Vid hällmarken möts jag av gapande munnar.
Mellan de bara fläckarna av hårt berg är jordtäcket tunt. Det ger fäste och näring åt lågväxande gräs och örter, mestadels redan vissnat. I någon försänkning kontrasterar mera vattenkrävande mossa mot den vanliga grässvålen. Detta är extrema miljöer. När solen skiner, strålar den utan barmhärtighet från tidig timma till sen kväll. När det regnar dränks allt, som växer och det har bara att anpassa sig till ett överflöd av fukt för lång tid framåt.
Är störtfloden välkommen? Ja, jag tror det. Av den utdragna torrperioden torkar jordsvålen ut. Det övre skiktet drar ihop sig mera än undersidan, som skyddas av fukten en längre tid. Kanten av jordfläckarna rullar sig uppåt och inåt, som mest häver sig kanten 7 – 8 cm upp från berghällen. Undersidan är svart, tunn, och påminner inte så lite om flagor av tjärpapp. Dessa svalg kring jordytornas ytterkrets gapar törstande i väntan på väderomslaget. Och jag förstår vad som händer när åskmolnet släpper ner sin tunga last över platsen.
De flödande strömmarna rinner utan oro rätt ner i gapen, som strax slår igen! Vattnets enda väg ut står att finna genom gräsens finaste rottrådar, upp genom stjälkarna, ut i blad och blomma. Avdunsta långsamt...
Om inte det av torkan förhårdade tunntäcket hade tagit till detta knep med gapen, hade mycket av störtregnet istället med fart runnit denna vegetation förbi, till förmån för lägre liggande marker. Till de som redan har sitt på det torra (häpp!), d v s. har fukt och näring för den bästa växt!
Växtligheten beter sig (också) som rovdjur. Tänk på det du, som påtar i din trädgård...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar