Färdvägars namn, "American greatness" och namnbytet på "Gulf of Mexico"

Långheden och Hälsingskogen

Nyligen läste jag på nytt Bengt Hesselmans storartade uppsats Långheden och Hälsingskogen i tidskriften Namn och Bygd, häfte 1 1930. Ortnamnen i rubriken är terrängnamn men också färdvägsnamn mellan bygder. Hesselmans intresse är att visa på gamla färdvägsnamn i Norden, ge tolkningar och förklara hur namnen uppkommit. Hans utgångspunkt är Mälardalen och de många rullstensåsar som människor tidigt kom att följa vid längre förflyttningar. Stigar och vägar uppstod på de torra och lättgångna åsarna och sandfälten. 

Badelundaåsen med Långheden

Den förnämligaste rullstensåsen är Badelundaåsen, som går från trakten av Västerås vid Mälaren genom Västmanland och långt upp i Dalarna. Redan i förhistorisk tid erbjöds här den viktigaste förbindelsen mellan Mälardalen och bygderna som nu ingår i Dalarna. Vägar följer åsen i hela dess sträckning. Endast små avvikelser finns på något ställe. Långheden har tidigare ansetts vara det stora skogsområdet där Västmanland möter Dalarna. 

Hesselman visar däremot att Långheden är det smala men utdragna partiet av åsen från Salbohed i söder till Hedemora i norr. Vissa författare har menat att namnet inte berör åsen utanför Västmanland. Denna fråga är inte så avgörande. Det viktiga för tidiga resenärer var vägen med dess allra närmaste omgivning, d v s åsens material från istiden som underlättade förflyttningen. Långheden ser han i linje härmed som ett färdvägsnamn. Detsamma gäller för Hälsingskogen. 

Hälsingskogen

Detta namn har använts för skogsområdet mellan Svärdsjö i Dalarna och Alfta i Hälsingland. En serie sjöar, Balungen - Amungen - Mållongen, gav goda förutsättningar att färdas med båt sommartid men ännu enklare var vinterns utnyttjande av slädföret över isarna. Målet för långväga resor som här var ofta att uppsöka marknader för att sälja varor från egna bygden och i gengäld inhandla sådant som inte fanns där hemma. Människor från skilda trakter kom att mötas. Inbyggarna norr om denna led kallades hälsingar, ursprungligen inte av sig själva utan av de i andra trakter. Hälsingskogen är ett inbyggarnamn med betydelsen ´hälsingarnas skog´ eller den skog eller överhuvudtaget obebyggda trakt ´som vi brukar fara över för att komma till våra grannar hälsingarna eller som hälsingarna far över när de kommer till oss´. Namnet är givet från Svärdsjöbornas perspektiv, bygden söder om skogen där färdvägens ena slutpunkt finns.

Två principer för namngivning av färdvägsnamn

Betecknande för den folkliga geografin är att den vid dylika namn främst tar sikte på vägen över skogen, vad som ligger vid sidan är mer eller mindre ointressant. En kartografisk syn eller strävan efter objektiv vetenskaplig beskrivning är helt främmande för det genuina ortnamnsskicket.  Skogar och fjäll namnges i huvudsak på två sätt: 1) efter bygden på andra sidan, d v s efter målet liksom de flesta namn på vägar; 2) efter den tröttande längden eller besvärligheten i övrigt av vägen över skogen eller fjället.

Tolvmilaskogen, Ödmården och Långheden hör till den senare gruppen. Vägnamn av den förra gruppen är t ex Stockholmsvägen och Götgatan (Stockholms stora utfartsväg söderut till götarna) och  sjöfararnamn som Englandshaf, norrmännens gamla namn på Nordsjön. Namn på skogar och fjäll där målet för resenären är namngivande finns i stort antal. Ett av dessa är alltså Hälsingskogen. Ofta finner man två namn på samma område. Hesselman menar sig ha funnit hälsingarnas namn på dalkarlarna genom byn Älvkarshed, den sista bebyggelsen i Alfta innan leden över Hälsingskogen tar vid. Inbyggarna i Svärdsjö och därefter skulle ha kallats älvkarlar, väl då med tanke på Dalälven, som träffas på vid Stora Tuna och Borlänge.

