Från "firir berghi" till Kungsgården. I

 

Kungsgården på Frösön

Den som läser om Jämtlands historia kan inte undgå att inse Frösöns centrala roll i äldre tider. Gravfält och högar är det gott om. Tidigt byggdes kyrkor när kristendomen spred sig. Landskapets enda runsten står vid Östersundet. Betydande närvaro fanns av stormän och konung i jordägandet. Ön var också platsen för landskapets ting och den årliga marknadsveckan, Jamtamot, som hölls vid tiden för vårdagjämningen veckan efter S:t Gregorii dag 12 mars.

Vid läsningen framgår snart att olösta frågor finns om det förgångna. Från tidig medeltid finns inte många dokument. När de bevarade senare blev fler är innehållet ibland kortfattat eller svårtolkat. Ibland får eftervärlden nöja sig med beskedet: ”vi vet inte”, vilket gärna ändå följs av ett antagande; något fast att presentera för läsarna vill man gärna förmedla.

För platserna för ting och marknad finns vissa uppgifter men dels kan konkreta uppgifter vara utelämnade ungefär efter tankegången: det är ändå allmänt känt. På den tiden – ja. I eftertiden har ortnamnen förändrats vilket också föranleder osäkerhet. Ett tredje område där osäkerhet råder är kronans jordinnehav på Frösön och Kungsgårdens förhistoria under medeltiden. På detta inriktas fortsättningen av detta inlägg.

Generalstabskartor 1903 Åre 66-1 RAK Lantmäteriet och Östersund 67-1 skärmbild kartbild.com hämtad 2026-04-08, också från Lantmäteriet. 

Ursprunget ”firir berghi”

Om Kungsgårdens tidiga historia är inte mycket känt och det som är skrivet har tolkats på skilda sätt. Känt är att 18 mars 1345 avgjordes i tingsstugan ”framför berget” (firir berghi) ett mål som kom att kraftigt utöka kronans egendom på Frösön. Nils Halstensson hade begått svårt brott mot Tove i Kolnäs. Ett brott för vilket liv och gods stod på spel enligt lagen. Stormannen, säkert son till riddare Halsten Torleifsson syssloman på 1320-talet i Jämtland, kom undan genom att överlämna till kronan halva Mjälle och laxfiske i Ragunda. Konung Magnus Eriksson ägde vid tiden en annan del i Mjälle.

Men dessutom fick hustrun Kristina av sitt eget lägga halva yttergården ”firir berghi” och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav Västanaker. Allt skulle för framtiden vara kronans (Ahnlund 1948 s 222 - 224).

Här följs Ahnlunds skildring (1948 s 517-522). Förvaltningens knutpunkt i Jäntland var Kungsgården på Frösön. Första gången den uttryckligen omtalas är så sent som 1410, då den framträder under namnet kungsgården Forbaergh, Förberg. Sista gången detta namn används är 1481, not 7 s 517 (avskrift av brev 3 april 1481, B. E. Hildebrands Saml. till Sv. Diplomatarium, RA). Därefter heter den inget annat än ”Kungsgården”. Den faktiska namnförändringen visas av Rasmus Ludvigssons uppgift från 1560-talet (dateringen till 1575 är felaktig enl Ahnlund, s 517, not 8) att Frösö kungsgård tidigare kallades Förberga men numera Västanåker. Läget har sedan dess inte undergått någon förändring, och det är redan på nu anförda grunder antagligt, att den äldre kungsgården eller Förberg låg på annan plats än den yngre, skriver Ahnlund.

Förberg är den yngre svenska skriftformen för de norskspråkiga urkundernas lokalbeteckning firir berghi, ´framför berget´, som från 1339 till 1380 - då i försvenskade formen fore baerge – sista gången använts om den gamla tingsplatsen på Frösön. Vid Kungsgården finner Ahnlund inget berg som rimligen kunnat föranleda uttrycket ´framför berget´ varför hans slutsats är att gården någon gång flyttats. Det gäller att om möjligt fastställa ursprungliga läget, en fråga av stort intresse genom sambandet med tingsplatsen.

Vid Öne

Han går till de första uppgifterna om kronans domäner på ön och stannar vid det stora målet mot Nils Halstensson 1345. Den mark i Mjälle som Nils fick lämna låg ”uppsides” konungens befintliga jord. Den jord som hustrun Kristina köpte av hirdmannen Olav Västanåker lades samman med Kristinas eget och anges som firir berghi. Såväl Nils som Kristina/Olavs domäner kallas i dombrevet ”yttergårdar”. Frågan för Ahnlund är nu om dessa låg nära varandra eller på skilda håll.

Han ser det som sannolikt att de låg nära varandra. Talandes för detta nämns bl a att Olav Håkansson Västanåker sannolikt var son av hirdmannen Håkan ”a Öyni” eller ”i Öy”, vilket enligt sammanhanget inte lär kunna vara annat än nuvarande Önet, på stranden framför det högt uppstigande Öneberget. Beteckningen ´framför berget´ skulle då syfta på detta berg. Att Olav var med på att sälja sin jord kan ha berott på att han kanske var bosatt på annat håll, kanske närmare den senare Kungsgården (s 520, not 4: Enning s 15).

Mycket talar för Öneberget skriver Ahnlund och hänvisar till Gustaf Hallström, vilken först framhöll detta (s 520, not 5: ”Mjälleborgen”, Fornvårdaren IV, 1931, s 52 ff., särsk s 63 f). Enda hittills påvisade fornborgen i Jämtland låg här, kallad ”Mjälleborg” på en karta från 1676. Mjälle tillhör den mycket gamla traditionen av äkta hem-namn (Mieldeim 1345). Folktraditioner i äldre tid berättade om en jätte Frös eller Fröse, som skulle ha bott vid Öneberget eller vid dess fot. På en karta från 1697 finner man ”gamla galgplatsen” just på gränsen mellan Mjälle och Öne, vilket ger en viss prägel av där utövad rättskipning.

Efter flyttning västerut

Ahnlund ser namnändringen från Förberg till Västanåker (Rasmus Ludvigssons uppgift) som en smula onödig om dessa platser ha legat i varandras omedelbara närhet och båda ingått i Kungsgårdens ägor, av vilka en del på 1700-talet kallades ”västra åkren” (s 521, not 1: Så på en karta över Kungsgården 1743 LMA. Det allmänna antagandet har varit att platserna legat helt nära varandra. F Burman antog, att Förberg innefattat den egentliga kungsgårdsmarken och trakten kring gamla Skansen, Västanåker ägorna väster om Skansen. Detta var hans egen slutsats. Burmans Dagboksanteckningar 5 aug och 25 sept 1798, Norrländsk. Saml. III, s 99 och 104).

Utom försvinnandet av själva namnet Förberg synes den betydande byggnadsverksamhet som man lär känna genom det 1493 avgivna intyget om Olav Bagges förvaltning av Kungsgården, styrka att en verklig förflyttning ha ägt rum. Under förutsättning att så förhåller sig måste dock gårdsägorna tidigare ha förskjutits i västlig riktning menar Ahnlund.

”Att det nya lagtinget, från tiden omkring 1480, förlades till Sproteid och alltså strax i närheten av Kungsgården på dess antagna nya plats går slutligen väl samman med den bild av utvecklingsförloppet, som måste anses ha sannolikhetens stöd. Säkert är, att en lokaliseringav ”firir berghi” till den västerut belägna Kungsgårdens grannskap möter allvarliga hinder.”(s 520)

År 1347 begärde konung Magnus Eriksson ett dagsverke av jämtarna till uppbyggande av kronans gårdar. Uttrycket ”uppreising” innebär närmast återuppbyggnad. En av de aktuella gårdarna låg på Frösön och bör enligt det föregående ha haft sitt centrum i Mjälle. Den ökades nu kraftfullt. Här avslutas Ahnlunds skildring och tolkning av hur turerna kan ha gått kring en ursprunglig lokalisering av gården ”firir berghi” till Öne och en senare förflyttning till Kungsgårdens nuvarande placering vid Storsjöns västra strand.

Fortsättning följer

I kommande avsnitt kommer jag att beröra andra bidrag från forskare och intresserade, vilka i stort ansluter till Ahnlunds tankar, och därefter ta upp den avvikande uppfattning som hävdar att ”firir berghi”-benämningen tillkommit p g a kronogodsets belägenhet mitt för Bynäsberget, så som Kungsgården ligger idag. Sist hoppas jag kunna presentera egna förslag för lokalerna ”firir berghi”, tingsplatsen ”Sproteid” och marknadsplatsen Jamtamot.

Litteratur:

Ahnlund, Nils (1948): Jämtlands och Härjedalens historia, Första delen intill 1537 (I)