Till blåbärsskogen tog jag för första gången denna sommar med mig en liten ihopfällbar stol att sitta på - för att spara ryggen vid de bärrika buskar, som tvingar en till att bli kvar alltför länge i samma ställning.
Alternativ finns förstås: sitta på huk eller på knä, eller sitta på ändan på marken och få blåbärsfläckar på byxorna. Men denna nya lösning fungerade som tänkt. Variationen i angreppslägena vid det dignande riset sparade ryggen. Kan ändå inte låta bli att tänka på att jag har passerat en gräns. Jag använder ett hjälpmedel, som jag aldrig förr har känt något behov av.
Men än är det inte kört. Igår plockade jag svarta vinbär i timmar - utan stol!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar