Skårdals skate 3

Skårdals skate

Några kommentarer om Kaléns lokaliseringar

För Skordalsbeck markerade han med 18 i närheten av bäckens upprinnelse i Långmossen. Här ser jag nu att Långmossen rimligen är det namn som ortsbefolkningen gett honom för Nord- och Sörmossen vid Jennylund. Kalén uppger att Långmossen på 30-talet kallades Skårdalsmosse. Det senare kan inte gärna beteckna något annat än Nord- och Sörmossen betraktad som en enhet. Mossarna hänger ihop.

Moenn är på Kaléns Generalstabskarta utmärkt med två alternativa placeringar, 17 a resp b. Platserna är faktiskt i mossmark, nu sjöarna Bergsjön och Snäckesjön, vilka både delvis var mossar innan Surtesjön höjdes. Där finns inga sandmoar. Nordins avskrift har Moosen, vilket ledde till att Kalén  tänkte att Nordins original kunde haft denna skrivning innebärande en mosse. Kaléns placering av Senåss på en bergknalle i sandområdet vid Surtesjöns västra vik trängde undan Moenn-märket så att sandmoområdet lämnades. Detta bör ha bidragit till hans mindre lyckade utfall för Moenn. Gränsmärket Moenn kan inte ha legat där Kalén placerade det.

Dock skall erkännas att äran av att vara först med att tolka sandmon vid Jennylund som gränsmärket Moenn inte kan tilldelas vare sig Hans Wedberg eller mig. I Gunnar Lindecrantzs depositioner upptäcker jag att han som Moenn såg "grusfältet med St. o. La Moens torp".

hiarttursnæs mosæ

Lindecrantz identifierade detta märke från den tidigare nämnda Dalslandslistan som Skårdals Nordmosse. Där finns ett välutvecklat näs, förr Rabben, skrev han. För stavningen föreslog han en mild emendering, ´hiarthunsnäs´, vilket skulle betyda ´hjortkalvsnäs´ efter hunn = kalv. Att ett område skulle uppkallas efter just kalvar och inte efter hannarna eller honorna förefaller mig märkligt.

För tolkningen av denna del av namnet vänder jag mig istället till Åke Widengren. Han utgick från namnet Hjärpås, som enligt honom är utsatt på nutida karta och betecknar den bergsås som från Stora Viken löper söderut längs Göta älv. Själv har jag på endast på senare tids kartor funnit Järpås, som lägenhetsnamn i Djupadal. Han menade emellertid att förleden i namnet inte hade med fågeln järpe att göra utan var en förvanskad form av det fornsvenska Iæþur (västnordiska Jodurr, Jadarr) och som till nuspråk blir ´åskant´, ´brant bergsås´, ´randen av ett berg´. Ordet kan även användas för ´på kant ställd sten´, ´upprättstående sten´.

Från det nordbohuslänska folkmålet för han fram jare i betydelsen ´vävkant´, vilket visar ett ursprung från Jadarr. Ett antal namn med varierande inledande stavning ansåg han böra härledas från detta ord. Bland de bohuslänska namnen  av denna typ återfann han ett stort antal åsar, berg, kullar och klåvor.

Widengren menade att gränsmärkesnamnet skulle utläsas "Hjärpåsnäs mosse". Namnet skulle ha använts innan namnet Skårdal hade kommit i bruk p g a att ingen ´skåra´ fanns i landskapet där när vattennivån i älven stod 2,5 m högre. Detta senare kan lämnas utan avseende. För 1000 eller 1500 år sedan hade dalen samma karaktär som idag. Den avsedda mossen skulle ligga ´innanför Hjärpåsnäs´ var alltså Widengrens tolkning. Redan under medeltiden skulle Iæþur ha ändrats till Hiarttur genom att läspljudet þ blir t och till nutiden genomgått ytterligare förvandling resulterande i Hjärpås. Denna sista utveckling ställer jag mig frågande till. Däremot finns anledning att pröva Iæþur. 

Några ortnamn från Iæþur

Vid Skårdal och Surte finns dock en ännu mer framträdande bergskant än framme vid älven där Djupedal och Järpås finns. Det är fråga om bergkanten som avgränsar odlingsmarken i öster. Den kan följas mäktig från Vinningsbo till Södra Surtes gräns mot Lövgärdet. En sådan terrängformation kan mycket väl ha namngetts utifrån fornsvenska iædhur. I västra Sverige visar Dalsland upp två sockennamn, vilka har denna härledning. Det gäller Järbo i Valbo härad och Järn i Nordals härad. Bägge kyrkplatserna ligger vid tydliga kanter i landskapet, eventuellt Kroppefjäll eller en "sporre" utgående från berget i första fallet resp västra kanten på en förhöjd utlöpare av sand och grus i den mellanssvenska israndzonen för Järn. Järbo skrevs 1531 Jerbode k(yrka) medan Järn samma år benämndes Jeders k(yrka). 

Byn Jaren i Nössemark, Vedbo härad, hade sitt äldre byläge på en utsträckt höjd täckt av isälvssediment. Strax nordost om detta äldre byläge är kammen som tydligast. Landsvägen mellan Nössemarks centrum och färjeläget över Stora Le (uppkallat efter byn Jaren) sträcker sig över denna kam. Backarna på ömse sidor är på drygt 25 meter i höjdled. Alla vägfarande hade att sträva upp till denna åskant innan det bar utför igen. Gården Jaren på åskanten bör ha kallats så efter sitt kantläge.

Näs och ed vid Jennylund

Med näs avses numera oftast endast en (långsmal) udde som skjuter ut i vatten. SAOB ger också en andra definition: "2) (smal) av vatten på två sidor omgiven landtunga som förbinder två landområden (l. öar) med varandra (l. en halvö med fastlandet), ed (se ED ...".

Ett näs kan alltså även vara en landtunga som förbinder två landområden med varandra. Enligt SAOB´s exempel skall det vara vatten på sidorna. Men det är kanske inte nödvändigt i alla fall. Ett näs i den här avsedda betydelsen är något att passera om man behöver förflytta sig från det ena landområdet till det andra. För ordet ed är denna innebörd ännu tydligare. Ordet kommer från ett indoeuropeiskt ord för ´gå´. Med ett ed avses ett landområde där farande med båt i ett sjösystem har att lämna båten och gå eller dra densamma till nästa sjö. SAOB ger för ed: "2) allmännare: relativt smal landtunga som förbinder större landpartier, näs;".

Ett ed och ett näs i SAOB´s betydelser under 2) är relevanta terrängformationer för den som behöver förflytta sig.

Den välvda sandmon vid Jennylund kan ses som ett näs i betydelsen ed. Den utgör ett avbrott i den övre kanten av randbergen bakom Surte och Skårdal. Den förenar de två bergiga landområdena.

Visserligen finns vatten, sankmark, endast på östra sidan (Skårdalsmossen) men om man söker sig nerför backarna västerut är det inte längre än en kilometer till Göta älv. Detta plus sandmons höga belägenhet gör att det är rimligt att tala om ett näs. Platsen har också karaktären av ett ed för den som går eller rider över den i öst-västlig riktning. Där är torr sandmo i kontrast till Vättlefjälls blöta mossar.

Jennylund är enligt L M Svenungssons uppteckning 1937 ett nynamn för en lägenhet eller avstyckning från Skårdal Nordgården. Namnet uppgavs vara litet i bruk. Tanken väcks - är stället  kanske inte uppkallat efter en kvinna utan återspeglar istället en rest efter en äldre benämning på  sandmon: "jären"? 

Med ovanstående genomgång har jag velat visa på en möjlig tolkning av förleden hiarttur i hiarttursnæs mosæ innebärande att den avsedda terrängformationen är bergskanten ovanför Skårdal eller den välvda sandmon vid Jennylund. Den anslutande mossen blir då Nordmossen och förmodligen den med denna sammanhängande Sörmossen. Jag hamnar därmed i samma mosse som Lindecrantz och Widengren även om min språkliga och geografiska väg hit avviker från deras. Detta gränsmärke i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista kan, om identifieringen är riktig, som nämnts likställas med det yngre Moenn. De avser i stort sett samma läge.

Ett nytänk om Rödbo

Det är dock inte alls säkert att Dalslandslistans tre inledande märken avser att inringa Skårdals skate. Från det branta berget söder om Surte (surtubærgh) kan man följa Rödbos sockengräns väster om Göta älv och passera kanten av mossen Kärra mo (hiarttursnæs mosæ). Härifrån och till Ellesbo finns en jämn sluttning mot dalen. Tillsammans med gårdsnamnet Gerrebacka på kanten ovanför bidrar denna sluttning till en undran om även här finns en ´jär´.

Längre västerut tangerar denna gräns den för fornborgar kända byn Djupedal (diupudal). Vid Gullö skog når sockengränsen Kongahällavägen, vilken här passerar en äldre sidofåra av Nordre älv. Kan ett vadställe här ha kallats hælluuað, vilket är det fjärde märket i Dalslandslistan?

Historikerna har aldrig räknat Rödbo till Sverige. Men för den äldsta tiden finns inte dokument som kan avgöra saken. Inget hindrar att området under en tid räknades till Sverige eller åtminstone götarna. Då märkena även kan vara omkastade i listan öppnar sig även andra möjligheter för lokaliseringen av dessa. Till hundra procent går det tyvärr inte att fastställa att de tre inledande gränsmärkena i Dalslandslistan avser Skårdals skate. 

Utlovad skrivning om Senåss (1554) får anstå till nästa inlägg.

Skårdals skate 2

Skårdals skate

forts longååssenn

I förra avsnittet slutade mitt resonemang med att longååssenn 1554 borde likställas med valen på Norra Åsen 1811 och Åsen eller Långeberget 1857. I bergssträckningen finns en dal, som är djup vid mynningen. Namnet på bebyggelsen där är Djupedal. Det är frestande att här även placera märket för diupudal i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista. Men var placerade då Kalén longååssenn på Generalstabskartan Göteborg av år 1863?

Märkena runt Skårdals skate markerade på Generalstabskartan Göteborg 1863 från Kalén (1933). Numreringen löper omvänt från söder till norr. Det återgivna är hämtat från Erik Hedberg (2008).

Ingen i trakten kände till namnet Långåsen vid Kaléns förfrågan. Men Långmossen var bekant. Namnen hör med all sannolikhet samman, antog han. Han markerade därför longååssenn på ett kartans berg, som löper ungefär från kvarndammen i nordväst mot Stora Viken. Av placeringen framgår att Långmossen måste vara stråket med sankmark från kvarndammen i riktning nordost mot Andemossen (den senare utanför kartklippet nedan).

Gränsområdet mellan Skårdal och Viken. Topografiska kartan 2020-05-27. Lantmäteriet

Kartans brister spelade dock Kalén ett spratt. Berget kan inte återfinnas på topografiska eller ekonomiska kartan och inte heller på dagens orienteringskartor. Och det är inte bergtäkten vid Stora Viken som har sprängt bort det! Kartans berg existerar inte i sinnevärlden. Kalén kan ändå ha tänkt rätt med Långåsen i trakten av Långmossen. Kartan ovan visar en långsträckt bergsrygg väster om långsmala sankmarken. Vid kvarndammens nordöstra kant tangerar gränsen bergsryggens avslutning i söder. Även väster om kvarndammen finns en bergssluttning i samma riktning (sydväst-nordost) som den antagna Långåsen närmare sankmarken.

Någon av de nämnda kan ha varit longååssenn men ett problem är att gränsen från väster innan detta longååssenn har passerat Skårdalsbäcken. Märket Skordalsbeck ska dock komma efter longååssenn enligt listans ordningsföljd. Men om Skordalsbeck inte är en gränspunkt utan en gränslinje längs bäckens övre del försvinner problemet. Alternativen flerfaldigar sig! Det är lätt att bli uppgiven inför svårigheterna att en gång för alla lokalisera märkena! Dessbättre kan ändå konstateras att inget av alternativen innebär någon avvikelse att tala om från bygränsen mellan Skårdal och Viken så som den är bekant in i nyare tid. Denna visar stor stabilitet från 1500-talet till 1800-talet och går igen även på dagens fastighetskarta.

Mitt huvudförslag är dock att longååssenn avser bergsryggen närmast E 45 och Göta älv, så som argumenterades för i del 1.

Skordalsbeck

Som bygränsen fastställdes 1811 från väster till öster når den Skårdalsbäcken endast i en punkt. Det är frågan om nordöstra hörnet av det s k Vinningsbo slåtteräng överst i natursköna lövskogsområdet kring bäcken. Hans Wedberg visade för mig hur det nuvarande utloppet från kvarndammen är senare tillkommet för att leda vattnet norrut till kvarn vid Stora Viken. Tilltaget ledde förstås till tvister. Numera fördelas vattnet innan det når kanten av  gärdena och bergtäkten så att även bäcken söderut mot Skårdal får del av vattnet. Den kallas numera Almekärrsbäcken.

Om man följer Skårdalsbäcken uppströms från (den tidigare) kröken vid Vinningsbo slåtteräng når man kvarndammen där innan dämmet byggdes förmodligen mest var slåttermyr. Detta sanka område faller bäcken ner i vid ett gammalt kvarnläge. Den har börjat sitt lopp från det nordligaste gärdet vid Jennylund. Innan 1800-talets dikning och uppodling fanns där en långsmal utlöpare från Nordmossen.

Väster om denna stora mosse sträcker sig en svagt välvd sandmo en kilometer söderut till berget benämnt Skansen. SGU´s jordartskarta nedan visar på isälvssediment. Området vidtar där Skårdalsbäcken lämnar den tidigare utlöparen från Nordmossen. Det är strax norr om ishallen Ale Arena. Detta område kallades på 1800-talet Moen. Här fanns båtsmanstorpen: i norr Nya Moen och i söder Gamla Moen, omnämnda vid laga skiftet över avrösningsjorden till Norra Surte, Skårdal och ödehemmanet Stora Skogen 1857.

Då efterföljande märke i 1554 års lista Moenn bör återfinnas här, är frågan om en rät linje skall dras från bäckkröken vid Vinningsbo slåtteräng till Moen  eller om linjen skall följa bäckens krökningar. En rät linje stryker väl nära gårdarna i Vinningsbo. Troligast blir därför att den svenska uppfattningen vara att gränsen skulle följa Skårdalsbäcken upp till mossen där mon tog vid både som terrängtyp och gränsmärke.

Grönt är isälvssediment. Utdrag från Jordartskartan. SGU.

Moenn

Kalén fann ett liknande sandigt område benämnt Moenn norr om Surtebäckens utflöde från Surtesjön. Där i söder verkar han ha antagit sockengränsen mellan Nödinge och Angered som rätta platsen för flera av gränsmärkena. Senåss och Moenn ville han ha märkligt nära Surtuliida vilket ledde till en obalans för avstånden mellan märkena i listan. Vidare antog han en gränsvinkel där Bergum tillstöter sydväst om St. Målen. Att inte detta gränshörn förekommer i listan förbigår han med tystnad.

I höjderna ovanför Skårdal och Surte finns tre områden med isälvssediment. Det sydligaste är det Kalén kände till, vid Surtesjöns västra vik, det mellersta närmare skjutbanan (öster om Viksjön, har kallats Kringlemon) och det norra vid Jennylund. Om man antar en hyfsad balans vad gäller avstånden mellan märkena ger detta ett försteg för Moenn i Jennylundsområdet. Gick gränsen tvärsöver sandmon eller vid någon av kanterna ? I avsnittet nedan om Tjuveberget görs en anknytning till mossen i öster. Mest sannolikt blir därför att mons kant mot Nord- och Sörmossen sågs som skiljelinjen. Ridhuset vid Jennylund kan sägas markera läget idag.


Tjuveberget

En dansk-norsk gränslista hade knappast haft Skordalsbeck som gränsmärke utan mera troligt Tjuveberget. De äldsta kartorna som ritades under andra hälften av 1600-talet visar nämligen enklaven som en rektangel utdragen i norr och söder. Se utdraget nedan från karta N5. Såvida rektangelformen inte bara är ett uttryck för en symbolritning i avsaknad av kännedom om gränserna bör den vidkännas större tilltro än den förteckning som upprättades enbart av svenska sidan inför förestående förhandling. Söder om Tjuveberget vidtar ett tre kilometer långt sammanhängande stråk av sankmarker som når ända till Snäckesjön, norra viken av Surtesjön. Även denna vik var mosse innan nivån i Surtesjön höjdes genom reglering. Mosstråket framgår av jordartskartan ovan. Bruna ytor med blå prickar kallas kärrtorv. Saknas prickarna är det mossetorv.

Tjuveberget ligger på jordartskarten på den röda urbergsytan vid avslutande "en" i texten Kvarndammen.

Karta N5 utan år över Göteborgs och Bohus län. Norr är till höger i kartbilden. Läns- och häradskartorna. Lantmäteristyrelsens arkiv

Det långa räta bandet med sankmark i trakten där Skårdals skates östra gräns bör finnas är geologiskt märkligt för Vättlefjäll och Alefjäll. Något liknande är inte lätt att finna på kartorna över området. En bestämning av enklavens gräns till att följa mossdraget ger en tydlig gräns, även ägnad att underlätta försvar av området. Vi får inte glömma att mossarna var betydligt mera vattensjuka innan senare dikningar.

Karta N5 och flera liknande har den räta linjen i söder infångande en mindre eller större del av Surtesjöns yta. En dansk-norsk gränslista kunde haft Tjuveberget som gränshörn och mosskanten vid Moenn markerande östra sidan. Här mellan bergen i norr och söder ledde också vägen/stigen från Skårdal över mon i riktning Bergum. Benämningarna Danska vägen och Danska bron över mossmarken här vill jag i dessa fall se som svenskarnas namn på den avslutande vägen in till det dansk-norska området. Topografin gör det inte troligt att vägarna här har varit vägar som lett runt enklaven för att undvika tull o dyl. Vägbankarna över mossen kan också mycket väl ha byggts av danskarna  medan svenskarna ägnade sig åt leden i utmarken mot Bergum.

Med Tjuveberget och tankegången om den räta linjen i mosstråket som östlig avgränsning har berättelsen lämnat 1554 års lista. (Fast i höjd med Jennylund finns egentligen ingen avvikelse. Moenn och mosskanten bör där ses som samma märke). I nästa avsnitt vänder jag åter till listan och Kaléns lokaliseringar. Sent omsider är det dags att behandla Senåss.

Fortsättning följer.

Skårdals skate 1

Skårdals skate

Kart- och naturintresserade Hans Wedberg, Mölnlycke, berättade häromsistens på Twitter att han tänkte ta en tur till Skårdals skate för att undersöka gränserna för den en gång dansk-norska enklaven öster om Göta älv. Under expeditionen skulle Johan Kaléns ”Bohuslänska gränsmärken” (1933) ge namnen på gränsorter värda att om möjligt återfinna i terrängen.

Jag fick tillfälle att följa med och under två dagar gick vi runt i skogarna, studerade landskapet och resonerade om olika alternativ för gränsdragningen. Två ser mer än en. Hugskotten som dyker upp vinner på att utsättas för kritisk prövning. Prövningen ur skilda synvinklar ger ett bättre slutresultat än när man endast själv drar slutsatserna efter egna tankearbetet. Jag tycker också att vi på flera punkter  lyckades utöka kunskapen och nå längre än Kalén, vår förebild i gränsforskningssysslan. Det jag här lägger fram är ändock endast min egen tolkning efter studierna i dokument och terräng.  

År 1554 uppmättes från svensk sida landgränsen mot Blekinge, Skåne och Halland. Oklarheter kring gränsens rätta sträckning hade lett till flera gränskonflikter. Från dansk sida utforskades samma sträckning men den listan blev inte klar förrän året efter. Vi har därför två listor, delvis överensstämmande. Tanken var att listorna skulle föreligga vid ett möte mellan kungarna för gemensamt avgörande. Detta kom aldrig till stånd.

För svenska gränsen mot Bohuslän finns endast den svenska versionen. Kalén skriver att en lista  börjar där landskapen Dal och Västergötland möter Bohuslän (väster om Vänersborg) och räknar upp gränsmärken till Göta älv strax söder om Trollhättan. Sedan fortsättes med gränsen kring den s k Skårdals skate, öster om Göta älv. Kalén citerar ett inledande klarläggande: ”Item Skilnaden emellom the Suenske eghor, som liggendis äre tiill Båhuss, och doch såå, att the bönder, som boendes äre i för:de Skårdall haffue ingen anden tilgongh her inde på thesse Suenske eghor vtann Mulebethe, hussebodt och vedeskogh.”. ”Hussebodt” lär vara virke för egna gårdens behov.

Gränsmärkena räknas upp från älven i norr runt området och åter till älven i söder.

De är:

Elffuen

Wiikenn

longååsenn

Skordalsbeck

Moenn

Senåss

Surtuliida

Kielsberget

gååsholmenn

Elffuen.

