åsen utanför Västmanland. Denna fråga är inte så avgörande. Det viktiga för tidiga resenärer var vägen med dess allra närmaste omgivning, d v s åsens material från istiden som underlättade förflyttningen. Långheden ser han i linje härmed som ett färdvägsnamn. Detsamma gäller för Hälsingskogen. 

Hälsingskogen

Detta namn har använts för skogsområdet mellan Svärdsjö i Dalarna och Alfta i Hälsingland. En serie sjöar, Balungen - Amungen - Mållongen, gav goda förutsättningar att färdas med båt sommartid men ännu enklare var vinterns utnyttjande av slädföret över isarna. Målet för långväga resor som här var ofta att uppsöka marknader för att sälja varor från egna bygden och i gengäld inhandla sådant som inte fanns där hemma. Människor från skilda trakter kom att mötas. Inbyggarna norr om denna led kallades hälsingar, ursprungligen inte av sig själva utan av de i andra trakter. Hälsingskogen är ett inbyggarnamn med betydelsen ´hälsingarnas skog´ eller den skog eller överhuvudtaget obebyggda trakt ´som vi brukar fara över för att komma till våra grannar hälsingarna eller som hälsingarna far över när de kommer till oss´. Namnet är givet från Svärdsjöbornas perspektiv, bygden söder om skogen där färdvägens ena slutpunkt finns.

Två principer för namngivning av färdvägsnamn

Betecknande för den folkliga geografin är att den vid dylika namn främst tar sikte på vägen över skogen, vad som ligger vid sidan är mer eller mindre ointressant. En kartografisk syn eller strävan efter objektiv vetenskaplig beskrivning är helt främmande för det genuina ortnamnsskicket.  Skogar och fjäll namnges i huvudsak på två sätt: 1) efter bygden på andra sidan, d v s efter målet liksom de flesta namn på vägar; 2) efter den tröttande längden eller besvärligheten i övrigt av vägen över skogen eller fjället.

Tolvmilaskogen, Ödmården och Långheden hör till den senare gruppen. Vägnamn av den förra gruppen är t ex Stockholmsvägen och Götgatan (Stockholms stora utfartsväg söderut till götarna) och  sjöfararnamn som Englandshaf, norrmännens gamla namn på Nordsjön. Namn på skogar och fjäll där målet för resenären är namngivande finns i stort antal. Ett av dessa är alltså Hälsingskogen. Ofta finner man två namn på samma område. Hesselman menar sig ha funnit hälsingarnas namn på dalkarlarna genom byn Älvkarshed, den sista bebyggelsen i Alfta innan leden över Hälsingskogen tar vid. Inbyggarna i Svärdsjö och därefter skulle ha kallats älvkarlar, väl då med tanke på Dalälven, som träffas på vid Stora Tuna och Borlänge.

Konkurrens, dominans och namnskick

Ovanstående är ett försök att återge så nära som möjligt Hesselmans grundtankar. Nu över till funderingar över det avgörande vid konkurrens mellan två namn för samma område eller egentligen färdväg; vad avgör att ena namnet förkvävs och det andra blomstrar enarådande? Älvkarshed försvann kanske som levande beteckning för att innebörden var alltför allmän; älvar finns det många av. Viktigt måste storlek, folkmängd (talare), makt och status många gånger vara. Här går osökt tanken till president Trump, U.S.A., vilken i ett dekret kungjorde att "Gulf of Mexico" hädanefter skall heta "Gulf of America". Namnbytet har uppgetts vara ett led i ansträngningarna att "honor American greatness".

Mexikanska eller Amerikanska golfen?

Mexikanska golfen har korsats av sjöfarare i århundraden långt för president Trumps tid. Enligt principerna för namngivningen som Hesselman funnit bör mexikanerna ha kallat farvattnet "Golfo  americano" efter grundandet av Amerikas Förenta stater 1776. Man skulle kunna tänka sig att amerikanerna i sin tur på liknande sätt namngav golfen efter målet för resan, mexikanernas land. Men så skedde inte. Namnet kan spåras till en karta på 1550-talet, då Spanien var den mäktiga kolonialmakten med omfattande sjöfart på Mexiko. Namnet bör ha tillkommit från spansk och europeisk horisont. U.S.A. fanns vid tiden inte i sinnevärlden.  

Mexiko blev självständigt från Spanien 1821 och U.S.A. övertog namnet och rollen som mäktigast i världsdelen. Namnet Gulf of Mexico fortsätter att visa, helt enligt reglerna för namngivning, att U.S.A.  har "greatness" i relationen.

President Trump har nu med sitt dekret bytt ut amerikanernas namn mot det mexikanerna använt. Högstatusnamn byts mot lågstatusnamn. Kan detta verkligen vara enligt intentionen med "Make America Great Again"? 

 

Studenter, kalkonhalsar och Hälsingland

Som student vid Universitetsfilialen i Karlstad tidigt 70-tal hände det att jag besökte Kåren, d.v.s. Karlstads Studentkårs Klaraborg och dess pub vid Klarälvens strand. Tilltugget till ölen var grillade kalkonhalsar. De smakade som de skulle men köttet kring halsarna var inte mycket att hurra för. Efter endast lite gnagande kom man till vägs ände, d.v.s. in till benet med dess kotor. Detta tilltugg lär förresten ha levererats av en släkting till mig, Lanthandlar´n i Ulfsby, Olle Mossberg. Han satsade då på catering av mat med exotisk karaktär från sydligare nejder. Här kom kalkonerna in. Denna fågel var då en nyhet på svenska matbordet. Då kalkonköttet var tillrett återstod bl. a. halsarna. Den gode affärsmannen fann marknaden även för dessa - studenterna!

