Den vita fläcken mellan Västerhus och Frösöns kyrkberg
I de tidigare inläggen har den traditionella lokaliseringen av ”Firir berghi” äldst till Öne presenterats utifrån Nils Ahnlund. Senare, på 1400-talet, skulle en omlokalisering av funktioner och namn ha skett till nuvarande läget vid västra stranden av Frösön. Swedmark tvivlade på Öne som ursprunglig plats, såg området mellan kyrkan och Stengårdsberget som möjligt alternativ men frångick i slutändan ändå inte Öneplaceringen.
C G Ekerwald och Bo Oscarsson förkastade Öne till förmån för Kungsgårdens läge under de senaste århundradena. Gården ”Firir berghi” med dess funktioner hade hela tiden legat framför Bynäset med dess berg. Bynäset skulle vara ett ”förberg” och på detta näs eller vid Dragedet, det tänkta Sproteidet, skulle allting, lagting och marknad ha hållits. I höjdläget ovanför dagens Kungsgården i ett område minst jämförbart med Västerhus i storlek och bördighet skulle inget ha funnits. Ingen gård förutom tidigt försvunna Kråksta, ingen odling, inga aktiviteter. Där verkar ha varit något av en en vit fläck på ön, som jag i högsta grad finner värd att undersöka.
Odlingen med tillhörande bebyggelse på Frösön har sin grund i järnåldern. 1100-talet var en expansionsperiod medan digerdöden vid mitten av 1300-talet innebar en långvarig folkminskning och en del gårdar blev ödesbölen. Vid medeltidens slut fanns byar och gårdar på plats i ett mönster med stora likheter med det som möter oss på kartorna från 1800-talets skiftesreformer. Gårdarna fanns på plats i sina höglägen, helt dominerande för Storsjöbygden, i närheten av järnålderns gravar och gravfält.
Det förvånar mig att nästan ingenstans i historieskrivningen för det äldre Frösön kan man spåra förståelse för de naturgeografiska förutsättningarna för odling, gårdarnas lokalisering för lång växtperiod och undvikande av förödelse genom nattfrost m m. Generalstabskartbladen från 1903 för Åre, 66-1 och Östersund, 67-1 ger en god bild av hur jämtarna placerade sina gårdar runt Storsjön. Det var höjdlägen som föredrogs om sådana fanns, t ex mellan Brunflo och Marieby, från Brunflo mot Odensala, i Ås och Dvärsätt, på Rödön som i Oviken. Samma mönster syns för Frösön i det centrala stråket från Gröttomslägden, Hov, kyrkan, Stocke, Västerhus och Västbyn. Berge och Vagle intar sina höjder. Mjälle, Änge, Valla och Härke ligger visserligen inte på de högsta nivåerna men där har lämpliga terrasser i söderläge avgjort placeringen i den delvis branta sluttningen.
Kungsgården avviker helt från det funna mönstret. Platsen kan inte ha varit ursprunglig för en gård under järnålderns senare del och medeltiden. Den har inte flyttats dit för platsens företräden utan skälen bör rimligen vara att den inte kunde vara kvar i sitt tidigare mera gynnsamma läge beroende på konkurrerande verksamheter som försvårade åkrarnas skötsel och äventyrade höskörden från ängarna.
Om ett gårdscentrum behöver flyttas behöver det ske inom gårdens egendom såvida inte t ex ny mark har köpts till. Kungsgården, med tidigare namn som Västanåker och Forberg enligt Erasmo Ludwiksson 1575, Gustav I´s skrivare, gränsade i norr och nordost till Västerhus och Kråksta, förmodligen i nära anslutning till dåvarande väg från Rödön förbi Västerhus mot kyrkberget med dess backe upp till Stocke.
Detta område även infattande Västbyn var i fokus för Olof Holms avhandling Självägarområdenas egenart 2012. Han skall inte drabbas av min kritik ovan då han undersöker sådant som bebyggelseutvecklingen, vad ortnamnen säger, vägar, jordbrukets och boskapsskötselns förutsättningar, gravfynd, handel och marknad. Han hittar mycket som visar Västerhusområdets företräden.
Vad gäller Västerhus finner han att hus i detta fall inte har att göra med befäst borg eller slott då beläggen för namnet är i plural, vilket inte är fallet för hus = ´befäst hus, borg, slott´. Ortnamn på -hus är vanliga i västra Ska ndinavien avseende bebyggelser som utbrutits ur äldre byar och i överförd mening betyder ´gård´, ´bydel´. Medeltida belägg för dessa har däremot ofta plural form (Holm 2012 s 11-13).
Holm ser det som sannolikt att Västerhus brutits ur en äldre by, då rimligen Kråksta, fsv Krakastadh eller Krakustadh, vilken är med som Kråksta på Stenklyfts karta från 1646. I Jämtland påträffas i princip inga andra bebyggelsenamn på -hus, vilket kan bero på att sådana har funnits som partialnamn men liksom namn på -gård(en) aldrig kommit att beteckna självständiga enheter och därmed snart ha försvunnit. Namnet Västerhus torde ha tillkommit senast under vikingatiden eller tidig medeltid (Holm 2012 s 13-16).
Kråksta, avhyst för militära ändamål 1687, ser Holm som äldsta bebyggelsen i området. Han skisserar bebyggelseutvecklingen i fyra steg (Holm 2012 s 17-18):
Kråksta anläggs som by eller gård.
