Vid kvällstéet idag gav mig mina smaklökar en plötslig schuuuss!, och en helt ny upplevelse.
Min vana trogen hade jag tvesovlat min smörgås - ja, faktiskt denna gång trippelsovlat, d v s lagt på tre olika pålägg. Dock inte lager på lager, utan rökt korv, rabarbersylt och dillkaviar fick ta var sitt område i anspråk.
Kaviar är ett av mina standardpålägg. Alltid har jag betraktat den som präglad av en tydlig sälta. Oftast bjuder mig traditionen att inta det salta i inledningen av en måltid. Men efter att nu först ha tagit mig en tugga av Onsalakorven, högg jag in på sektorn täckt med dillkaviar.
En intensiv sötma!! spred sig i gommen. Hur kan det vara möjligt? Jag läste på innehållsförteckningen på tuben, och faktiskt: socker är den tredje största ingrediensen, efter fiskrom och rapsolja, men före vatten och potatisflingor.
Vad lär oss detta? Att ibland kombinera mat på ett icke ortodoxt sätt och nya världar ska öppna sig.
måndag 2 februari 2009
tisdag 27 januari 2009
Gymnasium och utbildningsresultat
"Vilken skola är bäst?"
Se där en mycket vanlig fråga, som niorna ställer till studie- och yrkesvägledarna inför valet till gymnasiet. En fråga som kräver att elevens förutsättningar, värderingar, intressen mm lyfts fram i ljuset. Inte minst behöver "en bra skola" definieras, innan man rör sig i riktning mot ett svar.
Råder allmän samsyn över vad som utmärker en bra skola? Eller är kanske eleven ute efter en skola, som på något sätt håller måttet just för eleven personligen? Området är komplext.
Det hindrar inte från försök att rangordna skolor och utbildningar efter utbildningskvalitet. Nu senast har Sveriges Kommuner och Landsting presenterat en databas (www.skl.se/jamforgymnasieskola), där var och en ska kunna jämföra utbildningsresultaten.
SKL har valt tre mått: genomströmning, betyg och behörighet. Det är fråga om
- andelen elever som fullföljer sin gymnasieutbildning inom tre år,
- genomsnittliga betygspoängen för elever med slutbetyg och
- andelen elever med grundläggande behörighet till universitet och högskola.
Definitionen för genomströmningen är oklar. Ingår de elever, som har bytt program under studietiden men ändå blivit klara inom tre år? Om dessa inte ingår, får programmet ett lågt värde, som inte motsvarar den reella genomströmningen.
Likaså lämnas vad gäller slutbetygen en ganska stor andel elever utanför. Elever, som under studierna inte lyckas så väl, får ofta lämna gymnasiet med samlat betygsdokument. Dessa elever räknas inte alls. Om andelen samlade betygsdokument är stor men betygspoängen för eleverna med slutbetyg är hög - kan man då mena att skolan har lyckats åstadkomma en god utbildningskvalitet för alla elever?
Allvarligast är dock att bland de valda måtten saknas sådana, som tar med elevernas kunskaper och betyg, då de påbörjar utbildningen. Inte heller ger databasen besked om vilka insatser av pedagogisk karaktär, som skolan sätter in för att möta de svårigheter som eleven kan ha.
Måtten säger något om elevernas kunskaper när de lämnar gymnasiet (i den mån betygsinflationen inte har gått för långt), men ingenting om hur skolan har bidragit härtill.
Är det så att man sätter likhetstecken mellan höga elevbetyg och en bra skola? I så fall är det inte utbildningens kvalitet man mäter utan kvaliteten på eleverna. Vilket känns lite olustigt.
Men förstås - om du väljer en skola/utbildning där studiekamraterna redan vid starten har höga betyg (vilket bl a innebär stöd från välutbildade föräldrar, bra studiemotivation och närvaro), kommer du till en skola där skolledning, lärare och annan personal har en ganska enkel uppgift när kunskapsarvet ska föras vidare.
Hur mycket större krav ställs då inte på den gymnasieskola, där få elever är födda med guldsked. Denna personal, kommer dock aldrig att få se sin skola och sitt arbete bli rosat i en kvalitetsmätning som här är fråga om.
