Vägvisaren

Gränsmärken och gammal lag, Grågås (4)

Mer om fågeln

Ett slarvfel från första delen behöver rättas till. Grågåsens latinska namn är anser anser och inget annat. Det finns även anledning att skriva mer om fågelns häckningsområde, vilket jag tidigare hastigt gick förbi.

En hastig titt på en småskalig karta ledde mig att avföra grågåsen från sydvästra Sverige. Den förekommer här, om än inte i samma mängd som i Östersjöns kusttrakter och skärgård. Källorna på internet ger mycket varierande uppgifter för fågelarten. En anledning kan vara att de härrör sig från skilda tider och skilda länder. Svårigheten att fånga verkligheten för arten torde bero på att populationen varit utsatt för stora svängningar. Så var fågeln nästan utrotad i landet vid 1900-talets början och fridlystes därför. På senare år har den återhämtat sig stort.

Uppgifterna om flyttningsmönstren skiljer sig mycket åt. Vissa uppger Spanien som grågåsens vinterställe, andra Nederländerna eller anger att vissa individer stannar i Sydsverige vintertid. Det allt varmare klimatet leder antagligen till att flyttmönstren förändras. Klart är att grågåsen anländer tidigt om våren och stannar långt in på senhösten.

Hur vill då fågeln ha det kring sig? Den vanligaste biotopen verkar innebära betade ängar nära havet och större sjöar. Men den kan också sprida sig till mindre sjöar, mossar och hedar. Den bygger ofta boet på holmar och mindre uddar gärna på en liten höjd med utsikt över vattnet. Trängsel har lett till bobyggande även inne i rörvass. Den verkar dock inte vara de stora skogarnas och bergstrakternas fågel, vilket visas av Artdatabankens inrapporterade observationer. Reflektionen blir att ortnamn med grågås i dessa senare terrängtyper knappast kan höra samman med förekomst av andfågeln.

Alla tamgäss härstammar från grågåsen. I Skandinavien har hållits gäss i 3000 år. Tamgäss lär sig vilka som är "husets folk" och agerar vakthundar när utomstående närmar sig.13) Ett intensivt kacklande blir då resultatet.

En brist i undersökningen av ortnamnen med grågås är att ännu inte besök på platserna kunnat göras. En sådan med efterföljande redovisning av fördelningen på skilda typer av gränsmärken, såsom rösen resta av människan, gravar från forntiden, naturliga flyttblock, resta hällar o s v vore värdefull. Därtill skulle en genomsökning även av gås-namn troligen öka på förrådet av gränsmärkesnamn.

Några kompletteringar

I föregående inlägg nämndes under Värmlands län Grågåsen, en holme i Lurö skärgård. En sökning i Fornsök på Riksantikvarieämbetet ger ett kummel (sjömärke) längst i norr på ön. Måtten är 1 x 1 meter med 0,4 meter i höjd. Inventeraren har observerat ännu ett möjligt kummel 1 meter åt NO. För min del kan jag tänka mig att detta kan vara en ´utliggare´, en ´visare´ utvisande att gränsen mot Kyrkskärgården 1:1 löper i sundet mot öster.

Fornsök ger också ett intressant fynd av ett gränsmärke i förlängningen av Grågåsens gränd, numera Gåsgränd i Gamla stan, Stockholm. På huset Västerlånggatan 27 är uppsatt en stentavla från år 1680, 1 x 0,3 meter illustrerad med krona, riksäpple och grip. Texten anger platsen för dåvarande skillnaden (gränsen) mellan landskapen Uppland och Södermanland. Huset på Västerlånggatan ligger där Gåsgränd ansluter till Västerlånggatan.14) Tavlan är uppsatt i husets SV hörn, till vilket parallellgränden Överskärargränd faktiskt ännu närmare ansluter.15) På en 1800-talskarta "Vägvisare inom Stockholm af T. v. Mentzer På P. A. Huldbergs förlag", digitalt i Lantmäteristyrelsens arkiv, är dåvarande länsgränsen Uppland-Södermanland inritad. Från Riddarholmskyrkans norra sida går den i rät linje förbi stentavlan på Västerlånggatan 27, fortsätter genom Börsen (rådhuset) och löper ut i Saltsjön med sikte på Skeppsholmsbrons sydöstra fäste. Nu når den inte så långt då den i vattnet viker av söderut.

Magnus den godes saga

I 15:e avsnittet talas det om hur kung Magnus hämnades efter sin fars, Olavs, död vid Stiklestad.16) "Kung Magnus lade under sig Vigga, som Hrut hade ägt och Kvistad som Torgeir hade ägt och även Egge och allt det gods som Kalv hade lämnat kvar [efter sin flykt ur landet]. Även många andra ägor som hade tillhört dem ur bondemanskapet som stupade på Stiklestad lät han lägga till kungsägorna. Han bestraffade även hårt många av de män som hade kämpat mot kung Olav i den striden. En del drev han ur landet och av en del tog han mycket gods och för en del slaktade han all boskap."

Bönderna började bli missnöjda och talade om att han bröt de lagar som kung Håkon den gode stiftat. Tolv vänner till kungen beslöt att man måste föra fram missnöjet till kungen och varna honom för annalkande uppror. Sigvat skald utsågs för uppdraget. I den flock, nu 16:e avsnittet, som kallas Bersöglisvisor blandade han beröm och lojalitet med frispråkigt tal om kunglig framfart och trogna bönders missnöje härmed. Konspirationen är nära, kungen måste lyssna. Sigvat uppger att alla säger samma sak: "Min konung lägger sitt folks arvejord under sig" och "Den som efter svärdsdom släpper sitt fadersarv till konungens fogdar kallar med fog detta rån."

Efter denna varning betedde kungen sig väl. Kungen kom med sina klokaste män överens om sina lagar. Sedan lät kung Magnus skriva den lagbok som fortfarande används i Trondheim och som kallas Grågås. Så långt sagan.

Berättelsen visar att bakgrunden till lagstiftningen är behovet att skydda böndernas gamla rätt till sina gårdar. Kungen hade en tid gått över gränsen genom beslagen. Rätten i landet behövde upprättas på nytt.

Egendomarna, gårdarna, skulle värnas. Gränserna för bondens ägande behövde respekteras. Tydliga gränsmärken har ett värde i sådant sammanhang, vilket visas t ex av Nils Ahnlund som skriver om begreppet mansganga. Det innebar att då ägandet av mark skulle förändras gick män runt området för att fastställa dess gränser.17) I Jämtlands och Härjedalens diplomatarium 14 (1303): "locum quendam et illi loco circumiacentia scilicet unum mansgangu" Sammanhanget var den första ärkebiskopliga jordupplåtelsen omkring 1280 för det nya resandehärbärget i Stugun. Hälsingelagen har regeln att nybyggaren "må gå (ganga) kring intagan och sätta märken kring den med två vittnen, och det skall vara hans laga intaga".18)

Gränsmärken som symboler och värn för äganderätten

Tankar har tidigare lagts fram att namnet Grågås för lagboken med Frostatingslagen skulle kunna vara att den var skriven på gåsskinn, att den var skriven med gåspenna eller att den helt enkelt var gammal och "grå", särskilt i jämförelse med ärkebiskopens ljusa och vackra Fagurskinna. Till dessa förslag vill jag nu lägga lagens och lagbokens betydelse för gränsers upprätthållande och respekt.

Ordet gräns med varianter används i flera germanska språk. Det uppträder i tyskan på 1200-talet.19) Ursprunget är gammalslaviskt och närmast från äldre polska granica. Detta ord är en avledning från panslaviska grani, grana eller grand som betyder "arm, hörn eller kant". Från dess betydelse av hörn och kant har så ´gränslinje´ utvecklats.20) Ordet granne har också släktskap med dessa.

En stavning som graenzs e dyl skulle för en skrivare obekant med ordet kunna ha för slutleden lett tankarna från tyskans Ganz och latinets anser till gås och så grågås. Men det är kanske ändå inte så troligt att ordet från tyskt område redan före 1260-talet flutit in i någon av källorna för bevarad handskrift med Magnus den godes saga.

Gränsrösen i sten kan föra tanken till de vårdkasar med rest trä, som sattes upp i forntiden på höga berg för att i orostider kunna antändas och föra budskap vidare till andra bygder. Slutleden kas(e) påminner om gås. Grågås som gråkase?, blir ännu en tanke som smyger sig på.

Gränsmärken skall vara garanter (från franskan) utvisande var gränsen går. De män som deltog i gamla tiders gränsförrättningar, intygade (garanterade) gränsens och märkenas rätta läge. Gränsstenar restes i rösen, säkerligen främst för att de skulle avvika från naturliga stenar och så lätt kunna identifieras i långliga tider. Kan grågås ändå mer eller mindre skämtsamt ha använts som beteckning för en rest gränssten p g a dess likhet med fågeln så benämnd? Fågeln, då tänker vi på den tama varianten, har samtidigt fullgjort det av människan givna uppdraget att genom sitt kacklande varna gårdens folk för potentiellt fientliga främlingar. Därtill har gäss vanan att i gåsmarsch framtåga en och en i en (lång) rad.21) I gränslinjerna följer på ett liknande sätt det ena gränsmärket på det andra i en lång kedja.

Från grågås för den resta gränsstenen skulle sedan beteckningen ha kunnat överföras till gränsmärken av annan karaktär. Ett namn som dock inte fick en tydlig förankring i skriftspråket och därför inte av eftervärlden blivit rätt förstått. Så är min tanke.

Lagboken hade med grågåsen (gränsmärkena och fågeln) den närliggande uppgiften att skilja den enes rätt från den andres i juridisk och geografisk bemärkelse. Ute i marken gav gränsmärkena tydligt besked. På gårdsplanen jagade gåskarlen inkräktare och vid tinget utgjorde lagboken Grågås den fasta grunden vid avgörandet av skiljaktigheter. Skäl kan därför finnas för just den beteckningen på lagboken i Trondheim.

Men ändå ansluter jag mig kanske på nuvarande ståndpunkt till sist ändå till ett av de tidigare givna förslagen, nämligen den att lagboken kan ha fått sitt namn efter ett grått (gammalt och oansenligt yttre). Flera andra handskrifter verkar ju ha benämnts efter utseende och skick, t ex Fagurskinna och Morkinskinna.

Slutord

Kommen här till undersökningens slut måste jag erkänna att frågetecknen kvarstår. Anledningen till namnet Grågås för lagboken liksom för namnen på vissa gränsmärken förblir dunkel. Jag får nöja mig med att ha kunnat peka på vissa möjliga samband. Nöjsam var mig denna självpåtagna uppgift. Behovet att få veta var drivkraften.

Härifrån kan den med större kunskaper än vad jag besitter och därtill med rätt intresse gå vidare i de ständiga ansträngningarna att finna svar på tillvarons gåtor.

Noter:

13) Enligt anslag vid hägnet med Ölandsgås i Slottsskogen, Göteborg 2016-05-08
14) En sökning på "Västerlånggatan 27, Stockholm" på Hitta.se ger en möjlighet att i "Gatubild" se huset, tavlan och grändernas anslutning till gatan.
15) Stockholmskällan - ett samarbete mellan museer, bibliotek och arkiv - har ett foto av stentavlan.
16) Sturluson, Snorre: Nordiska kungasagor 3. Magnus den godes saga, s 35-38, översättning Karl G. Johansson, Fabel bokförlag. Stockholm 1994
17) Ahnlund, Nils: Jämtlands och Härjedalens historia 1. Intill 1537, s. 441 Stockholm 1948
18) Idem. S. 442 Tolkningen enligt Holmbäck-Wessén: Svenska landskapslagar III, s. 377
19) Tyska Wiktionary: https://de.wiktionary.org/wiki/Grenze, hämtat 2016-05-17
20) Theresa Elze på bloggen flaschenpost vid Leipzigs universitet, hämtat 2016-05-17
21) SAOB spalt 3373