Skårdals skate omfattade byarna Skårdal och Norra Surte, numera i Nödinge socken. Under den dansk-norska tiden betalades skatten till bohuslänska sidan men kyrkligt tillhörde området hela tiden Nödinge i Starrkärrs pastorat. Även efter att Bohuslän blev svenskt 1658 hörde enklaven administrativt till Hisingssidan och kom inte att helt överföras till Nödinge och Västergötland förrän i samband med att mera enhetliga administrativa gränser infördes i riket i slutet av 1880-talet. Södra Surte överfördes från Angereds till Nödinge socken 1935.

Tillägget skate syftar just på denna särprägel för området. SAOB har som en av betydelserna för skate: ”(i vissa trakter) sockendel som skjuter in i o. i visst avseende tillhör annan socken (l. annat härad l. län); ofta ingående i namn på sådana sockendelar”.

Skårdals skate som Bohuslänsk enklav öster om Göta älv. Nationalencyklopedins Sverigeatlas 1998

Elffuen

Detta märke är förstås i Göta älv utan närmare bestämning. Läget för nästa märke får avgöra saken.

Wiikenn

Kalén såg detta otvetydigt som syftande på det gamla herresätet Viken i Nödinge socken. Men han insåg att gränsen knappast gått genom själv herrgården. I en avskrift i Nordinska samlingen (till Uppsala universitetsbibliotek 1814) finns skrivningen ”i södra wyke berg”, vilket Kalén fann helt överensstämmande med (by)gränsens sträckning (1930-talet).

På Generalstabskartan från 1863 placerade han dock sin gränspunkt alltför långt mot norr, vid ursprungliga rågången mellan Stora och Lilla Viken. Där gick förmodligen trots allt gränsen mellan Viken och Skårdal på 1930-talet. Ekonomiska kartan från 1962 visar att ett stort område av Lilla Vikens mark i norr då låg under Skårdal. Den äldre, rätta, gränsen mellan Viken och Skårdal framgår av Häradsekonomiska kartan från 1890-97. I stort är linjedragningen väst – öst söder om Lilla Viken så som framgår av Häradskartan här nedan.

Utdrag Häradsekonomiska kartan 1890-97. Lantmäteriet

Under de dansk-norska århundradena för Skårdal-Surte fanns gränsledet omedelbart norr om kartans Columbo. Där fanns krog och tull på den smala remsan mellan älven och den branta bergssidan. Tanken att Wiikenn avser Vikens södra gräns gör att märket rimligen bör placeras vid Columbo. Ett alternativ är vid den s k Rönnekullen omedelbart sydväst om kartans L i ”L Viken). Vid en rågångsåtgärd 1811, då Vikens gränser mot dess grannar skulle fastställas, hävdade nämligen Skårdalsrepresentanterna att gränsen från den svaga vinkeln öster om kartans ”Quarndam” skulle löpa rakt mot detta berg.

Från landsvägskröken till Columbo brukades marken mellan väg och älv vid denna tid av Lilla Viken. Förmodligen gjorde inte folket från Skårdal anspråk på den remsan. Åtminstone framgår inget sådant av handlingarna.

Med märket Viikenn avses förmodligen inte "södra wyke berg" utan skillnadsledet över landsvägen vid Columbo, gränsövergången där Viken upphör och Skårdal tillkommer. Trafiken på landsvägen var viktigare än förhållandena i utmarken, vilken ändå brukades samfällt, åtminstone i äldsta tid.

Utdrag från kartan till Rågångsåtgärd 1811 för Viken. 15-NÖD-90. Lantmäteriet

longååssenn

Vid rågångsåtgärden 1811 uttrycktes från Vikensidan okunskap om exakta gränsdragningen i utmarken mellan bolbyarna Viken och Skårdal. Motparten förde fram en gammal man, som sade sig känna rätta gränsen.Vittnesmålet blev Skårdals krav i det tvistiga västra avsnittet. Man var dock överens om att gränslinjen i öster utgick från Valeberget, som kan återfinnas dryga kilometern söder om OK Alehofs klubbstuga i Dammekärr. Under överläggningarna klargjordes även att Viken här i en enda punkt mötte kronoallmänningen Alefjäll. Sedan var man också överens om märket på Tjuveberget. Det finns mittemellan Stora Mettjärn och kvarndammen, där häradsekonomiska kartan har en svag gränsvinkel.    

I väster väckte Skårdals påstående att gränsen skulle gå över Rönnekullen, belägen mitt för löjtnant Edbergs gård, protester i Lilla Viken. Det är förståeligt då Vikens jordbrukare brukade marken längre söderut mellan berg och älv. Dessutom hade en av dem gjort en intaga uppe i den dal där topografisk och ekonomisk karta ger namnet Djupedal åt bebyggelse. De hävdade att gränsen skulle gå i en rät linje från Tjuveberget till Columbo och där i skillnadshaget mellan Skårdals och Lilla Vikens inägor.

Då ingen part kunde styrka med dokument föreslog lantmätaren en förening. Värt att lägga märke till är att ingen part hänvisade till 1554 års lista och de namn som den ger.

Det som benämndes inägomark möttes också uppe i bergsbranten mot älven, nämligen i mynningen av Djupedal. Härifrån och till Vinningsbo ledde en lång stenmur, här och var ersatt av branter. Den är med på 1811 års karta som ett svagt streck åt sydost från röse nr 6. På kartan för laga skiftet i Skårdal 1857 syns den i hela dess längd. Detta stängsel avgränsade Skårdals inägomark från utmarken. Skårdal hade alltså åkrarna i nordväst och det stora bergsområdet mot Columbo i ett enda ”gärde”.

Där denna avgränsning upphörde i nordväst fanns en ”vale” (varde, d v s röse) på den s k Norra Åsen. Parterna enades om denna vale som gränspunkt. På tillhörande karta blev platsen utmärkt som röse nr 6. Här vinklades gränsen sydväst över berget till Columbo, nr 7 på kartan.

Nu väcks frågan vad longååssenn avser. Den som studerar en karta ser en höjdsträckning från Bohus centrum till den djupa inskärningen i bergssidan vid Stora Viken. Men dåtidens människor kan ha namngivit från landsvägens perspektiv. Den resande hade mellan Jordfallet och vägens högersväng vid Lilla Viken en ovanligt jämn bergssida på östra sidan. Det kan mera ha varit själva sluttningen än hela höjdformationen, som har avsetts med namnet.

Detta bekräftas på ett sätt av ägoförteckningen upprättad i samband med laga skiftet av utmarken för Skårdal, Norra Surte och ödehemmanet Stora Skogen 1857 (15-NÖD-56). Bergssidan närmast Columbo, ägonr 37 benämns Åsen eller Långeberget. Ägan sydväst om ovannämnda vale betecknas endast med ”berg” (här är ännu trädfattigare än på nr 37). För ägonumren längre söderut, belägna på höjdsträckningen, saknas all namngivning.

Men 1811 ansågs valen vara placerad på Norra Åsen, trots att den faktiskt låg i en djup dal, Djupedal!  Hur kan detta vara möjligt? Men den låg också uppe i åsen då Djupedals mynning ligger nästan 30 meter högre än älven. Åsen, varav Norra Åsen är en del, måste alltså sträcka sig längre norrut än Djupedal. Mycket troligt är att denna ås upphörde i norr med Rönneberget och landsvägens högersväng in mot gårdarna i Lilla Viken.

Märket longååssenn bör ha avsett branten mellan Columbo och första gården i Lilla Viken. Mera exakt kan skiljet ha varit i branten ovan Columbo, på Rönnekullen bakom första gården i Lilla Viken eller mittemellan, vid Djupedals mynning. Gränsövergångens kända läge talar för Columbo. Den gamle Skårdalsmannens vittnesmål om Rönnekullen skulle kunna styrkas av att en placering här faktiskt gör märket på Tjuveberget onödigt – en rät linje bildas från Valeberget tvärsöver Tjuveberget och fortsätter i samma räta linje till Rönnekullen.

Men kompromissen Djupedal kan ha allra starkaste kortet i leken. Äldre Västgötalagen har ett tillägg med listor över landskapets gränser. Listan mot danska Halland har kallats Landamäre II. Dess gränsmärken går ganska väl att återfinna i nutiden. Så är dock inte fallet med den avslutande listans gränsmärken. Den kallas Dalslandslistan efter (den senare insatta) rubriken "Nu byriaes a Dali". Listans mellersta märken stämmer ganska väl mot lägen vid kanten av Kroppefjäll, väster om Mellerud. Men för övrigt kan mycket få säkert bestämmas. Själv gjorde jag ett försök att förklara de inledande märkena i uppsatsen "Dalslands södra gräns på medeltiden och idag" (Hembygden 1996). 

Mina forskningar därefter har har lett fram till att jag helt måste frångå de uppfattningar jag där framförde om märken vid Frändefors södra sockengräns tillika Dalslands landskapsgräns. Nu är min uppfattning att flera av gränsmärkena i Dalslandslistan ursprungligen  verkar vara hämtade från en lista för Götaälvdalen men omkastade i ordningen för att något så när kunna infogas i ett dalsländskt sammanhang. Inte minst de inledande märkena tyder på en uppräkning som börjar i Surtetrakten: surtubaergh, hiarttursnaes mosae och diupudal". Per-Axel Wiktorsson identifierade skrivaren av dessa namn i handskriften B 59 som Tyrgils Kristinesson, vilken var hertigarna Erik och Valdemars sekreterare ("Äldre Västgötalagen och dess bilagor". 2011). Namnet diupudal har alltså hög ålder genom att det kom på pränt någon gång under 1300-talets första decennier. 

Först med att anta att förstnämnda märket borde vara i Surtetrakten var Gunnar Olsson i en marginalanmärkning i sin avhandling 1953: "Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden". Därefter förlade Gunnar Lindecrantz i två depositioner till Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg 1982 de två övriga till Skårdal. Åke Widengren (1984) var inne på samma linje i sin "Gränsmärkesnamn kring Skårdal skate" (stencil). 

Listorna över Västergötlands gränser anses i handskriften B 59 vara skrivna c:a 1325 och avse förhållanden senast under 1200-talet. Men ett krux är att enklaven Surte-Skårdal inte är omnämnd förrän på 1460-talet och då i samband med svenska krav på att återfå området. Skrivningarna har tolkats som att Sverige ganska nyligen hade mist området. Så t ex Erik Hedberg (2008) i antologin "Bohus 700 år". Men så kan inte vara fallet om gränsmärkesidentifikationerna stämmer.

Intressant är att vid föreningen 1811 utsågs en redan befintlig vale. Till denna anslöt redan Skårdalsbönderna brant/stenmursgräns mellan inägor och utmark. Varför just till denna punkt? En förklaring kan vara behov att hävda sitt område sedan gammalt fram till erkänt gränsmärke. Valen kan mycket väl vara Äldre Västgötalagens diupudal och föreningens kompromiss blev i så fall egentligen ett erkännande av redan existerande gränsuppfattning.

Mitt än så länge preliminära förslag för när Skårdal-Surte kom under fästningen och Bohuslän blir kanske överraskande. Området behöver aldrig ha haft en fast tillhörighet till Sverige under medeltiden. Skårdals skate kan vara en relikt från den tid då danska riket behärskade landet kring Göta älvs mynning. Namnet Danafjord i yttre delen försvagar inte tankegången. Angered, Göteborgsområdet och Hisingssidan mot Göta älv var danskt. Som Gunnar Olsson visade (1953) trängde Sverige fram till havet c:a 1250.

De gränslistor mellan Bohuslän och Sverige som brukar hänföras till år 1273 utgår från Nödingeåns mynning. Söder därom får man anta att Göta älv utgjorde gräns mellan Nödinge socken och landet med fornborgsberget Mareberg och Fontinberget vid Kungälvs nuvarande stadsläge. Om Skårdal och Surte är dessa gränslistor tysta; en anledning kan vara att området sågs som danskt.
Beteckningen "Danska Surte" behöver inte syfta på läget i dansk-norska riket utan kan just bero på ett danskt ursprung. Om enklaven överfördes till Kungälvs socken (Rödbo) och Bohus fästning främst för Surtekvarnarnas skull borde beteckningen ha blivit Norska Surte, menar jag. Beteckningen Danska vägen kan så ha betydligt äldre tradition än vad som hittills antagits.

Under förutsättningen att valen 1811, longååssenn 1554 och diupudal 1325 är samma plats bör enklaven sålunda träda fram vid mitten av 1200-talet eller senast efter att Bohus fäste byggts om "från trä till sten" några årtionden in på 1300-talet. Den senare tidsförläggningen svarade  Erik Lönnroth (1963) för i "Bohusläns historia".

Valen i Djupedal finns inte bevarad. Idag finns en bilverkstad ett tiotal meter från bäcken där valen fanns. Ändå en plats med tradition.

Fortsättning följer.   

Bilverkstaden intill platsen för gränsröse nr 6 1811, "valen" på s k Norra Åsen. Röset fanns ungefär där fotografen står, vid bäck och nutida väg. Eget foto