Se där en mycket vanlig fråga, som niorna ställer till studie- och yrkesvägledarna inför valet till gymnasiet. En fråga som kräver att elevens förutsättningar, värderingar, intressen mm lyfts fram i ljuset. Inte minst behöver "en bra skola" definieras, innan man rör sig i riktning mot ett svar.
Råder allmän samsyn över vad som utmärker en bra skola? Eller är kanske eleven ute efter en skola, som på något sätt håller måttet just för eleven personligen? Området är komplext.
Det hindrar inte från försök att rangordna skolor och utbildningar efter utbildningskvalitet. Nu senast har Sveriges Kommuner och Landsting presenterat en databas (www.skl.se/jamforgymnasieskola), där var och en ska kunna jämföra utbildningsresultaten.
SKL har valt tre mått: genomströmning, betyg och behörighet. Det är fråga om
- andelen elever som fullföljer sin gymnasieutbildning inom tre år,
- genomsnittliga betygspoängen för elever med slutbetyg och
- andelen elever med grundläggande behörighet till universitet och högskola.
Definitionen för genomströmningen är oklar. Ingår de elever, som har bytt program under studietiden men ändå blivit klara inom tre år? Om dessa inte ingår, får programmet ett lågt värde, som inte motsvarar den reella genomströmningen.
Likaså lämnas vad gäller slutbetygen en ganska stor andel elever utanför. Elever, som under studierna inte lyckas så väl, får ofta lämna gymnasiet med samlat betygsdokument. Dessa elever räknas inte alls. Om andelen samlade betygsdokument är stor men betygspoängen för eleverna med slutbetyg är hög - kan man då mena att skolan har lyckats åstadkomma en god utbildningskvalitet för alla elever?
Allvarligast är dock att bland de valda måtten saknas sådana, som tar med elevernas kunskaper och betyg, då de påbörjar utbildningen. Inte heller ger databasen besked om vilka insatser av pedagogisk karaktär, som skolan sätter in för att möta de svårigheter som eleven kan ha.
Måtten säger något om elevernas kunskaper när de lämnar gymnasiet (i den mån betygsinflationen inte har gått för långt), men ingenting om hur skolan har bidragit härtill.
Är det så att man sätter likhetstecken mellan höga elevbetyg och en bra skola? I så fall är det inte utbildningens kvalitet man mäter utan kvaliteten på eleverna. Vilket känns lite olustigt.
Men förstås - om du väljer en skola/utbildning där studiekamraterna redan vid starten har höga betyg (vilket bl a innebär stöd från välutbildade föräldrar, bra studiemotivation och närvaro), kommer du till en skola där skolledning, lärare och annan personal har en ganska enkel uppgift när kunskapsarvet ska föras vidare.
Hur mycket större krav ställs då inte på den gymnasieskola, där få elever är födda med guldsked. Denna personal, kommer dock aldrig att få se sin skola och sitt arbete bli rosat i en kvalitetsmätning som här är fråga om.
torsdag 18 september 2008
Ord och ljud
I mitt första blogginlägg här, berättade jag att jag lånat romaner i form av talböcker på CD, mp3-fil och e-bok. Dags att avrapportera.
Mp3-spelaren försökte jag använda på spårvagnen, men allt buller och gnissel försvårade avlyssningen. Jag tvingades höja volymen. Vid sängdags samma kväll hade jag drabbats av tinnitus på det öra, som ännu varit fri från susningar. Dessbättre var örat okey igen nästa morron.
Det dröjde innan jag fick sammanhang i bokens handling då jag först inte lyckades finna första kapitlet. Under tiden nosade jag på senare handling, som jag helst hade önskat förblivit fördold för mig ännu en stund.
En upptäckt jag gjorde var att det tar tid att ta till sig en bok på detta sätt. Att lyssna tar mer tid än att läsa. Åtminstone för den vane läsaren. Säkert beror det till en del på att läsaren ibland hoppar över vissa avsnitt eller ögnar igenom textmassan. Lyssnandet kräver ganska stor koncentration. Man måste från början ha kommit in i handlingen - förvärvat en viss nyfikenhet som binder upp intresset. Sen gäller det att lyssna vid rätt typ av aktivitet. Att diska samtidigt kan jag rekommendera.