Konkurrens, dominans och namnskick

Ovanstående är ett försök att återge så nära som möjligt Hesselmans grundtankar. Nu över till funderingar över det avgörande vid konkurrens mellan två namn för samma område eller egentligen färdväg; vad avgör att ena namnet förkvävs och det andra blomstrar enarådande? Älvkarshed försvann kanske som levande beteckning för att innebörden var alltför allmän; älvar finns det många av. Viktigt måste storlek, folkmängd (talare), makt och status många gånger vara. Här går osökt tanken till president Trump, U.S.A., vilken i ett dekret kungjorde att "Gulf of Mexico" hädanefter skall heta "Gulf of America". Namnbytet har uppgetts vara ett led i ansträngningarna att "honor American greatness".

Mexikanska eller Amerikanska golfen?

Mexikanska golfen har korsats av sjöfarare i århundraden långt för president Trumps tid. Enligt principerna för namngivningen som Hesselman funnit bör mexikanerna ha kallat farvattnet "Golfo  americano" efter grundandet av Amerikas Förenta stater 1776. Man skulle kunna tänka sig att amerikanerna i sin tur på liknande sätt namngav golfen efter målet för resan, mexikanernas land. Men så skedde inte. Namnet kan spåras till en karta på 1550-talet, då Spanien var den mäktiga kolonialmakten med omfattande sjöfart på Mexiko. Namnet bör ha tillkommit från spansk och europeisk horisont. U.S.A. fanns vid tiden inte i sinnevärlden.  

Mexiko blev självständigt från Spanien 1821 och U.S.A. övertog namnet och rollen som mäktigast i världsdelen. Namnet Gulf of Mexico fortsätter att visa, helt enligt reglerna för namngivning, att U.S.A.  har "greatness" i relationen.

President Trump har nu med sitt dekret bytt ut amerikanernas namn mot det mexikanerna använt. Högstatusnamn byts mot lågstatusnamn. Kan detta verkligen vara enligt intentionen med "Make America Great Again"? 

 

Undersökning av en samfälld äga vid Lärjeån

Vid en söndagsutflykt nyligen gjordes en avstickare till en liten samfälld äga vid Lärjeån. Lantmäteriets fastighetskarta ger sådan information. Misstanken var att kvarn kunde ha funnits på platsen som är mellan Angered och Annered. Kartklippet visas nedan.

Den streckade röda linjen är fd. järnvägen mot Sollebrunn, nu cykelväg. Från denna ses en  dubbelstreckad väg, som förmodligen uttogs för gemensamt bruk i samband med en skiftesförrättning. Terrängen är lövskog och mycket sly. Vägen har vuxit igen. Till en början syns inga spår av den. Orienteringen underlättas av att en stenmur är lagd i den raka rågångslinjen väster om vägen. Där löper också en kraftledning. Vid den kraftiga vinkeln vägen gör där branten mot ån börjar hittades något märkligt. Första tankarna gick till någon form av trappsten, men inga spår fanns efter hus på platsen. Fritt att gissa.

Kraftledningen fortsätter ner i branten och en stolpe har bitmärken nära marken. Vegetationen är helt bortsliten runt stolpen och där har rent av bildats en grop av någon form av slitage. Bävern kan förstås misstänkas för fällningsförsöket. Men sånt jobb skulle väl inte åstadkomma slitaget? Räven kan syssla med ringlekar runt träd ibland. Den får bli huvudmisstänkt.

Vid nedersta biten av branten förstår man var vägen måste ha gått. Och här kunde man bara gå med de tunga säckarna om det var fråga om en kvarn på platsen.

Vid ån fanns mycket riktigt en ruin efter kvarn eller kanske ett litet kraftverk för elproduktion. Ån har varit uppdämd. Det var möjligt att gå över ån men branten, hindrande växtlighet och besvärliga stenar gjorde att jag lät bli. Den blå GPS-punkt som visar läge norr om ån på kartutdraget visar fel. Nedanför branter är inte exaktheten så stor.

Vattenståndet var lågt i ån så vid fallet porlade ån rogivande under kaffepausen.

Video från ån finns här. Kopiera och klistra in i ny webbläsarflik. https://photos.google.com/photo/AF1QipNDj-P6lP2gTYxQTqakvX7XKPxi0MNLOSjDVp-r 

Det går förstås att ta reda på mer om när och hur vattenkraften började användas på platsen. Den som har något att bidra med får gärna göra det under Kommentarer.

 

Angered - namnet

Kyrkbyn har gett namnet, vilket 1415 skrevs (i) Awngaryd sokn. Det har ansetts möjligen vara bildat av ett fornsvenskt personnamn, sannolikt Agund samt ordet ryd, ´röjning´. En annan tolkning är en inbyggarbeteckning från avungar ´de som bor vid aven/avarna´, dvs. vid vattensamlingen (-arna).

Vissa tvivel väcks kring tolkningarna. Först till personnamnstolkningen. Skulle verkligen ett hårt´g-ljud´ mellan två vokaler försvinna genom slarvigt uttal? Sedan vad gäller vattensamlingar är inte ava eller ave vanligt förekommande i ortnamn i Västsverige. I Östra Frölunda hittas några avlånga vattensamlingar benämnda Avan. Det är fråga om korvsjöar avsnörda från Ätran i ett öppet serpentinlandskap. Enda möjliga platsen för korvsjöar vid Angereds kyrkby är längs Lärjeån vid byns norra gräns. Där är ån djupt nedskuren i mäktiga lerlager. Jordskred i de branta sluttningarna är frekventa varvid åns lopp ibland förändras tillfälligt eller för längre tid. Små avsnörda ådelar kan så uppstå.

Nu finns dock ingen sådan enligt aktuell karta. Den branta ravinen längs ån är i praktiken omöjlig att färdas i. Ingen människa besöker platsen utan mycket god anledning. Folket i kyrkbyn bör dock ha haft en kvarn- eller fiskeplats på ett ställe. Kyrkbyn låg högt, c:a 800 meter från ån. Där uppe passerade utombys på vägen. Lite märkligt om de kallade byinvånarna efter någon obetydlig korvsjö helt utom synhåll.

                                       Urklipp från Topografisk karta (minkarta.lantmateriet.se) 2025-05-10

Den branta ravinen vid ån framgår av de täta höjdkurvorna. Där kyrkbyn låg mellan kyrkan och rondellen visar höjdkurvorna den välvda terrängen. Randmoränen sträcker sig härifrån och norrut mot vinkeln på den röda streckningen (cykelbana, fd. järnväg)

Aven förekommer på vissa platser även i betydelsen ´sankt ställe´ på åkermark. I dessa fall är det inte fråga om öppna vattenytor. Någon sådan terräng vid kyrkbyn går inte heller att finna. Slutsatsen blir att tolkningen med inbyggarbeteckningen också förefaller mindre trolig. Dags att se på terrängen där kyrkbyn låg.

Kyrkbyn med kyrkan ligger högt på en mot norr välvd höjd. Här börjar en randmorän som skjuter ut mot norr och nästan helt skär av dalgången i öster. Ravinen vid ån får ett återstående utrymme på 200 meter där den kan pressa sig förbi i lerlagren. Randmoränen består av isälvssediment, alltså grus och sand. Under många år har den exploaterats. Naturliga utseendet är borta men höjden verkar inte ha sänkts så mycket beroende på att platsen har använts som deponi. Randmoränen kan beräknas ha höjt sig minst 25 – 30 meter över slätten på ömse sidor. Åkern hade på metern när samma nivå över havet på de bägge sidorna. Den var ett peneplan som låg i vater, dvs. helt horisontellt. På golfbanan i öster är nu peneplanet borta beroende på att små kullar har anlagts för att få till intressanta och omväxlande banor. Hur upplevs då randmoränen för den som färdas i riktning mot Angereds kyrkby?

                                                                Urklipp från Jordartskartan (sgu.se) 2025-05-10

Den gröna färgen visar isälvssedimentet (grus och sand). Där vita diagonala streck täcker över har grustäkt förekommit. Rött är urberg och gult lerig jord. Lägg märke till hur den för övrigt breda lerdalen kläms ihop vid randmoränen.

Utsikten i den uppodlade Lärjedalen är milslång. Dalens bredd varierar mellan 1,5 och 2,5 km. Vid Olofstorp följer landsvägen den södra dalsidan. Dalen är bred. Men snart reser sig en vägg i väster. Den skjuter ut från söder. Dalen verkar helt upphöra. Vägen för upp på randmoränen till platsen där kyrkbyn låg. Här delade sig en väg mot Linnarhult. Längs den finns först inga stora höjdskillnader. Den andra vägen mot Gunnilse by och nutida centrum för stadsdelen Angered löper utför och den som vänder sig om har snart samma vägg bakom sig. Även här är det dalkaraktär men utan de vida vyerna som i öster mellan Angereds kyrka och Gråbo.

Den mest iögonfallande terrängformationen blir en utgångspunkt i sökandet efter alternativ till tolkningen med inbyggarbeteckningen. Vid sökning i saob.se på ord med inledning på ´v´ hittar jag den  dialektala jakttermen vånge, numera föga bruklig. Tillhörande verb är vänga, vilket uppges som utdött. Där jägare trodde att villebrådet fanns inom ett begränsat område kunde det inringas, vängas. Det inringade området var vången. Belägg finns för att ordet även har använts utvidgat eller oegentligt. Min tanke är att randmoränen kan ha setts som den som ringar in dalen och ån. Inledande a i Angered kan då tolkas som ´å´ och följande led som påverkade av vånge eller någon form av vänga. Slutleden ryd är förstås ´röjning´.

Ett närbesläktat substantiv är vång. Det avser ett större stycke åker- eller ängsmark, särskilt sådant inhägnat, hörande till by, dvs motsvarande t ex. det västgötska gärde. Vång är en sydsvensk beteckning, vanligt i Skåne. Gärden och vångar är i n r i n g a d e av gärdesgårdar och brukas i rotation efter odlingssystemet. I fornsvenskan hette vång ´vanger´, efter en stam med betydelsen ´böjning, krökning, buktning´. Jakttermen vånge grundade sig på samma stam och hade samma innebörd.

                                               Urklipp från Häradsekonomiska kartan 1890-1897 RAK. Lantmäteriet

Kartan visar att det mesta av randmoränen var uppodlad i slutet av 1800-talet. Efter skiftena av kyrkbyn har flera gårdar tillkommit på norra delen av randmoränen.

Den som finner anknytningen till jakttermerna långsökt i fallet Angered kan istället fundera över den böjning, krökning, som är tydlig vid randmoränen. Den böjer sig halvcirkelformat norrut mot ån och tvärsöver åsen har vi också en kraftig böjning av terrängen. Stöd för att den välvda terrängen kan ligga bakom namnet här finner vi också vid byarna och socknarna Södra och Norra Vånga, Ås resp. Skånings härad. I trakten av Timmele och Dalum finns också namnformen på några byar. Några andra exempel är Vången i Alsens socken, Jämtland och gården Vångsjö i Håbols socken i Dalsland. Norr om Borås ligger Vänga på en drumlin. Odlingsmarken är på denna välvd på höjden.

Den vanliga förklaringen av dessa namn sammanfaller med vång i den sydsvenska betydelsen, dvs. ´gärde´. Sådana fanns dock på alla byar och gårdar i hela landet. Hur karaktäristiska ledande till namn är dessa? En studie av terrängerna på kartan visar att på platserna finns vidsträckt öppen (odlad) mark, men intressant är att den samtidigt är välvd och sluttar kraftigt. Böjningen och krökningen finns där. V-ljudet i Angered tänker jag mig ha försvunnit då läget varit utsatt mellan de två vokalljuden. Förslaget lutar mot att bli, förståeligt i nutiden, ´röjningen på åsen mot ån´ då innebörden av vång inte lever kvar i språket.

En alternativ tanke är att vinge istället skulle kunna vara den dolda betydelsen. Utöver den konkreta betydelsen fågelvinge o dyl. har ordet även använts oegentligt om något som till utseendet påminner om en vinge; särskilt om riktningsvisare i utkanten av något. Något i detta fall skulle här vara det ännu mäktigare bergsmassivet söder om Angereds kyrka och randmoränen sedd som vingen i dess förlängning.

Värdefullt vore om någon med språkvetenskaplig utbildning ville pröva möjligheterna i de tankegångar som här är framlagda. 

----

Utöver kartstudier och besök i trakten vid Angereds kyrka har SAOB.se, ortnamnsboken för Vättle härad och Svenskt Ortnamnslexikon konsulterats. De senare finns tillgängliga via isof.se/namn/ortnamn.

----

Viktig efterskrift: Efter att inlägget publicerats upptäckte jag en vattensamling, en möjlig ave, vid länsvägen, mitt emellan f d. kyrkbyns läge och ICA Gunnilse. Min kommentar här under måste läsas för mer information.

Steneby - fornborgabygden

Socknen Steneby i Dalsland skrevs Stenabygdh på 1330-talet, Steneby gard 1502. Socknen kan ha fått sitt namn efter prästgården. I så fall kan efterleden bygd betyda "nyodling, nybygge" e dyl. Förleden är oklar. En tradition att domarestenar fanns söder om kyrkan, nära sjön Iväg. (Svenskt Ortnamnslexikon 2003, 1:a uppl., red Mats Wahlberg) 

I sockenboken Gamla Steneby, del I 1989, skrev Erland Rosell om ortnamnen i bygden. Han har tolkningen `bygd(en) kring stenar(na)`. En omtydning har skett från det ovanliga bygd till det mera förekommande by. Ingen gård(by) har ursprungligen hetat Steneby efter vilken socknen har fått sitt namn. Senare fokuserades naturligt socknens namn till det centrala området med kyrkan och prästgården. Förleden i ordet sten är en genitiv pluralis, alltså flera stenar. Utifrån berättelser om rastställe för munkar, högar och resta stenar där skolan senare byggdes och med stöd av Anders Lignell, Richard Dybeck och Lars Hesselgren fann Rosell det som troligt att stenar har funnits på platsen ovan den s k Tingsbräckan. Han landade i tanken att dessa stenar var de som avsågs med namngivningen. (På nedanstående karta är skolan drygt en kilometer söder om kyrkan, vid vägkorsningen där röd landsväg tar av österut mot Dingelvik.)

För egen del håller jag på med en studie om sambandet mellan namnen på socknar och prästgårdar i Dalsland. Kopplat till detta är också makt- och ägoförhållandena vid tiden för sockenbildningen. För Steneby studerade jag kartan i Fornsök för att få en allmän bild av fornminnena i socknen. Jag upptäckte då att flera fornborgar finns runtom den centrala öppna bygden kring Stenebyälven. På nedanstående klipp från Lantmäteriets topografiska karta är de fyra markerade med röda pluppar. De finns vid Taxviken, på Steneby Prästgård, nära Gapungebyn och intill Stenebyälvens lopp före den når Laxsjön. Den sistnämnda kallas Kvarnberget och ligger på Dingelviks mark. Borgarna vid Prästgården och Gapungebyn ger en storslagen utsikt över den centrala bygden. De bör främst ha använts för spaning och skydd. De två övriga har strategiska lägen vid färdleden Laxsjön-Stenebyälven-Iväg-Grann-Vångsjön och vidare mot Edsbygden. Från dessa kan trafiken t ex kontrolleras, förtullas eller nedkämpas.  

En googling på fornborgar i Dalsland påminde mig om den uppsats i ämnet som John-Anders Gustafsson skrev i Hembygden Dalsland 2021: "Dalsländska fornborgar". Hembygden är årsbok för den dalsländska hembygdsrörelsen. Den karta över fornborgarna han presenterar i bil 2 (se nedan) visar direkt att Steneby är landskapets fornborgstätaste bygd. Socknen har fyra fornborgar. Ingen annan har fler än två. Dessutom finns tre borgar strax utanför sockengränsen: vid Ivägsholm sydväst om Iväg, vid Vägne i Håbol och vid Djupviken i Ärtemarks socken. De två första är vid ovan nämnda färdled och Djupviken har sjöläge vid sjön Ärtingen, i ett annat dalstråk i förbindelse med Steneby.

Att Steneby under lång tid utgjort en mäktig och rik bygd finns det flera tecken på, såsom fornminnena, Kronans beskattning och frälseägandet. Dalstråken i sjörika Vedbo härad här i norra delen av landskapet strålar samman i Steneby vid Laxsjöns västra strand. Kommunikationsläget var och är ypperligt. Rosell nämner att socknen som enda ortnamn i landskapet finns med på Olaus Magnus Carta Marina från 1500-talet. 

SAOB anger för sten ett etymologiskt ursprung med betydelsen `vägg, mur`. Tanken växer fram att förleden sten i Steneby kan bero på fornborgskoncentrationen. Gustafsson uppsats i Hembygden ger mig vatten på min kvarn. Fornborg nr 18 i hans lista benämns "Höga sten", ligger på gården Stenen i Bolstads socken. Ännu bättre var att Google ledde till en masteruppsats i arkeologi vid Stockholms Universitet 2023: "Stenbyar och fornborgar: en korrelationsstudie av ortnamnet Stenby och fornborgar i östra Mellansverige". Författare är Kerstin Jensen-Urstad. 

Länkadress: http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1762873/FULLTEXT01.pdf    

I Mälardalen och Östergötland studerade hon 13 gårdar bärandes namnet Stenby. Dessa har närliggande fornborg. Därtill redovisar hon fem Stenbygårdar där närliggande fornborg saknas. En slutsats hon drar är att folkvandringstiden var den dominerande byggnadstiden och att dessa Stenby-gårdar fanns redan då. Sten kunde tydligen betyda `fornborg`. Annars är borg idag den vanligaste betydelseleden bland alla fornborgsnamn.

Gamla Steneby, del I, s 621, omnämner skilda namn på olika delar av Stenebyälven. Sista delen innan utloppet i Laxsjön heter Stensvängen. "Där fanns också andra "flottarnamn" som Stenpölen, ett lugnvatten...". Älven gör några svängar 500 m norr om fornborgen Kvarnberget. På samma bergsrygg som fornborgen, mitt för svängarna finns dessutom en stensättning, en grav. Det är oklart om dessa sten-namn kan kopplas till fornborgen, men omöjligt är det inte med tanke på vad som framkommit i genomgången. 

Slutsats

Med hänvisning till ovanstående och särskilt det samband som Jensen-Urstad fått fram för Mälardalen föreslår jag att sockennamnet Steneby äldst nytolkas som `fornborgar(na)s bygd` eller enklare `fornborgabygden`. Namnet får räknas till bygdenamnen. Senare då by ersatt bygd blev Steneby den naturliga namnformen för kyrkan med tillhörande prästgård, eller stom, som är den speciella beteckningen inom gamla Skara stift, d v s Västergötland, Dalsland och Värmland.

Skallsjö lockade till ännu en expedition

Snäckskalsbank och mystiska sandhögar

Skallsjö Hembygds- och fornminnesförening har bloggen https://skallsjo.wordpress.com. Föreningen genomförde en fornvandring vid Säveån under Lars Erik Karlssons ledning i september 2017. Bloggens skildring med text och foton från turen flyttade mitt intresse från byläget för Skallsjö By (se inlägget 18 maj) till de lägre liggande Skallsjö ängar, vilka når nästan ned till Säveån. Riksantikvarieämbetets Fornsök visar att flinta har hittats i åkermarkerna ovanför åbrinken, vilket lett till klassificering som tidiga boplatser. 

Ett mindre område intill en bäck som rinner ut i ån markeras som område med fossil åkermark (L1965:8615). Där skall det finnas sex ryggade åkrar. Fornsöks kartor svarar Lantmäteriet för. Betraktaren kan välja karta att studera. Kartklippet här nedan är den vanliga Topografiska webbkartan kompletterad med fornminnen. För att se höjdskillnader är Terrängskuggning mycket användbar. Den valde jag och fram trädde ett stort antal högar i grupper mellan åker och å. Vad kan detta vara? Beskrivningen till Fornsök ger att områdena har fornlämningsliknade bildningar. Högarna innehåller sand och kan möjligen vara dumphögar. Kan detta vara de snäckskalshögar som skildringen från 2017 nämnde? På nytt fick jag lust att undersöka saken.

Boplatser och områden med fossil åkermark (rött), i de grå områdena nära ån finns de 60 högarna. Skärmbild från Fornsök 2021-05-29. Grundkarta från  Lantmäteriet. Lilla fossila åkermarken vid bäcken ska ha 6 ryggade åkrar. De kunde jag inte se spår av.                                                                                                                                          

Fornlämningsliknande bildning L1965:8511 med c:a 20 (dump-)högar. 4,5 högar i bild. Eget foto

Högarna ligger med några meters mellanrum på det smala området mellan åkrarna och branten ned mot ån. Några är utgrävda. De består av sand. En del flinta hittades också. Alltså inga gravar varför det  antogs att det kunde vara fråga om dumphögar. Ovanför branten finns också några djupa gropar. Vid ett grävlinggryt högt upp i branten visar den utsparkade jorden att snäckskal finns i hela branten.

Skavfräken trivs på jorden innehållande snäckskal och har helt trängt undan andra växter på ett område, vilket når ned till ån. Vandrarna på leden kan inte undgå att lägga märke till den ovanliga växten.

Skavfräken på närmare håll. De styva stjälkarna innehåller kiselsyra. Växten användes förr för att t ex rengöra grytor och kastruller, därav ´skav´ i namnet. 

Sanden vid vattenbrynet av Säveån visar tydligt inslaget av snäckskal.

Ortnamnet igen

Då fornminnena skvallrar om mycket tidig verksamhet här i närheten av Säveån, kan man fundera på om här den bebyggelse fanns som vi nu känner som Skallsjö By. Den tidiga tolkningen av ö i skrivningarna Skals -ö och -öja som ´fastmark vid vatten´ stämmer bättre här än uppe på den torra terrassen där byn legat in i vår tid. 

Snäckskalsförekomsten bör ha varit en resurs, så kanske är det ´skal´  som ingår i förleden? Sedan järnåldern har klimatet blivit kallare vid flera tillfällen. I mitten på 500-talet e Kr försämrades klimatet och på 1400-talet inföll den s k "lilla istiden". Ett lågt liggande byläge drabbat av köld och fukt kan ha övergivits till förmån för den högre liggande platsen med gynnsammare mikroklimat. 

Om namnet Skalsö var etablerat redan i läget vid ån kan namnet ha följt med vid flytten. Innebörden av ortnamnet Skallsjö förblir dock oklar. Nytt är att jag funnit en plats på byns marker, som bättre stämmer med språkforskarnas förklaring av ´ö´ (och kanske även för förleden) än vad som gäller för den kända byplatsen nära gamla kyrkans ruin.