Ny tolkning av Danaholmen

Värdet av en lott i ett skär kan ifrågasättas

I ett tillägg till den Äldre Västgötalagen (ÄVGL) finns, åtminstone enligt kunganamnen att döma,  den äldsta gränslistan mellan Sverige och Danmark.

Så här kan texten återges:

...

Emund Slemme var kung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte råmärken mellan Sverige och Danmark.

(Därefter nämns de tolv deltagande männen och vilket land(-skap) de kom från.)

De tolv satte sex stenar mellan rikena. Första stenen på Suntru ås, andra i Danabäck, tredje är Kinds sten, fjärde i Vraksnäs, femte Vite sten, sjätte Bröms sten, mellan Blekinge och Möre.

Danaholmen är delad i tre lotter. En lott har Uppsalakungen, en annan har danskarnas kung, tredje lotten har Norges kung.

Då när deras stämma var, då höll danskarnas kung i Uppsalakungens betsel och den norske kungen i hans stigbygel.

…

Danaholmen nämns senare i ÄVGL i en annan text med betydligt fler gränsmärken för lagsagan Västergötland. Det är då frågan om landskapets gräns mot Småland och en gräns i väster i anslutning till Götaälvdalen och Dal, dvs Dalsland. Också för Västergötlands gräns mot danska Halland innehåller denna andra gränslista nytillkomna märken som är tätare utsatta. Denna senare lista kallade Ivar Lindquist (1941) ”Landamaeri 2”. Ovannämnda lista med sex stenar fick heta ”Landamaeri 1”.

Danaholmen är en lite ö längst norrut i Göteborgs södra skärgård. För tusen år sedan var den bara ett skär. Många har undrat över hur kungarna kan ha mötts på denna begränsade yta. Man har då tolkat texten som att de där mötts för överläggningar. Det står dock inte alls i texten att de varit där. De bör rimligen ha mötts på olika platser vid skilda tillfällen.

Lauritz Weibull (1941) såg likheten i uppställning för fredsfördragen mellan franker och daner år 811 och 813 och gränsläggningstexten mellan Sverige och Danmark. Han betraktade gränsstycket i ÄVGL som en notitia. Detta senare kan här lämnas därhän. Intressantare är att då en motsvarighet finns i (de äldre) frankiska riksannalerna kan man förmoda att Landamaeri 1 vid redaktionen är påverkad av denna kontinentala förebild.

Varför då framhålla att obetydliga skäret Danaholmen är delad i tre lotter mellan kungarna? Det förefaller lika meningslöst som ett kungamöte på skäret. Min tanke är att meningen om Danaholmen har varit i latinsk tanke och språkform innan den översattes till svenska för att få en äktsvensk anknytning till Emund Slemme och Sven Tveskägg. Frankerriket delades så småningom efter Karl den stores död 814 i tre delar mellan hans barnbarn. Det ska ha skett 843. Men tre riksdelar nämns redan i frankiska riksannalerna för 811 i samband med en rikssamling i Aachen (texten återgiven hos Weibull 1941:142).

Enligt denna höga förebild kan redaktören för Landamaeri 1 velat framhålla nordmännens uppdelning på tre folk och länder. Danske ärkebiskopen i Lund var primus för kyrkoprovinsen Dacia, vilken omfattade Danmark, Sverige, Norge, Estland, Grönland, Island, Färöarna och de norska öarna i norra Skottland. Med latinska ord som Dacia, insula, tres, partes, dividere och est kan en mening bildas med betydelsen Danska kyrkoprovinsen (Skandinavien) är delad i tre lotter eller på svenska: Danaholmen är delad i tre lotter.

En sådan tolkning blir meningsfull och i full överensstämmelse med verkligheten, inte då de två namngivna kungarna levde, men under 11- och 1200-talen efter kyrkoprovinsens självständighet från Hamburg-Bremen. Bl a härav följer att Landamaeri 1 inte kan vara en notitia utan en berättelse som fått sin utformning i ÄVGL lång tid senare.