Att läsa en skildring i e-bokens form går också an för mig. Men då blir man bunden till datorn eller handdatorn. Markerings- och anteckningsfinesserna i e-boken lyfter den över pappersvarianten. Den senare i sin tur har fördelen att texten är snällare mot ögonen.
Sammanfattningsvis: Romanerna i elektronisk form går att lyssna på och läsa, men ännu regerar den vanliga boken.
Mp3-spelaren försökte jag använda på spårvagnen, men allt buller och gnissel försvårade avlyssningen. Jag tvingades höja volymen. Vid sängdags samma kväll hade jag drabbats av tinnitus på det öra, som ännu varit fri från susningar. Dessbättre var örat okey igen nästa morron.
Det dröjde innan jag fick sammanhang i bokens handling då jag först inte lyckades finna första kapitlet. Under tiden nosade jag på senare handling, som jag helst hade önskat förblivit fördold för mig ännu en stund.
En upptäckt jag gjorde var att det tar tid att ta till sig en bok på detta sätt. Att lyssna tar mer tid än att läsa. Åtminstone för den vane läsaren. Säkert beror det till en del på att läsaren ibland hoppar över vissa avsnitt eller ögnar igenom textmassan. Lyssnandet kräver ganska stor koncentration. Man måste från början ha kommit in i handlingen - förvärvat en viss nyfikenhet som binder upp intresset. Sen gäller det att lyssna vid rätt typ av aktivitet. Att diska samtidigt kan jag rekommendera.
Att läsa en skildring i e-bokens form går också an för mig. Men då blir man bunden till datorn eller handdatorn. Markerings- och anteckningsfinesserna i e-boken lyfter den över pappersvarianten. Den senare i sin tur har fördelen att texten är snällare mot ögonen.
Sammanfattningsvis: Romanerna i elektronisk form går att lyssna på och läsa, men ännu regerar den vanliga boken.
lördag 13 september 2008
Självmordsajter - valfrihet in absurdum
SVT:s Uppdrag Granskning sände 10 september inslaget Självmordsajter helt lagliga i Sverige. Flera unga som tagit livet av sig, har i tiden som föregått självmorden, flitigt varit inne på sajter där de kunnat få råd för en säker hädanfärd. Tips om hur man skaffar sig nödvändiga preparat eller skaffar verktygen för utsläckandet ges villigt. En del chattare är frikostiga med råd och lyckönskningar till sina deprimerade kontakter på nätet. Tydligen är det i Sverige, i motsats till flera andra länder, inte olagligt att uppmuntra till, ge råd inför eller att tillhandahålla redskapen för självmord!
De granskande journalisterna hade lyckats spåra en av "dödsprofeterna". Det framgick att denne man var i avsaknad av ett normalt känsloliv. Han visade tydligt sin oförmåga att sätta sig in i konsekvenserna av sina råd. Han hyllade den enskilda människans 100%-iga frihet att alltid själv avgöra hur man ska handla; det är ens eget ansvar om man vill ta sitt liv. So what!
Här missade journalisten enligt min mening de uppföljande frågorna. "Vad vet du om depression! Läkarvetenskapen ser depression som en sjukdom, vilken utmärks av att den drabbade har nedsatt eller obefintlig förmåga att välja mellan alternativ. Har individen då en möjlighet att fatta ett omdömesgillt beslut om sitt liv och fortsatta existens?"
För mig som tittare stod ett samband klart fram. Mellan det omfattande surfandet, chattandet och vändandet på dygnet med åtföljande sömnbrist och ungdomarnas nedsjunkande i vantrivsel, känsla av meningslöshet, frånvaro av framtidstro och depression. Men det var inget som togs upp i programmet. Nätet blir en ganska obehaglig och farlig plats när det fylls av ambivalenta dödslängtare, som inte inser att deras tankevärld blivit snedvriden p g a dåliga internetvanor! Många av dagens ungdomar lever i sina egna snäva världar där begrepps som solidaritet, hjälpa sin nästa o s v inte existerar. Istället är det egna egot allenarådande där uppe på piedestalen.
För att bli människa krävs timmar, veckor och år av kontakter in real life med de du har runt omkring dig. Tydligen kan inte kommunikationen in virtual life nå samma kvalitéer.
De granskande journalisterna hade lyckats spåra en av "dödsprofeterna". Det framgick att denne man var i avsaknad av ett normalt känsloliv. Han visade tydligt sin oförmåga att sätta sig in i konsekvenserna av sina råd. Han hyllade den enskilda människans 100%-iga frihet att alltid själv avgöra hur man ska handla; det är ens eget ansvar om man vill ta sitt liv. So what!
Här missade journalisten enligt min mening de uppföljande frågorna. "Vad vet du om depression! Läkarvetenskapen ser depression som en sjukdom, vilken utmärks av att den drabbade har nedsatt eller obefintlig förmåga att välja mellan alternativ. Har individen då en möjlighet att fatta ett omdömesgillt beslut om sitt liv och fortsatta existens?"
För mig som tittare stod ett samband klart fram. Mellan det omfattande surfandet, chattandet och vändandet på dygnet med åtföljande sömnbrist och ungdomarnas nedsjunkande i vantrivsel, känsla av meningslöshet, frånvaro av framtidstro och depression. Men det var inget som togs upp i programmet. Nätet blir en ganska obehaglig och farlig plats när det fylls av ambivalenta dödslängtare, som inte inser att deras tankevärld blivit snedvriden p g a dåliga internetvanor! Många av dagens ungdomar lever i sina egna snäva världar där begrepps som solidaritet, hjälpa sin nästa o s v inte existerar. Istället är det egna egot allenarådande där uppe på piedestalen.
För att bli människa krävs timmar, veckor och år av kontakter in real life med de du har runt omkring dig. Tydligen kan inte kommunikationen in virtual life nå samma kvalitéer.
onsdag 3 september 2008
Hur förnya miljonprogrammet?
Äntligen har arkitekturskribenten Mark Isitt nått vägs ände i sin svartmålning av den segregerade förorten i Göteborg. I tre artiklar i GP den senaste veckan har han demoniserat miljonprogrammets förorter och dess innevånare. Som framgår av läsarnas kommentarer på webben fiskar han i grumligt vatten där många får sina fördomar påspädda. Vi får se om förortsfobikerna efter artikelserien blir fler - d v s de som tror att om man reser till invandrarförorten blir man absolut nedslagen och rånad.
Segregation har alltid två sidor. Om de välmående delarna av Göteborg, som har det levande gatulivet och andra kvalitéer skrivs inte så mycket. Inte heller om att miljonprogrammet är en förutsättning för den gynnsamma segregationen i andra delar av stan. Förorterna med billiga hyreslägenheter långt från centrum fyller en uppgift, som är av stort värde för staden som helhet. Om dessa funktioner ska förändras i syfte att minska på den här föreliggande segregationen, kommer hela staden att påverkas. Något som onekligen sätter frågetecken för om den politiska viljan och förmågan härtill föreligger.
Positivt är ändå att Isitt avslutningsvis konkretiserar åtgärder i ett tolvpunktsprogram för en fungerande förort i Göteborg. Han betonar att arkitekterna måsta ta med brukarna i planeringen, att rejält med pengar måste satsas i upprustning och förnyelse och han pekar på nödvändigheten av att variera lägenhetsstorlekarna genom kreativa utbyggnader från befintliga fasader. När det gäller gatulivet och naturpartierna och dess samband med upplevd otrygghet, tror jag att han är fel ute. Isitt har uppfattningen att avsaknaden av vanliga trottoarer som i innerstaden bidrar till att folk inte rör sig utomhus i stadsdelen. Villaförorten har inte heller behov av innerstadstrottoarer. Villafolket använder sina trädgårdar och gångstråk efter behov. Så gör man också i miljonprogrammets uterum. Dessutom tillsammans i större utsträckning. Kanske bidrar trångboddheten också till att många vistas ute, promenerar, spelar fotboll eller sysslar med kolonilotterna - också till stor del gemensamt.
Att förtäta stadsdelarna genom att bebygga naturområdena mellan befintlig bebyggelse skulle helt förstöra några av de största kvalitérna i förorten - nämligen närheten till grönskan och det harmoniska samspelet mellan hus och natur. I detta avseende lyckades miljonprogrammets arkitekter mycket bra. Landskapsbilden i Göteborgs nordöstra förorter överglänser klart t ex kustområdena i Askim och Billdal där exploateringen av bergknallar leder till att alla möjliga och omöjliga lägen för villor tas i anspråk. Förtätning bör endast göras i begränsad omfattning för att rädda naturmiljöerna i Nordost.
En verklig förändring till ett stadsliv av centrumkaraktär med gott om mindre affärer, kaféer, restauranger osv är knappast realistiskt. Det skulle innebära att andra stadsdelar skulle få sina miljöer utarmade. Och att tvångsförflytta verksamheter är väl inte politiskt möjligt, eller önskvärt. Men ett möjliggörande av kreativa förändringar av fastigheternas utnyttjande och ombyggnad verkar intressant. Stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna kan släppa loss fantasin. Ge förutsättningar för de boende att förändra sitt boende genom varierande upplåtelseformer. Och bygg fler hyreslägenheter, särskilt där de inte är så många!
Segregation har alltid två sidor. Om de välmående delarna av Göteborg, som har det levande gatulivet och andra kvalitéer skrivs inte så mycket. Inte heller om att miljonprogrammet är en förutsättning för den gynnsamma segregationen i andra delar av stan. Förorterna med billiga hyreslägenheter långt från centrum fyller en uppgift, som är av stort värde för staden som helhet. Om dessa funktioner ska förändras i syfte att minska på den här föreliggande segregationen, kommer hela staden att påverkas. Något som onekligen sätter frågetecken för om den politiska viljan och förmågan härtill föreligger.
Positivt är ändå att Isitt avslutningsvis konkretiserar åtgärder i ett tolvpunktsprogram för en fungerande förort i Göteborg. Han betonar att arkitekterna måsta ta med brukarna i planeringen, att rejält med pengar måste satsas i upprustning och förnyelse och han pekar på nödvändigheten av att variera lägenhetsstorlekarna genom kreativa utbyggnader från befintliga fasader. När det gäller gatulivet och naturpartierna och dess samband med upplevd otrygghet, tror jag att han är fel ute. Isitt har uppfattningen att avsaknaden av vanliga trottoarer som i innerstaden bidrar till att folk inte rör sig utomhus i stadsdelen. Villaförorten har inte heller behov av innerstadstrottoarer. Villafolket använder sina trädgårdar och gångstråk efter behov. Så gör man också i miljonprogrammets uterum. Dessutom tillsammans i större utsträckning. Kanske bidrar trångboddheten också till att många vistas ute, promenerar, spelar fotboll eller sysslar med kolonilotterna - också till stor del gemensamt.
Att förtäta stadsdelarna genom att bebygga naturområdena mellan befintlig bebyggelse skulle helt förstöra några av de största kvalitérna i förorten - nämligen närheten till grönskan och det harmoniska samspelet mellan hus och natur. I detta avseende lyckades miljonprogrammets arkitekter mycket bra. Landskapsbilden i Göteborgs nordöstra förorter överglänser klart t ex kustområdena i Askim och Billdal där exploateringen av bergknallar leder till att alla möjliga och omöjliga lägen för villor tas i anspråk. Förtätning bör endast göras i begränsad omfattning för att rädda naturmiljöerna i Nordost.
En verklig förändring till ett stadsliv av centrumkaraktär med gott om mindre affärer, kaféer, restauranger osv är knappast realistiskt. Det skulle innebära att andra stadsdelar skulle få sina miljöer utarmade. Och att tvångsförflytta verksamheter är väl inte politiskt möjligt, eller önskvärt. Men ett möjliggörande av kreativa förändringar av fastigheternas utnyttjande och ombyggnad verkar intressant. Stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna kan släppa loss fantasin. Ge förutsättningar för de boende att förändra sitt boende genom varierande upplåtelseformer. Och bygg fler hyreslägenheter, särskilt där de inte är så många!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)