Nutida studenter har gått över till tapas och andra smårätter. Fågelhalsar uppskattas istället desto mera som hundtugg av våra fyrbenta vänner. Polska företaget Petmex Company har hönshals i sortimentet. Hönshalsen får här illustrera kalkonhalsen då den påminner om denna. Så här ser den ut.

 Källa: Petmex hemsida

Begrundande dessa ben flyter mina tankar över till de 'halsar', som via omljud lär ha gett namnet på invånarna i landskapet Hälsingland. Invånarnamnet kom först och därav bildades sedan namnet på bygden 'hälsingarnas land'. Att en eller flera 'halsar' i naturen ligger bakom benämningarna verkar det råda enighet om bland språkforskarna. Kusten i Hälsingland har ett flertal möjliga sund eller höjdsträckningar i de gamla bygderna Alir, Sunded och Nordanstig. Även söder och norr om landskapet finns sund, som har utpekats som tydliga 'halsar'. Hälsingarnas områden sträckte sig under medeltiden längre norrut efter Bottenhavets och Bottenvikens kuster. Så eventuellt vill kanske någon överväga terrängformationer även utanför dagens Hälsingland. 

De flesta svenska ortnamnsforskarna har någon gång intresserat sig för namnet Hälsingland. De som senast på djupet sammanfattat diskussionen och försökt peka på några tänkbara smala vattenleder in till huvudbygderna är Stefan Brink och Lennart Hagåsen. I uppsatser i tidskriften Namn och Bygd 1981 resp. 2001 försöker de även lokalisera kritiska sund under järnåldern, den tid då benämningarna bör ha tillkommit. Då stod havet c:a 10 - 15 meter högre än idag. Genom att rekonstruera den dåtida vattenlinjen har dessa forskare kunnat peka på flera smala passager till vilka dåtidens sjöfarare bör ha varit hänvisade för att nå bryggor och byar. 

Vid läsningen av uppsatserna konsulterade jag dagens Terrängkarta, som Lantmäteriet ger tillgång till på hemsidan www.lantmateriet.se. Jag finner då att Söderhamnsfjärden är en tydlig passage in till det vidgade landet kring Söderhamn med Norrala och Söderala, d.v.s. huvudbygden Alir. 

 Det inre och smalaste partiet av Söderhamnsfjärden   Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2016-12-29

Höjdskillnaderna är här så stora (vilket visas av kartans höjdkurvor med 5 meters ekvidistans) att de båda sidornas fyrfaldigt upprepade 'taggiga' karaktär framgår för landlinjerna såväl idag så som de måste ha varit på järnåldern. På den sydvästra sidan måste förr inbuktande vikar ha funnits mellan de utskjutande höjdpartierna. De bergiga uddarna och vikarna ligger parvis mitt emot varandra. 

Formationen påminner onekligen om de återkommande upphöjningarna i halsar som t. ex hönshalsarna ovan visar. Emellan dessa är benet smalare. Järnålderns människor i dessa trakter gnagde säkert på olika sorters ben och var väl bekanta med hur halsar såg ut då de befriats från köttet. Sjöfarande i dåtidens Söderhamnsfjärden kan ha sett varje par av uddar som en 'hals', d.v.s. smalt ställe, men kanske även betraktat hela denna sträcka med återkommande 'kotor' som påminnande om en avgnagd hals. Platsen kan därför vara giltig såväl för namngivning efter singulär som plural innebörd.

Denna lokalitet tillför något nytt jämfört med tidigare förslag. Landformerna på sundets sidor kan ses som en 'gjutform' för ('höns-)halsen'. Sluttningarna (och fjärdens botten) ger det yttre skalet för formen medan luften däremellan fyller ut det som för (höns-)halsens del utgör ben med kotor. Elementen vatten och jord har funnits med även i tidigare tolkningsförsök. Här tillkommer även luft.    

Intressant är att Brink i sin uppsats på s. 129 återger Danmarks Stednavn 3 med utdrag om ortnamnselementet Hals. Där anges att det är samma ord som kroppsdelen 'hals' och att det används bildligt för benämning av lokaliteter som liknas med en hals. Genomskinliga likhetsnamn som tas upp är Gaasehals och Hestehals. Med gåsen närmar vi oss kalkonen och hönan!

Det är inte min mening att här ta ställning för vilket smalt ställe eller ställen som kan ha gett upphov till landskapsnamnet. Men då den karaktär som jag här pekar på för det största inloppet vid kusten (både förr och nu) inte verkar ha tidigare uppmärksammats, fann jag det värt att uppmärksamma denna fjärd. Alir var landskapets sydligaste huvudbygd. Denna mötte först sjöfarande som kom söderifrån. Hovs hallar vid Skånegränsen anses ha lett till benämningen 'hallänningar' och Halland för det norr därom liggande landet. Tanken överförd till Hälsingland ger förstås ett visst försteg för att även namngivningen här uppe kan ha skett utifrån sydligt perspektiv.  

Hoppas att någon läser detta. Inte vill jag ha skrivit förgäves och sen bli sittande med min 'tvättade hals'!