Ivar Lindquist (1941) ansåg att texten om Danaholmens delning av misstag i Codex Holm B 59 stod tillsammans med de två kungarnas gränssättning med sex stenar (Landamäri 1). Andra handskrifter hade Danaholmstexten tillsammans med den utförligare gränslistan över Västergötlands gränser (Landamäri 2). Han förde därför över texten som en inledning till Landamäri 2, som dessförinnan inleddes med (efter mitt eget skrivsätt): Här börjas Danaholmen. Ur Danaholmen och i Stämmesund. Ur Stämmesund och i … osv.

Avgörande för honom var också att Yngre VGL (codex B 58), som inte har med den omfattande Landamaeri 2-listan, återger Danaholmsmeningen och hästceremonielet från B 59 men därefter har et cetera efter en föregående punkt. Med dessa ord menar Lindqvist att nedtecknaren förutsätter att fortsättningen är alltför välkänd för att behöva avskrivas. Det som har föresvävat nedtecknaren kan rimligtvis inte vara något annat än gränsberättelsen med alla gränsmärken runt Västgöta lagsaga (Landamaeri 2) enligt Lindquist. Detta antagande kan ifrågasättas enligt min mening. Man kan även tänka sig andra förklaringar.

Hur som helst kom vetenskapssamhället att acceptera att Danaholmsmeningen och hästceremonielet fördes till listan över Västergötlands gränser. Beteckningen Landamaeri 2 har sedan mestadels setts som olämplig för denna lista.

Mitt mening är alltså att Danaholmen i texterna kan stå för två olika saker. Första gången, i Landamaeri 1 betyder det Danska kyrkoprovinsen eller ungefär som vi idag säger, Skandinavien. Andra gången i Västgötalistan betyder det den lilla ön där danskt land börjar i södra skärgården (eller började innan Sverige erhöll landkorridoren till havet). Allt sett från den norska skärgården på Öckeröarna. Första Danaholmen är det kristna Norden medan andra är ett gränsmärke av tvivelaktig äkthet. Att Norge och Sverige på 1000-talet var för sig hade en tredjedel i den lilla ön kan inte bekräftas. Det är inte heller troligt att så var fallet. Påståendet är troligen en följd av att nedtecknaren av Västgötalistan dragit den felaktiga slutsatsen att Danaholmen i Landamaeri 1 måste vara samma som det lilla skäret med liknande namn. Skäret Danaholmen har så upptagits som startgränsmärke i Landamäri 2. Förmodligen har det aldrig haft den rollen.

Hästceremonielet är inget för Norden unikt. Liknande berättelser om hur mäktiga män på kontinenten visar varandra vördnad och underdånighet är kända från tidigare i historien. Den förnämste sittande till häst betjänades på detta sätt. Pippin den lille ska ha hållit i påvens tyglar redan 754 och hans sonson Ludvig den fromme ska ha hjälpt sin påve att sitta av 816, (utifrån Gerhard Hafström). Ceremonielet och Danaholmsmeningen bör ha sin plats i anslutning till berättelsen om de två kungarna med Landamaeri 1-gränsläggningen för att ge ökad tyngd och värdighet åt denna. Alternativt kan man se de två meningarna som ett självständigt stycke. Men till Västgötalistan hör det knappast. I så fall hade man också velat se en namngivning av de deltagande tre kungarna, vilka bör ha fastställt de dellistor av Landamäri 2 som utgjorde riksgränser.

Slutsatser:

1. Danaholmsmeningen översätts med: Danska kyrkoprovinsen (eller Skandinavien) är delad i tre delar.

2. Danaholmsmeningen och hästceremonielet förs tillbaka till den plats det har i Codex Holmiensis B 59 (förs till Landamaeri 1).

Främsta källor:

Lindquist, Ivar (1941): Västgötalagens litterära bilagor. medeltida svensk småberättelsekonst på poesi och prosa Skrifter/ utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, s 65-74

Weibull, Lauritz (1940): Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813. Scandia, Bd XIII, s 141-147. Lund

Wikipedia: Danaholmsfördraget, Landamäre, Västgötalagens gränslista, samtliga 2019-08-12