Innan mörkret faller

Björn Elmbrants bok från 2015 "Innan mörkret faller" har även underrubriken "Ska 30-talet hinna ikapp oss?".

Höstens kraftigt ökade flyktingström från länder drabbade av krig och auktoritära regimer (Syrien, Irak, Iran och Afghanistan) ledde till att uppblossande rädsla och en känsla av osäkerhet förändrade många européers inställning till flyktingmottagandet. Opinionerna svängde till restriktivitet för att inte tala om uppsättandet av direkta hinder för att söka asyl. Många tidigare omdömesfulla politiker och vanliga människor började helt ogenerat dela upp människor i ett "vi" och ett "dom". De senare behöver inte ha samma rättigheter och de kan lämpligen få leva i ständig otrygghet under knapphetens kalla stjärna.

För korrekthetens skull bör kanske sägas att det är räddhågade politiska församlingar, som närmast i panik har följt viss medias framlyftande av "kris" och ländernas "raka väg mot undergången". Många vanliga människor förstår dessbättre fortfarande den absoluta nödvändigheten och vikten av att värna de mänskliga rättigheterna och likabehandlingen av människor.

För för min del innebar händelserna under hösten en aha-upplevelse. Det har alltid varit svårt att på djupet förstå hur ett utvecklat land som Tyskland kunde förfalla till barbari, så som skedde på 30-talet. Att så många tyskar ändå i tanke och gärning, även med entusiasm, samlades under nazisternas fanor. Trots dess våld, kriminalitet, fängslande av politiker, förbud för judar att försörja sig och startande av krig mot grannstaterna. Senare följt av utrotning och krigsbrott en masse. En regim fattande helt helt absurda beslut, vilka inte kunde och aldrig kan leda till något gott.

Alltsedan Andra världskriget har känslan varit att nazismen och fascismen aldrig kan komma tillbaka. Här finns små nazipartier, men av deras agitation framgår klart hur världsfrånvända och helt frikopplade från rationellt tänkande de är. Men vi andra, har grundligt lärt av historien. Demokratin är självklar och den ska bestå.

Men insättande rädsla för hur en själv och de egna ska klara sig, kan förändra tänkandet. Människor, som tidigare varit omtänksamma och hjälpsamma kan efter att ha avskiljt de hjälpbehövande från den egna gruppen, förvånansvärt raskt övergå till likgiltighet, diskriminering och direkt fientlighet. Så måste det ha gått till också i Tyskland under 30-talets depression. I tyska riksdagen rådde handlingsförlamning. De arbetslösas nöd ökade, samtidigt som den tidens marknadskramande ekonomer fortsatte att kräva statliga besparingar.

Björn Elmbrants genomgång av Tysklands och Sveriges politiska liv ger viktiga bidrag till förståelsen av hur vårt land räddades till demokratin medan Tyskland närmast "lämnades" till diktaturens masspsykos. Så gick det som det gick med mänskliga rättigheter och livet för miljontals män, kvinnor och barn. Elmbrant ser klara likheter mellan 30-talet och vår tid. Boken skrevs innan det ökade asylbehovet under hösten. Idag är likheterna ännu tydligare och mera påträngande.

Läs gärna boken eller några av dessa recensioner: Eva-Lotta Hultén i GP, Daniel Suhonen i Expressen. Lars Linder svarade för en något återhållsam recension i DN.