Vidare längs Hallandsgränsen

Askers hall på nytt

I förra inlägget skrev jag om hur gränsmärket Askers hall skulle kunna vara detsamma som röret i Askers klåva. Klåva = liten smal dal. Eventuellt kunde namnet ursprungligen ha avsett det stora stenblock som finns högst på berget alldeles NV om klåvan. Samtidigt saknas i gränslistorna namn på röret med tresockenmötet uppe på södra delen av Svalås. Det öppnar för att Askers hall var benämningen på detta rör. I så fall bör röret i Askers klåva ha varit Texle ås/Texleberg.

För orienteringens skull visas här ett kartklipp från Lantmäteriets topografiska karta över gränsområdet.

Askers klåva är i gränslinjen mellan de två avlånga höjderna nära nedre kartkanten. Tresockenmötet är där gränslinjen vinklar. 

En krigskarta ritad av D Falk sommaren 1713 (M 13 bland Lantmäteriets Historiska kartor) över områdena längs Marks gräns mot Halland kan möjligen ge en ledtråd. 

Som synes har Falk ritat vinkeln på gränsen i Askers klåva. Rimligen bör han ha känt till gränsnamnet Askers hall, senast nämnt i 1603 års svenska gränslista. Han kan ha fått röret i Askers klåva utpekat för sig. Röret vid tresockenmötet verkar inte ha funnits med i någon gränslista varvid Falk drog en rät linje från sitt antagna Askers hall i Askers klåva förbi mossen .Fele möst, möjligen märket Store Fyllemyst, fram till Ulvås där nästa gränsvinkel finns.

Lägg märke till att Falk ritade Täxleberg som ett annat berg, skilt från berget vid Askers klåva. Med Täxleberg avsåg han tydligen endast bergklumpen som reser sig brant ur Hällesjö. Också det förhållandet tyder på att Falk utgick från att Askers hall som nästa gränsmärke efter Täxleberg var röret i Askers klåva.

Kan en gränsreglering ha inneburit att gränsvinkeln flyttades mellan 1713 och 1780? Troligen inte. Vid det senare årtalet uppmättes Idala skog. Då fanns tresockenmötet där det ligger idag. Även kartan med Geografisk avmätning över Idala socken redan 1727 har socknens gränshörn i nordost vid Swalås Röse, som förefaller stämma med dagens tresockenmöte vid gränsvinkeln. Åtminstone kan inte markeringen på kartan avse Askers klåva.

Om Falk däremot kände till röret vid tresockenmötet och att gränsen där vinklade får vi anta att det röret bar namnet Askers hall och att minnet svek varvid ett kartfel uppkom mellan att uppgifterna inhämtades i fält och tidpunkten för renritningen. Så alternativet att det ståtliga röret vid tresockenmötet och gränsvinkeln var Askers hall lever fortsatt. Så här ser det ut efter att några stenar är frilagda.

Röret vid tresockenmötet för Horred-Idala-Förlanda. Här finns också den omtalade gränsvinkeln. Den tunna stenskivan visar gränsgatans riktning söderut mot Askers klåva. De flesta stenarna är dolda under ljungen. Diametern för stenrundeln är c:a 2,5 meter. 

Hellström 2014 anger Svalås som namn för detta rör och som annat namn Askers hall. 

Ytterligare ett namn har använts. Vid gränsbestämning för Förlanda socken 1798 skrevs att socknen skulle möta Idala och Horred vid boken. Där skulle ett femstenarör vara rest. Vad kan boken vara? En ´båk, vale´ använd för någon form av signalering? Nej, det visar sig vara ett ensamväxande bokträd. 

Trädet som numera är flerstammigt kan vara samma exemplar som avsågs 1798! Det står i gränslinjen NNÖ om tresockenmötet vid den högsta punkt där denna leder över Svalås. På Lantmäteriets ortofoto syns boken som en ljusgrön prick och skiljer sig så från den helt dominerande mörkgröna barrskogen.

Alldeles intill boken finns inget femstenarör men däremot aska i jorden att fundera över. Men man får väl anta att området i stort har fått benämningen efter den märkliga ensamma boken högt uppe på berget. Avståndet till röret i gränsvinkeln är inte mer än c:a 100 meter. 

Kartan från denna gränsbestämning 1798 ger inte ett tillförlitligt intryck. Gränshörnet för Förlanda fick en vinkel som inte stämmer med uppmätningen av Idala skog 18 år tidigare och inte heller med den likalydande som gäller nu. Så Förlandaborna kan möjligen ha ansett gränshörnet vara exakt vid bokträdet och därmed sig själva ovetande ha lämnat över utmark till Idalaborna! Kartan borde aldrig ha godkänts av häradsrätten.

Boken omges idag av kalhygge på tre sidor. Utsikten österut är milsvid. Läget är vindutsatt. Det mesta av det övre lövverket är borta. Man får hoppas det beror på vinden och inte på att trädet inte mår bra. Eget foto 

Slutsatser 

Övervägandena leder fram till att röret vid tresockenmötet på Svalås, inte långt från det solitära bokträdet, bör vara Askers hall. Röret längre söderut, Texle ås/Texleberg, visar också anknytning till den obekante Asker genom att det ligger i Askers klåva. Mina lokaliseringar ansluter sig till grundantagandena hos Hellström 2014.

Vem var då denne Asker? Själv leker jag med tanken att det kan vara Nordens förste ärkebiskop Ascer (Asser, Asder, Asger, Asker) med säte i Lund 1104 - 1137. Han kan ha föranstaltat om gränsläggning mellan Lunds stift och Skara stift. För Askers hall är stavningen i gränslistorna: Asgershall 1554, Algords hall 1555 och Askershall 1603. 

Möjligheten att ändamålet med den tidiga gränsläggningen mellan svenskt och danskt var Kyrkans behov av att avgränsa stiften och inte kungamakternas intresse av att skilja länderna åt öppnar för nya sätt att betrakta de äldsta dokumenten som rör gränsen mellan det medeltida Sverige och Danmark.

Källor

Se blogginlägget från 2020-08-02. 

Ett röse till på Hallandsgränsen

Askers hall

I förra inlägget behandlades det imponerande gränsröret i Askers klåva uppe på Täxleberg beläget mellan socknarna Horred och Idala. Röret kan svara mot det Texle ås som Kung Valdemars jordebok och Äldre Västgötalagens gränslistor tar upp. Eventuellt skedde en lätt namnförändring till 15- och 1600-talets listor: Texleberg. Men det är även tänkbart att dessa senare listor med Texleberg avsåg den rektangulära sten, som är placerad närmare Hällesjö och i östsluttningen av den södra bergklumpen. Om så är fallet kan röret i Askers klåva, omnämnt som Texleberg (rätteligen Texle ås) i förra inlägget, vid 15- och 1600-talens gränsinventeringar istället ha begåvats med namnet Askers hall. Låt oss se på hur detta kan ha gått till.  

Gränsmärket närmast norr om Täxleberg är enligt listorna från 1554, 1555 och 1603 Askers hall. Enligt Kalén och efter honom Karlsjö är Askers hall en berghäll. Namnet lever ännu bland folket, uppger Kalén. Han hade tydligen fått uppgiften att den finns på bergsryggen mellan Täxleberg vid sjön och tresockenmötet på Svalås.

I gränslinjen norrut från röret i Askers klåva finns en berghäll. Läget för denna stämmer väl med Kaléns placering på kartan. Så här ser berghällen ut. Gränslinjen stryker från vänster i bild (söder) till höger (norr). 

Förmodligen Kaléns berghäll utpekad som Askers hall. Eget foto

Läget i terrängen framgår av den blå punkten på kartklippet från Lantmäteriets Min karta. 

Vid berghällen finns inget anslutande röse, vilket inte talar för hällen som gränsmärke. Ett lämpligt alternativ för Askers hall finner jag i det stora stenblock som tronar högst på det avlånga berget SV om den blå punkten. 

Stenblocket högst på bergsryggen väster om Askers klåva. Eget foto

Blocket ligger betydligt närmare Askers klåva än hällen. Beteckningen ´hall´ i gränsnamn förefaller mig oftast innebära stora stenar och i en del fall gränsrör. Om innebörden är ´häll´ är det vanligen en fråga om en tunn stenskiva. Jag misstänker att stenblocket är den ursprungliga hallen och eventuellt också tidigt ansågs utmärka gränsen. Men vid en senare noggrann fastställelse bestämdes att röret skulle anläggas i klåvan nära SÖ om. Beteckningen med ´hall´ kan ha flyttas över till Askers klåva, vilken i så fall har röret med namnet Askers hall. Texle ås var äldst benämningen medan man med Texleberg avsåg den sydliga bergklumpen vid Hällesjö.

Att den avfotade berghällen överkorsas av gränslinjen kan vara en tillfällighet och det kan vara en senare uppkommen missuppfattning att denna är Askers hall. 

Längre norrut finns endast ett ytterligare alternativ till Askers hall. Det är fråga om en mindre bergshöjd vars västra del når fram till gränslinjen  så när som på tre meter. Den är dock inte särskilt karaktäristisk utformad så den bör kunna lämnas därhän i sammanhanget. Dock skall nämnas att Karlsjö har en nordligare placering av Askers hall än Kalén. Han avsåg kanske denna plats.

 Västra delen av mindre bergshöjd 3 - 18 meter öster om gränslinjen. Eget foto

Detta inlägg kom som det förra att handla om femstenaröret i Askers klåva. Rubrikens utlovade nya röse blev istället ett nytt namn på den tidigare omskrivna gränsorten. I svår terräng, både bildligt och andligt, är det bäst att sakta gå fram. Jag hoppas kunna ta större kliv nästa gång jag skriver om märkena längs Hallandsgränsen.    

Två fantastiska rösen på Hallandsgränsen

Oklarheter om gränsrösena mellan Idala och Horred

Riksantikvarieämbetets Fornsök ger ett antal rösen och stenar som är klassade som ´övrig kulturhistorisk lämning´. Två gränsmärken har inte bedömts antikvariskt då tillräcklig fakta saknas. De tre tyngsta författarna av böcker med beskrivning av gränslinjen, fram till 1645 riksgräns mellan Danmark och Sverige, skiljer sig en del åt vad gäller lokalisering och namngivning av märkena.

Dessa oklarheter gjorde att Hans Wedberg och jag nyss företog två dagsvandringar i området med syftet att komma fram till klarlägganden på vissa punkter.

Kartklipp från Fornsök, RAÄ, 2020-08-02. Grundkartan från Lantmäteriet

Fråvö

På denna ö i Stora Hornsjön möts fyra socknar och tre härader. RAÄ-nr Horred 60:1 är upprättat efter Kaléns uppgift om gränsmärke på ön. Vid inventeringen 1988 var det inte möjligt att besöka ön och inventeringsboken saknar ytterligare uppgifter.

Därefter har Hellström bidragit med foto 2011 av ett femstenarör i dåligt skick kompletterat med ett nyare märke i närliggande sten i form av en inslagen decimeterlång järnten.

Själv besökte jag ön 2018. Det gick utmärkt att vada från Horredssidan. Då Hellström ger tillräcklig info för att uppdatera RAÄ-numret besökte vi inte ön denna gång.

1. Skogaås

RAÄ-nr Horred 59:1 uppger utifrån Kalén att berget är ett gränsmärke. Vid inventeringen 1988 upptäcktes ingen markering. Inte heller Karlsjö och hans skogskarlar upptäckte röset vid samma tid. Anledningen kan ha varit uppväxande lövsly efter tidigare kalavverkning.

I dagens läge är det mycket lätt att upptäcka den välbyggda våle som står där gränslinjen vinklar. Högsta punkten på berget ligger c:a 50 meter åt sydöst. På en 0,4 meter hög mossklädd berghäll är det runda fundamentet upplagt. Det består av ett 25-tal stenar i storleken 30 - 80 cm. Diametern är 2, 20 meter. Mittenstenen är en trekantig 1 meter hög sten. Östra sidan av stenen är slät och pekar i linje SV - NÖ. Norr om röret finns en utliggare.

Vålen på Skogaås, förr även Klocke-/Örne-/Hornaberg och Söndre ås - från öster. Eget foto 2018

Utliggaren norr om Skoga våle. Eget foto 2018

Skogaås är omnämnt först i Kung Valdemars jordebok 1231 som Klockeberg. Västgötalagens gränslista 1235 kallar det Örneberg och Hornaberg. I listorna 1554, 1555 och 1603 kallas berget Söndre ås där ´söndre´ har tolkats som södra efter läget söder om Täxleberg. Danska listan av 1555 definierar närmare gränspunkten till tjällran på åsen. Förmodligen är röret tillkommet flera hundra år tidigare.

2. Täxleberg

Täxleberg är omnämnt i alla listorna från Kung Valdemars Jordebok till 1603 års lista. Äldst är beteckningen Texle ås. Från 1554 talas om Texleberg. Den danska versionen 1555 har tillägget ´österst i´.  Både Kalén och Karlsjö placerar märket på gränslinjen öster om triangelpunkten Täxleberg. Denna triangelpunkt finns på den markanta bergklumpen som är bergets södra höjd. Samma höjdnivå har Täxleberg på mittpartiet där fyra avlånga höjder tävlar om högsta punkten. På ett av dessa är ett utsiktstorn placerat.

I sluttningen nära Hällesjö finns dock inget femstenarör, endast en rektangulär huggen sten, 50 cm hög. Den står på tvären mot gränslinjen där skifteslinje ansluter och har en fyrkant inhuggen på norra sidan.

Hellström förlägger i motsats till Kalén och Karlsjö märket Täxleberg till Askers klåva där RAÄ-nr Idala 41 beskriver röret och nämner särskilt det välbyggda fundamentet. På kartan från Fornsök ovan är det den blå punkten på gränslinjen, närmast söder om St. Bergakärr. Vi sentida vandrare fann att röret är av samma typ och storlek som Skoga våle. Slutsatsen blir att de bör ha tillkommit vid samma tid.

Röret i Askers klåva på Täxleberg - från öster. Eget foto

På norra delen av bergsryggen öster om röret i Askers klåva är två stenar resta. De är med i Fornsök under RAÄ-nr Horred 88. Man kan undra om dessa visar på den danska tillägget ´österst i´ 1555?

RAÄ-nr Horred 88, två stenar. Eget foto

Namnet Askers klåva återfinns på kartan över Idala skog 1781 (13-IDA-1). Klåvan, en sänka eller  smal dal, finns i sockengränsen, tidigare även riksgränsen. Inget gränsmärke har dock kallats Askers klåva. Men ett så stort rör som detta bör rimligen ha ett begåvats med ett namn. Då ligger Täxleberg nära till eftersom också detta parti av berget har kallats Täxleberg.

Vandrarkamraten Hans gör dock inte samma bedömning som Hellström och jag. Han menar att namnet Täxleberg endast avser den bergklump, som stupar brant ner i Hällesjö. Den tidigare nämnda rektangulära stenen skulle då markera märket Täxleberg. Själv finner jag det mindre troligt att denna mycket gamla gränsort skulle ha begåvats med, i jämfört med de övriga tidiga, en så obetydlig sten. Så här ser stenen ut.

Rektangulär sten öster om triangelpunkten Täxleberg. Eget foto 

För namngivningen av rören på detta bergmassiv får man också ta hänsyn till märket Askershall från 15- och 1600-talets listor. Och inte minst sockenförgreningen på Svalås där ett tredje rör med samma karaktär som de här beskrivna är placerat. Kalén och Karlsjö skrev inget om röret där Förlanda möter Idala och Horred. Hellström beskriver däremot röret.

Textens längd börjar här fresta på. Så jag tar en paus och väntar med att knyta ihop tråden om gränsrören till ett senare inlägg.

Källor

Hellström, Ola (2014): Gränsmärken i Göteborgsområdet
Kalén, Johan (1924): Halländska gränsmärken. Göteborg
Karlsjö, Bertil (1991): Halländska riksgränsen (i samverkan med Hallands Skogskarlars Klubb)

Kartor från Lantmäteriets webbplats, särskilt sådana knutna till äldre lantmäteriförrättningar i Idala och Horreds socknar.

Skårdals skate 3

Skårdals skate

Några kommentarer om Kaléns lokaliseringar

För Skordalsbeck markerade han med 18 i närheten av bäckens upprinnelse i Långmossen. Här ser jag nu att Långmossen rimligen är det namn som ortsbefolkningen gett honom för Nord- och Sörmossen vid Jennylund. Kalén uppger att Långmossen på 30-talet kallades Skårdalsmosse. Det senare kan inte gärna beteckna något annat än Nord- och Sörmossen betraktad som en enhet. Mossarna hänger ihop.

Moenn är på Kaléns Generalstabskarta utmärkt med två alternativa placeringar, 17 a resp b. Platserna är faktiskt i mossmark, nu sjöarna Bergsjön och Snäckesjön, vilka både delvis var mossar innan Surtesjön höjdes. Där finns inga sandmoar. Nordins avskrift har Moosen, vilket ledde till att Kalén  tänkte att Nordins original kunde haft denna skrivning innebärande en mosse. Kaléns placering av Senåss på en bergknalle i sandområdet vid Surtesjöns västra vik trängde undan Moenn-märket så att sandmoområdet lämnades. Detta bör ha bidragit till hans mindre lyckade utfall för Moenn. Gränsmärket Moenn kan inte ha legat där Kalén placerade det.

Dock skall erkännas att äran av att vara först med att tolka sandmon vid Jennylund som gränsmärket Moenn inte kan tilldelas vare sig Hans Wedberg eller mig. I Gunnar Lindecrantzs depositioner upptäcker jag att han som Moenn såg "grusfältet med St. o. La Moens torp".

hiarttursnæs mosæ

Lindecrantz identifierade detta märke från den tidigare nämnda Dalslandslistan som Skårdals Nordmosse. Där finns ett välutvecklat näs, förr Rabben, skrev han. För stavningen föreslog han en mild emendering, ´hiarthunsnäs´, vilket skulle betyda ´hjortkalvsnäs´ efter hunn = kalv. Att ett område skulle uppkallas efter just kalvar och inte efter hannarna eller honorna förefaller mig märkligt.

För tolkningen av denna del av namnet vänder jag mig istället till Åke Widengren. Han utgick från namnet Hjärpås, som enligt honom är utsatt på nutida karta och betecknar den bergsås som från Stora Viken löper söderut längs Göta älv. Själv har jag på endast på senare tids kartor funnit Järpås, som lägenhetsnamn i Djupadal. Han menade emellertid att förleden i namnet inte hade med fågeln järpe att göra utan var en förvanskad form av det fornsvenska Iæþur (västnordiska Jodurr, Jadarr) och som till nuspråk blir ´åskant´, ´brant bergsås´, ´randen av ett berg´. Ordet kan även användas för ´på kant ställd sten´, ´upprättstående sten´.

Från det nordbohuslänska folkmålet för han fram jare i betydelsen ´vävkant´, vilket visar ett ursprung från Jadarr. Ett antal namn med varierande inledande stavning ansåg han böra härledas från detta ord. Bland de bohuslänska namnen  av denna typ återfann han ett stort antal åsar, berg, kullar och klåvor.

Widengren menade att gränsmärkesnamnet skulle utläsas "Hjärpåsnäs mosse". Namnet skulle ha använts innan namnet Skårdal hade kommit i bruk p g a att ingen ´skåra´ fanns i landskapet där när vattennivån i älven stod 2,5 m högre. Detta senare kan lämnas utan avseende. För 1000 eller 1500 år sedan hade dalen samma karaktär som idag. Den avsedda mossen skulle ligga ´innanför Hjärpåsnäs´ var alltså Widengrens tolkning. Redan under medeltiden skulle Iæþur ha ändrats till Hiarttur genom att läspljudet þ blir t och till nutiden genomgått ytterligare förvandling resulterande i Hjärpås. Denna sista utveckling ställer jag mig frågande till. Däremot finns anledning att pröva Iæþur. 

Några ortnamn från Iæþur

Vid Skårdal och Surte finns dock en ännu mer framträdande bergskant än framme vid älven där Djupedal och Järpås finns. Det är fråga om bergkanten som avgränsar odlingsmarken i öster. Den kan följas mäktig från Vinningsbo till Södra Surtes gräns mot Lövgärdet. En sådan terrängformation kan mycket väl ha namngetts utifrån fornsvenska iædhur. I västra Sverige visar Dalsland upp två sockennamn, vilka har denna härledning. Det gäller Järbo i Valbo härad och Järn i Nordals härad. Bägge kyrkplatserna ligger vid tydliga kanter i landskapet, eventuellt Kroppefjäll eller en "sporre" utgående från berget i första fallet resp västra kanten på en förhöjd utlöpare av sand och grus i den mellanssvenska israndzonen för Järn. Järbo skrevs 1531 Jerbode k(yrka) medan Järn samma år benämndes Jeders k(yrka). 

Byn Jaren i Nössemark, Vedbo härad, hade sitt äldre byläge på en utsträckt höjd täckt av isälvssediment. Strax nordost om detta äldre byläge är kammen som tydligast. Landsvägen mellan Nössemarks centrum och färjeläget över Stora Le (uppkallat efter byn Jaren) sträcker sig över denna kam. Backarna på ömse sidor är på drygt 25 meter i höjdled. Alla vägfarande hade att sträva upp till denna åskant innan det bar utför igen. Gården Jaren på åskanten bör ha kallats så efter sitt kantläge.

Näs och ed vid Jennylund

Med näs avses numera oftast endast en (långsmal) udde som skjuter ut i vatten. SAOB ger också en andra definition: "2) (smal) av vatten på två sidor omgiven landtunga som förbinder två landområden (l. öar) med varandra (l. en halvö med fastlandet), ed (se ED ...".

Ett näs kan alltså även vara en landtunga som förbinder två landområden med varandra. Enligt SAOB´s exempel skall det vara vatten på sidorna. Men det är kanske inte nödvändigt i alla fall. Ett näs i den här avsedda betydelsen är något att passera om man behöver förflytta sig från det ena landområdet till det andra. För ordet ed är denna innebörd ännu tydligare. Ordet kommer från ett indoeuropeiskt ord för ´gå´. Med ett ed avses ett landområde där farande med båt i ett sjösystem har att lämna båten och gå eller dra densamma till nästa sjö. SAOB ger för ed: "2) allmännare: relativt smal landtunga som förbinder större landpartier, näs;".

Ett ed och ett näs i SAOB´s betydelser under 2) är relevanta terrängformationer för den som behöver förflytta sig.

Den välvda sandmon vid Jennylund kan ses som ett näs i betydelsen ed. Den utgör ett avbrott i den övre kanten av randbergen bakom Surte och Skårdal. Den förenar de två bergiga landområdena.

Visserligen finns vatten, sankmark, endast på östra sidan (Skårdalsmossen) men om man söker sig nerför backarna västerut är det inte längre än en kilometer till Göta älv. Detta plus sandmons höga belägenhet gör att det är rimligt att tala om ett näs. Platsen har också karaktären av ett ed för den som går eller rider över den i öst-västlig riktning. Där är torr sandmo i kontrast till Vättlefjälls blöta mossar.

Jennylund är enligt L M Svenungssons uppteckning 1937 ett nynamn för en lägenhet eller avstyckning från Skårdal Nordgården. Namnet uppgavs vara litet i bruk. Tanken väcks - är stället  kanske inte uppkallat efter en kvinna utan återspeglar istället en rest efter en äldre benämning på  sandmon: "jären"? 

Med ovanstående genomgång har jag velat visa på en möjlig tolkning av förleden hiarttur i hiarttursnæs mosæ innebärande att den avsedda terrängformationen är bergskanten ovanför Skårdal eller den välvda sandmon vid Jennylund. Den anslutande mossen blir då Nordmossen och förmodligen den med denna sammanhängande Sörmossen. Jag hamnar därmed i samma mosse som Lindecrantz och Widengren även om min språkliga och geografiska väg hit avviker från deras. Detta gränsmärke i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista kan, om identifieringen är riktig, som nämnts likställas med det yngre Moenn. De avser i stort sett samma läge.

Ett nytänk om Rödbo

Det är dock inte alls säkert att Dalslandslistans tre inledande märken avser att inringa Skårdals skate. Från det branta berget söder om Surte (surtubærgh) kan man följa Rödbos sockengräns väster om Göta älv och passera kanten av mossen Kärra mo (hiarttursnæs mosæ). Härifrån och till Ellesbo finns en jämn sluttning mot dalen. Tillsammans med gårdsnamnet Gerrebacka på kanten ovanför bidrar denna sluttning till en undran om även här finns en ´jär´.

Längre västerut tangerar denna gräns den för fornborgar kända byn Djupedal (diupudal). Vid Gullö skog når sockengränsen Kongahällavägen, vilken här passerar en äldre sidofåra av Nordre älv. Kan ett vadställe här ha kallats hælluuað, vilket är det fjärde märket i Dalslandslistan?

Historikerna har aldrig räknat Rödbo till Sverige. Men för den äldsta tiden finns inte dokument som kan avgöra saken. Inget hindrar att området under en tid räknades till Sverige eller åtminstone götarna. Då märkena även kan vara omkastade i listan öppnar sig även andra möjligheter för lokaliseringen av dessa. Till hundra procent går det tyvärr inte att fastställa att de tre inledande gränsmärkena i Dalslandslistan avser Skårdals skate. 

Utlovad skrivning om Senåss (1554) får anstå till nästa inlägg.

Skårdals skate 2

Skårdals skate

forts longååssenn

I förra avsnittet slutade mitt resonemang med att longååssenn 1554 borde likställas med valen på Norra Åsen 1811 och Åsen eller Långeberget 1857. I bergssträckningen finns en dal, som är djup vid mynningen. Namnet på bebyggelsen där är Djupedal. Det är frestande att här även placera märket för diupudal i Äldre Västgötalagens s k Dalslandslista. Men var placerade då Kalén longååssenn på Generalstabskartan Göteborg av år 1863?

Märkena runt Skårdals skate markerade på Generalstabskartan Göteborg 1863 från Kalén (1933). Numreringen löper omvänt från söder till norr. Det återgivna är hämtat från Erik Hedberg (2008).

Ingen i trakten kände till namnet Långåsen vid Kaléns förfrågan. Men Långmossen var bekant. Namnen hör med all sannolikhet samman, antog han. Han markerade därför longååssenn på ett kartans berg, som löper ungefär från kvarndammen i nordväst mot Stora Viken. Av placeringen framgår att Långmossen måste vara stråket med sankmark från kvarndammen i riktning nordost mot Andemossen (den senare utanför kartklippet nedan).

Gränsområdet mellan Skårdal och Viken. Topografiska kartan 2020-05-27. Lantmäteriet

Kartans brister spelade dock Kalén ett spratt. Berget kan inte återfinnas på topografiska eller ekonomiska kartan och inte heller på dagens orienteringskartor. Och det är inte bergtäkten vid Stora Viken som har sprängt bort det! Kartans berg existerar inte i sinnevärlden. Kalén kan ändå ha tänkt rätt med Långåsen i trakten av Långmossen. Kartan ovan visar en långsträckt bergsrygg väster om långsmala sankmarken. Vid kvarndammens nordöstra kant tangerar gränsen bergsryggens avslutning i söder. Även väster om kvarndammen finns en bergssluttning i samma riktning (sydväst-nordost) som den antagna Långåsen närmare sankmarken.

Någon av de nämnda kan ha varit longååssenn men ett problem är att gränsen från väster innan detta longååssenn har passerat Skårdalsbäcken. Märket Skordalsbeck ska dock komma efter longååssenn enligt listans ordningsföljd. Men om Skordalsbeck inte är en gränspunkt utan en gränslinje längs bäckens övre del försvinner problemet. Alternativen flerfaldigar sig! Det är lätt att bli uppgiven inför svårigheterna att en gång för alla lokalisera märkena! Dessbättre kan ändå konstateras att inget av alternativen innebär någon avvikelse att tala om från bygränsen mellan Skårdal och Viken så som den är bekant in i nyare tid. Denna visar stor stabilitet från 1500-talet till 1800-talet och går igen även på dagens fastighetskarta.

Mitt huvudförslag är dock att longååssenn avser bergsryggen närmast E 45 och Göta älv, så som argumenterades för i del 1.

Skordalsbeck

Som bygränsen fastställdes 1811 från väster till öster når den Skårdalsbäcken endast i en punkt. Det är frågan om nordöstra hörnet av det s k Vinningsbo slåtteräng överst i natursköna lövskogsområdet kring bäcken. Hans Wedberg visade för mig hur det nuvarande utloppet från kvarndammen är senare tillkommet för att leda vattnet norrut till kvarn vid Stora Viken. Tilltaget ledde förstås till tvister. Numera fördelas vattnet innan det når kanten av  gärdena och bergtäkten så att även bäcken söderut mot Skårdal får del av vattnet. Den kallas numera Almekärrsbäcken.

Om man följer Skårdalsbäcken uppströms från (den tidigare) kröken vid Vinningsbo slåtteräng når man kvarndammen där innan dämmet byggdes förmodligen mest var slåttermyr. Detta sanka område faller bäcken ner i vid ett gammalt kvarnläge. Den har börjat sitt lopp från det nordligaste gärdet vid Jennylund. Innan 1800-talets dikning och uppodling fanns där en långsmal utlöpare från Nordmossen.

Väster om denna stora mosse sträcker sig en svagt välvd sandmo en kilometer söderut till berget benämnt Skansen. SGU´s jordartskarta nedan visar på isälvssediment. Området vidtar där Skårdalsbäcken lämnar den tidigare utlöparen från Nordmossen. Det är strax norr om ishallen Ale Arena. Detta område kallades på 1800-talet Moen. Här fanns båtsmanstorpen: i norr Nya Moen och i söder Gamla Moen, omnämnda vid laga skiftet över avrösningsjorden till Norra Surte, Skårdal och ödehemmanet Stora Skogen 1857.

Då efterföljande märke i 1554 års lista Moenn bör återfinnas här, är frågan om en rät linje skall dras från bäckkröken vid Vinningsbo slåtteräng till Moen  eller om linjen skall följa bäckens krökningar. En rät linje stryker väl nära gårdarna i Vinningsbo. Troligast blir därför att den svenska uppfattningen vara att gränsen skulle följa Skårdalsbäcken upp till mossen där mon tog vid både som terrängtyp och gränsmärke.

Grönt är isälvssediment. Utdrag från Jordartskartan. SGU.

Moenn

Kalén fann ett liknande sandigt område benämnt Moenn norr om Surtebäckens utflöde från Surtesjön. Där i söder verkar han ha antagit sockengränsen mellan Nödinge och Angered som rätta platsen för flera av gränsmärkena. Senåss och Moenn ville han ha märkligt nära Surtuliida vilket ledde till en obalans för avstånden mellan märkena i listan. Vidare antog han en gränsvinkel där Bergum tillstöter sydväst om St. Målen. Att inte detta gränshörn förekommer i listan förbigår han med tystnad.

I höjderna ovanför Skårdal och Surte finns tre områden med isälvssediment. Det sydligaste är det Kalén kände till, vid Surtesjöns västra vik, det mellersta närmare skjutbanan (öster om Viksjön, har kallats Kringlemon) och det norra vid Jennylund. Om man antar en hyfsad balans vad gäller avstånden mellan märkena ger detta ett försteg för Moenn i Jennylundsområdet. Gick gränsen tvärsöver sandmon eller vid någon av kanterna ? I avsnittet nedan om Tjuveberget görs en anknytning till mossen i öster. Mest sannolikt blir därför att mons kant mot Nord- och Sörmossen sågs som skiljelinjen. Ridhuset vid Jennylund kan sägas markera läget idag.


Tjuveberget

En dansk-norsk gränslista hade knappast haft Skordalsbeck som gränsmärke utan mera troligt Tjuveberget. De äldsta kartorna som ritades under andra hälften av 1600-talet visar nämligen enklaven som en rektangel utdragen i norr och söder. Se utdraget nedan från karta N5. Såvida rektangelformen inte bara är ett uttryck för en symbolritning i avsaknad av kännedom om gränserna bör den vidkännas större tilltro än den förteckning som upprättades enbart av svenska sidan inför förestående förhandling. Söder om Tjuveberget vidtar ett tre kilometer långt sammanhängande stråk av sankmarker som når ända till Snäckesjön, norra viken av Surtesjön. Även denna vik var mosse innan nivån i Surtesjön höjdes genom reglering. Mosstråket framgår av jordartskartan ovan. Bruna ytor med blå prickar kallas kärrtorv. Saknas prickarna är det mossetorv.

Tjuveberget ligger på jordartskarten på den röda urbergsytan vid avslutande "en" i texten Kvarndammen.

Karta N5 utan år över Göteborgs och Bohus län. Norr är till höger i kartbilden. Läns- och häradskartorna. Lantmäteristyrelsens arkiv

Det långa räta bandet med sankmark i trakten där Skårdals skates östra gräns bör finnas är geologiskt märkligt för Vättlefjäll och Alefjäll. Något liknande är inte lätt att finna på kartorna över området. En bestämning av enklavens gräns till att följa mossdraget ger en tydlig gräns, även ägnad att underlätta försvar av området. Vi får inte glömma att mossarna var betydligt mera vattensjuka innan senare dikningar.

Karta N5 och flera liknande har den räta linjen i söder infångande en mindre eller större del av Surtesjöns yta. En dansk-norsk gränslista kunde haft Tjuveberget som gränshörn och mosskanten vid Moenn markerande östra sidan. Här mellan bergen i norr och söder ledde också vägen/stigen från Skårdal över mon i riktning Bergum. Benämningarna Danska vägen och Danska bron över mossmarken här vill jag i dessa fall se som svenskarnas namn på den avslutande vägen in till det dansk-norska området. Topografin gör det inte troligt att vägarna här har varit vägar som lett runt enklaven för att undvika tull o dyl. Vägbankarna över mossen kan också mycket väl ha byggts av danskarna  medan svenskarna ägnade sig åt leden i utmarken mot Bergum.

Med Tjuveberget och tankegången om den räta linjen i mosstråket som östlig avgränsning har berättelsen lämnat 1554 års lista. (Fast i höjd med Jennylund finns egentligen ingen avvikelse. Moenn och mosskanten bör där ses som samma märke). I nästa avsnitt vänder jag åter till listan och Kaléns lokaliseringar. Sent omsider är det dags att behandla Senåss.

Fortsättning följer.