En ny gård eller by anläggs nordväst om Kråksta, kallad Västbyn.
Från Kråksta by avskiljs en självständig gård, kallad Västerhus.
Västerhus växer senast under 1200-talet till by med minst två gårdar, varav en kallas Nedgård.
För byn Västanåker ((olafue) vesten akrs); (olafue) vestenakers samma år i JHD I, 49 resp 50, båda 1345) senare kallad Kungsgården, ser Holm en dunkel bebyggelsehistorisk kontext. Byn är belägen söder om och nedanför Kråksta. Namnet återgår på ett prepositionsuttryck, fsv vaestan aker ´väster om åkern´ eller ´väster om (en bebyggelse) *Aker men den sakliga bakgrunden framstår som oklar (Holm 2012 s 19).
Det yngre namnet på Västanåker, Kungsgården, tillkom till följd av att byn någon gång efter 1481 erhållit administrativ funktion som kungsgård (förvaltningen knutpunkt och fogdens säte i Jämtland). En från början appellativ beteckning kungsgården har därmed konkurrerat ut det äldre namnet och själv antagit ortnamnsfunktion. Motsvarande funktion som kungsgård hade dessförinnan (sedan åtminstone 1300-talets början) byn Förberg intill Öneberget på östra Frösön haft. Uppenbarligen hade kronan vid något tillfälle förvärvat jord i Västanåker och sedan, av skäl som vi inte vet något om, flyttat kungsgårdsfunktionen dit (Holm 2012 s 19).
Holms undersökning av bebyggelseutvecklingen utifrån ortnamnen visade att Västerhusområdet var attraktivt att verka och bebo under vikingatid och tidig medeltid. Namnet Västerhus vittnar om en ovanligt tidig bydelningsprocess. Västerhus kan vara ursprungligt partialnamn, en del av byn Kråksta, vilken delades eller avstyckades någon gång denna tid. Namnet kan ha inneburit ´västra gården´ el dyl i relation till bykärnan i Kråksta (Holm 2012 s 19).
Holm jämför förutsättningarna för Västerhus i flera avseenden med andra jämtländska bygder och finner ett fördelaktigt läge både vad gäller odlingsförutsättningar, kornorten, och kommunikationer. Utöver att ligga i en centralbygd låg Västerhus utmed det viktiga kommunikationsstråk som den öst-västliga landsvägen utgjorde både sommar som vinter.
Boskapsskötseln i Västerhusområdet kan med tilltagande bebyggelseförtätning ha erfarit en brist på betesresurser. Vad gäller jakt- och fiskeresurserna fanns bättre resurser på andra håll i Jämtland (Holm 2012 s 33).
Holm skriver att generellt har behoven att avlägsna fornlämningar och röja markytor varit stora i Västerhusområdet under lång tid. Byn eller gården Kråksta avhystes redan 1687 för att bli Jämtlands regementes kamperings- och exercisplats. Lägret utvidgades under 1800- och 1900-talen successivt ut över Västerhus mark. Tyvärr kan det konstateras att många gravhögar från förkristen tid har blivit borttagna i området utan föregående undersökning konstaterar Holm och hänvisar i not 187 till uppgifter från N. J. Ekdahl att två stora gravhögar är kända (den ena utplattad till tomt åt ett magasin) utmed landsvägen på Kungsgårdens ägor. Troligen låg de på Kråkstas historiska ägoområde skriver Holm och återger i noten uppgifter om ytterligare borttagna gravar på området för Frösö läger (Holm 2012 s 35-36).
Vid gårdarna Västerhus och Västbyn ligger de förkristna gravarna i nära anknytning till bebyggelsen, visar Björn Oscarsson i sitt bidrag: Västerhus i det historiska kartmaterialet. Uppsatsen finns i Västerhus – Kapell, kyrkogård och befolkning, s 74 – 91, (2009). Enligt min uppfattning gör detta att man har anledning att förmoda järnåldersbebyggelse i närheten av vägen mellan Västerhus och backen uppför kyrkberget. Var exakta gränsen mellan Kråksta och den övriga bebyggelsen gick är inte känt men tills vidare kan landsvägen tjäna som riktlinje.
En slutsats Holm kommer till i avhandlingens slut är att jordbruket och boskapsskötseln förefaller för den jämtländska eliten inte ha spelat samma roll som handeln för att uppnå en välbärgad ställning. Samma gäller för det specialstuderade området Västerhus och .Kråksta.
I slutorden i inlägg IV utlovades i detta inlägg kritiska synpunkter och framläggande av alternativa platser för kungsgård, ting och marknad. Därav blev inte mycket. Olof Holms doktorsavhandling såg jag som nödvändig att uppmärksamma innan jag går vidare med de egna hypoteserna. Förhoppningsvis når jag dit i nästa inlägg.
Källor
Holm, Olof (2012), Självägarområdenas egenart, Akademisk avhandling för doktorsgraden i historia, Historiska institutionen, Stockholms universitet
Oscarsson, Björn: Västerhus i det historiska kartmaterialet, s 74 – 91, I Västerhus – Kapell, kyrkogård och befolkning (2009), red: Iregren, Elisabeth, Alexandersen, Verner, Redin, Lars, utg Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Generalstabskarta Åre. 66-1, 1903, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor.
Generalstabskarta Östersund, 67-1 1903, RAK, Lantmäteriets Historiska kartor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar