Denna vecka tjänstgör jag på göteborgska Vägledningscentrums drop in. Uppgiften för oss studie- och yrkesvägledare är att svara på frågor om elevers intagning till gymnasieskolan. En del vill ändra sina val, och då tar vi hand om det. De flesta ärenden startar med ett telefonsamtal.
Det slår mig hur ofta det är mamma, som ringer om tonåringens studieval. Nio gånger av tio ringer en förälder. Man kan tycka att 15 - 16-åringar skulle ha självförtroende och förmåga att själva greppa luren, och föra fram sitt ärende. Men så verkar det inte ligga till. Vad kan ligga bakom detta?
Jag tänker på begreppet "curlingföräldrar", som för några år sen lanserades av den danske psykologen Bent Hougaard. Han ser att föräldrar i allt större utsträckning sopar banan för sina barn, och tonåringar, så att dessa ska undvika att konfronteras med alla svårigheter och misstag. Risken är att dessa, som aldrig stött på motigheter, sen i vuxenlivet finner sig vara inkompetenta när allt inte går som på räls.
Tidningen Chef skrev nyss om en undersökning man låtit göra bland chefer. Den visade att många av dessa hade mött föräldrar, som infann sig på arbetsplatsen, och ville förhandla om lön, arbetsförhållanden (scheman t ex) m m för sina nyvuxna barn!
Vad kan vara förändrat i samhället för att sådana här trender ska uppkomma? Kan det vara så att samhället är mera komplicerat, så att den vuxnes erfarenhet och kunskap måste till. Vad gäller valet av gymnasieutbildning kan det det stämma. I de flesta delar av landet har niorna två- eller tresiffriga antal valalternativ att ta ställning till. Detta genom att gymnasieutbildningen har förts över till marknaden. Genom intensiv marknadsföring konkurrerar både kommunala och fristående skolor om elevernas huvuden. Den normale tonåringen är inte mogen för att fatta välgrundade beslut mellan fler än några stycken alternativ. Så föräldrarna, som förstås är intresserade av att det ska gå bra för barnen, rycker in, och får sen ett styvt jobb med att sätta sig in i för- och nackdelar med olika skolor. De ambitiösa följer med sina barn på ett antal öppet hus-besök på tänkbara skolor.
En annan samhällelig förändring är mer oroväckande. Om inte medborgaren litar på att skolan är jämlik över landet, att vuxna behandlar unga hederligt (t ex undviker att lura dom på sommarjobbet), att generella regler följs av samhälleliga organ eller att man får sin rätt utan korruption - då är det fullt förståeligt att mobilisering av familjen krävs. Som i ett förmodernt samhälle där klankulturen råder. Staten och rättssamhället är svagt. Tilliten och banden människor emellan är försvagade. Detta verkar inte så lovande för framtiden. Men, vem har sagt att utvecklingen alltid måste gå framåt? Dä årdner sä kanske till sist ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar