Undersökning av en samfälld äga vid Lärjeån

Vid en söndagsutflykt nyligen gjordes en avstickare till en liten samfälld äga vid Lärjeån. Lantmäteriets fastighetskarta ger sådan information. Misstanken var att kvarn kunde ha funnits på platsen som är mellan Angered och Annered. Kartklippet visas nedan.

Den streckade röda linjen är fd. järnvägen mot Sollebrunn, nu cykelväg. Från denna ses en  dubbelstreckad väg, som förmodligen uttogs för gemensamt bruk i samband med en skiftesförrättning. Terrängen är lövskog och mycket sly. Vägen har vuxit igen. Till en början syns inga spår av den. Orienteringen underlättas av att en stenmur är lagd i den raka rågångslinjen väster om vägen. Där löper också en kraftledning. Vid den kraftiga vinkeln vägen gör där branten mot ån börjar hittades något märkligt. Första tankarna gick till någon form av trappsten, men inga spår fanns efter hus på platsen. Fritt att gissa.

Kraftledningen fortsätter ner i branten och en stolpe har bitmärken nära marken. Vegetationen är helt bortsliten runt stolpen och där har rent av bildats en grop av någon form av slitage. Bävern kan förstås misstänkas för fällningsförsöket. Men sånt jobb skulle väl inte åstadkomma slitaget? Räven kan syssla med ringlekar runt träd ibland. Den får bli huvudmisstänkt.

Vid nedersta biten av branten förstår man var vägen måste ha gått. Och här kunde man bara gå med de tunga säckarna om det var fråga om en kvarn på platsen.

Vid ån fanns mycket riktigt en ruin efter kvarn eller kanske ett litet kraftverk för elproduktion. Ån har varit uppdämd. Det var möjligt att gå över ån men branten, hindrande växtlighet och besvärliga stenar gjorde att jag lät bli. Den blå GPS-punkt som visar läge norr om ån på kartutdraget visar fel. Nedanför branter är inte exaktheten så stor.

Vattenståndet var lågt i ån så vid fallet porlade ån rogivande under kaffepausen.

Video från ån finns här. Kopiera och klistra in i ny webbläsarflik. https://photos.google.com/photo/AF1QipNDj-P6lP2gTYxQTqakvX7XKPxi0MNLOSjDVp-r 

Det går förstås att ta reda på mer om när och hur vattenkraften började användas på platsen. Den som har något att bidra med får gärna göra det under Kommentarer.

 

Angered - namnet

Kyrkbyn har gett namnet, vilket 1415 skrevs (i) Awngaryd sokn. Det har ansetts möjligen vara bildat av ett fornsvenskt personnamn, sannolikt Agund samt ordet ryd, ´röjning´. En annan tolkning är en inbyggarbeteckning från avungar ´de som bor vid aven/avarna´, dvs. vid vattensamlingen (-arna).

Vissa tvivel väcks kring tolkningarna. Först till personnamnstolkningen. Skulle verkligen ett hårt´g-ljud´ mellan två vokaler försvinna genom slarvigt uttal? Sedan vad gäller vattensamlingar är inte ava eller ave vanligt förekommande i ortnamn i Västsverige. I Östra Frölunda hittas några avlånga vattensamlingar benämnda Avan. Det är fråga om korvsjöar avsnörda från Ätran i ett öppet serpentinlandskap. Enda möjliga platsen för korvsjöar vid Angereds kyrkby är längs Lärjeån vid byns norra gräns. Där är ån djupt nedskuren i mäktiga lerlager. Jordskred i de branta sluttningarna är frekventa varvid åns lopp ibland förändras tillfälligt eller för längre tid. Små avsnörda ådelar kan så uppstå.

Nu finns dock ingen sådan enligt aktuell karta. Den branta ravinen längs ån är i praktiken omöjlig att färdas i. Ingen människa besöker platsen utan mycket god anledning. Folket i kyrkbyn bör dock ha haft en kvarn- eller fiskeplats på ett ställe. Kyrkbyn låg högt, c:a 800 meter från ån. Där uppe passerade utombys på vägen. Lite märkligt om de kallade byinvånarna efter någon obetydlig korvsjö helt utom synhåll.

                                       Urklipp från Topografisk karta (minkarta.lantmateriet.se) 2025-05-10

Den branta ravinen vid ån framgår av de täta höjdkurvorna. Där kyrkbyn låg mellan kyrkan och rondellen visar höjdkurvorna den välvda terrängen. Randmoränen sträcker sig härifrån och norrut mot vinkeln på den röda streckningen (cykelbana, fd. järnväg)

Aven förekommer på vissa platser även i betydelsen ´sankt ställe´ på åkermark. I dessa fall är det inte fråga om öppna vattenytor. Någon sådan terräng vid kyrkbyn går inte heller att finna. Slutsatsen blir att tolkningen med inbyggarbeteckningen också förefaller mindre trolig. Dags att se på terrängen där kyrkbyn låg.

Kyrkbyn med kyrkan ligger högt på en mot norr välvd höjd. Här börjar en randmorän som skjuter ut mot norr och nästan helt skär av dalgången i öster. Ravinen vid ån får ett återstående utrymme på 200 meter där den kan pressa sig förbi i lerlagren. Randmoränen består av isälvssediment, alltså grus och sand. Under många år har den exploaterats. Naturliga utseendet är borta men höjden verkar inte ha sänkts så mycket beroende på att platsen har använts som deponi. Randmoränen kan beräknas ha höjt sig minst 25 – 30 meter över slätten på ömse sidor. Åkern hade på metern när samma nivå över havet på de bägge sidorna. Den var ett peneplan som låg i vater, dvs. helt horisontellt. På golfbanan i öster är nu peneplanet borta beroende på att små kullar har anlagts för att få till intressanta och omväxlande banor. Hur upplevs då randmoränen för den som färdas i riktning mot Angereds kyrkby?

                                                                Urklipp från Jordartskartan (sgu.se) 2025-05-10

Den gröna färgen visar isälvssedimentet (grus och sand). Där vita diagonala streck täcker över har grustäkt förekommit. Rött är urberg och gult lerig jord. Lägg märke till hur den för övrigt breda lerdalen kläms ihop vid randmoränen.

Utsikten i den uppodlade Lärjedalen är milslång. Dalens bredd varierar mellan 1,5 och 2,5 km. Vid Olofstorp följer landsvägen den södra dalsidan. Dalen är bred. Men snart reser sig en vägg i väster. Den skjuter ut från söder. Dalen verkar helt upphöra. Vägen för upp på randmoränen till platsen där kyrkbyn låg. Här delade sig en väg mot Linnarhult. Längs den finns först inga stora höjdskillnader. Den andra vägen mot Gunnilse by och nutida centrum för stadsdelen Angered löper utför och den som vänder sig om har snart samma vägg bakom sig. Även här är det dalkaraktär men utan de vida vyerna som i öster mellan Angereds kyrka och Gråbo.

Den mest iögonfallande terrängformationen blir en utgångspunkt i sökandet efter alternativ till tolkningen med inbyggarbeteckningen. Vid sökning i saob.se på ord med inledning på ´v´ hittar jag den  dialektala jakttermen vånge, numera föga bruklig. Tillhörande verb är vänga, vilket uppges som utdött. Där jägare trodde att villebrådet fanns inom ett begränsat område kunde det inringas, vängas. Det inringade området var vången. Belägg finns för att ordet även har använts utvidgat eller oegentligt. Min tanke är att randmoränen kan ha setts som den som ringar in dalen och ån. Inledande a i Angered kan då tolkas som ´å´ och följande led som påverkade av vånge eller någon form av vänga. Slutleden ryd är förstås ´röjning´.

Ett närbesläktat substantiv är vång. Det avser ett större stycke åker- eller ängsmark, särskilt sådant inhägnat, hörande till by, dvs motsvarande t ex. det västgötska gärde. Vång är en sydsvensk beteckning, vanligt i Skåne. Gärden och vångar är i n r i n g a d e av gärdesgårdar och brukas i rotation efter odlingssystemet. I fornsvenskan hette vång ´vanger´, efter en stam med betydelsen ´böjning, krökning, buktning´. Jakttermen vånge grundade sig på samma stam och hade samma innebörd.

                                               Urklipp från Häradsekonomiska kartan 1890-1897 RAK. Lantmäteriet

Kartan visar att det mesta av randmoränen var uppodlad i slutet av 1800-talet. Efter skiftena av kyrkbyn har flera gårdar tillkommit på norra delen av randmoränen.

Den som finner anknytningen till jakttermerna långsökt i fallet Angered kan istället fundera över den böjning, krökning, som är tydlig vid randmoränen. Den böjer sig halvcirkelformat norrut mot ån och tvärsöver åsen har vi också en kraftig böjning av terrängen. Stöd för att den välvda terrängen kan ligga bakom namnet här finner vi också vid byarna och socknarna Södra och Norra Vånga, Ås resp. Skånings härad. I trakten av Timmele och Dalum finns också namnformen på några byar. Några andra exempel är Vången i Alsens socken, Jämtland och gården Vångsjö i Håbols socken i Dalsland. Norr om Borås ligger Vänga på en drumlin. Odlingsmarken är på denna välvd på höjden.

Den vanliga förklaringen av dessa namn sammanfaller med vång i den sydsvenska betydelsen, dvs. ´gärde´. Sådana fanns dock på alla byar och gårdar i hela landet. Hur karaktäristiska ledande till namn är dessa? En studie av terrängerna på kartan visar att på platserna finns vidsträckt öppen (odlad) mark, men intressant är att den samtidigt är välvd och sluttar kraftigt. Böjningen och krökningen finns där. V-ljudet i Angered tänker jag mig ha försvunnit då läget varit utsatt mellan de två vokalljuden. Förslaget lutar mot att bli, förståeligt i nutiden, ´röjningen på åsen mot ån´ då innebörden av vång inte lever kvar i språket.

En alternativ tanke är att vinge istället skulle kunna vara den dolda betydelsen. Utöver den konkreta betydelsen fågelvinge o dyl. har ordet även använts oegentligt om något som till utseendet påminner om en vinge; särskilt om riktningsvisare i utkanten av något. Något i detta fall skulle här vara det ännu mäktigare bergsmassivet söder om Angereds kyrka och randmoränen sedd som vingen i dess förlängning.

Värdefullt vore om någon med språkvetenskaplig utbildning ville pröva möjligheterna i de tankegångar som här är framlagda. 

----

Utöver kartstudier och besök i trakten vid Angereds kyrka har SAOB.se, ortnamnsboken för Vättle härad och Svenskt Ortnamnslexikon konsulterats. De senare finns tillgängliga via isof.se/namn/ortnamn.

----

Viktig efterskrift: Efter att inlägget publicerats upptäckte jag en vattensamling, en möjlig ave, vid länsvägen, mitt emellan f d. kyrkbyns läge och ICA Gunnilse. Min kommentar här under måste läsas för mer information.

Steneby - fornborgabygden

Socknen Steneby i Dalsland skrevs Stenabygdh på 1330-talet, Steneby gard 1502. Socknen kan ha fått sitt namn efter prästgården. I så fall kan efterleden bygd betyda "nyodling, nybygge" e dyl. Förleden är oklar. En tradition att domarestenar fanns söder om kyrkan, nära sjön Iväg. (Svenskt Ortnamnslexikon 2003, 1:a uppl., red Mats Wahlberg) 

I sockenboken Gamla Steneby, del I 1989, skrev Erland Rosell om ortnamnen i bygden. Han har tolkningen `bygd(en) kring stenar(na)`. En omtydning har skett från det ovanliga bygd till det mera förekommande by. Ingen gård(by) har ursprungligen hetat Steneby efter vilken socknen har fått sitt namn. Senare fokuserades naturligt socknens namn till det centrala området med kyrkan och prästgården. Förleden i ordet sten är en genitiv pluralis, alltså flera stenar. Utifrån berättelser om rastställe för munkar, högar och resta stenar där skolan senare byggdes och med stöd av Anders Lignell, Richard Dybeck och Lars Hesselgren fann Rosell det som troligt att stenar har funnits på platsen ovan den s k Tingsbräckan. Han landade i tanken att dessa stenar var de som avsågs med namngivningen. (På nedanstående karta är skolan drygt en kilometer söder om kyrkan, vid vägkorsningen där röd landsväg tar av österut mot Dingelvik.)

För egen del håller jag på med en studie om sambandet mellan namnen på socknar och prästgårdar i Dalsland. Kopplat till detta är också makt- och ägoförhållandena vid tiden för sockenbildningen. För Steneby studerade jag kartan i Fornsök för att få en allmän bild av fornminnena i socknen. Jag upptäckte då att flera fornborgar finns runtom den centrala öppna bygden kring Stenebyälven. På nedanstående klipp från Lantmäteriets topografiska karta är de fyra markerade med röda pluppar. De finns vid Taxviken, på Steneby Prästgård, nära Gapungebyn och intill Stenebyälvens lopp före den når Laxsjön. Den sistnämnda kallas Kvarnberget och ligger på Dingelviks mark. Borgarna vid Prästgården och Gapungebyn ger en storslagen utsikt över den centrala bygden. De bör främst ha använts för spaning och skydd. De två övriga har strategiska lägen vid färdleden Laxsjön-Stenebyälven-Iväg-Grann-Vångsjön och vidare mot Edsbygden. Från dessa kan trafiken t ex kontrolleras, förtullas eller nedkämpas.  

En googling på fornborgar i Dalsland påminde mig om den uppsats i ämnet som John-Anders Gustafsson skrev i Hembygden Dalsland 2021: "Dalsländska fornborgar". Hembygden är årsbok för den dalsländska hembygdsrörelsen. Den karta över fornborgarna han presenterar i bil 2 (se nedan) visar direkt att Steneby är landskapets fornborgstätaste bygd. Socknen har fyra fornborgar. Ingen annan har fler än två. Dessutom finns tre borgar strax utanför sockengränsen: vid Ivägsholm sydväst om Iväg, vid Vägne i Håbol och vid Djupviken i Ärtemarks socken. De två första är vid ovan nämnda färdled och Djupviken har sjöläge vid sjön Ärtingen, i ett annat dalstråk i förbindelse med Steneby.

Att Steneby under lång tid utgjort en mäktig och rik bygd finns det flera tecken på, såsom fornminnena, Kronans beskattning och frälseägandet. Dalstråken i sjörika Vedbo härad här i norra delen av landskapet strålar samman i Steneby vid Laxsjöns västra strand. Kommunikationsläget var och är ypperligt. Rosell nämner att socknen som enda ortnamn i landskapet finns med på Olaus Magnus Carta Marina från 1500-talet. 

SAOB anger för sten ett etymologiskt ursprung med betydelsen `vägg, mur`. Tanken växer fram att förleden sten i Steneby kan bero på fornborgskoncentrationen. Gustafsson uppsats i Hembygden ger mig vatten på min kvarn. Fornborg nr 18 i hans lista benämns "Höga sten", ligger på gården Stenen i Bolstads socken. Ännu bättre var att Google ledde till en masteruppsats i arkeologi vid Stockholms Universitet 2023: "Stenbyar och fornborgar: en korrelationsstudie av ortnamnet Stenby och fornborgar i östra Mellansverige". Författare är Kerstin Jensen-Urstad. 

Länkadress: http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1762873/FULLTEXT01.pdf    

I Mälardalen och Östergötland studerade hon 13 gårdar bärandes namnet Stenby. Dessa har närliggande fornborg. Därtill redovisar hon fem Stenbygårdar där närliggande fornborg saknas. En slutsats hon drar är att folkvandringstiden var den dominerande byggnadstiden och att dessa Stenby-gårdar fanns redan då. Sten kunde tydligen betyda `fornborg`. Annars är borg idag den vanligaste betydelseleden bland alla fornborgsnamn.

Gamla Steneby, del I, s 621, omnämner skilda namn på olika delar av Stenebyälven. Sista delen innan utloppet i Laxsjön heter Stensvängen. "Där fanns också andra "flottarnamn" som Stenpölen, ett lugnvatten...". Älven gör några svängar 500 m norr om fornborgen Kvarnberget. På samma bergsrygg som fornborgen, mitt för svängarna finns dessutom en stensättning, en grav. Det är oklart om dessa sten-namn kan kopplas till fornborgen, men omöjligt är det inte med tanke på vad som framkommit i genomgången. 

Slutsats

Med hänvisning till ovanstående och särskilt det samband som Jensen-Urstad fått fram för Mälardalen föreslår jag att sockennamnet Steneby äldst nytolkas som `fornborgar(na)s bygd` eller enklare `fornborgabygden`. Namnet får räknas till bygdenamnen. Senare då by ersatt bygd blev Steneby den naturliga namnformen för kyrkan med tillhörande prästgård, eller stom, som är den speciella beteckningen inom gamla Skara stift, d v s Västergötland, Dalsland och Värmland.

Skallsjö lockade till ännu en expedition

Snäckskalsbank och mystiska sandhögar

Skallsjö Hembygds- och fornminnesförening har bloggen https://skallsjo.wordpress.com. Föreningen genomförde en fornvandring vid Säveån under Lars Erik Karlssons ledning i september 2017. Bloggens skildring med text och foton från turen flyttade mitt intresse från byläget för Skallsjö By (se inlägget 18 maj) till de lägre liggande Skallsjö ängar, vilka når nästan ned till Säveån. Riksantikvarieämbetets Fornsök visar att flinta har hittats i åkermarkerna ovanför åbrinken, vilket lett till klassificering som tidiga boplatser. 

Ett mindre område intill en bäck som rinner ut i ån markeras som område med fossil åkermark (L1965:8615). Där skall det finnas sex ryggade åkrar. Fornsöks kartor svarar Lantmäteriet för. Betraktaren kan välja karta att studera. Kartklippet här nedan är den vanliga Topografiska webbkartan kompletterad med fornminnen. För att se höjdskillnader är Terrängskuggning mycket användbar. Den valde jag och fram trädde ett stort antal högar i grupper mellan åker och å. Vad kan detta vara? Beskrivningen till Fornsök ger att områdena har fornlämningsliknade bildningar. Högarna innehåller sand och kan möjligen vara dumphögar. Kan detta vara de snäckskalshögar som skildringen från 2017 nämnde? På nytt fick jag lust att undersöka saken.

Boplatser och områden med fossil åkermark (rött), i de grå områdena nära ån finns de 60 högarna. Skärmbild från Fornsök 2021-05-29. Grundkarta från  Lantmäteriet. Lilla fossila åkermarken vid bäcken ska ha 6 ryggade åkrar. De kunde jag inte se spår av.                                                                                                                                          

Fornlämningsliknande bildning L1965:8511 med c:a 20 (dump-)högar. 4,5 högar i bild. Eget foto

Högarna ligger med några meters mellanrum på det smala området mellan åkrarna och branten ned mot ån. Några är utgrävda. De består av sand. En del flinta hittades också. Alltså inga gravar varför det  antogs att det kunde vara fråga om dumphögar. Ovanför branten finns också några djupa gropar. Vid ett grävlinggryt högt upp i branten visar den utsparkade jorden att snäckskal finns i hela branten.

Skavfräken trivs på jorden innehållande snäckskal och har helt trängt undan andra växter på ett område, vilket når ned till ån. Vandrarna på leden kan inte undgå att lägga märke till den ovanliga växten.

Skavfräken på närmare håll. De styva stjälkarna innehåller kiselsyra. Växten användes förr för att t ex rengöra grytor och kastruller, därav ´skav´ i namnet. 

Sanden vid vattenbrynet av Säveån visar tydligt inslaget av snäckskal.

Ortnamnet igen

Då fornminnena skvallrar om mycket tidig verksamhet här i närheten av Säveån, kan man fundera på om här den bebyggelse fanns som vi nu känner som Skallsjö By. Den tidiga tolkningen av ö i skrivningarna Skals -ö och -öja som ´fastmark vid vatten´ stämmer bättre här än uppe på den torra terrassen där byn legat in i vår tid. 

Snäckskalsförekomsten bör ha varit en resurs, så kanske är det ´skal´  som ingår i förleden? Sedan järnåldern har klimatet blivit kallare vid flera tillfällen. I mitten på 500-talet e Kr försämrades klimatet och på 1400-talet inföll den s k "lilla istiden". Ett lågt liggande byläge drabbat av köld och fukt kan ha övergivits till förmån för den högre liggande platsen med gynnsammare mikroklimat. 

Om namnet Skalsö var etablerat redan i läget vid ån kan namnet ha följt med vid flytten. Innebörden av ortnamnet Skallsjö förblir dock oklar. Nytt är att jag funnit en plats på byns marker, som bättre stämmer med språkforskarnas förklaring av ´ö´ (och kanske även för förleden) än vad som gäller för den kända byplatsen nära gamla kyrkans ruin. 

 

Ortnamnet Skallsjö krävde en expedition

Oviss namngrund för Skallsjö by och socken

För by- och sockennamnet Skallsjö, Lerums kommun, har jag läst tolkningar vilka förefallit mig tveksamma. Sådana inbjuder till prövning teoretiskt och praktiskt. På kartorna söker sig blicken först mot platsen för Skallsjö kyrka. Snart inser man att det fanns en tidigare kyrka efter landsvägen c:a 3 km närmare Lerum. Där finns kyrkoruinen kvar på på ursprungliga Skallsjö Bys marker. 

Klart är att sjö i namnet knappast kan vara ursprungligt. Vid byn med dess åker och äng finns ingen sjö. Vid Stommen finns dock en rund damm, en vattenfylld håla i det isälvssediment som täcker hela området mellan bergen i söder och norr. Den ligger vid kanten av den brukade marken utan kontakt med byvägen tillika landsvägen mellan Göteborg och Alingsås, alltså föregångaren till dagens motorväg benämnd E 20. De äldsta handlingarna visar att namnet skrevs Skals -ö och -öja.

Byns läge

Centrala Skallsjö by i nutid. Skärmklipp 2021-05-11 från Topografiska webbkartan, Lantmäteriet 

Kartans höjdkurvor väster om gula åkermarken vid kyrkoruinen visar att Skallsjövägen från gården Ållan höjer sig 25 meter. Byn ligger verkligen upphöjd över marken i väster, och även gentemot lägre liggande terräng på Floda Säteri utanför kartbilden i öster. ´Ö´ har i vissa ortnamn tolkats som "låg  fastmark vid vatten". Men kan detta byläge ha setts som sådant eller som en riktig ö? Knappast, då läget är högt och egentlig sjö saknas.

Storskifteskartan här nedan kom jag först senare att ta del av hemma vid datorn.

Skärmklipp från Skallsjö Bys Storskifte över inägorna 1769. Lantmäteriets Historiska kartor

Landsvägen hade på 1700-talet samma sträckning som nutida Skallsjövägen. Gårdarna var tydligen redan i detta spridda läge när storskiftet över åker, äng och hed kom till. Åkrarnas läge tyder på att en  byplats tidigare funnits vid vägkorsningen vid Västergården. Vägen norrut anges på kartan som prästeväg mellan Lundby och Skallsjö kyrkor.

