Främlingsfientlighet nu som förr

De senaste månaderna har vi fått uppleva hur snabbt opinionen kan skifta när samhället utsätts för påfrestningar. Flyktingvågen till Europa når oss i bildflöden och texter. Några blir oroliga och börjar tala om kris. Tidigare självklara humanistiska ställningstaganden börjar svaja. Värre och värre förslag för att möta krisen kastas fram. Förmågan att tänka klart verkar avta under denna stress. Även om idén att hejda flyende människor på Öresundsbron med kulsprutor, förståeligt möts med avsky, så kan vår regering lite senare glömma solidariteten inom EU och förbereda lag om stängning av bron.

Några uppskrämda ser muslimer som farliga och föreslår att de inte får tillträde. De som redan finns i landet bör åsiktsregistreras och vissa bör mista medborgarskapet och utvisas.

Så ser tidsandan ut i Sverige och inte bara här. Från många länder i Europa liksom från frihetens högborg, USA, når oss tankar, förslag, som tyder på en hjärnverksamhet där kontakten med hjärtat har upphört eller åtminstone lever på sparlåga.  De flesta tänker säkert på 1930-talet vid sökandet efter parallella kollapser för mänsklighetens rationalitet. Men själv har jag vid studier av kristendomens införande i Norden funnit berättelser, som erbjuder slående jämförelser. Samtidigt bidrar händelserna denna höst till en djupare förståelse för de svårigheter, som den nya religionens företrädare mötte i 1000-talets nordiska klansamhällen.

Den berättelse jag vill lyfta fram är legenden om den helige Eskil. Han ska ha varit missionsbiskop i Södermanland och blivit ihjälslagen i samband med hedniskt blotfirande i Strängnäs. Den tidigare kungen, Inge den äldre (kristen), hade blivit fördriven till Västergötland och hans svåger Blot-Sven hade fått makten över svearna. Kristendomen var ganska etablerad i området på 1000-talet men mötte vad som uppgetts vara hedniska reaktioner. Men mycket tyder på att motsättningarna mer baserade sig på vissa släktgruppers konservatism i kulturella, sociala och ekonomiska frågor. 

Som författare till legenden gäller, ehuru ifrågasatt, biskop Brynolf av Skara. Han levde kring 1300, alltså flera hundra år senare än de dramatiska händelser då Eskil skulle ha slagits ihjäl, blivit martyr och senare dyrkad som helgon. Enda historiska källan är det som Ethelnot, en munk verksam i Danmark, skrev i början av 1100-talet. Han framhåller kristendomens goda ställning bland danskarna, men klagar på norrmännen och svenskarna. De är goda kristna men bara så länge allt går väl i deras länder, men då missväxt, torka, stormar och krig drabbar, då skyller man på de kristna, förföljer dem och försöker driva ut dem ur landet. I ett sådant sammanhang var det som biskop Eskil på grund av barbarernas grymhet och vansinne måste lämna denna världen. 

Då som nu hittade otrygga grupper av människor sina syndabockar. De som på något sätt var nykomna, lite annorlunda och inte sedan länge införlivade med det traditionella tänkandet och handlandet i ursprungsgrupperna, råkade illa ut. Då var det de kristna, på 30-talet judarna och idag flyktingar, tiggare och muslimer. Vi ser också vilka grupper som idag motsvarar Blot-Svens hedniska anhängare. 

Men tanken gör en betryckt - är människan efter tusen år kvar på samma primitiva nivå? Har vi inte under denna långa tid lärt ett och annat? Har vi inte skaffat oss redskap att lösa konflikter mera konstruktivt? 

Riktningen på den politik, som ger bäst förutsättningar, ser jag. Ett samhälle som strävar efter jämlikhet i olika avseenden, skapar trygghet och solidaritet, vilket ger svag jordmån för främlingsfientlighetens frön. Ett sådant samhälle har vi inte haft sedan 70-talet, så återgången till det primitiva tänkandet är förståeligt. 50- till 70-talens samhälle kan och ska inte återskapas, men dess värden måste räddas över till ett samhälle funktionellt i vår tid.