Gårdslägena: 

A  Västergården    B Skattegården    C Stommen    D Ekeberg    E Heden . 

Åkerjorden angavs vid förrättningen som fin sandjord med klappersten. Ängarne i nordväst har postglacial finsand enligt SGU´s Kartvisare över jordarterna.

Vandringen upp i ´skalet´, passet

Skärmbild över äldre och nyare väg (E 20) genom "skalet" mellan Knavraås vid Säveån och Nääs. Vägsträckan är 7 - 8 km. Skalets, passets, högsta punkt är vid Skallsjö högar vid kröken av gamla landsvägen mitt i bild. Texten Skallsjö är vid nya kyrkan. Topografiska webbkartan Lantmäteriet  

När jag med bil åkt motorvägen från Lerum mot Alingsås har jag lagt märke till den långa stigningen vägen följer från Säveån upp i en sidodal. Gamla landsvägen har skymtat på några ställen. Tanken väcktes att denna sidodal kunde vara ett "skal" efter fornsvenska "skardh".  

Skärmklipp från Svenska Akademiens ordbok, webbsidan SAOB.se 2021-05-13

Misstanken att förleden i Skallsjö kunde vara "skal" ledde till en vandring på gamla vägen; från bron nedan Knaverås med stigning halvannan kilometer till Ryggebol, sedan plant och något utför nästa kilometer. Där Skallsjö By tar vid stiger vägen kraftigt upp till Västergården 750 meter bort. 

Där motorvägen skurit av den äldsta vägsträckningen före Ryggebol fick jag följa omläggningen av landsvägen i tunnel under nykomlingen E 20. På andra sidan motorvägen finns en kort bit av äldsta vägen kvar. Se fotot nedan. 

Övergiven sträckning på gamla landsvägen vid Ryggebol. Den nedsänkta motorvägen skär av bortom vägslutet. Eget foto 2021-05-09

Skattegården visade sig vara en välbehållen hembygdsgård.

Skallby Skattegård, nu hembygdsgård i Skallsjö. Eget foto 2021-05-09

Vid kartans Stommen skådade jag den damm, som storskifteskartan sedan gav mig namnet på: Rudesjön. Gården Stommen finns inte längre. Huset söder om dammen är på Stoms tå, d v s strax utanför stället där förr ledet fanns mellan inägorna och utmarken.

Nästa anhalt blev vid kyrkoruinen, där väggarna är under reparation. Inträngande vatten i murarna hotar ständigt leda till frostsprängning.

Ruinen efter Skallsjö gamla kyrka repareras för att hindra regnvatten att tränga ner i muren. Eget foto 2021-05-09

Från kyrkoruinen stiger fortsatt landsvägen mot öster. En milsten passerades, utsatt som milpåle 1769. Kommen till krönet på stigningen får jag se några märkliga kullar av sand och grus. De ligger på ett pärlband till höger om vägen. Tydligen en grusås. Nu är åsen bebyggd med villor. Gatorna i anslutning är Skallsjö Högars väg, Offerplatsvägen och en stig får heta Fornminnesstigen.

Vid skrivbordet visar mig storskifteskartan sedan att ytterligare en höjd fanns till vänster om vägen. Den låg där motorvägen nu drar fram.  

Skallsjö Högar. Skärmklipp från Geometriska Chartan över Storskiftet Skallsjö By 1769. Lantmäteriets Historiska kartor

Förleden

Landsvägens högsta punkt vid Skallsjö högar ligger 100 m ö h. Vid Säveån är nivån 30 m ö h. Det är alltså fråga om en betydande stigning på den knappt 4 km långa sträckan. Min förhandsuppfattning att landsvägen följer ett "skal", ändras inte efter att jag besett landskapet. Detta skal och de märkliga Skallsjö Högar blir intressanta i funderingarna på ursprunget till namnet Skallsjö. 

"Ortnamnen i Älvsborgs län", 13, 1908, s 102: "F. led. torde vara gen. av ett mansn., väl snarast av det från fno. och isl. såsom tillnamn kända skalpr ´slida´; jfr skrivningen Skalfzö 1529. S. led. är fsv. pl. öia(r), senare ö(a), av ordet ö i den i Vgtl. förekommande bet. ´upphöjning över sank mark´. Byn ligger å en sådan. Redan tidigt har emellertid Skal(f)s-ö omtolkats till Skall-sjö."

Svensk Uppslagsbok specificerar förledens betydelse till ´svärdslida´: "Namnet efter förra kyrkbyn, skrevs 1421 Skalsö, 1445 Skalsöja. Förleden har tolkats som gen. av ett personbinamn, svarande till fvnord. skálpr, svärdslida, även brukat som namn. Efterleden är eg. former av ö i bet. upphöjning över omgivande terräng, särsk. sankmark.".

Forndanskans scalp betydde ´svärdsskida´ och i dansk dialekt finns betydelsen ´ärtskida´ för skalp (SAOB.se). Här slår mig tanken att om förleden inte är efter en person som kallats svärdslida passar betydelsen ärtskida ganska väl in på raden högar i Skallsjö Högar. De ligger på rad som ärtorna i en ärtskida! Men är ärtskida troligt som ingående i ortnamn? Då fornengelskans scalp betyder ´skalle, skalp´, sannolikt utifrån forndanskan (SAOB.se), synes det mig att tolkningen ´skalle´ i detta fall ligger närmare till hands än svärdslida. Endast i ett fall finns stavningen med ´f´ dokumenterad: "i skalfsö soken" 1529, 3/10, i Gustaf I:s reg., s 138 f.

´Skalle´ eller bygdemålsfärgat ´skall´ har också använts om hjässa eller topp på berg och kullar samt på kala och obevuxna backar och sandkullar. Skallsjö by låg ovanför en markant backe, på kanten av den terrass som isälven här lämnat ifrån sig. Branten kan ha liknats vid människans panna och det ovanför blir då hjässan, skallen.

SAOB kan också berätta att ´skall´ är några fiskarter, bl a ´mört´, vilket för tanken åter till den lilla Rudesjön vid Stommen. Finns ändå möjligheten att denna damm med dess karpfisk gett byn namnet?

Efterleden 

De tidigaste dokumenten har ´ö´ och ´öja´. Enligt Ortnamnsboken för Älvsborgs län skulle en fornsvensk plural öia(r), senare blivit ö(a). Då det är svårt att återfinna någon ö bland naturformerna i trakten vänds intresset mot de märkliga Skallsjö Högar. Upptecknaren L M Svenungsson antecknade uttalet 1938: skalʃøhøya med grav accent över andra ø. Kan inte h-hjudet föregående øya ha försvagats? Att namnet varit Skalshøya, d v s Skalls Högar.

Vi har också heden ´hei´, som möjligen kan ha varit namngivande, åtminstone i lekmannens funderingar. 

Trafikproblem i byn?

Vid eftersökningar i SAOB fann jag ett för mig obekant verb, ´skala´, vardagligt med betydelsen springa (fort), löpa, ränna o dyl men även fara eller köra fort (med fordon). Från Skallsjö Högar är vägen rak med svag nedförslutning i över 600 meter ner till det antagna gamla byläget. Ryttare och hästskjutsar som här ´skalade´ kom in med hög fart på byplatsen med stor fara för människor och djur. Förhållandet blev olägligt när de vägfarande blev fler och fler. Detta kan mycket väl vara anledningen till att gårdarna (förutom Västergården) är kända i utspridda lägen i ytterkanten av åkermarken. 

Dessa tankar kring namnet Skallsjö lämnar jag åt den intresserade att fundera på. Och kanske lämna egna förslag. Men ännu gäller det som L M Svenungsson skrev på Ortnamnsarkivets kartotekskort 1938:

Namngrunden är oviss.